torsdag, februari 28, 2008

Nytt försök

Okej, följetongen "Scanna bebis" fortsätter. Här kommer Del 3.
I morse gick vi upp tidigt för att hinna vara på sjukhuset innan klockan 8. Jag åt yoghurt och drack apelsinjuice och hoppades att sockret i detta skulle lyckas få igång bebisen så att man nu äntligen skulle kunna få en bra och användbar bild.
Våra gäster vaknade också. Det var deras sista dag i New York för denna gången, och vi hann prata lite med dem innan vi rusade iväg.

Väl framme på sjukhuset fick vi snart komma in till ultraljudsspecialisten. Det var såklart samma tekniker som igår. En otroligt trevlig och gullig kvinna. Men tyvärr kunde hon snabbt konstatera att bebisen även denna gången låg helt fel. Dessutom helt still som om den sov. Och trots klämmande på magen så det gick inte att få den att röra sig så det blev inte någon bild idag heller. Å, jag blev nästan sur på bebisen!!!!! Vad sjutton! Så ung och redan så envis.

Både M och jag fortsatte till våra jobb, och när jag kom till labbet undrade såklart alla hur det gått. Haha, i stort sett hela gruppen är helt engagerad i bebisen och är så otroligt gulliga. Min ena kollega är ju gynekolog (hon som berättade detta om att fett kan försvåra möjligheten att få en bra ultraljudsbild, som jag skrev om tidigare) och jag pratade med henne redan i tisdags efter det första ultraljudet. Hon frågade nu hur det hela gått och när jag berättade att det fortfarande inte gått att se något så ringde hon upp en av sina kollegor Dr E, som arbetar på sjukhuset alldeles intill (Montefiore). Hon bad henne om "en tjänst" och berättade om mig och min situation. I och med detta blev jag lovad att få komma till denna "specialistenhet" under dagen så skulle de försöka göra ultraljud där för att se om de kunde upptäcka något. Allt för att ge mig ett besked. Dr E där skulle klämma in mig mellan ett par av sina patienter när det fanns tid. Eftersom det ju är så komplicerat här med försäkringar etc, så frågade jag såklart om detta skulle täckas av vår försäkring. Men min kollega på labbet sa att detta var en "favor" från en kollega till en annan, och att de ibland hjälpte varandra på detta sättet på kliniken. Därför var denna "scan" helt "utanför protokollet" och jag skulle inte behöva betala något eftersom det inte skulle "bokföras".

Något senare promenerade jag i det strålande men kyliga vädret till sjukhuset. En av mina vänner på labbet följde med som "stöd". Hon erbjöd sig och jag blev verkligen glad och rörd eftersom jag kände att det skulle vara väldigt skönt att ha med sig någon ifall man skulle få ett negativt besked. M kunde ju såklart inte närvara eftersom han arbetar en timme från mitt jobb. På vägen dit stannade vi till vid Starbucks för att köpa varsin kaffe. Jag hoppades såklart att koffeintillskottet skulle pigga upp bebisen och få den att röra sig.

Vi fick vänta ett tag innan Dr E kunde ta emot, och när vi väl kom in i undersökningsrummet blev jag otroligt imponerad. Det var ett ganska litet rum, men på väggen mitt emot fotändan av britsen där man skulle lägga sig, satt en enorm skärm. Det var antingen en LCD- eller en plasmaskärm och den var verkligen stor! Denna enorma skärm gjorde att det inte var några som helst svårigheter att se fostret tydligt. Dr E började själv att scanna mig och till min överaskning så hade bebisen äntligen vänt på sig och låg nu i rätt läge! Jippie!! Men nu var det istället väldigt hög aktivitet där inne (ungefär som när vi gjorde det stora anatomiultraljudet i tisdags) så det var ett fasligt viftande vilket gjorde det lite svårt att lyckas se några tydliga detaljer. Dr E var väldigt trevlig och hade ett mycket personligt bemötande. Man kände direkt förtroende för henne och hennes kunskap/erfarenhet vilket jag tyckte var så himla skönt. Hon var dessutom otroligt tålmodig och det som jag föreställt mig skulle bli en lite kortare session blev en mycket noggrann ultraljudsundersäkning. Hon tittade på hela barnet först och konstaterade att det såg helt normalt ut. Symmetriskt både i kroppen och huvudet. Detta var tydligen viktigt eftersom man vid de flesta kromosomskador tydligen ofta kan se assymetri i vissa kroppsdelar. Hon tittade även på händerna och sa att eftersom man kunde se att bebisen öppnade och stängde händerna ideligen, samt rörde armarna mycket, så var det i stort sett noll risk för Trisomi 18 (vilket var en av de saker vi varit oroliga för). Foster med allvarligare kromosomfel har i stort sett alltid knutna händer och de rör sig oftast väldigt lite p g a muskelsvaghet förklarade hon.
(Här kan man läsa om ett par som fått beskedet om just Trisomi 18, vilket är en mycket allvarlig kromosomsjukdom där dödligheten hos barn och nyfödda är mycket hög.)

Hon gick sedan vidare och försökte få en närbild av ansiktet framifrån. Detta eftersom en av de saker de tyckt sig se vid ultraljudet i tisdags var s.k "cleft lip" (harmynthet på svenska, dvs då vänster och höger sida av överläppen inte vuxit samman ordentligt). Det tog ganska lång tid innan hon kunde få någon bra bild eftersom bebisen rörde sig så mycket och dessutom ofta satte händerna för mun och näsa för att suga på fingrarna. Hon tillkallade även en ultraljudstekniker som var skicklig på 3D scanning, och de försökte tillsammans lyckas få till några okej bilder på just överläppen samt även gommen. Det senare för att försöka utröna om det var fråga om "cleft palate", dvs gomspalt.
Efter många många försök lyckades de till slut såpass bra att både de och jag själv i stort sett var övertygade om att det såg bra ut. Alltså en normal gom och en normal läpp.

Det kändes verkligen oerhört skönt att ha fått se detta. Visserligen sa Dr E att det är svårare att se "soft tissues" på ultraljud (jämfört med t ex skelett) och därmed är det svårare att avgöra ifall läppen är 100% okej (jämfört med gommen). Men för mig spelar detta absolut ingen roll. Även OM det skulle vara en "cleft lip" så bryr vare sig jag eller M om detta. Det kan man lätt åtgärda med hyfsat enkel kirurgi ifall så skulle vara fallet. Nej, det som oroat oss båda var att en "cleft palate" (gomspalt) kan vara korrelerat till vissa kromosomskador. Och i vårt fall så hade man dessutom hittat något som kallas "choroid plexus cyst", alltså en liten cysta, i hjärnan, vilket i de allra flesta fall inte betyder något alls men som kan vara kopplat till just Trisomi 18. Så dessa två upptäckter tillsammans gjorde att vi var oroliga för att det var något allvarligt fel med vår lilla bebis.


Alla läkare försökte ju lugna oss redan vid ultraljudet i tisdags då dessa två saker upptäcktes. Detta baserat på att:

- alla andra organ såg fina och normala ut. (vid trisomi 18 har fostren/barnen alltid mycket allvarliga skador och missbildningar vilket sysn vid ultraljud. Det är allt från grava hjärtfel, missbildningar på ben och armar till att t ex vissa föds med tarmarna utanför kroppen)

- Den s.k choroid plexus cystan i hjärnan upptäcks hos ca 2% av alla scannade foster och majoriteten av dessa är helt friska. Det är dessutom en ännu högre siffra hos den asiatiska populationen som har denna typ av cysta. Och ja, jag har ju faktiskt asiatiska gener....

- Den s.k "cleft lip" som de ev tyckte att de kunde se en antydan till i tisdags var de redan då mycket osäkra över om det verkligen var en sådan. Detta p g a att den satt exakt mitt över överläppen vilket i stort sett aldrig sker. Det brukar i stort sett alltid vara fråga om en asymmetrisk "missbildning" till höger eller vänster om "mittlinjen". Därför trodde de att det med stor sannolikhet var fråga om ett väldigt tydligt "veck" som alla personer har på överläppen (under näsan). Ni vet den där "fördjupningen man har där, just mellan läppens amorbåge och näsan. Detta är tydligen också något som oftare kan ses hos foster med asiatiska gener (hm, återigen kan jag vara skyldig). Men i detta fall råkar faktsikt M ha en mycket tydlig sådan fördjupning vilket läkaren i tisdags konstaterade (jag har aldrig tänkt på detta tidigare men nu såg jag det) och därmed kan det som syntes på ultraljudet helt enkelt vara så att bebisen ärft detta drag. Jag behöver alltså inte vara ensam skyldig till denna lilla upptäckt... Men för att vara på den säkra sidan ville de ändå titta mer noggrant. Säkerligen mest för att utesluta gomspalt som ju kan vara kopplat till genetiska defekter.



Nu känner jag iallafall att jag kan andas ut. Självklart ska vi på ultraljudsundersökningen imorgon också eftersom den är den s.k "officiella" och det är dessa resultat som kommer att gå till min gynekolog. Men att få ha gjort denna extra "scan" idag har verkligen lugnat oss båda två. Det är aldrig fel med två av varandra oberoende undersökningar och utlåtanden. Just idag kände jag verkligen att jag arbetar på exakt rätt plats! Forskning om just kromosomala sjukdomar gör ju att man har många experter på den kliniska sidan omkring sig. Med rätt kontakter. Och som i alla brancher så är ju rätt kontakter något som verkligen kan hjälpa en i vissa situationer.

Självklart har vi under de senaste dagarna funderat även på ett fostervattensprov eftersom vi blev såpass oroliga för kromosomala fel. Vi har ännu inte riktigt funderat färdigt. Kanske kommer vi göra det trots de lugnande beskeden idag. Vi får se. Måste känna efter lite mer först.
Men jag känner mig otroligt glad över att vi fick de här resultaten idag iallafall. Jag vet självklart att man inte har några som helst garantier för allt ändå. Men med tanke på den oron som ändå uppstod vid tisdagens ultraljud så känns det oerhört skönt att fått åtminstone den stillad.



Jag är dessutom så glad och rörd över allt stöd som jag har mött. Inte minst här på min blogg! TACK alla ni som skickat uppmuntrande och tröstande kommentarer! Det värmer verkligen. Jag har inte hunnit svara er "individuellt" i mina inlägg men vill tacka er alla här! Dessutom alla ni som uppmuntrat mig i min "tråd", det forum där jag hänger titt som tätt på nätet! Även mina vänner på jobbet har verkligen varit helt fantastiska vilket verkligen också får en att känna en sådan glädje och ja, trygghet. Och även alla ni som inte kommenterat men som ändå skickat en tanke. Tack!

