lördag, juni 28, 2008

Plus minus tre veckor...

Igår var vi ut en sväng med Ella. Bara en liten promenad och vi gick inte långt för det är varmt här nu. Väldigt varmt. Och väldigt väldigt fuktigt! Men en kort sväng ute blev det ändå trots allt.
Vi gick längs York Avenue förbi Rockefeller University (M´s arbetsplats) vilket är samma väg som vi gått så många gånger fram och tillbaka till sjukhuset när Ella fortfarande var där. Så blir vi plötsligt omgådda av en kille som bär en bilbarnstol slängd över axeln. Första tanken är självklart att han ska till sjukhuset och hämta sitt barn. M och jag tittar på varandra och M säger "jag tror han är på väg till BB". Sedan ser M att killen faktiskt har ett identitetsband runt handleden. Ett sådant man får på sjukhuset. Så ja, vi hade rätt. Han ska med största sannolikhet till sjukhuset för att hämta hem en ny familjemedlem.

Å, då känns det så nära och samtidigt så länge sedan. Ella har varit hemma i 1,5 vecka. Inte ens i 2. Men det känns på ett sätt som ett helt liv passerat. Konstigt. Man lever liksom i en bubbla nu. Egen tidsindelning, lite isolerad. Dygnet har inte längre 24 timmar som delas in i den vanliga logiska ordningen. Inte ens dag och natt finns. Utan nu är hela dygnet uppdelat i "äta eller nyss ätit". "Sova eller nyss sovit".
Men när vi ser denna man gå förbi med bilbarnstolen över axeln så kommer de där speciella känslorna tillbaka. Att få hämta hem sitt barn. DET är verkligen en helt otrolig känsla. Att få hem en ny person. En egen unik liten varelse. Högtidligheten när man steg innanför dörren. Känslan av att tiden stod still. Att världen stod still. Höll andan. En liten liten stund.

När vi kommer tillbaks till vårt hus efter promenaden så har vi sällskap med flera andra i hissen. En av dem, en kvinna, tittar ner i vagnen och frågar hur gammal Ella är. Vi säger att hon är ungefär 3 veckor. Hon tycker att Ella ser så liten ut. Så vi berättar att hon var lite tidig. En preemie. Hon skulle egentligen inte födas förrän om ca 3 veckor säger M.

Tre veckor. Plus minus tre veckor.
Tre bonusveckor ute i denna världen gumman. Fast du egentligen fortfarande borde ha varit kvar där inne i tryggheten i ytterligare tre veckor.
Inne i hissen när M just avslöjat din ålder så tänker jag efter och det stämmer ju. Du har funnits i våra liv, i denna världen i tre veckor nu. Men skulle inte ha fötts förrän om ca 3 veckor! En mycket underlig tanke. Och känsla.
Du har blivit en så självklar del av våra liv att jag inte ens kan tänka mig att vi under dessa veckor egentligen inte skulle ha träffat dig. Vi skulle inte vetat vem du var. Alls. Inte påbörjat denna resa med dig. Detta äventyr. Att börja lära känna dig.
Och det känns ännu konstigare än att du är här. Med oss. Nu. För det är ju precis så som man tycker livet ska vara nu.
Ett liv med dig.
Ett liv med dig.

torsdag, juni 26, 2008

En tur till Parken

I helgen var vi till Central Park en sväng med Ella. Det var så otroligt härligt att ta med Lill-Skruttan på sin första promenad till Parken. Och det kändes väldigt skönt att få komma ut en sväng. Vi hade haft en ganska jobbig natt med rätt lite sömn för både M och mig. Men att ta sig ut en sväng på eftermiddagen var verkligen en energibooster! Det är annars lätt att tänka precis tvärtom. Man känner sig lite håglös och trött. Energin finns inte där. Och att då fundera på att packa väskan med blöjor, tvättlappar, mat, filtar, solskydd etc etc och bege sig ut kan kännas lite jobbigt. Men både M och jag kände att detta var precis vad vi behövde! Så vi stoppade om Ella i barnvagnen och begav oss ut. Eftersom det var ganska sen eftermiddag/tidig kväll var temperaturen alldels perfekt! Inte för varm, utan bara lagom. Ljummen luft och sköna vindar.


Här nedan är några bilder från vår lilla utflykt:

På vägen till Parken såg vi att Lill-Skruttan gillade att ha fötterna vilande på den del som man täcker över "ligginsatsen" (bassinetten) med. hon är ju så liten än att vagnen är superstor och eftersom hon gillar att sprattla med benen i luften verkar det som om hon tyckte denna pose var skön...

Här är jag med Ella i vagnen vid en av mina faboritplatser i Central park - Dammen. Det var en hel del folk ute och promenerade eller satt på bänkarna runt dammen. Många radiostyrda båtar som åkte runt i dammen. "Fiolmannen" spelade och det ger alltid en sådan skön atmosfär och stämning. Fast denna gång var det dragspelet som åkt fram, så det kändes nästan lite midsommaraktigt faktiskt.


Här har vi hittat en gräsmatta där vi bredde ut vår filt och ställde vagnen.


Pappa M med barnvagnen.


Här är vi; två nyblivna föräldrar ute på vift... Jättemysigt att komma ut lite. Och Parken är ju en av våra absoluta favoritplatser här i staden.


Hon sov så bra i sin vagn. Kanske borde vi lägga henne i vagnen de nätter när hon vaknar varannan timme, haha...?!



Sedan vaknade Lill-skruttan och då var det såklart för att hungern väckte henne. Så det blev en lite supé i pappas famn på denna fashionabla uteservering.


Och efter mat kommer.... Ja, just det ja. Lika säkert som ett brev på posten. Och då är det tur man har med sig alla attiraljer för ett blöjbyte ute i det fria.


Här sträcker hon på sig. "Hej pappa! Ska du byta på mig nu?"


Ofta är det en liten Spratteltjej när det kommer till blöjbyte. Inte alltid så poppis att man håller fast hennes ben.

Sedan blir det lite gos och mys med mamma också.


En nöjd liten tjej på sin premiärtur till Parken.

tisdag, juni 24, 2008

Liten uppdatering

Här kommer en liten uppdatering om den "Identity Theft" som jag råkade ut för nyligen.

Efter en hel massa samtal till alla olika företag/affärer där kreditkort öppnats (och använts) i mitt namn så har jag äntligen börjat få en känsla av kontroll. Kredikorten och kontona är nu stängda och jag har pratat med olika personer på resp företags/bankers "fraud departments". Jag kommer inte att bli återbetalningsskyldig vilketkänns som en stor lättnad. Detta eftersom det sammanlagt skulle handlat om ett par tusen dollar. En annan positiv sak i allt detta är att jag verkligen pratat med mycket trevliga och kunniga personer. Eftersom identity theft är såpass vanligt här så verkar de flesta affärskedjor och banker ha speciella personer som arbetar med att utreda just detta. Och det är dessa "experter" som jag pratat med.

Jag har dessutom gått till polisen och gjort en polisanmälan. Samt anmält det hela på FTC (Federal Trade Commission). Så nu känns det rätt bra ändå. Och jag hoppas verkligen att det inte kommer att bli några fler obehagliga överraskningar på grund av detta. Nu är det enda som återstår att fylla i alla papper och formulär som alla företag ska skicka mig angående detta och sedan skicka tillbaks dem till resp företag igen tillsammans med polisrapporten.
Sedan hoppas jag att jag ska kunna lägga detta bakom mig.
Det ska bli otroligt skönt att slippa fundera på detta och framförallt slippa ringa tusen samtal. Det finns betydligt fler saker jag vill fokusera på och lägga min tid på. Sova till exempel. Och gosa med Ella. Och träffa vänner. Och ta en tur till parken.

lördag, juni 21, 2008

Första mötet

Här är en liten filmsnutt från Ellas första dag hemma när hon och Lipton för första gången får träffas.
Lipton var lite på sin vakt, och han är fortfarande inte helt avslappnad med Ella. Man märker att han tycker att hon känns lite "farlig" och han går inte så gärna nära henne. Mer än att försiktigt och snabbt nosa lite på henne ifall M eller jag håller henne. Men så fort hon rör sig eller ger ljud ifrån sig springer han iväg.
Däremot verkar han ha vant sig vid att hon faktiskt är en del av familjen nu. Han bryr sig inte så mycket när man matar eller byter blöja på henne. Ofta ligger han bara en bit ifrån och tittar på när man pysslar om Ella. Lite stillsamt nyfiket. Kanske även något skeptisk. Vem är hon egentligen den där lilla saken som viftar så frenetiskt med armar och ben och som ibland låter väldigt konstigt...?!
Ingen avundsjuka än dock, vilket känns otroligt skönt.

Vi får se hur det hela utvecklar sig, men vi hoppas såklart att det kommer att fungera bra även i fortsättnigen.
Här är då den lilla filmen på Första mötet:


Ella möter Lipton

fredag, juni 20, 2008

Midsommar med sömnbrist

Argh! Kunde inte publicera detta inlägg när jag skrivit det. Så nu är det lite sent även här, men jag publicerar det ändå:


GLAD MIDSOMMAR till er alla!!