Omtanke kan världen aldrig få för mycket av.
Så återigen TACK!!!!

onsdag, februari 27, 2008

Envis sömntuta

Nej, det blev inget besked vid detta ultraljud heller. För den lilla bebisen låg såklart med ansiktet vänt "neråt" så det gick inte att få någon bild på munnen. Och inte ville den vända sig heller. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att den skulle vakna och röra på sig. Men icke.

Jag gick och köpte godis i automaten i sjukhuskorridoren och proppade i mig för att höja blodsockret. Nytt försök. Fortfarande sovande felvänd bebis. Jag fick ställa mig och hoppa upp och ner på golvet och sedan göra knäböjningar. Ny koll. Ingen förändring. Bebisen sov. Jag fick gå ut och gå fram och tillbaks i korridoren. Och jag lovar att folk måste tyckt jag verkade vara ett psykfall. För jag gick ungefär som John Cleese i "Silly ways of walking-sketchen". Höga knän. Försökte mig även på litte skuttande, hoppande gång. Nytt försök. Igen. Och ja, en liten förändring av läget. Men inte tillräckligt. Så vi fick tillsägelse att gå och ta en fika. Lite koffein kanske skulle liva upp. M och jag tog varsin kaffe och delade en donut. Koffein och ytterligare socker. Jag gick också på toa. Där inne hoppade jag runt som en tokig. Klämde och tryckte på magen. Ställde mig med händerna på golvet och försökte hoppa uppåt, bakåt med benen för att liksom "skaka" på bebisen.
Nytt försök. Men nej, nej, nej. Den sov och ville tydligen inte alls vakna! Kanske brås den på M?? Oväckbar.
Så efter ca 2,5 timmar på sjukhuset fick vi ge upp. Ultraljudsteknikern var dock otroligt gullig och tillmötesgående. Hon kände igen oss från gårdagen. Så hon sa att vi skulle komma tillbaka imorgonbitti innan hennes riktiga "pass" började så skulle hon "squeeze us in" och se ifall bebisen var lite mer samarbetsvillig då.

Jädra unge!!! Inte ens född och redan envis och omöjlig att styra!!!!!
Jaja, brås på sin mamma kanske....??

Inte riktigt som vi hoppats

Igår var vi på ultraljudsundersökning. Det s.k "Stora". Det då de går igenom fostrets alla organ noggrant för att se att allt är som det ska, eller i värsta fall upptäcka defekter och fel.

Både M och jag hade självklart funderat över just detta att man kan få reda på att allt inte är okej med barnet. Jag har bl a en kompis här som på sitt ultraljud fick veta att hennes dotters ena njure inte var som den skulle. Så visst var man lite förberedd på att man faktiskt kan få veta att allt inte är som det ska. Men man hoppas ju ändå. Hoppas att de ska säga att allt ser perfekt ut och att barnet är friskt och fint.

I vårt fall blev det inte riktigt så. Vi blev ordentligt omskakade under detta ultraljud. Minst sagt. Men vi har lugnat ner oss nu. Läkarna försökte lugna ner oss redan igår under och efter ultraljudet. De talade om att det antagligen inte är någon som helst fara. Det var statistik. Siffror. Antaganden. Halva "försäkringar" om att risken var minimal. Så minimal att den i stort sett inte existerade. Men.... Det var ändå dessa "men". Och det är dessa "men" som ställer till det i mitt huvud. Som liksom inte riktigt lämnar en ifred.

Så vad var fel? För att göra en lång historia kort så var det ett par saker som inte såg helt "normalt" ut. Troligtvis (enligt läkarna) så är det dock ingen fara. Men för att kunna säga mer säkert så ska vi undersökas vidare. I slutänden hoppas vi självklart att det inte är något allvarligt. Vi ska på ett nytt ultraljud idag (alldeles strax) för att se om de kan säga något mer.

Självklart känner jag mig lite nervös. Även om jag försöker intala mig att tänka logiskt och förnuftigt. Men det är svårt. Den sitter där ändå. Oron. I bakhuvudet. Och liksom skaver som ett gruskorn. Tankeskav och orosgnag....
Jag pendlar mycket mellan "förnuftstänk" och oro. Jag klappar mig själv på axeln och säger år mig själv att skärpa mig. Jag jagar iväg dumma tankar. Men det skaver ändå lite...
...skav-skav-skav...gnag-gnag-gnag...



Nu måste jag gå. Hoppas vi får veta lite mer idag.

tisdag, februari 26, 2008

Sverigebesök

I lördags anlände våra kära vänner K och R från Sverige. Hade verkligen sett fram emot deras besök så det var så himla roligt när det ringde på dörren och de stod där med resväskorna i högsta hugg. Jag och K lärde känna varandra för ett antal år sedan när vi jobbade på samma labb i Stockholm och blev riktigt goda vänner under denna tiden. Både arbetet, men kanske framförallt våra personligheter och liknande intressen gjorde att denna vänskap hållit i sig även efter att vi båda slutat på vår f d arbetsplats och gått vidare till nya jobb. Jag träffade K när jag var hemma i december eftersom jag då gick på en gemensam väns disputation men trots att vi sågs för inte alltför länge sedan var det väldigt roligt att äntligen få träffas mer "på riktigt" och självklart även att träffa hennes man R igen!

Vi började deras New York vistelse med att gå till en av våra närmsta pubar och äta middag där. Amerikansk pubmat och ett par öl till M och R, samt tranbärsjuice till mig och K. Hann utbyta lite av det "senaste nytt" som hänt dem och oss sedan vi sågs/hördes senast, men sedan blev hem och bädda för att få våra gäster i säng. Klockan var ju då ungefär 6 på morgonen för dem svensk tid så de var ganska trötta...

I söndags vaknade vi av att Lipton gick runt och pussade oss inklusive våra gäster godmorgon. Vädret var strålande. Sol, blå himmel och någon minusgrad. Vi bestämde oss för att gå och äta brunch på "The Boathose" som numer har blivit lite av en favorit när vi har besök och om vädret är fint. Framförallt på grund av det mysiga läget alldeles vid en av dammarna/sjöarna i Central Park. På vägen dit strosade vi lite i parken. Det var fortfarande ganska mycket av fredagens snö som låg kvar. Jag älskar verkligen Central park när det ligger ett vitt gnistrande lager snö på marken. Då känns det ännu mer som en oas mitt i storstaden.


M, R & K med ett vintrigt Central Park utanför fönstret.




Närbild på den mycket dekorativa tepåsen.



Efteråt tog vi tunnelbanan ner till Union Square där vi bl a besökte "Babies R Us". Detta eftersom K också är gravid (hon ligger ca 1 månad före mig) så de ville botanisera lite bland vagnar och kläder. Det hela slutade med att även M och jag shoppade bebiskläder eftersom det var rea! Kändes superkonstigt att handla till någon som "inte finns" än... Vi håller nu tummarna att vi inte "jinxat" det hela genom att handla ett par bodysar och en pyamas.

Sedan blev det ett snabbt besök på Barnes & Nobles med inköp av diverse drycker innan vi promenerade i vårvintersolen söderut. Washington Square och sedan SoHo där det inte blev så mycket handlat mer än "windowshopping". Men det är ju så härligt att bara promenera runt och titta på folk, insupa atmosfären och titta in i olika små affärer här.

Kvällen var sedan vigd åt hockey hockey hockey!!
Ingen Oscarsgala här inte. Nej, vi drog efter en 1 timmes lång (kort...?) vila hemma i lägenheten, till Madison Square Garden för att heja fram NY Rangers till seger mot Florida Panthers. Och framförallt att heja på allas vår Hen-Riiik som så att han skulle försvara kassen ordentligt. Matchen var väl ingen supermatch i sig själv. Florida var rätt tamt mot Rangers vilket resulterade i en målfest för oss New York bor. I slutet av sista perioden stod det 4-0 till Rangers så det var ju inte direkt någon spänning kvar i matchen så som när vi var där förra gången med M och R (en del bilder finns här.).

Så den största spänningen låg i om Henrik Lundqvist, även "King Henrik" kallad här i NYC, skulle kunna hålla nollan matchen ut. Det gjorde han och det hela slutade till och med 5-0 till Rangers! Vi hade tjoat och skrikit tillsammans med Rangers fans under matchen, men roligast var ändå när alla i publiken står upp och ropar "Hen-Riiik, Hen-Riik" i takt med att hans namn och bild visas på monitorn. Det måste kännas så otroligt häftigt att vara så populär på hemmaplan! Och självklart är man stolt att man är svensk när man sitter där i publiken.

Och ja, jag är defintivt en hockeytjej! Jag bara älskar hockey! Helt utan att ha det där otroliga intresset så att jag följer ett specifikt lag (vare sig elitserien eller NHL), kan namnet på alla lagets alla spelare eller känner till alla resultatlistor. Nej inte så. Men hockey är för mig något som definitivt har en speciell plats i mitt hjärta. I min kropp. Det är svårt att förklara men när jag ser på hockey blir jag alltid så engagerad. Jag kan liksom inte låta bli. Det är allt från stundens spänning som känns i kroppen till en känsla kopplad till plats långt bak i min hjärna där all min gamla "hockeynostalgi" finns gömd. Jag var nämligen lite hockeyfanatiker ett tag i nedre tonåren. Inte elitserien eller så, även om jag självklart gick på en del matcher när hemmalaget spelade. Nej det var framförallt Tre Konor och hockey-VM och även OS som verkligen triggade igång mig. Jag följde varje match i varenda VM under ett antal år i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Varje match. Alltså inte enbart när Sverige spelade. Mitt favoritlag var egentligen dåvarande Sovjet eftersom jag älskade deras otroligt snygga, tekniska spel. Men självklart klappade hjärtat för Sveriges Kronor. Jag kunde skrika mig hes framför TV:n när det var "Sverigematch".

Så nej, det finns ingen sport än idag som kan mäta sig med just hockey för mig. Sedan kan det vara hur spännande som helst att följa skidåkning, friidrott, fotboll eller andra sporter där Sverige tävlar. Men just hockey kommer alltid alltid att slå an en speciell sträng hos mig.

Igårkväll hade vi en skön hemmakväll med lite thaimat (delivery) och sedan satt vi uppe tills klockan var över midnatt och bara pratade. Så himla mysigt! Vi får väl se vad resterande dagar har att erbjuda.
Imorgon eftermiddag har jag i vilket fall som ehlst en inbokad date med två andra "svenska bloggare", nämligen Petchie samt Sporty Spice (den senare som nu även bloggar i Metro). Det ska bli väldigt roligt och spännande att träffa dem båda! De är i NYC över dagen så jag hoppas ta mig hem lite tidigt från jobbet och ta en fika med dem.



Hockeybilderna här är från matchen vi såg 2006 tillsammans med M & R. Vi tog inga bilder denna gång.

lördag, februari 23, 2008

Dagis

Ja i torsdags var vi på vårt första dagismöte. Någonsin. Jag har inte varit inne på ett dagis sedan jag själv slutade på mitt eget för en herrans massa år sedan. Förutom en gång för ett par år sedan då jag hjälpte en kompis att hämta sin lilla kille på hans dagis, men det gick så snabbt att jag knappt räknar det som något dagisbesök.

Dagiset vi ställt oss i kö för är det dagis som Rockefeller University har. För att få möjlighet att sätta sitt barn på detta dagis måste man vara anställd av just Rockefeller universitetet, vilket M är. Ryktet säger att detta dagis är väldigt bra jämfört med många andra dagis och att det även är mycket billigare än de flesta andra dagis här i NYC. Men den stora anledningen till att de flesta ändå väljer detta dagis tror jag är att det ligger inne på själva campusområdet vilket gör det mycket enkelt för de föräldrar som arbetar här att hämta och lämna barnen. Det är ju endast ett stenkast från deras arbetsplatser. Och eftersom många bor i Rockefeller Housing så innebär det även ett stenkast från bostaden. Alltså väldigt bekvämt.

Vi ställde oss i kö direkt efter att vi kom tillbaka hit från Sverige vilket vi tyckte var tidigt. Vi vill helst ha en plats i september 2009, och det var ju ca 1,5 år fram i tiden. Men efteråt har vi förstått att här ställer par sig i kö för dagisplats långt innan de ens är gravida vilket gör att köerna är lååååånga. Jag tycker det är ett mycket konstigt system. Det mest logiska vore väl ändå att man åtminståne är gravid och har ett sk "due date" (datum för födseln) innan man kan boka upp en dagisplats?! Men så var inte fallet här, så vi får väl se ifall vi ens är framme i kön den dagen vi önskar.

Mötet vi var kallade till skedde på själva dagiset, ca 5 minuters promenad från vår lägenhet. Ingen av oss hade någon som helst aning om hur detta möte skulle vara. Vad man skulle göra. Vad skulle man få veta. Men det var väldigt seriöst insåg vi snart. De hade en del snacks och vatten i lokalen som man kunde ta, och sedan satte man sig och lyssnade till en 1 timme lång powerpoint presentation. Det var tre av de anställda (varav en var föreståndaren) som berättade om allt från deras "filosofi" till hur en dag på dagis kunde se ut. Presentationen var väldig bra och de utgick från frågor som de ofta fick från föräldrar.

Jag måste säga att jag tyckte att personalen verkade väldigt kunniga och mycket jordnära som personer vilket jag tycker om. Jag gillade även den "filosofi" som de sa att de utgick ifrån vilket var att "lära genom att göra". Detta illustrerade de t ex med att de inte sitter ner med barnen och lär sig färger utantill, utan genom att måla och prata om färger som finns runtomrking dem t ex på varandras kläder. En annan sak jag verkligen tyckte lät bra var att de verkar vara noga med att ha regler som de vill förmedla till barnen. Alltså vad man får eller inte får göra. Allt utgick mer eller mindre från att man inte får göra sådant som kan skada någon. Men att de inte tillämpar vad man här kallar "time out", vilket jag tror i Sverige skulle jämföras med skamvrå. Istället försöker de förklara för barnet varför det inte får göra vad det nu är det gjort, som att t ex klättra upp på en stol, men de "straffar" aldrig barnet. Eftersom jag är för att ha bestämda regler men emot bestraffning av barn så tyckte jag att deras synsätt passar väldigt bra in med mina egna tankar.

Jag har ju inte alls någon koll på hur svenska dagis fungerar idag så det är svårt att direkt säga vad som är annorlunda eller vad som verkar likt. Men några saker som defintivt skiljer sig från de svenska daghem jag känner till är dessa:

1) Mat. Här är det föräldrarna själva som ska ta med lunchen till sina barn. Beroende på barnets ålder varierar ju såklart maten. Från bröstmjölk om barnet fortfarande ammar, till "vanlig" mat ifall barnet är något äldre.

2) Blöjor. Man är även ansvarig för att ta med de blöjor som barnet kommer behöva under dagen.

3) Lakan. Föräldrarna tar med barnets egna sängkläder till barnets sovstund på dagis.

4) Antalet lärare per barn. Här har de små barngrupper med flera lärare. Om jag minns rätt så handlar det om att ha ca 3-4 barn per lärare. Och varje barn får när det börjar en "primary teacher/caretaker" som är den person som till största del har ansvar för just detta barnet. Dvs denna person är den som "nattar" barnet när det ska sova, och som sitter med barnet när det ska äta.

5) Åldern. Eftersom det knappt finns någon föräldraledighet att tala om I USA så börjar barn väldigt ofta i mycket tidig ålder på dagis. På just detta dagis är minimiåldern för att få börja 3 månader! Detta gör ju att det finns en hel del bebisar som verkligen fortfarande "ammas", vilket förklarar varför vissa föräldrar tar med bröstmjölk som mat.

6) Terapeuter av olika slag. Det verkar som om alla daghem iallafall i NYC har tillgång till olika terapeuter som kommer regelbundet till daghemmen för att arbeta med barnen. Vissa är där mer som en allmän tillgång för alla barn, medan andra kommer till barn med speciella behov. det kan handla om allt från språkträning till mer fysisk träning av olika slag. Tydligen är detta något som inte bekostas av dagiset självt utan av "staden" eller om det var "statligt", jag minns inte riktigt.

7) Dagistiderna. Här verkar föräldrar väldigt sällan arbeta kortare arbetsdagar eller färre dagar i veckan. Alltså är dagiset öppet mellan 8.30-18 måndag - fredag, och detta är också den tid de flesta barn verkar spendera på dagiset varje dag oavsett ålder.


Som ni säkert sett av punkterna ovan så är en av de största skillnaderna mot svenska dagis att föräldrarna verkar ha mer "ansvar" för barnet även när det vistas på dagiset under dagen (måltider, blöjor etc). Min första tanke var att detta är en kostnadsfråga. I Sverige har vi höga skatter och barnomsorgen betalas med skattemedel. Här är avgifterna vädligt höga för barnomsorg och man har dessutom det ekonomiska ansvaret för mat och blöjor även när barnet inte vistas i hemmet. Men jag tror faktiskt att detta endast förklarar en liten del av varför man "lagt ut" detta ansvar på föräldrarna och inte på dagiset. Efter att ha levt i den amerikanska kulturen ett par år nu så har jag insett att här handlar det så otroligt mycket om just individualism. Vilket verkligen är ett honnörsord här. Särskilt för medelklassen och uppåt. Föräldrar här skulle absolut inte tolerera att daghemspersonalen skulle bestämma vad just deras barn skulle äta varje dag. Eller vilka blöjor just deras barn skull gå omkring i på dagarna. Nej, detta märktes redan under själva presentationen och sedan ännu mer under den frågestund som följde efter att presentationen var över. Många av de frågor och svar som kom upp handlade just om detta. "Vad händer med just mitt barn. Hur kan ni som personal tillmötesgå just de krav jag ställer på barnomsorg, barnuppfostran, vård, stimulans etc". Och man insåg att många av föräldrarna här aldrig någonsin skulle gå med på någon "allmän" lösning av saker och ting.

Både M och jag var faktiskt lite småchockade av alla dessa "föräldrakrav" som kom fram under mötet. Man är absolut inte van vid detta, och framförallt inte van vid att höra en hel del åsikter och oro som man själv tycker låter helt barockt. Men personalen tog allt detta väldigt bra och jag gissar att de är vana. Kanske är det en typisk "New York anda" som många föräldrar, särskilt amerikaner, har här. Det har vi förstått redan sedan tidigare när man pratat med vänner här som har barn. Det handlar till mycket mycket mycket stor del om "protection". I mina öron låter det som överbeskyddande hyperoroliga föräldrar som tror att det mesta är farligt för deras barn. En väldigt jobbig och faktiskt nästan "destruktiv" inställning i mina ögon. Deras barn är ständigt utsatta för faror som de måste skyddas ifrån. Därför har man s.k "playdates" under vuxens översikt, det är farliga ämnen i maten som sak undvikas, man ska spraya bakteriedödande spray på allt så barnet inte blir sjukt, det står pedofiler eller "freaks" i varannat gathörn som man måste se upp med....
hej, vart tog det sunda förnuftet vägen?? barn lär sig faktiskt hantera och lösa konflikter om de ibland utsätts för just konflikter. De flesta ämnen i maten utgör inget hot mot barnens hälsa så länge maten är hyfsat hälsosam i sig. Barn blir sjuka och det är ok. Det är ett sätt för dem att bygga upp sitt immunförsvar. Och pedofilfobin som råder i detta lkandet är verkligen inte bra. Inte konstigt ifall barn här spenderar alldeles för lite tid med män jämfört med kvinnor, eftersom så många verkar misstro varje barnintresserad man och tro att det är en potentiell pedofil.

Min förhoppning med detta dagiset är dock att det ska bli något annorlunda eftersom det är ett mycket mångkulturellt dagis. Majoriteten av barnen och därmed även föräldrarna, är inte amerikaner utan från olika delar av hela världen. Detta tror jag kan skapa en väldigt kreativ miljö för barnen såväl som för föräldrarna, och man hoppas att flera av de familjer som har sina barn på dagiset därmed har olika synsätt på detta med barn, familj etc. Inte enbart den syn som verkar regera här hos "New York-amerikaner" (kanske specifikt hos Upper-East-Side-bor?).

Till viss del kan jag även tänka mig att detta med den individuella matfrågan även är en kulturell sådan. Eftersom så många familjer från olika kulturer och religioner har barn på detta dagis så kan man helt enkelt inte ha någon "allmän" mat som skulle passa alla. Det kan finnas barn från ortodoxt judiska hem där man är mycket noga med vissa produkter och kanske äter mer eller mindre kosher. Eller barn från andra religiösa hem där man också har speciella matpreferenser. Ibland kanske det enbart handlar om att man inte äter vissa saker under vissa tider. Vissa judar äter kosher enbart under shabbat, vissa katoliker äter inte kött på fredagarna fram till påsk etc etc. Och eftersom detta är en stad där religion och kulturer tas på allra största allvar så skulle naturligtvis inte ett dagis kunna "tvinga" barn att äta sådant som går emot deras familjers kultur eller religion. Men det är även ohållbart att personalen ska kunna hålla reda på allt detta och göra mat som passar alla, och därför är det enklast att föräldrarna till respektive barn ansvarar för maten själva.