Lite sent jag vet. Hemma i Sverige är midsommaraftonen redan inne på kvällstimmarna nu. Även om mörkret såklart inte sänkt sig utan istället det där magiska underbara sommarnattsljuset som skimrande väver in allt och alla i sitt unika sken. Här kommer vi inte att fira midsommar alls iår. Ingen sillunch ens. Både M och jag har varit lite slitna idag efter en natt med Ella som inte alls ville vare sig äta eller sova. M tog den sena matningen (runt 2-tiden som han gjort hittills) så att jag kunde gå och lägga mig redan innan midnatt. Sedan var tanken att jag skulle ta morgonmatningen vid 6-tiden. Men Ella-Skruttan ville visst inte äta. Så M matade först och lade henne en stund. Försökte sedan en timme senare igen. Och avslutade därför inte matningen förrän runt 4-tiden. Men då ville hon inte sova. Troligen för att hon hade gaser i magen. Så jag vaknade strax efter att M gått och lagt sig, och tog upp Snorpan. Satt sedan uppe med henne och då somnade hon såklart. Vid halvsjutiden på morgonen vaknade hon och det blev mat och blöjbyte. Sedan kunde jag lägga mig och sova i ca 1,5 timme innan det var dags för nästa matning. Så dagen har sedan gått i mycket lugnt tempo. Och midsommarfirandet har känts mycket långt bort.

Vi pratade lite igår om att ev åka ner till Battery Park där svenskarna firar midsommar varje år, men idag kändes det inte optimalt. Framförallt inte p g a att vi inte vill åka tunnelbana med Ella än. Ev går vi på en BBQ som är på M's universitet ikväll. Eller så tar vi bara en promenad till Parken. Vi får se vad orken räcker till.


Kan lägga till såhär i efterhand att det blev BBQn. Jättetrevligt att komma ut lite och träffa folk. Och på väldigt lagom, behändigt avstånd emd ca 5 minuters promenad.

onsdag, juni 18, 2008

Välkommen hem!!

Så är hon äntligen hemma!
Vår lilla Älsklings-Skrutta. Lilla Gosegumma.
Efter två veckor på sjukhuset fick hon komma hem till oss. Till sig. Sitt hem.
Idag är det torsdag och vi har haft henne hemma i ca två dygn. Det känns mycket omvälvande men ändå på samma gång så naturligt på något vis. Visst är det vissa saker om inte fungerar. Amningen t ex har inte riktigt kommit igång bra än. Jag producerar visserligen mjölk för ett helt regemente, men Lill-Snorpan är fortfarande lite för trött för att vilja och/eller kunna suga riktigt bra. Men jag hoppas det kommer. Vi tränar iallafall. Och fördelen med flaskmatning är att pappa M också kan få känna den där nära intimiteten med Ella under matningarna.

Nedan är tisdagen i bilder och lite text:



I tisdags gick vi till sjukhuset en sista gång och då med bilbarnstolen monterad på vagnen. Det kändes nästan overkligt att gå med vagnen till sjukhuset. Och overklighetskänslan ökade ännu mer när man kom in och klädde på Ella-Skruttan hennes egna kläder. Sköterskan gick igenom en del praktiska saker med oss och sedan kunde M spänna fast henne i bilbarnstolen och så bar det av hemåt.

Två mycket stolta föräldrar på väg mot sjukhusentrén med sin lilla Guldklimp. Hela korgen under vagnen är fullproppad med saker som vi fick med oss från sjukhuset. Allt från termometer till blöjor och tvättlappar. Samt min bröstmjölk som de lagrat i frysen och som aldrig gått åt. Och självklart även allehanda papper, bl a en utskrift på allt som Ella varit med om på sjukhuset. Alla behandlingar och prover etc.

Här sitter hon, fastspänd och redo för hemgång. Så liten så liten i bilbarnsstolen. Då har vi ändå lagt lite extra filtar runt hennes kropp för att "staga upp henne". Utanpå det invirad i filtar och självklart med ett par lager kläder för att hålla värmen. Lill-Skruttan. Snart är du hemma!

Å det var verkligen en underlig känsla att köra hem henne. En enorm stolthet och glädje. När man mötte folk ville man liksom säga till dem "Titta vilken liten sötsak vi har i vagnen. Är hon inte det finaste barn ni någonsin sett? Hon är vår dotter!" Jag förstår ju självklart att det är så som alla föräldrar känner om just sina barn, men det var en rätt lustig känsla att själv uppleva just det! Samtidigt med stoltheten fanns hela tiden den där känslan av overklighet; "detta är inte på riktigt", som hängde över en.
Att promenera hem med en barnvagn. Med ett barn i. Och inte vilket barn som helst utan vårt barn. Vår dotter. Det var verkligen en mycket underlig och väldigt väldigt speciell känsla.

Efter dryga 5 minuters promenad var vi hemma. In genom entrén. Mötte en man i hissen som gratulerade. Han och hans fru hade blivit föräldrar i april, och han sa; "We already miss the time when she was newborn. So treasure the moments now. She will grow so quickly."

Sedan in genom vår ytterdörr. Nu Ella är du för första gången hemma! Så här bor du nu.
M tog upp henne ur vagnen och satt sedan i soffan med henne i sitt knä. Så lugnt. Så fridfullt. Allt var så stilla runtomkring oss. Inte ens några sirener utanför. Det kändes nästan som om hela världen höll andan en liten stund. Andäktigt.

Lipton kom fram för att se vad vi hade med oss hem. Han var lite undrande. Frågande. Nosade lite, men ville inte riktigt vara alltför nära ändå. Det kunde ju vara något farligt. Fegiskisse!
Faktum är att det gått väldigt bra med Lipton och Ella. Hittills har han visat lite tillbakadragen nyfikenhet. Absolut inga tendenser till svartjuka eller på något vis aggressivt beteende. Jag tror att han inte riktigt förstår vad Ella är. Han verkar inte fatta att det faktiskt är en liten människa...

Efter en stund måste han sniffa lite på den här nya personen också såklart. Vem är du egentligen?

Så sitter vi här hela familjen.

Självklart är det sovdags mest hela tiden. Här är Lill-Skruttan i vår säng innan det blir påklädning med ytterligare en tröja för att hålla värmen uppe. Två lager kläder blev vi tillsagda på sjukhuset. Och mössa. M har faktiskt blivit termometer-fanatiker. Han tar ständigt Ellas temperatur. Bäst att kolla. Haha, han har redan hunnit med att köpa två nya termometrar förutom de två vi faktiskt fick med oss från sjukhuset! Så många febertermometrar har jag aldrig tidigare ägt...

Så äntligen får hon sova i sin egen säng. Ingen kuvös. Ingen sjukhusbassinett. Utan sin alldeles egna säng. Eftersom vi är i USA så är barnsängarna här enorma....! Hon tar alltså upp en väldigt liten plats i sängen. Men hon verkar sova nöjt där hon ligger Lill-Snorpan.

Liten närbild. Välkommen hem lilla Skruttan!

tisdag, juni 17, 2008

Sista natten med gänget

Ringde sköterskan på NICU (neonatal intensive care unit) senare under dagen för att tala om att jag inte skulle komma förrän till kvällsmatningen. Detta eftersom jag hade så många olika ärenden att göra idag (se slutet av inlägget nedan).

Fick då den oerhört glädjande nyheten att de under förmiddagens rond kommit fram till att Ella klarat gårdagen samt natten så bra, att hon troligtvis får komma hem imorgon (eller idag egentligen eftersom klockan redan hunnit passera midnatt)!!!!! Jag blev såååååå GLAD!!!!!!

Ringde genast M och berättade!
Självklart inser vi att om hon inte lyckas hålla temperaturen uppe nu under natten så kommer hon kanske inte att få komma hem imorgon, men vi hoppas hoppas hoppas såklart! Och denna gång känns det också "bättre". Alltså som om chanserna är bättre eftersom hon faktiskt växt och gått upp i vikt såpass mycket att hon fått tillbaks sina små goa runda kinder igen. Och vid kvällsmatningen kändes hon varm och var inte alls så trött som när hon var utanför kuvösen för ett par dagar sedan.

Så nu under kvällen har vi försökt göra iordning lite mer här hemma. Det känns hyfsat färdigt. Och bilbarnsstolen är monterad på vagnen nu och står startklar i vardagsrummet! Här är det nämligen lag på att man måste ha med en godkänd bilbarnstol till sjukhuset. Annars får man inte ta hem sitt barn. Det är lite roligt för oss eftersom vi ju inte har någon bil. Så vi har lånat en bilbarnstol av en kompis till M, och kommer att köra hem Ella i hennes stroller, inte i bil.

Å det känns så otroligt bra!!
Vi ska ringa på morgonen tyckte sköterskan. Bara för att höra oss för hur Ella klarat natten. Så att vi inte kommer dit med bilbarnstol och annat för att mötas av Ella i inkubator igen. Men som sagt, jag tror verkligen att hon kommer att fixa testet denna gång! Att hon växt till sig tillräckligt. Ja, jag tror vi kommer få ta med oss henne hem imorgon. Iiiiiiiiiih!!!!! Kan knappt fatta!

Det känns spännande och jätteläskigt på samma gång. Att äntligen få hem Lill-Skruttan. Att äntligen få bli förälder "på riktigt". Att äntligen få ha hela ansvaret. Att äntligen få skapa en vardag med rutiner. Att äntligen få tid att lära känna henne. Ja, det känns verkligen helt fantastiskt!