Ja, i stora drag tycker jag att detta daghem verkar vara ett mycket bra sådant. OM vi nu någonsin kommer att få en plats här tror jag det kommer bli bra. Personalen verkar väldigt lyhörd och de verkar vilja ha en bra kontakt med alla föräldrar och familjer. Allt för att kunna tillmötesgå barnens behov på bästa sätt. Bland annat så berättade de att den person som sedan kommer att bli "primary teacher" för barnet gör hembesök innan barnet börjar på dagiset. Detta för att de ska få en uppfattning om vilken hemmiljö barnet har. Om det kommer från en stor eller liten familj, husdjur, syskon, kultur etc.
Den största oron M och jag kände efter detta mötet är faktiskt att man skulle råka hamna i samma grupp med ett barn till någon av dessa överbeskyddande och extremt krävande föräldrar. Men som sagt, än så länge känns dagis väldigt avlägset. Jag har ju inte ens känt av något i magen än så att tänka så långt fram som dagis känns fortfarande overkligt.
Jag är ändå glad att vi gick på detta informationsmötet eftersom jag nu har en bild av ungefär hur det går till och vad man kan vänta sig den dagen det ev blir aktuellt.

fredag, februari 22, 2008

Socialsmart?

Såg denna artikel i SvD idag. Hm, tycker att de där forskarna måste vara otroligt intelligenta som kommit fram till en sådan otroligt klok slutsats.
För den bara måste ju vara sann...?
Jag är ju själv rena rama superbeviset för detta gissar jag, moahahaha?!?!

torsdag, februari 21, 2008

Aaaarrrgh!!!!!

Idag fick jag en smärre chock på jobbet. Jag har inte riktigt hämtat mig än. Hm, skulle göra några kontrollförsök och insåg när jag fått resultaten att detta kan vara en smärre "katastrof" för min del. Som ni säkert förstår så var resultaten inte alls de jag väntat mig, eller ville ha! Jag tror min hjärna fick en kortslutning när jag insåg vidden av detta. Men efter ett "krismöte" med chefen så har jag lugnat ner mig lite. Jag är absolut inte övertygad om att detta "inte är något att oroa sig över" vilket min chef försökte lugna mig med. Men hon gav mig iallafall ett par hoppfulla logiska förklaringar. Hm, jag har som sagt inte köpt dem helt än, men ska på hennes inrådan faktiskt pallra mig hem från labbet tidigare idag. Hennes råd var ordagrant "I think you've been working to hard lately and I think you should go home now. Or at least not work or think more about this today. Go home, go to the movies and have a nice dinner. Then you can start fresh tomorrow and design your new strategy."

Så ja, nu ska jag packa ihop.
Men det blir ingen film ikväll. För vi ska på informationsmöte på dagiset. Det känns väldigt konstigt att man ska på info-möte redan nu eftersom vi har anmält intresse för en plats hösten 2009. Om ca 1,5 år!!!! Och eftersom jag knappt ser gravid ut än så känns det som sagt lite overkligt. Men så verkar saker vara här. Och på ett sätt känns det bra att få veta lite mer om hur det fungerar här eftersom man har noll koll.

Alltså blir det dagismöte, sedan (om jag hinner efter mötet) en föreläsning (Harvey lecture) på Rockefeller University tillsammmans med kompisar från jobbet. Och efter det ska vi ut och äta middag på en turkisk restaurang. Får se ifall M kommer på föreläsningen också eller om han kommer direkt till middagen.

Så ja, jag har förhoppningsvis tillräckligt med aktiviteter ikväll för att distrahera mina tankar lite och försöka få mig att inte tänka över allt som kanske är fel med mina resultat. Men känner jag mig själv rätt är det risk att jag börjar fundera på det igen när jag väl lagt huvudet på kudden. Hoppas ändå att jag kan försöka att inte tänka på detta mer idag utan istället fokusera på allt annat runtomkring mig. Och sedan imorgon, ska jag komma ny och fräsch som en nyponros och sätta mig, full av energi, framför datorn och vara kreativkreativkreativ....!


Wish me good luck....

tisdag, februari 19, 2008

Navelsträngen - en livlina?

En sak jag såg i de där "graviditetstidningarna" jag köpte i helgen var flera annonser där olika företag gör reklam för att man ska långtidsförvara celler från barnets navelsträng, i sk "cord blood banks". Detta verkar alltså vara poppis här. Det har jag inte sett tidigare i Sverige, men kanske har det börjat bli populärt där också under se senaste åren??

Här verkar det vilket fall vara en ganska "stor grej". Jag visade en av annonserna för M och han berättade dagen efter att en av hans kollegor har köpt denna "tjänst" för båda hennes söner. Hon förespråkade den verkligen eftersom detta är ytterligare en fallskärm eller flytväst inför barnens framtida äventyr - Livet.

Tanken är att om man fryser ner celler från navelsträngen ska dessa kunna användas senare i livet vid behov. Framförallt så ska detta vara en extra "garanti" för att man ska kunna bota ev sjukdomar som kan uppträda senare i livet, t ex diabetes, leukemi, Parkinson etc. Hur kan det vara möjligt? Jo, eftersom det i navelsträngen finns s.k stamceller som man vet kan differentiera (utvecklas/mogna) till alla möjliga celltyper om man odlar dem i rätt miljö. Man hoppas alltså att man på detta viset ska kunna göra "nya reservdelar" ifall ens gamla går sönder. Stamcellsforskningen har ju varit het under flera år och hittills har man lyckats få mycket ny kunskap, men är ännu långt ifrån en verklighet där man kan "odla fram alla människans olika organ och vävnader i en petriskål". Alltså är man i nuläget långt från drömmen om att kunna bota de flesta sjukdomar som vi idag drabbas av.
Men den stora förhoppningen är självklart att man med ännu mer forskning kring detta ämne så småningom kommer att kunna använda mänskliga stamceller till att bota fler och fler sjukdomar.

Självklart handlar transplantationer alltid om problem med att hitta en donator som fungerar med mottagaren, dvs den som är sjuk. Det är alltid en risk att de transplanterade organen, vävnaderna eller cellerna stöts bort av mottagarens eget immunförsvar ifall de inte matchar tillräckligt väl. Detta problem skulle helt eller delvis försvinna ifall man kunde använda sina egna stamceller, vilket är tanken med denna typ av navelsträngscellsförvaring. Om ens barn i framtiden utvecklar en sjukdom som man då skulle kunna bota med stamcells-transplantation så ska det barnets egna stamceller från navelsträngen finnas nedfrysta i en "biobank" och enkelt kunna tinas och användas för dessa terapeutiska ändamål. Det låter självklart som något alla föräldrar vill att deras barn ska ha. En säkerhetslina inför framtida sjukdomar. Men det är inte billigt.

I de flesta av annonserna står inte ens kostnaden, men i en av dem såg jag priser på ca 1000-2000 USD för att "köpa" denna tjänst. Och sedan betalar man en avgift varje år för att fortsätta lagra cellerna.
Självklart är denna summa överkomlig för många, och det är ju väldigt lätt att man tänker och resonerar som så att "för dessa pengar kan jag kanske rädda mitt barns liv", och då känner man att man ju inte borde tänka i mynt och sedlar. För vad är ens barns liv egentligen värt?? Förhoppningsvis bra mycket mer än 2000 dollar.

Men det är ändå inte en liten struntsumma vi talar om. För min och M's del handlar det om en halv - en hel månadslön. Det är ändå inte småpotatis. Visserligen är vi långt från högavlönade här (post-docs här tjänar inte mycket) men om man jämför med många av de lågavlönade jobb som finns i landet så har vi iallafall möjligheten att fundera över detta utan att känna att det är en total omöjlighet.

Fast än så länge har vi inte tänkt så mycket över det hela. Inte på djupet. Inte aktivt. Vi är inte pålästa alls. Men eftersom man nu sett flera annonser så är det klart att man börjar fundera lite. Och vi får väl fundera vidare helt enkelt. Det handlar ju om så många saker tycker jag. Det känns verkligen som en komplex fråga utan facit. Att man vill göra 'allt' för att rädda sitt barns framtida liv är ju helt självklart för alla normala föräldrar. Men frågan är om just detta med nedfrysta stamceller ändå är en såpass "självklar" lösning ändå? I nuläget. Hittills finns det de som säger att risken att drabbas av någon sjukdom som skulle kunna avhjälpas med denna typ av transplantation är ca 1:20000, vilket såklart inte är någon särskilt hög riskfaktor. Å andra sidan vet man ju inte ifall detta forskningsfält kommer att formligen explodera inom de närmaste åren? Tänk om man inom 5-10-20 år kommer att kunna bota många fler sorters sjukdomar än de man pratar om idag? Skulle man då inte tycka det vore värt varenda öre att ha investerat i lagring av sitt/sina barns stamceller? Att ha ytterligare en möjlighet att hjälpa sitt barn. Att ha gett sitt barn en livlina.

Alla ni USA-mammor! Hur har ni gjort??? Hur resonerar/resonerade ni?

måndag, februari 18, 2008

Men inte nu heller...!

Men varför fungerar det inte????
Kan någon ge mig en möjlig förklaring!?!?!?! Det går ju fortfarande inte att se filmen! Buhu!
Om någon har några förslag på vad jag gör för fel får ni görna höra av er så ska jag försöka igen senare.

Provar igen

Hm, det verkar inte som om Lipton's film fungerar i inlägget nedan... Jag provar igen. Här är alltså Lipton's film:
video

Lite smått & Gott

Så har ännu en helg gått och idag var det faktiskt jättehärlig temperatur ute! Just nu visar min "termometer" på datorn hela 18 grader!!! Helt otroligt. På vägen till jobbet i morse så kändes det dessutom varmt. Ljumma vindar. Mmmmmm!!! Helgen var återigen av det sköna slaget. I lördags var det strålande sol (om än inte så varmt som idag, men ändå ett par plusgrader) så vi tog en sväng till Union Square för ett besök på Barnes & Nobles. Inhandlade två reseguider för New England eftersom vi ska åka en tur till Boston tillsammans med M's mamma och syster och systers pojkvän i slutet av april. Så det är dags för lite reseplanering. De kommer alla hit då för att fira M's mammas 60-årsdag och det ska verkligen bli så roligt att få spendera en hel vecka tillsammans med dem allihop här!! Jag köpte även mina första "pregnancy magazines". M tyckte nog det var lite lustigt att jag köpte flera, men jag kände framförallt att jag ville kolla lite annonser etc för att se vad som finns på t ex mammaklädesfronten här. Detta börjar kännas lite på gång nu eftersom magen den senaste veckan har växt rejält! På bara en vecka...! Så nu måste jag nog snart inhandla lite andra kläder.

Som vanligt när vi är nere i krokarna runt Union Square så gick vi till Petco och köpte lite kattsand. Där hittade vi även en leksak till Lipton som vi funderat på tidigare, men som vi nu inhandlade. Det var jätteskoj att se honom leka med den när vi kom hem. Han fullkomligt älskade den! Ni kan själva se här på den lilla film M har gjort när Lipton leker med sin nya leksak här nedan:

video


På lördagkväll gick vi på en "The Smiths-konsert". En av våra bästa vänner här spelar trummor i ett Smiths cover band och de hade en spelning på Canal Room (vid Broadway/Canal street). Det var länge sedan vi var ute och lyssnade på live musik så det kändes jättemysigt. Efteråt delade vi en taxi med några andra vänner som var där och avslutade kvällen på en av våra favoritpubar "David Copperfields" som ligger i närheten av oss.

Gårdagen var rätt lugn. Jag tog en fika med en kompis på eftermiddagen och på kvällen såg jag och M en fantastiskt bra film. Jag rekommenderar den verkligen, MEN den var otroligt sorglig så om man inte klarar av sådant så ska man nog inte se den. Filmen heter "Away from her" och handlar om ett något äldre par och hur de upptäcker att hon börjar utveckla Alzheimers. Egentligen är det en helt fantastisk kärleksfilm tycker jag! Om hur svårt det är att förlora någon man älskar. Om att försöka bygga upp ett liv utan den personen. Samtidigt som just detta är ännu svårare på grund av att personen ifråga fortfarande faktiskt lever rent fysiskt. En mycket stark film som sagt med enormt bra skådespelarinsatser. Och den är, trots allt inte alls så sentimentalt "blaskig" som vissa sådana här typer av historier kan vara. Utan den kändes verkligen mycket mycket trovärdigt och realistiskt.

Idag är det President's Day vilket här är en Holiday. Inte för alla, men de flesta skolor och t ex banker och myndigheter har ledigt idag. Så det blir nog helt klart en något kortare dag på jobbet idag. Känns inte helt fel det heller.

lördag, februari 16, 2008

Vardagslycka

Det är så lustigt. Man inser ofta att det man själv tänker och känner verkligen inte är något direkt unikt. Det är saker som de flesta går runt och funderar på ibland. Igår började jag skriva på detta inlägg, men "postade" det aldrig. Hann inte riktigt. Sedan läste jag i två av mina favoritbloggar Annikas och Viktorias om i stort sett exakt samma sorts känsla. Annika beskrev det mer som att hon var ledsen över att det ofta är så svårt att leva i nuet. Att man nästan alltid planerar alltför långt framåt och att man därför lätt glömmer bort att leva just NU. detta är ju tyvärr alltför sant för de flesta inklusive mig själv. Det är lätt att man börjar tänka på morgondagen innan denna dagen är över. Viktoria beskrev att hon häromdagen fått en sådan enorm lyckokänsla när hon insåg att hon just NU mådde så bra och verkligen verkligen njöt av sitt liv. Och det var just detta mitt påbörjade blogginlägg handlade om. De där underbara stunderna när man faktiskt plötsligt slås av Tanken och Känslan. Pang! Rakt i solar plexus. Jag älskar mitt liv och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis än som jag har det just nu. Den känslan är fantastiskt tycker jag. Som en liten varm boll i magen som liksom sprider sig till resten av kroppen. Och för mig är det nog den riktig "sanna Lyckan". Om det nu finns någon sådan. Här nedan kan ni läsa mitt ursprungliga inlägg. Alltså det jag skrev innan jag läste Annikas och Viktorias bloggar igårkväll.


Ibland bara ler vardagen sådär varmt, ombonat och mysigt mot en. Man undrar - vem är jag egentligen som får lov att ha det såhär bra? Kan man verkligen vara värd det? Man tänker på hur mycket man faktiskt har och som man värderar så otroligt högt. Och man kommer på sig själv med att sitta och fånle för sig själv som en annan idiot. Förresten varför säger man så egentligen? Varför är det "idiotiskt" att sitta och le åt allt och inget? Varför ska man alltid ha någon anledning, en direkt "orsak" att glädjas? Räcker det inte att man trivs med sig själv, sin tillvaro, sitt liv? Ska det inte vara anledning nog?

Jag tycker nog att de där allra lyckligaste stunderna ändå är de man hittar i sin vardag. De där små pärlorna som glimmar till mitt i det raggsocksgrå. Visst, det är en underbar känsla att vara förälskad, att ha fått ett nytt jobb, att gifta sig med sin älskade, att upptäcka det där plusset på stickan... MEN på något vis så tror jag ändå att jag uppskattar den där vardagslyckan ännu mer. Värderar den ännu högre.
För det är ju trots allt vardagen man lever i. Varje dag.
Att komma hem trött efter en sen dag på jobbet och mötas av doften av nylagad mat. Att somna med M's varma arm omkring mig. Att umgås avslappnat med vänner. Att vakna på morgonen av att katten spinner och sedan få somna om med det spinnande, varma lilla gosedjuret i armhålan. Att upptäcka att solen skiner efter dagar av grått regn.
Eller kanske det bästa av allt. Att bara plötsligt, helt oförberett (när man väntar på bussen, står i kön i mataffären, när man sitter med sin temugg i soffan...) slås av tanken att "Fan, vad jag mår fantastiskt bra!" Känslan i magen - varm, mjuk och liksom pirrande; Livet är fantastiskt och så är också jag!
Det tycker jag är Lycka!

fredag, februari 15, 2008

"Wrong position"

Okej, igår pratade jag med en kollega här på labbet. Hon är gynekolog eller som man säger här i Amerikat "OB-GYN", man bokstaverar - alltså uttalar alla bokstäverna! Vilket jag tycker är lite krångligt. För det tar längre tid att bokstavera än att som i Sverige bara säga t ex "gyn". Och ibland tycker jag att bokstäverna liksom hoppar runt i munnen på mig och kommer ut i fel ordning. Men, men...

Hon frågade i vilket fall när jag skulle göra nästa ultraljud och jag berättade att jag skulle göra det om knappt 2 veckor samt att jag hoppades vi skulle få veta könet på barnet då, men att jag hade hört att det ibland inte går att säga p g a att barnet ligger i fel position och liksom "döljer" könet.
Hon sa då direkt att man kan se om det är en kille eller tjej när man gör ultraljud såpass sent (vecka 20), och det där med "wrong position" väldigt väldigt väldigt sällan uppkom "i verkligheten" (även om det KAN göra det någon enstaka gång). Hon avslöjade för mig att vad som ofta döljer sig bakom "Oh, we are sorry but we were not able to detect the sex of the baby clearly since it was in a wrong position" oftast bara var den sminkade versionen man ger mamman/föräldrarna. Den sanna Sanningen bakom denna något modifierade version var tydligen oftast att mamman helt enkelt hade för mycket fettvävnad runt magen. Ett litet bildäck i vägen med andra ord. Men detta säger man inte till mamman, eftersom anses som förolämpande, utan skyller på "wrong position".
Där ser man!!

Man lär så länge man lever.

Och jag kommer genast att bli mycket misstänksam ifall de (när vi gör ultraljudet) säger att "barnet är i fel position". Hm, då blir det nog inga mer doughnuts på ett tag...

onsdag, februari 13, 2008

Snopp eller snippa?

Nu är det bara ungefär 2 veckor kvar tills vi ska göra nästa ultraljud. Här kallas det "anatomy", eftersom man vid detta UL ska kolla igenom fostret ordentligt för att se att alla organ verkar okej. Hittills har vi ju enbart gjort ett relativt tidigt ultraljud (vecka 12) så det ska bli spännande att återigen få se det lilla livet i magen. För hittills måste jag säga att jag ibland undrar om det verkligen är någon där inne. Än har jag inte blivit så stor, och några direkta rörelser där inne har jag knappt känt. Ibland tror man nästan att det flyttat ut. Även om jag och M igårkväll när jag lagt mig i sängen tyckte att vi kände en liten liten liten otroligt snabb mikrorörelse när M hade sin hand på min mage. Men vi är inte alls säkra på att det verkligen var något egentligen. Så svagt och så snabbt kändes det. Mer som ett mikrosekunds "flimmer".

Vid det kommande ultraljudet (som jag tror ska vara ett 3D!) kommer vi att kunna få se om det är en pojke eller en flicka. Jag tycker det känns otroligt spännande och jag är grymt nyfiken. Inte för att det spelar vare sig mig eller M någon som helst roll vilket kön barnet har, vi blir lika glada för vilket som. Men det känns som om att jag med tiden blir mer och mer nyfiken på personen där inne och att få veta om det är en tjej eller kille känns därför oerhört roligt.

Själv har jag ju nästan hela graviditeten haft på känn att det är en liten pojke. Varför kan jag för mitt liv inte svara på. Det bara "känns så". En känsla som växte fram redan på ett väldigt tidigt stadium. Självklart kan jag ha fel. Och M blir lätt irriterad på mig eftersom jag hela tiden säger "han" eller "honom" när jag pratar om den lilla inneboende. Han säger därför demonstrativt "hon" för att balansera.

Nu de senaste två veckorna har min nyfikenhet stegrats ännu mer och jag har på skoj hittat en del olika tester på nätet där man kan ta reda på vilket kön det är på barnet. Självklart bygger alla dessa tester på gammalt skrock, sägner, myter och annat ovetenskapligt, men det var ändå ganska roligt att prova.

Enligt den Kinesiska kalendern som bygger på kvinnans ålder så hon blev gravid samt vilken månad det skedde så kommer så är det sannolikt en liten kille som ligger och simmar runt i magen. Du kan hitta detta test här.

De andra testerna bygger på upp till 20 frågor som behandlar gammalt skrock och myter om allt från vad man är sugen på (cravings) till magens storlek eller andra kroppsliga förändringar. Dessa test hittade jag på den här och den här sidan.
Vissa av dessa frågor kunde jag inte ens svara på så de lämnade jag helt enkelt "blanka.

Så vad säger dessa mycket ovetenskapliga test då?
Jo, 2 av dessa 3 tester säger att min känsla är rätt. Min lilla inneboende, M's och min lilla skruttis, är mycket riktigt en pojke!!

- Enligt den Kinesiska kalendern är det definitivt en pojke.
- Enligt det första "frågetestet" är det med 73% sannolikhet en pojke.
- Men enligt det sista testet var visst mina svar så förvirrande att testet omöjligt kunde förutspå könet! Haha! Där ser man. Ibland går visst till och med det gamla hederliga skrocket bet på könsbestämningen...


Enligt en kompis alldeles egna "cravingteori" så är det också en pojke. Hon tror nämligen att om man är sugen på onyttiga och söta saker som godis, kakor, bullar etc så får man en dotter, men är man sugen på nyttiga saker som frukt och grönsaker så får man en son.

Jag är visserligen oftare sugen på frukt & grönt än på kaffebröd eller desserter, men det knepiga med detta är väl att jag är det i vanliga fall också. Även som helt ogravid föredrog jag frukt, grönsaker och salta (visserligen inte alltid så nyttiga) saker som oliver, chips och lagrad ost framför tårta, kakor, bakelser och godis. Så det har egentligen inte förändrats så mycket. Den enda skillnaden var att jag under mina första månader verkligen mådde superilla av just söta saker, så då åt jag i stort sett inget godis eller kaffebröd alls. Men sedan illamåendet avtagit så har godissuget kommit tillbaka. Men enbart i "normala" nivåer. Inga direkta cravings alltså.