Så ikväll Ella, är din sista på NICU.
Sista natten med gänget där.
Hoppas du sover gott för imorgon är det dags att ta nästa steg.
Vi längtar....

måndag, juni 16, 2008

Lite bättre koll

Okej, så har jag vidtagit de flesta åtgärder som krävs för att få odning på denna soppa med identitetsstölden. Så nu känns det inte längre lika hemskt. Jag känner att jag har lite bättre koll nu. På vad som måste göras när sådana här saker sker.
Jag har aktiverat en sk fraud alert. Jag har gjort en anmälan på FTC (Federal Trade Comission). Jag har ringt de företag/affärer som jag hittills haft tillräcklig info om, för att anmäla detta samt avboka de kreditkort som öppnats i mitt namn. Hittills har det faktiskt gått riktigt smidigt ändå. Det märks att detta är ett mycket vanligt problem här eftersom alla ställen jag pratat med har vidarekopplat mig till deras "fraud departments" eller liknande. Alltså har de anställda som ägnar hela sina dagar till fall som detta, vilket gör att anmälan etc gått mycket smidigt.

Jag har även en kompis som råkade ut för detta för ett par år sedan. Hon fick hjälp av sin dåvarande room mate som är jurist, att skriva brev som hon skickade till företaget, FTC samt till State Attorney. Jag har nu fått låna kopior på hennes brev så nu tänkte jag använda dessa som mall och själv skicka brev till alla berörda parter. Sedan hoppas jag verkligen att detta ska lösa sig.

På polisstationen igår fick jag i varje fall veta att de tagit den som stulit identiteterna från sjukhuset. Detta gjordes tydligen alldeles efter att man upptäckt stölderna, men det hade jag ingen aning om. Enligt den polis jag pratade med är detta nu ett FBI fall. Men eftersom denna man ändå sålde id-uppgifterna (såklart!) så är det nog förklaringnen till att jag fått problem nu. Antagligen har den/de som köpt uppgifterna börjat använda dem nu.
När jag kom hem googlade jag händelsen och fick upp denna artikel.
Tydligen var det en fd anställd på sjukhuset som tagit id-uppgifter från ca 50.000 (!!!) patienter, vilka han sedan sålt vidare.

Jaja, det känns bättre nu iallafall, Jag känner att jag börjar få lite kontroll över detta och framförallt så känner jag att jag vet vilka åtgärder som måste göras. Och jag har gjort de flesta av dem redan, vilket känns bra.

Fia, tack för upplysningen om ev ekonomisk ersättning också! Det hade jag ingen aning om. Jag ska försöka komma ihåg att ha lite koll på detta.

Nu ska resten av dagen ägnas åt saker som att återlämna den hyrda bröstpumpen och införskaffa en egen. Fortsätta rensa och städa lägenheten.
Ringa och boka tid för min efterkontroll hos gyn samt även boka en tid hos min "vanliga" läkare eftersom jag fått en massa konstiga utslag på kroppen som kliar. Jag pratade med en sköterska som är hos min gyn, och hon trodde det var något som jag redan glömt namnet på, men som tydligen kan komma runt vecka 33 i graviditeten. Det är helt ofarligt men kan vara jobbigt eftersom det är kliande utslag på huden. Nu är jag ju visserligen inte gravid längre men om jag varit det så hade jag varit i vecka 35 nu. Så hon trodde att det ändå kunde vara detta "vad-det-nu-hette" som brutit ut, men hon rådde mig att kolla upp detta hos min vanliga läkare. För säkerhets skull.
Så ja, dagen känns redan ganska full.

Skruttan fick iallafall återigen komma ut ur kuvösen igårmorse, och när jag var på morgonmatningen kunde de rapportera att hon klarat natten galant!
Känns jättebra!

lördag, juni 14, 2008

Identitetsstöld!

Jag blir så jävla trött!! Eller kanske rättare sagt: Jag blir så JÄVLA TRÖTT!!!!
Varför ska allt vara så inihelvete krångligt?!?! Varför ska det inte räcka med att vi har en nyfödd liten dotter som ligger på sjukhus? Varför ska det inte räcka med att man har hennes väl och ve i tankarna. Varför ska det inte räcka med att springer fram och tillbaks till sjukhuset stup i kvarten och däremellan försöker äta, vila, handla, pumpa bröstmjölk, få iordning allt här hemma...

VARFÖR ska man mitt i allt detta, som tar så mycket energi, även upptäcka att någon jävla idiot har stulit min identitet????!!!!????!!!???!?!?!?!?
Och nu använder den till att öppna upp en massa kreditkort i mitt namn och handla järnet!
"Identity theft" kallas det här, och är tyvärr alldeles för vanligt.
Jag älskar mycket i USA, men detta med alla jävla kreditkort som prånglas på en stup i kvarten är asjobbigt. Det har jag tyckt sedan vi flyttade hit. Och nu känns det ännu värre eftersom det uppenbarligen är så enkelt att skaffa dessa små plastbitar att folk kan göra det utan att ens signatur eller så krävs. Jag HATAR det!!!

Och självklart skulle allt detta ske just nu. När man haft fokus på helt andra saker. Jag har under de senaste 10 dagarna inte haft någon koll på något annat än Ella. Har inte varit inloggad på min bankhemsida. Inte kollat konton. Inte kollat posten särskilt noga. Herregud jag har ju inte varit hemma från sjukhuset mer än en knapp vecka! Och under denna vecka känns det som om all min energi gått åt till sjukhusbesök, inhandling av nödvändiga saker, att försöka få i ordning här hemma inför Lill-Skruttans hemkomst samt att fightas med min trötthet.

Men nu ikväll loggar jag in på min bank online. För första gången sedan jag blev inlagd på sjukhuset. Ser då att ett kreditkort finns där. Ett som jag aldrig bett om. Ett som jag aldrig "godkänt". Inser att det är det kort som jag fick med posten igår. Ett Babies R Us kort. Som både jag och M trodde var något som vi ev fått p g a att vi hade gjort en registry i denna affär inför vår tidigare planerade baby shower. Vi var sure på Babies R Us för detta. Och skulle självklart cancel the card. Men när jag nu var in på min bankhemsida och ser detta kort så upptäcker jag även att det använts. Man har handlat i stort sett hela vägen upp till kreditgränsen vilken råkar vara 3000 dollar! Då inser jag såklart att något är fel. Så inihelvete fel! Jag har inte köpt något för detta kort som jag inte ens visste att jag hade. Förrän igår. Datumen för inköpen är dessutom från tiden när jag låg på sjukhuset.

Jag har nu ringt en jädrans massa samtal för att lösa detta. Det var inte svårt att stänga av kortet och enligt kvinnan i telefonen behöver jag inte oroa mig över att någon har handlat på kortet. Om jag får en räkning ska jag bara ringa dem igen. Men självklart är detta jävligt obehagligt! Jag har nu anmält mig till tre företag som sysslar med kreditupplysningar; Triple Alert. Där kan man se om någon försökt öppna kredikort i ens namn, om de lyckats, om och för hur mycket de handlat på korten. Jag såg då att det är flera kort som öppnats i mitt namn. I flera olika affärer. Och att det handlats på de flesta av dem. FUCK!

Nu har jag även aktiverat en sk Fraud Alert genom dessa kreditupplysningsföretag. Det innebär att så fort någon ansöker om att öppna ett kreditkort i mitt namn måste företagen först höra av sig till mig för att jag ska godkänna detta. På så vis hoppas jag att jag ska få kontroll över vad som egentligen händer bakom min rygg. Och självklart hoppas jag att jag på detta vis ska kunna stoppa det hela också.

Det som återstår att göra är att anmäla detta. Dels göra en polisanmälan. Dels kontakta FTC (Federal Trade Commission) och anmäla det hela där. Jag ringde polisen men måste gå dit personligen för att göra en anmälan. Så det får bli en promenad till polisstationen imorgon. Anmälan till FTC kan jag tydligen göra online. Sedan får jag väl ta itu med de andra kreditkorten också. När de nu kommer dyka upp i brevlådan. Fast jag ska försöka ringa själva affärerna redan imorgon. Och säga upp korten, samt förklara läget. Hoppas verkligen att det kommer bli lika lätt som det var med det första. Så att det inte blir en massa strul med bevisning eller för betalning av de inköp som uppenbarligen redan gjorts på dessa kort.

Detta var verkligen exakt vad man ville fokusera på, oroa sig över samt engagera sig i just nu. NOT!

Och nu kanske ni undrar på vilket sätt jag slarvat för att råka ut för detta? Har jag lämnat mina personuppgifter till vem som helst? Har jag surfat in på obskyra hemsidor på nätet och fyllt i mitt social security nummer? Eller vad har jag egentligen gjort? För något måste man väl ändå ha gjort för att kunna drabbas av detta lilla helvete? Jodå, något har jag gjort. Mitt "brott" är att jag varit till läkare på sjukhuset. Där tar de ju självklart alla ens personuppgifter vilka sedan finns i deras databaser. Och nu har detta sjukhus tydligen blivit offer för en sk "security breach scheme", alltså någon/några personer har lyckats komma åt personuppgifter på patienter i sjukhusets databaser. Det rör sig om namn, adress, social security nummer samt födelsedatum. De enda uppgifter som faktiskt krävs för att öppna kreditkort i affärer och handla på dem.