Jaja, vi får väl se hur väl detta stämmer med verkligheten. Om bara två veckor! Jag kan knappt bärga mig...


Tänkte dock att man kunde göra en egen liten undersökning här på bloggen.
Ni som vill vara med och gissa på kön får gärna göra det! Håll hårt i böckerna med gammalt skrock, leta upp och damma av din gamla Nordisk Famlijebok eller fråga mormor och farmor om råd!

Här är de "fakta" jag känner till och som kanske kan "hjälpa" er med gissningarna:

- Är mer sugen på salt än sött
- Är mer sugen på frukt & grönaker än godis och kaffebröd
- Min mage är just nu varken "hög" eller "låg", utan snarare fylld med "luft" vilket under dagen gör att den växer så att den på kvällen ofta är som en spärrballong. Men den går på något mystiskt vis ner igen över natten så den är mindre igen morgonen därpå...
- Kunde inte dricka kaffe första trimestern, men nu smakar det gott igen
- Har färre finnar nu än tidigare
- Mina bröst har vuxit men är fortfarande inte megastora
- Däremot är högra bröstet tydligt större än vänstra
- Är nästan konstant törstig
- Jag är ännu inte så "stor" utan kan fortfarande ha mina vanliga kläder




Så nu är det upp till Er gott folk att gissa hej vilt! Ni har ju i vilket fall 50% chans att gissa rätt...
Lovar att återkomma med facit när vi får veta detta!

söndag, februari 10, 2008

Temperatursvängningar

Sedan vi flyttade hit har jag lärt mig att inte längre bli förvånad över hur snabbt temperaturen kan skifta. Jag tyckte att Sverige var ett land med väldigt snabba väderskiftningar. Iallafall jämfört med en del andra länder där man har ett mer jämnt klimat. Särskilt vår- och sommarårstiderna kan ju vädret där hemma skifta på några timmar. Det klassiska typexemplet är väl just vår allra mest älskade högtid Midsommar. Hur många midsommaraftnar har man inte dukat upp utomhus för att inta sill och snaps eftersom solen lyst och det varit hyfsade temperaturer. Men när man hunnit halvvägs genom måltiden så har himlen plötsligt förmörkats av moln och de första regndropparna börjar droppa ner och späda ut gräddfilen. Sedan öppnas himlen och man springer in för att rädda det som räddas kan medan man tänker att "varför skulle vi prompt testa detta iår igen när det var likadant förra året?!"

Här i New York skiftar vädret inte lika ofta. Och på sommaren så har vi åtminstone en period i juli-augusti som är riktigt varm. Alldeles för varm egentligen för min smak eftersom det då är hög luftfuktighet vilket gör att en annars skön temperatur som t ex 28-30 grader känns oerhört jobbig. Klibbig, klistrig, kladdig. Det brukar dock braka igång riktiga dunderåskväder då och då vilket oftast är skönt eftersom det rensar luften åtminstone tillfälligt.

Däremot kan temperaturen svänga väldigt fort. Och jag har nog ännu inte riktigt vant mig vid dessa stora temperatursvängningar.
Idag är en typisk sådan dag. Enligt prognosen ska dygnets högsta temperatur idag vara 8 plusgrader (Celsius) men den kommer att sjunka till 11 minusgrader (Celsius)!! Ett hopp på hela 19 (!) grader. Under ett och samma dygn! Det är ganska mycket det. Och framförallt så är det ju verkligen stor skillnad på hur 8 grader plus känns jämfört med 11 grader minus! Vilka kläder ska man ta på sig? Det finns ju inga kläder som är bekväma inom hela detta temperaturintervall. Antagligen kommer det inte bli såpass kallt som 11 minus förrän inatt gissar jag. Men jag tror att det handlar om att kylig luftmassa kommer att strömma in över New York området under dygnet, och ibland kan det verkligen vara otroligt stora skillnader i temperatur från t ex förmiddag till eftermiddag här. Man kan verkligen känna hur den kyligare luften kommer inblåsande om man råkar vara ute just när det händer.

Jaja, innan vi går ut idag får vi väl helt enkelt ta med oss mössor och vantar så man är åtminstone lite förberedd. Än så länge ser det iallafall ut att vara vackert väder. Blå himmel med några ulliga moln som skymtar mellan skyskraporna utanför fönstret. Härligt!

En annan sak jag ännu inte vant mig vid angående temperaturer är Farenheitskalan. Jag vet. Jag borde verkligen kunna detta nu efter mina 2,5 år här. Fy & skäms på mig! Men fortfarande sitter det inte alls i ryggmärgen. Inte det minsta. Eller jo, jag vet att om de säger att det ska bli ca 70-80 grader F så är det en temperatur jag gillar och trivs med. Men går man utanför detta intervallet är jag snabbt "lost". Och detta med ugnstemperaturer ska vi inte tala om. Jag har numer en temperatur på runt 400 F som jag vet fungerar för det mesta. Så i stort sett allt jag gör i ugnen gör jag i 400 F. Oftast blir det faktiskt bra, tro det eller ej.

Vad gäller temperaturen på tvättmaskinerna så är de otroligt mycket enklare än i Sverige, eller svårare, beroende på hur man ser det. Det finns nämligen inga temperaturer på dem! Iallafall inte de amerikanska tvättmaskiner jag kommit i kontakt med hittills. På våra står det bara cold, warm och hot. Så i början när vi flyttade hit och man var van att tvätta det mesta i 40 eller 60 grader försökte vi lista ut ungefär vad warm och hot var för temperaturer. Jag vet inte om vi lyckades så bra. Numer tvättar vi det mesta i warm, och det blir ju rent iallafall så det är nog okej.

Nej nu ska jag väl försöka ta mig samman och få något mer gjort denna söndag. En promenad utomhus tänkte jag. För närvarande är temperaturen +6 C, eller +43 F om man nu föredrar den skalan. Sedan ska vi väl även köra ett par tvättmaskiner också. Denna gång blir det nog några som körs på hot också gissar jag. Iallafall M's mosters sängkläder...

Hoppas nu ni alla får en riktigt skön söndag!
Och för er i Sverige där det redan är söndagkväll så önskar jag er en härlig ny vecka!

lördag, februari 09, 2008

En lördag jag väntat på

Å en härlig lördagsmorgon!!!
Vaknade av att Lipton trampade mig i ansiktet som vanligt. Spinnande som en hel liten motor. Men efter det vanliga morgonpussandet så kröp han sedan ner under täcket och halvsov ikapp med mig. Fortfarande spinnande såklart! Så himla mysigt med hans lilla varma pälsmjuka kropp intill ens hals och axel.

Den senaste veckans pärs är över och jag tackar alla gudar i denna världen, och andra, för det! Detta har verkligen varit en vecka som känts lång på alla vis. Vi har haft besök av M's ena moster (hon kom förra fredagen) och skulle stanna till onsdag, men i måndagskväll insjuknade hon hastigt i någon form av kräksjuka/maginfluensa. Hon och M var upp i Empire State Building för att spana in Manhattan i nattskrud, då hon började känna sig lite yr och illamående. Hon tänkte att det kanske berodde på höjden och allt hissåkande. Men detta gick inte över när de väl var hemma igen utan accelerade istället så att vi senare under kvällen och natten insåg att nej, detta var minsann inte bara lite "hissjuka". Ingen av oss tre sov väl nämnvärt mycket den natten om man säger som så.

Själv höll jag på och förberedde mitt föredrag/seminarium (som jag bloggade om här nedan) när de kom tillbaks från Empire State, och var därför lite småstressad över detta också. Hade planerat att fortsätta med detta under tisdagkväll till torsdag. Normalt brukar jag sitta hemma och förbereda mig inför sådana saker, eftersom labbet är alldeles för stökigt för att kunna läsa, skriva och koncentrera sig i. Men nu var ju den mycket magsjuka mostern i lägenheten så det kändes varken bra för henne eller mig att jag skulle försöka arbeta hemifrån. Vi bor ju i en normalstor Manhattan-lägenhet, dvs rätt liten... Så det finns inte så mycket utrymme att "gå undan på" om man så säger. Men M tyckte att jag ju kunde komma och jobba i hans labb istället, som är betydligt lugnare än mitt. Så det gjorde jag och det gick jättebra att sitta där. Jag har nog aldrig tidigare varit i ett så tyst labb någonsin och jag är fortfarande fascinerad. Det var dessutom riktigt trevligt att umgås med hans labbkollegor under luncherna, och väldigt mysigt att ha M alldeles där i närheten när man jobbade. Att kunna pussa på i någon paus. Eller gå och köpa kaffe med på eftermiddagen.

Jaja, efter sena kvällar samt en "provgenomgång inför mitt labb" på tisdagen, så hade jag äntligen fått ihop något som kändes okej. I torsdagsnatt satt jag dock uppe, vaken, i sängen till klockan var närmare 03 på natten och finslipade innan jag gav upp. Igår vid lunch var det dags och konstigt nog kände jag mig inte nervös. Ville bara få det överstökat.
Och visst gick det bra. Jag är själv nöjd efteråt även om det är svårt att bedömma hur man uppfattas av andra. Tyckte ungefär i mitten av föreläsningen att jag plötsligt hörde min röst "utifrån" mala på som en gammal LP-skiva som hakat upp sig, och jag kände att "hu, vad jag låter trååååkig, nu kommer de somna". Men det gjorde de inte. Istället fick jag väldigt bra respons, och många frågor vilket kändes bra för då verkade de iallafall intresserade. De flesta frågorna kunde jag dessutom svara på och förklara, och de jag inte kunde ge ett dirket svar på tyckte jag att jag hanterade ganska bra ändå. Efteråt kände jag mig väldigt trött. Lite som om luften gått ur mig. Men det kändes samtidigt otroligt skööööönt!!! Nöjd. Att det är över. Att det gick bra. Nöjd över min insats helt enkelt och det är en skön känsla.

Hur gick det för mostern då?
Jodå, hon var som sagt väldigt dålig även under tisdagen och onsdagen. Såpass dålig att hon fick beställa en ny hemresebiljett eftersom hon inte klarade av att resa på onsdagkväll som det från början var planerat. Stackarn. M hjälpte henne att köpa ny biljett till fredagkväll och sedan hoppades vi alla att hon skulle hinna hämta tillräckligt med krafter för att kunna resa hem då. Det gjorde hon. Redan på torsdagen var hon mycket bättre om än fortfarande väldigt matt, och igår när jag kom hem från jobbet var hon verkligen sitt vanliga jag igen. Om än fortfarande matt.