Ja, jag är upprörd! Arg! Orolig! Och känner mig dessutom enormt frustrerad över detta. Att någon nu har lagt vantarna på mina personuppgiofter. Någon som dessutom använder dessa uppgifter till att sko sig på min bekostnad. För jävligt!
Samtidigt är jag glad över att jag upptäckte det såpass snabbt. Förhoppningsvis går det att åtgärda utan att någon "skada" sker.
Men det är verkligen inte vad jag ville behöva lägga fokus på just nu! Det är det inte. Jag har liksom tillräckligt i huvudet ändå. Och omkring mig.
Jävla Skit!

Shabbathissen

Idag är det lördag.
Detta innebär Shabbat för alla judar. Shabbat börjar vid solnedgången på fredagkvällen och varar till solnedgången på lördagkvällen. Om man är ortodox jude så får man under Shabbaten inte göra särskilt mycket. Till exempel får man inte utföra något arbete. Vilket ju stämmer ganska bra överens med Kristendomens "Vilodag", vilken är söndagen. MEN, det som kan vara ganska svårt att förstå som icke-ortodox jude är vad som räknas till just "arbete".
Man tänker gärna att det enbart skulle vara saker som att gå till jobbet. Eller att utföra fysiska arbeten som t ex hålla på med trädgårdsarbete, renovering, tvätta bilen eller annat som många ändå gör när man är ledig. Men nej, till arbete under Shabbaten hör inte enbart sådana saker, utan även saker som att t ex:
- Åka bil (så att åka t ex taxi går inte)
- Utföra någon form av näringsverksamhet (vilket även innefattar att köpa saker, även i t ex en godis eller läskautomat)
- Använda elektricitet (så att t ex tända och släcka en lampa får man inte göra. Inte heller åka hiss för då måste man ju trycka på knapparna till den våning man ska till.)


Det sistnämnda är något som man som icke-ortodox jude kan påminnas om ifall man är i vissa offentliga lokaler. Som t ex vissa sjukhus.
Imorse när jag skulle till Ellas morgonmatning råkade jag av misstag ta "Shabbathissen". Detta är en hiss som under Shabbat (fast här har man gjort det enkelt för sig och säger att Shabbat är mellan kl 16 på fredageftermiddagen till kl 20 på lördagkväll, och inte från solnedgång till solnedgång) helt enkelt stannar och öppnar dörrarna på varje våningsplan. Detta utan att man behöver trycka på några knappar alls. På så vis kan även de ortodoxa judarna använda hissen om de skulle behöva göra det en fredagkväll eller lördag. För att tex kunna hälsa på någon som är inlagd på sjukhuset, eller för att själv kunna ta sig till sin läkare.
Är detta rent fusk? Eller att bara tänja gränserna för att försöka anpassa en mycket gammal tradition till dagens moderna samhälle? Detta överlåter jag till var och en att tycka vad de vill om. Själv är jag mest så förundrad över att det faktiskt finns så många personer som lever efter så gamla regler som verkligen försvårar livet i vårt moderna samhälle. Men jag tycker samtidigt att det är ganska häftigt att det i en stad som NYC verkligen tas hänsyn till denna stora grupp människor. Och här på amerikanska östkusten bor det verkligen väldigt många judar, även om det stora flertalet inte alls är ortodoxa och knappt ens religiösa. Jag tror att av de personer jag träffat här så är det betydligt fler kristna som är vad vi kallar troende, än vad jag träffat troende judar.

"Shabbathissen" har jag dock aldrig tidigare sett. Men jag förstår att den fyller en viktig funktion. Fast det ska erkännas att för en icke-ortodox judisk person kan det vara något irriterande att behöva stanna på varenda våning. Särskilt om ens destination är ett antal våningar upp. För min del var det väl okej. Jag skulle endast till våning 6. Men den andra personen som också råkade ta "Shabbathissen" av misstag var det värre. Han skulle ända till 10:e våningen.

Å andra sidan kanske det är riktigt bra att i våra moderna och stressade tider att ta Shabbathissen ibland. Bara för att stressa ner. Man får lite tid att fundera och filosofera. Över livet. Och kanske döden. Dessa två ämnen som ju på något vis alltid är konstant närvarande just på ett sjukhus.
Jag kom iallafall fram till våning 6. Och Ella låg i sin kuvös och var vaken och tittade ut på världen utanför. Helt ovetandes om Shabbaten.
Lilla Gullunge.


Jag tog den vanliga hissen ner...

fredag, juni 13, 2008

Nix

Det fungerade inte. Ella klarade inte sitt test. Igårkväll när vi kom för kvällsmatningen visade det sig att hennes kroppstemperatur blivit för låg under dagen så de hade flyttat tillbaks henne till kuvösen igen. Hon mådde dock bra och sköterskan sa att detta händer ibland. Man provar för att se ifall de ska klara av att vara ute, men det visar sig att de är lite för små fortfarande. Att de inte har tillräckligt med energi för att klara av att reglera kroppstemperaturen.

Lilla gumman. Hon såg så nöjd ut där hon låg i kuvösen. Kanske tyckte hon det var skönt att ha värme omkring sig igen. Man märkte även att hon var mycket piggare. De senaste matningarna har hon varit så trött så trött. Hon har tagit tag i bröstet ett par gånger och sugit till, men inte mer än så. Även flaskmatningen har gått lite trögt även om hon har ätit upp i stort sett allt till slut. Men nu igår så sög hon väldigt bra när jag ammade henne. Ordentliga tag. Länge. Och när M sedan tog över matningen med flaskan så var det inga problem alls för henne att dra i sig i allt. Ett riktigt skrovmål blev det. Hennes största mål mat tror jag. Så ja, vi märkte stor skillnad på hur myckt energi hon hade efter ett par timmar i kuvösen jämfört med utanför. Så nu får hon ligga där "på tillväxt" igen. Vi vet inte alls när de ska göra "utetestet" igen. Kanske idag kanske imorgon enligt sköterskan.

Vi får helt enkelt vänta och se. Huvudsaken är att Lill-snorpan mår bra. Även om både jag och M kände oss lite besvikna igår när vi kom till sjukhuset. Eftersom hon hade klarat sin första natt ute så hade vi såklart hoppats att hon skulle vara såpass stark att hon nu snart skulle få komma hem. Vi hade nästan blivit lite stressade av sköterskan som var där på morgonmatningen. För hon hade proppsat på att vi skulle göra iordning för Ellas hemkomst så snart som möjligt. Eftersom hon trodde det skulle kunna ske ganska snart (kanske inom de närmaste dagarna). Alltså hade både M och jag "tagit ledigt" på eftermiddagen för att åka runt och storhandla.

Det blev en shopping turné à la New York City vill jag lova! Eftersom jag fortfarande inte är jätterörlig så hade vi bestämt att ta taxi till och från affärerna. Det hela blev alltså en tour där vi cruisade runt på Manhattan mellan barnaffärerna i en yellow cab. Med ett ständigt växande antal påsar med oss på färden. Kändes nästan lite absurdt. Men till slut hade vi avverkat det mesta som vi tyckte vi behövde inför en hemkomst. Mer kläder till Ella. Sängkläder och sängtillbehör. Badsaker. Filtar. Vi hade då besökt "Giggle" (där vi fått presentkort från M's kollegor), "Babies R Us" samt "Buy Buy Baby" . Däremellan en fika i parken vid Union Square.

Mycket nöjda med våra inköp kom vi hem och M började genast att fixa med Ellas säng för att se om våra sk "bumpers" skulle passa. Det gjorde de. Allt kommer vara jättefint tills att hon får komma hem! Vi ska nu under dagen bara tvätta allt så det är rent och fint tills hon ska använda sina nya saker.
Lite mer bilder på det hela kommer så småningom.

Nu är det snart dags för morgonmatningen. Längtar redan efter att få träffa Ella igen. Hoppas att kvällsskrovmålet igårkväll gjorde susen.

onsdag, juni 11, 2008

Ut ur kuvösen!

I morse kände jag mig mycket bättre. Jag plockade ihop de små kläder sam två "Swaddles" (filtar) som jag och M tagit fram och tvättat igårkväll. Vi hade bestämt oss för att ta med fem par "onceies" och en tröja med lång ärm. Vi hade inga fler små långärmade tröjor, och denna såg väldigt stor ut den med. Men fick duga eftersom sköterskan igår sagt att de helst ville ha långa ärmar på de små liven när de först byter kuvösens värme till vanlig rumstemperatur.

Morgonen var riktigt skön. Efter åskovädret som drog fram här igårkväll var luften mycket skönare att andas och det var inte lika varmt.
Vi pratade med en sköterska som berättade att de fortfarande väntade på hennes testvärden. Men det stod en "bassinett" framme och väntade bredvid kuvösen vilket vi tyckte såg lovande ut. Vi skulle få veta vid lunchen om hon skulle få komma ut i "friheten" eller inte. Men vi lämnade kvar påsen med hennes små kläder och hoppades att hon skulle få användning av dem alldeles snart. På bilderna här syns hennes kläder som vi tog med oss i morse. Jag lade dit en penna som "referens" så att man kan se att det inte handlar om särskilt stora storlekar...

Efter morgonmatningen satte jag mig i den "Family lounge" som finns utanför avdelningen. Efter gårdagens funderingar över hur jag ska göra med alla dessa matningar och sjukhusbesök så hade jag bestämt mig för att stanna kvar på sjukhuset mellan morgon- och lunchmatningen. På så vis blir det färre promenader och jag kan ta det lugnt och vila där på sjukhuset. Sedan har jag tänkt hoppa över eftermiddagsmatningen och enbart gå på tidiga (17.30) samt sena (20.30) kvällsmatningarna. På så vis får jag eftermiddagen ledig (mellan ca 12.30-17.30) och kan vila hemma, men även pyssla och fixa lite med saker här som jag känner att jag vill få iordning. Det känns som en väldigt bra plan och jag känner mig väldigt nöjd med den.

Så var det dags för lunchmatningen och till vår stora glädje så hade Ellas bilirubinvärden sjunkit såpass mycket att hon skulle få komma ut ur sin kuvös!!! När Ella ätit gjorde sköterskan iordning henne och satte på henne kläder. Vi hade ju endast en tröja med lång ärm så det fick bli den (syns till höger här i bilden). För att hålla värmen satte sköterskan på Ella den tröjan ovanpå den sjukhuströja (också med lång ärm) som hon haft på sig sedan igårkväll. Vår tröja såg helt groteskt stor ut på lilla Ella! Men det spelar ingen roll, huvudsaken är att hon är varm. För att ytterligare hjälpa till att hålla värmen uppe blev hon "swaddled" i en sjukhusfilt. Här verkar de "swaddla" som standard. Jag har inte alls sett det hemma i Sverige. Det är väl ungefär vad man gjorde förr när man "lindade" barnen. Alltså man lindar in dem i en filt så de ser ut som små kåldolmar...

Ovanpå fick hon sedan vår ena "swaddle" (filt) och sedan ytterligare en sjukhusfilt. Sist blev det även en liten mössa på huvudet. Simsalabim, så var hon klar att prova på att sova ute i rumstemperatur för första gången i livet!

Vår lilla tjej har nu gått från denna fria och betydligt mer avklädda sovstil inne i den varma kuvösen...

...till denna betydligt mer omstoppade. För att hålla värmen har hon nu på sig två långärmade tröjor, två tunna flanellfiltar (sjukhusets s.k "swaddles") som är virade runtomkring henne, vår swaddlefilt vikt dubbel, sam ytterligare en sjukhusfilt på toppen. Så här sover hon nu, vår alldeles egen lilla burrito.

tisdag, juni 10, 2008

Ella på uppgång, men mamma på sparlåga

Ett par dagar har gått sedan jag fick lämna sjukhuset. Det var verkligen otroligt skönt att få komma hem. Samtidigt kändes det mycket underligt när jag steg innanför dörren. Som om jag färdats i tiden. Som om jag varit långt långt borta länge. Allt var sig likt där hemma, men samtidigt kändes allt annorlunda. En mycket märklig känsla.

Nu har en ny vardag infunnit sig. En vardag som består av många promenader fram och tillbaka till sjukhuset. Jag har försökt att vara där vid varje matningstillfälle på dagtid, vilket inneburit att jag gått dit till morgonpasset 8.30 och sedan var 3:e timme fram till kvällspasset 20.30. Eftersom varje matning (inklusive promenaden dit och hem) tar ca 1-1,5 timme där beroende på om jag stannar och pumpar mjölk så har det inte blivit mycket vila. Igår hoppade jag över lunchmatningen, men då för att åka och hyra en pump så jag kan pumpa bröstmjölk under natten.
Igårkväll efter sista kvällsmatningen var jag så trött och hade riktigt ont igen, så idag sa M till mig efter morgonmatningen att han inte tyckte jag skulle gå till sjukhuset till varje matning. Detta eftersom han var lite orolig för att jag tog ut mig för mycket fysiskt. Man ska ju ta det relativt lugnt efter ett kejsarsnitt. Visserligen inte sitta still utan röra på sig, men som M sa "kanske inte gå 10 block 5 gånger dagligen med ca 1,5 timmars mellanrum. Du kommer bli en mycket bättre mamma om du itne tar ut dig helt nu, utan faktiskt vilar lite, tar hand om dig själv och återhämtar dig. Ella blir ju inte hjälpt av en mamma som kraschar, eller inte orkar fysiskt på grund av att hon inte tagit hand som sig efter sin operation." Först när han sagt detta kände jag att "nej det går ju inte!" "Hur ska jag kunna stanna hemma utan att träffa Ella och finnas där när hon behöver mig?!" Kände nästan paniken stiga upp i bröstet, och tårarna kom. Men jag insåg och inser att han ju faktiskt har rätt. Jag har varit så grymt trött, både i kroppen och huvudet sedan jag kom hem. Att gå promenaden till sjukhuset på morgonen går jättebra, men de på eftermiddagen och kvällen har jag haft ont och kroppen varit så trött att jag gått snigelfart igen. Egentligen är det ju inte så konstigt med tanke på att jag sedan kejsarsnittet för ja, snart 1 vecka sedan exakt har varit igång och på benen. De första två dagarna visserligen rätt begränsat, men sedan helgen har jag gått rätt mycket och sedan jag kom hem (4 dagar efter snittet) har jag varit igång i stort sett hela dagarna utan vila.

Så idag gjorde vi så att vi tillsammans gick till lunchmatningen men sedan tog vi båda "ledigt" ända fram till kvällsmatningen. Detta blev ett extra långt pass utanför sjukhuset. Dels för att jag skulle få vila, men även för att M var och hämtade den barnsäng som vi fått låna av en av våra vänner. Sedan fixade M iordning sängen och flyttade möbler i sovrummet så att sängen skulle få plats. Så nu är det i stort sett iordning tills Ella ska få komma hem. Det är fortfarande mycket småplock och detaljer att fixa, som att t ex rensa ur lådor i byråer och garderober så att vi kan organisera Ellas saker. Men de stora möblerna är flyttade och på plats nu, vilket känns jätteskönt.

Själv kunde jag lägga mig ett tag och faktiskt sova lite under dagen vilket var otroligt skönt! Jag inser verkligen nu att jag behöver vila också. Så imorgon ska jag nog ta ledigt från 2 pass på dagen så att jag kan få ett par timmar i sträck hemma. Men jag ska erkänna att det inte känns bra det gör det inte. Visst förstår jag att de rätt starka känslorna till viss del beror på hormoner som ruasr runt i kroppen och förstärker allt, men det hjälps inte. Jag kan känna mig otroligt ledsen och nedstämd, och känna mig som en usel mamma som inte gör allt jag kan för att vara hos Ella varje stund det går. Men jag försöker att faktiskt tänka lite logiskt också och putta undan de här känslorna. För jag inser som sagt att det i längden är bättre att jag tar det lite lugnt nu och lyssnar till min kropp. Man måste hämta kraft för att kunna ge kraft.


Vi fick iallafall väldigt goda nyheter när vi var på kvällsmatningen idag!
Ella har lagt på sig 40 gram sedan igår! Jättebra! Hon har dessutom verkligen kommit igång med "poopandet" vilket känns jättebra eftersom det visar att hennes mage verkar vara igång, och att hon faktiskt "tar upp" mjölken hon får.
Hennes bilirubinvärden har gått ner vilket gör att OM morgondagens mätningar visar på fortsatt nedgång kommer hon troligen att kunna flyttas från kuvösen tille en öppen säng! Man vill sedan se ifall hon klarar av att temperaturreglera utanför kuvösen och samtidigt gå upp i vikt. Så detta skulle isåfall bli ett första test att se om hon är redo att lämna kuvösen.

Sköterskan sa därför till oss att vi imorgon ska ta med lite kläder till Ella. Som hon kan ha på sig ifall hon får komma ut ur kuvösen. Det känns som ett jättestort steg i rätt rikktning! Så nu ikväll gick vi hem för att se vilka kläder vi skulle kunna ta med. Vi har ju inte hunnit skaffa särskilt mycket till henne och vi insåg snart att det minsta kläderna vi har är för "newborn" vilket ser gigantiskt ut när man tittar på dem och jämför med Ellas storlek. Men vi har nu iallfall tvättat upp en del s.k "onceies" som vi ska ta med imorgon.

Nu hoppas jag bara att hon verkligen kommer att få komma ut ur kuvösen. Men vi är även inställda på att det kanske inte alls blir så imorgon ifall hennes värden inte är tillräckligt bra. Man vill ju inte bli alltför besviken så det är lika bra att tänka på att det faktiskt kan bli så. Även om vi självklart hoppas.

Nu är det dags för en sista pumpning och sedan är det definitvt läggdags.

lördag, juni 07, 2008

Sista natten på sjukhuset

Först av allt vill jag återigen säga TACK TACK TACK TACK!!!!!!
Till Er Alla där ute som tänker på oss!

Det är helt ovärderligt och även om vi inte riktigt lyckas att höra av oss och tacka eller på annat sätt visa vår uppskattning så betyder det ändå oerhört mycket! Så tack alla ni som hört av er via e-post, telefon, sms eller här på bloggen.