M var en riktig gentleman och följde med henne till flygplatsen och "bar" hennes baggage. Jag kände mig dock alldeles för trött, efter att enadst ha sovit ca 3-4 timmar, så jag säckade ihop i soffan. M var nog ganska trött han också gissar jag, för han åkte ifrån sin telefon (vilket aldrig händer) och sedan lyckades han med konststycket att ta fel tåg hem så det tog honom nästan 2 timmar att komma tillbaks från JFK!

Jaja, trots detta var det en underbar känsla att ha alla "stressmoment" avklarade. Mitt seminarium var äntligen färdighållet. Den kräksjuka mostern var frisk och på väg hem till Sverige igen. Vi hade plötsligt "fått tillbaka" vårt hem. Och vår frihet. Underbart!!
Detta firades med en sen supé av svenska pannkakor, hjortron- samt blåbärssylt, vispad grädde och glass. Mums!!

Och idag är det lördag och det känns otroligt skönt med en ledig helg att bara göra ingenting på! Eller allt man vill.
Lyx!

måndag, februari 04, 2008

Kossa med noll motivation

Bläääää. Just nu sitter jag här och försöker förbereda ett föredrag som jag ska hålla på fredag. Vi har varje år s.k "work-in-progress-reports" för institutionen där vi presenterar våra projekt. Teorier, bakgrund, resultat och framtida planer. Nu är det min tur och jag har verkligen ingen lust. Inte det minsta. Nada. Noll. Snarare känner jag nästan motvilja än en endaste gnutta motivation. Varför? Normalt sett brukar jag gilla att prata och presentera saker inför folk. Tycker ofta att det ger en kick. Lite nervöst visst, men det brukar kännas skoj också. Men nu känns det enbart tråkigt, jobbigt, pest. Tja, den största orsaken är nog kanske att jag inte har några som helst nya resultat att presentera sedan sist. Eller rättare sagt lite nytt har jag väl åstadkommit men det jag har kan jag säga i två meningar vilket tar ca 15 sekunder. Och det är ju så himla trist att presentera samma sak om igen. Jag känner mig ungefär som en ko. Som idisslar samma saker igen och igen. Trist!

Så varför har jag inga nya spännande data då? Det är ju 10 månader sedan jag senast pesenterade. Himmel, hur lat eller ineffektiv är man egentligen?! Tja, det enda försvar jag har är att det projekt jag arbetar med är ett väldigt långsiktigt sådant. Vilket innebär att det tar tid att "bygga upp". Just nu håller jag på att "göra verktygen" som jag sedan ska kunna använda för att få svar på de frågor jag har. Inom biomedicinsk/biologisk forskning är detta ett faktum. Säger man nyckelorden "musgenetik", musmodeller", Knock-outs", transgener"... ja då vet folk att det handlar om år innan man förhoppningsvis kan skörda något av allt arbete man lagt ner. Låter kanske lite tröstlöst? Hm, alldeles rätt. Så kan det verkligen kännas ibland. Som nu. När man sitter här som en ko och tuggar om om om...

Men nu är ju detta ett så kallat "måste" så vad göra? Alltså sitter jag här och ska försöka få ihop något som jag kan presentera redan imorgon för min grupp. Som ett slags "första utkast till presentation". Så att de kan kritisera eller berömma. Komma med åsikter och frågor. Fy! En hel timme måste jag få ihop. Jag undrar i mitt stilla sinne hur jag ska lyckas med det?!

Har bläddrat lite sporadiskt i en bok om "human malformations" eftersom jag tänkte att jag kanske kunde hitta något matnyttigt till min inledning/bakgrund där. Jag har fått låna den av en kollega som är barnläkare. Men hon varnade mig innan och sa att många som är gravida inte klarar av att titta i den för det finns ganska många bilder som är mindre trevliga att se. Jag såg en del av dem redan när jag bläddrade lite snabbt i den tidigare idag. Och jag håller med. Många av dem känns ganska skrämmande. Men inte för att jag är gravid. Utan för att naturen verkligen kan göra sådana misstag ibland. Lite perspektiv får man ju när man läser och ser sådana bilder. Men trots det kan jag ändå inte låta bli att tycka synd om mig själv som måste sitta här och försöka klämma fram något nytt för att slippa idissla samma saker igen och igen. Patetiskt jag vet.

Men för att halvt om halvt citera en betydligt mer känd ung kvinna som även hon "arbetade med möss"... "Jaja, vad är ett seminarium på institutionen egentligen? Det kan ju bli alldeles alldeles dötrist, tråkigt och ja dötrist helt enkelt. Eller kanske alldeles alldeles underbart..."

Jaja, så länge det inte blir fruktansvärt förödmjukande så tror jag att jag kommer känna mig nöjd. Fast risken finns. Tyvärr. Med tanke på att motivationen är så låg.
Tror det kommer bli en lång natt.
Muuuuuu!

söndag, februari 03, 2008

Rötter

En av de bloggar jag läser regelbundet är Helgas dagbok (se till höger). Jag hamnade där mer eller mindre slumpartart när jag surfade runt lite på olika bloggar, men redan efter att ha läst ett enda inlägg så var jag fast. Dels skriver hon mycket bra tycker jag. Beskriver känslor och tankar på ett mycket personligt vis utan att för den skull vika ut-och-in på sig själv. En annan aspekt som gjorde mig lite mer intresserad är att hon adopterat en liten pojke, och jag som själv är adoperad tycker att det är väldigt intressant att få följa hennes tankar och funderingar kring detta. Det är ju lite som att se det "från andra sidan" på något vis.

När jag läste hennes senaste inlägg blev jag även väldigt känslomässigt engagerad. Jag kände direkt att jag hamnade i något slags "jag-bara-måste-få-säga-vad-jag-tycker-tänker-och-känner". Min kommentar blev därför alldeles för lång, snarare som ett helt eget inlägg, vilket inte är så "snyggt". Men jag kunde liksom inte hejda mig när jag väl börjat skriva. Efteråt funderade jag en hel del över de tankar hennes inlägg väckt hos mig och jag kände att jag nog ville skriva lite om det här i min egen blogg också.

Jag vill även tillägga att det absolut inte är Helgas eget inlägg som på något vis gjorde mig "upprörd", utan snarare fenomenet hon beskrev. Hon berättade om en del kommentarer, åsikter och reaktioner hon och andra blivande adoptivföräldrar fått höra av vuxna adopterade när de berättat att de planerat att adoptera. I många fall har dessa reaktioner varit negativa. Detta är i sig inte ett dugg konstigt tycker jag. Alla har vi olika upplevelser och erfarenheter med oss i livet, och det gör att de bilder vi delar med oss av skiftar mycket i färg. Det som gör mig fundersam och ja riktigt arg, är att flera adopterade på något vis har försökt att agera "talesmän" för alla adopterade. Och detta tycker jag är så sorgligt, så fel.

Att få höra kommentarer, eller s.k "tips & råd" har jag förstått är vanligt när man funderar på adoption. Dessa kan komma från personer som själva är adopterade men även från andra. Självklart tror jag att många reaktioner man får är positiva eller helt neutrala. Men jag vet att många är negativa, och i de fallen handlar det ofta om åsikter från just adopterade. Några av de vanligaste kommentarerna eller råden är just de som Helga skrev om i sitt inlägg. Jag citerar:

"Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter."

Jag känner igen en del av detta, för det är något jag dels hört och/eller läst själv. Dels är det något min mamma berättat för mig att hon också råkade ut för. Dessa sorters reaktioner och även sådant som "det är hemskt att rycka upp ett stackars barn med rötterna eftersom detta kommer resultera i rotlöshet". Just detta uttryck, denna åsikt är något jag genom åren funderat mycket över.

För vad menar folk egentligen med det?
Att man genom att flytta ett litet barn, väldigt ofta yngre än 2 år, från en situation där barnet faktiskt kan ta skada till en annan där detta barn istället kan få en ny möjlighet att 1) överleva, 2) få kärlek och omsorg 3) utvecklas till en egen person och individ 4) chans att utbilda sig
Ja helt enkelt chans till ett liv man aldrig skulle varit ens i närheten till.
Hur kan man på något vis tycka att detta är att "rycka upp någon med rötterna och göra den rotlös"? Jag förstår inte.

Jag har full förståelse för att många adopterade har upplevt saker i sina liv, under sin uppväxt i sina nya hem, familjer och länder som satt spår. Att det inte alltid varit lätt. Att det i vissa fall varit svårt. Det är lika naturligt som att icke-adopterade barn bär med sig olika erfarenheter från sina uppväxter. Det som retar mig är att jag sedan ett antal år tillbaka, då debatten om adoptioner bredde ut sig i media, insett att vissa personer tror att just deras erfarenheter och åsikter är något som gäller för "alla" adopterade. Och just detta att de själva är adopterade på något vis automatiskt skulle ge dem en särskild rättighet att skuldbelägga personer som vill adoptera barn. Att få dessa personer att känna att de gör fel. Något oåterkalleligt och oförlåtligt. Att få dem att känna sig extremt egoistiska och hemska.
Det tycker jag är så upprörande. Så tråkigt. Så sorgligt.

Diskussionen var särskilt "hätsk" för några år sedan då homoadoptioner debatterades friskt. Många av de personer med egna negativa erfarenheter uttryckte då någon slags motvilja mot internationella adoptioner i allmänhet och internationella homoadoptioner i synnerhet, eftersom de själva tyckte att de lidit så mycket av att komma som utländskt barn till Sverige. De byggde i stort sett hela argumentationen på sina egna mer eller mindre hemska, jobbiga, traumatiska, sorgliga upplevelser. Familjer där de aldrig känt sig riktigt accepterade, mobbning i skolan, känsla av utanförskap, svårighet att få arbete, identitetskris och allmän känsla av att inte vara riktigt älskade eller accepterade vare sig av föräldrar eller samhälle.

Detta är självklart tragiskt. Jag lider verkligen med dessa personer. Jag tycker att det är fruktansvärt att barn ska behöva växa upp i en känsla av att vara oälskade. Men att man bär med sig jobbiga livserfarenheter sedan uppväxten är faktiskt inte något som gäller enbart adoptivbarn. Vi har inte på något vis patent på detta. Även barn som vuxit upp med sina biologiska föräldrar kan faktiskt ha haft rent förjävliga uppväxter. Detta har dock inte lett till någon som helst debatt om ifall vuxna personer ska få skaffa barn eller ej. Självfallet eftersom det är helt allmänt känt att man inte kan förbjuda folk att skaffa barn enbart på grund av att det faktiskt finns barn som växer upp under svåra förhållanden. Man vet ju att detta gäller en del, men inte alla.

Jag reagerar därför starkt varje gång jag får höra någon uttala sig om "adopterade" som grupp. Som bygger sina åsikter på egna eller andras erfarenheter. Jag tror inte att man kan bunta ihop oss som en enhetlig grupp eftersom det faktiskt handlar om individer med lika stor variation på upplevelser som antalet personer i gruppen. Detta gäller självklart även de som förespråkar adoptioner som den optimala idylliska superlösningen. Man ska absolut inte bortse ifrån att adopterade barn under sin uppväxt ställs inför helt andra typer av identitetsfrågor än barn som växer upp med sina biologiska föräldrar. Detta skapar andra sorters tankar, frågor, funderingar och diskussioner. Och min erfarenhet är att man ska vara så öppen och ärlig som möjligt när man pratar om detta. Inte "lägga locket på" och försöka leva som "lyckliga familjen". Det är viktigt att kunna se och prata om både svåra och jobbiga frågor, liksom att kunna förklara för sina barn hur man som förälder tänker, tycker känner och reagerar i olika situationer. Både under tiden man bestämde sig för att vilja försöka få barn, och senare när de olika processerna var igång, liksom efteråt när barnet kommit. Jag minns tydligt att jag när jag var liten frågade mina föräldrar ifall de någonsin ångrade sig eller om de kände sorg över att de inte kunnat få barn som såg ut som dem. Som var deras "kött och blod". Sådana frågor måste man vara beredd på att få som adoptivförälder och man måste kunna möta sitt barn på ett ärligt sätt. Annars känner barnet av att något är fel. Detta även när barnet är väldigt litet. Små barn känner av stämningar och situationer mycket väl även när de bara är ett par år gamla. Mina föräldrar svarade mig att de varit mycket ledsna och förtvivlade när de insett att de inte kunde få barn. Men att detta helt försvunnit den dag de förstod att de kunde få ett barn från ett annat land. Och att de alltid älskat mig och sett mig som deras till hundra procent redan från dag 1.

Självklart är det även en tragik bakom varje bortadopterat barn. En tragik som jag tror är svår att greppa för någon som växt upp i ett samhälle där man inte tvingas ge upp sina barn. Man svälter inte. Man har en kultur och en social samhällsstruktur som inte alls kräver några sådana livsoffer. Självklart förstår vi med huvudet. Logiken. Men inte med hjärtat. Magen. Känslan. Jag tror inte att det går att förstå om man inte lever i den verkligheten. Att ge upp sitt barn måste ändå vara något av det absolut svåraste man kan göra som människa.

I den bästa av världar skulle inte adoptioner behövas. I den bästa av världar skulle inte barn behöva lämnas bort av sina föräldrar. I den bästa av världar skulle inga föräldrar tvingas att skiljas från sina barn. Det tycker jag också såklart. Men tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. Jag önskar verkligen att vi gjorde det, men nu är det inte så. Därför har jag så otroligt svårt att förstå dessa argument mot adoptioner som bygger på åsikter som att "man tar ifrån barn deras rättigheter till sitt ursprung, sina rötter". Vad fan menar folk med det?? Jag kan för mitt liv inte begripa.

Det finns olika skäl till att barn lämnas bort för adoption. I vissa länder handlar det om extrem fattigdom. Familjer som inte har mat till sina barn. Som svälter. Som inte kan ge vård till de barn som blir sjuka. Familjer där barnen dör av antingen undernäring eller sjukdomar som väldigt ofta beror på just undernäringen, eller i vissa fall på otillräcklig (obefintlig?) sjukvård. Familjer där barnen tvingas skickas iväg för att arbeta i mycket tidig ålder för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Ofta under mycket dåliga förhållanden. Vad skulle alternativet till adoption varit här? Hur kan man ens tycka att ett liv i misär och stor fattigdom skulle varit ett så mycket rikare liv enbart för att man då skulle ha fått stanna kvar i "sitt ursprungsland". Man skulle ha fått ha kvar sina rötter. Men till vilket pris? Jag kan bara inte förstå detta resonemang.

Själv är jag adopterad från ett land som inte alls är på fattigdomens brant. Ett högst välmående och rikt land. Så vad är anledningen till att just detta land adopterar bort så många barn till andra "rika" länder som t ex Sverige undrar man då? Jo, helt enkelt p g a att den sociala strukturen är sådan. En extremt konservativ och traditionell familjesyn regerar fortfarande i detta land. En ensamstående kvinna kan inte ta hand om sitt barn. Då stöts hon ut från släkten. Och utan släkt är man ingen. Det finns inget stöd att få av samhället. Inga daghem. Ingen ekonomisk hjälp. Man klarar inte av att ta hand om ett barn under dessa förhållanden. Det är omöjligt. Därför föds det i detta land varje år många barn som lämnas av sina biologiska föräldrar. Detta tillsammans med en mycket gammaldags inställning om att "blod är tjockare än vatten" bidrar till att de flesta av dessa oönskade barn adopteras bort till andra länder. Här accepteras nämligen inte inhemska adoptioner av barn som lämnas bort av sina föräldrar så länge man inte är nära släkt med någon av föräldrarna. För ingen skulle komma på tanken att ta hand om ett barn som de inte delar släktband med. Detta land är mitt ursprung. Denna kultur är mina s.k rötter.

För egen del måste jag säga att ett sådant land, ett sådant ursprung, sådana rötter helt enkelt inte är något jag känner direkt stolthet över. Inget jag känner sorg över att inte ha fått växa upp och formas i. Nej jag känner inte särskilt starkt för detta land. I ärlighetens namn föraktar jag faktiskt detta synsätt. Jag tycker det är extremt gammaldags, förlegat och icke-humant. Och jag måste säga att i mitt eget fall är jag i stort sett tacksam över att ha sluppit växa upp i en sådan kultur med så icke-humana värderingar. Jag känner inte att att detta är mina rötter, det sammanhang jag önskat att jag växt upp i. Men visst, detta gäller mig. Inte alla andra som råkar vara adopterade från detta land.

Jag hade aldrig velat byta ut de chanser jag fick i mitt "nya land" mot att få vara kvar i ett land där jag visserligen sett likadan ut som alla andra. Jag hade ju inte "stuckit ut" på så samma vis som jag gjort och gör i Sverige. Jag hade lärt mig landets språk. varit en del av dess kultur. Jag hade haft mina rötter kvar i det land där jag fötts. Men till vilket pris? Jag tror knappast att jag hade varit välutbildad. Jag tror inte heller att jag vuxit upp omgiven av kärlek. Jag tror tyvärr att jag hade drabbats av en otroligt utanförskap. Inte byggt på saker som hår- eller hudfärg, utan på något mycket mer komplext. Åsikter och fördomar som varit ännu svårare att bemöta, att kämpa mot, än de typer av "rasistiska" fördomar man kan mötas av i ett såpass homogent land som Sverige. Jag tror aldrig att jag accepterats på det sätt som jag accepterats i Sverige. Jag tror att mitt liv som "rotad" i detta land varit ett ganska hårt liv. Troligtvis som mer eller mindre andra klassens medborgare. Mina "rötter", mitt ursprung, min hårfärg och min hudfärg till trots.

Så nej, jag köper inte argumentet om rötterna. Inte när det handlar om adoptioner av små barn, bebisar eller barn upp till 2-3 år, vilket är de vanligaste åldrarna på barn som adopteras av föräldrar i andra länder. Jag kan bara inte göra det. För om man börjar fundera på alternativen så återkommer jag hela tiden till denna frågan: Vad är egentligen rötter?
Och det svar jag kommit fram till är att rötter är inget man har när man föds. Visst, man hör i det ögonblicket självklart till ett specifikt sammanhang. Man är någons barn. Man har en nationalitet. Man har en möjlighet till att utvecklas till en person med just det landets kuturella och sociala värderingar. Men än är man faktiskt inte något mer än ett ganska blankt blad vad beträffar just kultur, språk och sociala värderingar. För inget av detta är genetiskt. Inget av detta är något som vi automatiskt föds med. Man föds med en personlighet, med olika genetiska förutsättningar för hur livet ska komma att arta sig. Ja, det gör man. Men det folk brukar definiera som just "rötter" är i de flesta fall inte gener, utan just sådant vi faktiskt får från omgivningen. Sådant som formar oss när vi växer upp. Kulturella och sociala värderingar. Språk. Traditioner. Religion.

Jag har en "Frö- & Rotteori". Och för den som är nyfiken på vad denna fröteori går ut på så är det att vi faktiskt kommer till världen mer eller mindre som frön, bönor, kärnor eller kalla det vad du vill. Men precis som ett litet frö har vi inte rötter på en gång. Rötter är något vi utvecklar om och när vi hamnar i rätt miljö. En miljö som ger oss möjlighet att utvecklas. Som ger oss näring, kärlek och omvårdnad. Utan detta utvecklas heller inga rötter. Eller iallafall inga rötter som kan ge en frisk och livsduglig grodd.

Jag känner rent instinktivt att mina rötter de utvecklade jag i Sverige. I min familj. I det sammanhang och den miljö som gav mig alla möjligheter att utvecklas. Som person. Som individ. Som människa. Jag känner inte att mina rötter finns i ett land som inte ville veta av mig. I ett land som skulle kunnat men inte ville ta hand om mig. Ett land, en kultur jag lämnade när jag var endast 6 månader gammal och som jag inte har några som helst minnen ifrån. Baserat på mina egna erfarenheter kan jag därför inte på något vis avråda någon från att adoptera. Det är ett val och ett beslut var och en måste fatta utefter sina egna liv. Sina egna önskemål och behov.

Det är svårt att vara förälder. Det är svårt att vara barn. Detta gäller i alla delar av världen. I alla kulturer. Oavsett om man har biologiska eller icke-biologiska band. Men vi är alla människor och vi har i stort sett samma grundläggande behov. Om man växer upp i ett sammanhang där man
1) får äta sig mätt, 2) får kärlek och omtanke, 3) har samma rättigheter som alla andra i detta land, 4) får chans att utbilda sig
då har man alla möjligheter i världen att utveckla rötter på den plats där man befinner sig. Oavsett hur långt bort från sitt ursprung man hamnat. Sedan är det faktiskt även vårt eget ansvar som personer att ta till vara på de förutsättningar vi fått i livet. Och de skiftar. Livet är inte rättvist. Vissa har social kompetens andra inte. Vissa har lätt för att lära sig saker i skolan andra inte. Vissa är vackra andra inte. Vissa kan bli världsmästare i höjdhopp andra inte. Vissa har konstnärliga talanger andra inte. Vissa har ledaregenskaper andra inte. Så är det. Men har vi bara fått chansen att utveckla rötter så har vi även möjligheten att ta vara på våra "talanger" och jobba med våra svaga sidor så att vi kan utvecklas och skapa förutsättningar för riktigt bra liv. Detta gäller för alla frön. De som rotar sig i myllan nedanför föräldraplantan likaväl som för dem som först seglar med vinden till ett helt nytt ställe långt långt från sin ursprungsmiljö.