Jag har nu även läst alla kommentarer här i mina senaste inlägg och vill tacka stort för dem också! Ni är alla så otroliga! Jag har lett och gråtit av era ord. Känner mig så rörd över allt ni säger. Och glad och tacksam över att ni bryr er om. Det värmer verkligen! Det vill jag ni ska veta även om jag inte alls har hunnit med att svara personligt på era kommentarer. Men jag läser dem, och kommer fortsätta göra det framöver också det lovar jag! Och det känns fantastiskt att få ett sådant underbart stöd av så många personer jag egentligen aldrig riktigt träffat. Helt otroligt egentligen, om man tänker efter... Haha, och det känns stort att Ella redan har en liten Fan Club!!!


Dagens nyheter i korthet är följande:

1) Ella har gått upp 15 gram sedan igår! Jehooo! Hon har visserligen tappat en del i vikt sedan födseln (väger nu knappt 2,1 kg), vilket i stort sett alla "nyfödingar" gör den första tiden. Men eftersom hon nu ökar igen så visar det på en uppåtgående formkurva vilket känns super!

2) Ella har "poopat" sitt livs första bajsblöja! Hurra! Hennes mage och tarmar verkar därmed börja komma igång nu. Detta är självklart bra eftersom det visar att hon verkar ta upp maten hon får nu (min bröstmjölk), men det är dessutom även väldigt bra eftersom det troligtvis kommer att göra att hon fortare blir av med sin gulsot också. Bilirubinet (färgämnet som gör huden gul) transporteras nämligen ut ur kroppen med just bajs, så mer bajs innebär alltså bättre rening av kroppen!

3) Ella har även börjat förstå detta med att faktiskt försöka ta tag och äta från bröstet. Än går det inte så snabbt, men jag tycker ändå att det går framåt för varje försök.

4) Hon har även ökat sin dos per måltid (flaskmatningen) till ca 20 ml nu! Från bara 5 ml i torsdagskväll.

5) Imorgon får jag gå hem!!!!! Det ska bli jätteskönt att komma hem och sova i sin egen säng och slippa vara i sjukhusmiljö hela tiden. Samtidigt känns det lite konstigt. Mitt liv har ändrats så mycket på en sådan kort tid att jag inte riktigt hängt med, och därmed känns det nästan lite främmande att komma hem nu. Lite som att "man har byggt upp en vardagstrygghet" här på sjukhuset med rutiner som innefattar Ella. Men min hjärna har lite svårt att föreställa sig hur de vardagsrutinerna kommer se ut när jag nu kommer hem.


Men nu är alltså sista natten här på sjukhuset. Ska snart pumpa lite mer mjölk och sedan försöka sova.


Sist men inte minst är här en liten filmsnutt på Ella som vi filmde häromdagen. Hennes gulsot behandlas ju med särskild värmelampa och här ligger hon "Storsolaren och jäser...."

När Ella kom till världen...

Har en liten stund över och jag har fått frågor om hur allt egentligen gick till när Lilla Ella kom till världen så jag tänkte jag skulle försöka skriva lite om denna ganska så (i mitt liv) dramatiska händelse. Obs! Detta är ett långt inlägg och eftersom det är mer eller mindre min upplevelse av "förlossningen/kejsarsnittet" så kanske det inte alls är något som intresserar dig. Mitt råd är: Hoppa isåfall över att läsa det tycker jag!
Men eftersom flera har undrat lite mer om hur allt faktiskt gick till, samt att jag känner att jag använder bloggen som ett sätt att bearbeta mina tankar och upplevelser här av allt som hänt den senaste tiden, så vill jag ändå skriva om detta.



Som jag skrev om tidigare här på bloggen så gick ju vattnet på väg till jobbet i måndagsmorse utan att jag hade någon som helst föraning om att det var något på gång.
Väl på sjukhuset blev vi undersökta och man kunde konstatera att vattnet verkligen gått men att Ella fortfarande mådde fint och därför ville man försöka få henne att stanna kvar så länge som möjligt i min mage.

Värkar eller inte värkar - det är fågan?
Men natten till onsdagen vaknade jag vid 2-tiden av något som liknade starkare menssmärtor. Jag ringde sjuksöterskan och hon kom in och kopplade upp mig till en monitor för att se om det var fråga om sammandragningar. Men inga sådana "bumpar" visade sig på utskriften så sköterskan sa till mig att det troligtvis enbart var fråga om att livmodern var lite "irriterad". "Jaha", tänkte man då. Och så lade jag mig igen för att försöka somna om. Slumrade faktiskt till lite, men vaknade något senare av att "menssmärtorna" fortsatte. Lite starkare. Jag ringde in sköterskan igen. Denna gång sa hon att hon kunnat se små sammandragningar på utskriften, men att de verkade gå tillbaka igen. Jag frågade ifall jag kanske borde ringa och kontakta min man (ja, M alltså) men det tyckte hon var helt onödigt. "You don't need to disturb him now since this is far to early to tell if there is anything going on". Klockan var då ca 3 på natten och ytterligare en timme hade gått sedan jag vaknade av de första smärtorna. Jag försökte somna om igen, men smärtorna jag kände blev definitivt starkare och kom tätare. Det satt en klocka på väggen och jag försökte ha lite koll på hur ofta smärtan kom. När det först startade (efter att jag vaknat) hade jag nog ont ungefär var 15-20:e minut, men nu en dryg timme senare kom smärtan ungefär var 7:e.

Jag försökte slappna av så mycket jag kunde för att inte öka smärtan, och i mitt huvud försökte jag att visualisera smärtorna som vågor som liksom rullar in mot stranden. Det gick hyfsat bra till en början och jag kunde till och med "slumra in" något mellan de smärttopparna. Fortfarande hade jag ingen aning om ifall detta "bara" var fråga om en lite irritabel livmoder, eller om det faktiskt handlade om riktiga sammandragningar/värkar. Men jag tänkte att så länge sköterksan inte kommer tillbaka så är det nog bara fråga om just en irriterad livmoder. Vi detta laget gjorde dock såpass ont att jag ändå övervägde att ringa M eftersom jag kände mig ensam och skulle velat ha hans stöd. Kände mig så ensam där på rummet. Kramade täcket hårt i händerna när smärtan var som starkast. Lyssnade på Ellas hjärtljud och tänkte att "de låter åtminstone stabila och bra". Pratade med henne när smärtorna kom. "Det är du & jag nu Lill-tjejen. Nu ska vi igenom detta! Vi tillsammans."

I'm in labor
Vid en titt på klockan var den nu närmare 4 och ytterligare ungefär en timme hade gått. Smärtorna kom nu med ungefär 5 minuters mellanrum, och jag minns att jag verkligen tänkte att "om det gör såhär jävla ont med en irriterad livmoder, hur ont ska det då inte göra med riktiga värkar?!?!!?". Osäkerheten över vilken typ av smäta jag egentligen kände gjorde att jag had lite svårt att koppla av mellan smärttopparna. Men då kom sköterskan in i rummet igen. Jag sa att jag hade rätt ont nu, och hon sa att hon sett att det ändå verkade handla om sammandragningar nu. Hon frågade ifall jag kände något tryck i underlivet mot tarmen, men det gjorde jag inte. Sedan försvann hon ut igen, och en stund senare kom det in två läkare som skulle undersöka mig och se ifall jag kanske ändå börjat öppna mig. Jag hade nu väldigt ont och hela kroppen hade börjat skaka av frossa. Efter att de sxnabbt undersökt mig kunde de konstatera "Congratulations, you are in labor!" Jag frågade oom jag borde ringa min man, och det tyckte de defintivt.
Klockan var nu nästan 04.50 och jag lyckades ringa till M mitt i en värk. Stackarn. Jag lät nog inte särskilt trevlig i telefon eftersom jag mest halvkved, grät och hackade tänder så jag visste knappt ifall han skulle höra vad jag sa.
Men självklart förstod han och efter att vi lagt på kom min gyneklolog samt den ena läkaren som konstaterat att jag börjat öppna mig in för att göra ett snabbt ultraljud. Enbart för att kontrollera att barnet fortfarande låg med rumpan neråt så att de skulle förbereda för snitt.

Ella vill ut
Efter detta är minna minnen ganska kaotiska. Jag hade rejäla värkar med mycket korta mellanrum. Det blev en snabb avfärd i min säng till själva förlossningen. Minns att det var en hel armé med folk som kom och gick och som hela tiden påkallade min uppmärksamhet. Och jag minns att jag stup i kvarten "bad om ursäkt" för att jag inte var talbar p g a värkar. Jo, såpass väluppfostrad var man tydligen, haha... Låter knäppt men jag tror jag sa "Sorry" tusen gånger...
Frågor om allergier, tidigare operationer, komplikationer vid graviditeten, medicinska problem, sjukdomar i familjen... you name it... kom och jag vet knappt vad jag svarade, men försökte att samla mig inför varje person som dök upp i mitt synfält. Fick även ett papper jag skulle signera och jag minns att jag skrve på fel rad. Fick skriva om. Däremellan minns jag mest att jag tänkte att "fan att man inte hann gå en endaste riktig Lamazelektion så man skulle vetat hur jag skulle andas nu!"

Jag minns också att jag kände ett enormt tryck nere i underlivet och att det automatiskt gjorde att jag nästan ville börja krysta, men jag var jätterädd för denna känsla eftersom jag ju någonstans visste att barnet ju inte skulle komma ut den vägen. Så jag var livrädd för att det skulle gå tokigt på grund av att jag kanske krystade ut barnet med fötterna före. Därför försökte jag hålla emot, men det var väldigt svårt. Detta är faktiskt en av de starkaste minnena jag har av mina tankar då. Just detta att jag försökte "följa med" värken men samtidigt var livrädd för att göra det ordentligt eftersom jag inte visste om detta skulle vara farligt för barnet. Så istället försökte jag nästan motarbeta värken och hålla emot, vilket inte var så lätt när man samtidigt inser att man borde slappna av.

Mitt i allt detta hörde jag äntligen M´s röst. Han var där! Så otroligt skönt att veta. Kände hans hand på min skuldra när värkarna kom och gick. Jag var inte ensam längre. Han hade hunnit dit. Han fanns där.
Men nu gick det om möjligt ändå fortare. Skymtade min gynekolog med ett papper jag skulle signera. Lyckades mellan två värkar. Anestesiläkaren kom och informerade mig om ryggbedövningen. Minns inte vad han sa riktigt, men jag minns att jag tyckte han verkade väldigt trygg, lugn och pålitlig. Sedan hörde jag att man sa till M att han skulle vänta utanför operationsrummet tills jag var "iordningjord". Jag kördes snabbt in i en sal med stickande vitt ljus. Så ljust, så ljust!
Jag var nu tvungen att förflytta mig från min säng där jag legat på sidan och krampaktigt klamrat mig fast i sidorna, till en operationsbrits. Kändes som om de lika gärna kunnat be mig bestiga Mount Everest. Men det fixade sig. Mellan två värkar lyckades jag med deras hjälp kravla mig dit. Sedan frågade de om jag trodde jag skulle kunna sätta mig upp för att underlätta när de skulle ge bedövningen. Hm, ytterligare något jag inte trodde skulle vara möjligt, men jag lyckades. För att överhuvudtaget kunna hålla mig upprätt tog jag tag i en läkare som stod framför mig, och släppte sedan inte taget. Stackars henne, jag höll så hört i henne när värkarna kom att hon måste ha blåmärken på axlarna än. Men hon var helt suverän på stöttningen. Pratade lugnt med mig och försökte få mig att slappna av.

Det jag var mest rädd för nu var att de inte skulle lyckas bedöva mig på grund av att jag skakade så okontrollerat i kroppen. Antingen var det värkar som tog kroppen i besittning, och däremellan hade jag otroliga frossbrytningar som gjorde att hela jag skakade. Värkarna var dessutom så täta nu att uppehållet mellan dem var nästan obefintligt. Men de lyckades och när bedövningen började ta, vilket var nästan omedelbart, var det en obeskrivligt skön känsla. Inte enbart för att den fysiska smärtan försvann, utan även för att min oro släppte. Oron jag känt över detta att man kanske inte skulle hinna ta ut barnet med kejsarsnitt eftersom allt gått så fort. Bilden av mitt barn på väg ut med benen före, som jag haft i huvudet blekande bort. Nu visste jag att jag var redo för att öppnas. Och det var en sådan lättnad.

Bakom det himmelsblå skynket
Man lade ner mig på britsen och M kunde komma in. Ett himmelsblått skynke sattes upp för att avskärma mitt huvud från resten av kroppen. M satt hela tiden uppe hos mig vid huvudändan.
Att beskriva känslan av att ligga där och veta att ett läkarlag nu höll på att hjälpa fram mitt barn till världen vet jag inte riktigt om jag kan göra. Det var något så absurdt över hela upplevelsen. Man är där mentalt. Jo, för nu var ju hjärnan tillbaka igen. Men den senaste timmens kaos hade ändå gjort att jag kände mig extremt omtumlad. Detta tillsammans med den otroligt konstiga känslan av att veta vad som skedde med ens kropp, men utan att kunna känna av kroppen skapade en mycket märklig upplevelse tycker jag.

Jag ville hela tiden veta vad som hände. Vad de gjorde.
Var barnet ute?
Varför tog det så lång tid?
Vad hände?
Var barnet ute nudå?


Jag frågade M om han kunde se barnet men när han sneglade över det himmelsblå skynket sa han att det inte var ute än. Senare berättade han att han sett hur de dragit och slitigt i barnets fötter för att få ut det. Men just då sa han inget om det till mig.
Jag kände hur man tryckte och klämde på min mage. Kände att det nog var fråga om hårda tryck, men bedövningen gjord såklart att det kändes stumt.

Du är ute!
Sedan hördes plötsligt skrik.
Skrik!
Det måste ju vara barnet!
"Congratulations, it's a baby girl". Hördes det från andra sidan himmelsblå skynket.
Å, mitt barn! Min dotter!
Hon skriker!
En overklighetskänsla. men ändå, samtidigt en sådan känsla av lättnad och glädje. Hon skriker - då borde hon väl må bra?!

M frågade om han fick komma och titta. Alldeles strax sa de. De skulle bara undersöka henne lite först.
Sedan får M gå iväg. Kvar ligger jag och stirrar in i ett himmelsblått skynke.
Jag vill också se vår dotter! Men det går inte. Försöker se med öronen. Tar in alla ljud i rummet. Försöker höra allt vad som sägs. Lyssna om jag kan höra fler ljud från mitt barn. Försöker få en uppfattning om vad som händer där bakom skynket.
Sedan kommer M tillbaka. Ett sådant leende.
"Hon är jättefin" säger han med vördnad och glädje i rösten.
Tittar in i hans ansikte och känner, ja bara en stor glädje tror jag. Och lättnad. All spänning släpper.

Sedan får jag äntligen se henne. En i läkarteamet kommer med henne inlindad i en filt. Å mitt lilla barn. Där är du. Så liten. Så fin. Pappa hade rätt. Du är verkligen jättefin.
En snabb puss på den mössklädda pannan innan de försvinner iväg med dig till neo.

En mycket speciell känsla att ligga där i operationssalen fast man inget hellre vill än att följa med dig. Titta till dig. Jag är ändå glad att pappa kan följa med dig. Du är inte ensam.

Efter vad som känns som en lång stund blir jag äntligen färdig och de rullar mig till "recovery". Där ska jag ligga tills jag återfår känslen i benen. Uppkopplad för att kolla blodtryck, puls etc. Alltid denna koll. Normalt brukar det ta ca 2 timmar innan man får lämna "uppvaket". Jag ligger där i ca 6 timmar. Ut och in i dvala. Är så trött, så trött. Tydligen var jag känsligare än normalt för bedövingen. Eller som en av sköterskorna sa till mig emd glimten i ögat "You've been living a far to clean life honey!"
Jag kan i och för sig tänka mig att de desutom tog i lite "extra" kanske vad gäller bedövningen, med tanke på att de måste vara säkra på att den skulle ta väldigt snabbt? De blev ju nästan mer likt ett mer akut snitt än ett planerat eftersom jag ju faktiskt var igång med själva värkarbetet. Men jag kan inget om anestesi eller så, så detta är enbart egna spekuleringar.

M kommer tillbaks från neo. Rapporterar. Du verkar må bra. Andas själv. Är stor för din ålder. Verkar stark. Jag känner mig underligt bortkopplad. En del av mig vill bara ner till dig. En annan del känner nästan tacksamhet över att jag inte får eller kan ta mig från "recovery". För jag är ju så obeskrivligt trött. Ingen kraft finns där.

Vid 12-tiden får jag äntligen flyttas till mitt rum. Har fått ett nytt rum nu. På avdelningen för nyförlösta. Där får jag ligga i ytterlígare 6 timmar eftersom man inte får röra sig förrän tidigast 12 timmar efter kejsarsnittet. Även här är jag vaken och sover i omgångar. M kommer och går. Jag minns faktiskt inte så mycket. Mer än att M pratat med familj, skickat sms till vänner. Jag pratar med mamma och det känns jättebra. Hon är så fantastiskt glad. Att allt gått bra. En lycklig mormor.
M har tagit foton på dig. Vi tittar på dem tillsammans på datorn. Så liten du är. Så fin. Känner en sådan förundran.

Så äntligen är det dags. Jag ska få träffa Ella. Det känns nästan lite overkligt. Högtidligt. Känner att jag definitvt måste kamma mig. Göra mig lite fin. Så fin det nu går i ett sjukhusnattlinne och sjukhussockor med anti-halkskydd.

Å att få se dig. På riktigt.
Hur kan du vara så fin, så lugn, så oberörd efter all denna kalabalik?
Att få hålla dig. Snusa på dig. Du ser så nöjd ut. Äntligen här. I denna nya värld. Det var väl precis det du ville? Kunde inte vänta. Inte bärga dig. Nu är du här. Med buller och bång.


Snabbt förlopp - inget maraton snarare sprint
Enligt M så gick tydligen hela "förlossningen" extremt snabbt. Han berättade för mig att min gynekolog varit rätt irriterad på att en del av sköterskorna och läkarna inte varit bättre förberedda på det snabba förloppet. Att hela värkarbetet gick så snabbt berodde på att vattnet redan gått för mer än ett dygn sedan. Det kan då gå väldigt snabbt från "ingenting" till "full fart". Inte konstigt att mitt värkarbete gick igång med en en kick-start. Min gynekolog hade tydligen varit lite orolig över att jag hade såpass täta värkar och varit såpass öppen att det kanske skulle varit risk för att barnet ändå var på väg vaginalt. Så han hade tydligen fräst ifrån som en ilsken katt till en del av teamet innan jag kom in i operationssalen. Mest stressad över att de inte tog in mig dit direkt.

Jag inser nu i efterhand att mina värkar tydligen verkligen var värkar. Inte konstigt att de gjorde så ont då. Inte konstigt att min kropp reagerade så starkt. Jag som mest tänkte att jag hade ovanligt låg smärttröskel som blev såpass "utslagen" av smärtor som inte ens var "riktiga värkar" utan "bara lite-irriterad-livmoders-menssmärtor". Jag minns att jag tänkte att "himmel om jag knappt klarar av detta hur kan då någon klara av de riktiga värkarna...?". Men nu i efterhand så inser jag att det jag hade den där sista timmen måste varit riktiga värkar. Inte för att det spelar någon som helst roll. Men det känns på något vis bra att försöka förstå åtminstone lite vad som egentligen hände med min kropp den där natten.

Det viktiga var ju iallafall att allt gick bra till slut. Och det är jag otroligt tacksam över. Återigen kan jag tänka på detta att jag är lycklig som lever i ett land och en tid där en förlossning inte automatiskt innebär en enormt ökad risk för att man själv och/eller barnet ska dö. För i både mitt och Ellas fall känns det som om risken för att det hela slutat riktigt illa för åtminstone någon av oss varit överhängande stor ifall vi inte bott och levt här och nu.
Men nu är vi här. Och vår gemensamma resa genom livet har bara precis börjat. Vårt äventyr!

fredag, juni 06, 2008

Kvällsmatning

Kvällsmatning. Lugnet har lagt sig inne på neo. Självklart piper och biper det överallt. Precis som på dagen. Men det är inte lika hektiskt. Färre personer där. Både personal och besökare. Jag har insett att just denna kvällsmatningstid är den som känns bäst just på grund av att det är mindre stress. Vi får längre tid tillsammans med vår lilla Älsklings-snorpa. Det är visserligen endast andra kvällen vi varit med och matat henne, men man börjar ändå få in något som åtminstone kan liknas vid en rutin;

- In i rummet. Heja på syrrorna. Tvätta händerna noga. Gå fram till Ella och titta på henne genom kuvösens genomskinliga väggar. Aha, idag var det lampa mot gulsoten. Där ser man. Hon ligger och sträcker på sig som värsta soldyrkaren i värmen.
- En stol tas fram till mig som jag kan sitta på när vi ska Quality Time vid bröstet. Ansvarig syrra tar ut Ella. Räcker henne till mig. Jag lägger henne mot mitt bröst. Försöker att inte sno in henne i alla slangar. Hennes lilla lilla men varmtunga huvud i min hand. Så litet att min hand liksom "omsluter" hennes nacke. Lägger henne mot mitt bröst. Försöker få henne att snutta lite. Helst suga tag, men det blir oftast mest lite snutteslick.
- Sedan byts det sida och bröst. Alltid mycket knepigare åt detta hållet eftersom vi hela tiden lyckas trassla in henne i alla sladdar. Apparaterna blinkar ilsket och ofta börjar syremätaren att larma.
- Efter ett tag blir det övergång till flaska. Nu har jag lyckats få igång mjölken med hjälp av pumpande så idag har hon faktiskt lyckats få enbart min mjölk isället för ersättning, vilket känns jättebra. Det har faktiskt gått över förväntan måste jag säga. Trodde det skulle dröja dagar innan man skulle lyckas få till någrot mer än enstaka droppar.



Flaskmatningen har både jag och M gjort. Men nu känns det mer naturligt att jag först får ha Lill-Snuttan hos mig vid bröstet, och att M sedan får sköta själva matningen. Så att vi båda får vår lilla stund med Ella. För de är värdefulla de här stunderna. För oss båda. Det är ju dessa stunder vi längtar till. Det är ju Ella vi längtar efter. Båda två. Att få hålla henne. Känna hennes lilla varma kropp. Sniffa på hennes mjuka hud. Smeka hennes lilla huvud. Följa näsans lilla böj med i fingret. Blåsa lätt på hennes öra. Se hur hon rynkar ihop pannan, kurar ihop sig lite för att sedan räta ut sig och kasnke till och med le en sekund. Lilla Snorpan. Om hon känns liten i mina händer så är det inget mot att se henne i M's famn. Hon liksom borrar in huvudet hos honom och nästan försvinner i hans stora händer.

Hon äter otroligt duktigt nu, och idag hade de t o m ökat dosen till 10 ml. Känns så fantastiskt bra. Ofta äter hon ganska snabbt när hon väl börjar suga i sig mjölken. Och man märker att hon blir nöjd efteråt. Maten mättar.
Efteråt blir det mysstund. Oftast i pappas armar, och sedan ibland även ännu en stund hos mig. Lilla stumpan. Så nöjd.
Sedan är det dags att säga Godnatt.
Tittar in på dig genom glaset igen.
Går därifrån med ett leende i hjärtat.
M's hand i min.
Värmen av din kropp ännu kvar i min famn.

torsdag, juni 05, 2008

Jag tror jag börjar bli kär!

Ja, nu börjar den komma. Den där känslan man bara hört talas om, men inte riktigt kunnat förstå. Den växer till sig. Inne i hjärtat, bröstet, magen, huvudet.

Ikväll fick vi vara med och mata Ella. Hennes livs första riktiga måltid. Så otroligt mysigt!
Först fick M byta blöja han också. Sedan tog sköterskan ut Ella och gav henne till mig eftersom de ville prova att lägga henne till mitt bröst för att se om hon kunde suga. Jag producerar knappt någon mjölk än, bara ett par droppar lyckades jag pumpa ut tidigare idag. Men till en början vill de mest se ifall hon verkar vilja suga och de vill att hon ska vänja sig vid min kropp, min doft, mitt bröst.
Och visst tog hon tag. Hon har ett ganska starkt sugbehov tror jag. Inte tror jag hon fick något i sig, men det gjorde ändå inget. Detta var vår första riktigt nära stund! Hon verkade så nöjd. Så tillfreds. Att bara ligga där hos mig, nära och sutta tutte. Ibland gick små mysrysningar genom hela hennes kropp och hon log. M satt bredvid mig och det kändes verkligen som att sitta i en kokong av värme.
Frö att ändå få i sig lite mat så fick vi flaskmata henne efteråt. En middag bestående av ca 99% formula och mina utpumpade droppar mjölk... Det allra bästa var att hon verkligen åt upp allt. Ja, det var ju inte fråga om några mängder direkt, utan ungefär 5 ml. Men ändå. Sög i sig det på nolltid! Så hon verkar stark och hungrig och villig att äta. Så skönt!!
Fortsätt så lilla Snorpan! Fortsätt så!

Sedan satt M och höll henne och myste. Länge.
Återigen kändes närheten så stark. Till Ella. Till varandra.
Det var svårt att lämna henne ifrån sig, men vi var ju tvungna.

Detta känns helt klart som första steget på den här Känslostegen.
Vår första riktiga närkontakt med Ella.
Man börjar så smått kunna läsa av henne lite. Hennes ansiktsuttryck. Hennes kroppsspråk. En trevande nybörjarkänsla av att börja lära känna henne.
Längtar redan till imorgon. Ska dit vid 8-tiden för att få vara med vid matningen.
För er som känner M och hans sovvanor kan ni ju gissa vilken enorm dragningskraft vår lilla tjej redan har på honom eftersom han verkligen ville att jag skulle väcka honom tidigt så vi kan gå dit tillsammans.

Ja, sannerligen känns det som en ny era i ens liv har börjat...

Ella est là!

Så här är hon då äntligen - vår Lill-Skrutta!

Lilla Ella.
Fjunig, gosig och bara alldeles alldeles underbar!

Vi var nere hos henne idag.
Fick byta blöja på henne. Inne i kuvösen.
Sedan hålla henne. I min famn. Utanför kuvösen. Hon var självklart fortfarande ihopkopplad med alla apparater, men det gick ändå fint. Inlindad i filt för att hålla värmen. Även pappa M fick hålla. För första gången. Och ja, jag vet att han inte är någon barnfantast. Aldrig har varit. Men hans blick när han håller vår alldeles superfina goa lilla dotter är en sådan blick man bara smälter av... En sådan där blick man blir lycklig av ända in i hjärtat när man ser. En sådan blick man kommer minnas och bära med sig hela livet.

Hon har fortfarande inte fått äta. Hon får enbart dropp med näringslösning än. Hon ligger i kuvös för att hålla kroppstemperaturen. Hon måste ha mössa på sig om hon är ute lite längre stund från den varma kuvösen.
Men hon är stark. Hon rör sig ganska mycket. Hon andas helt själv utan hjälp.
Idag när vi var där nere så hann hon både gråta och le en stund med oss.
Så självklart. Så enkelt. En ny liten person. Känns som om hon tar livet som det kommer. Ingen idé att komplicera tillvaron.
Men vi förundras.
Över hennes mörka ögon som ibland tittar upp mot en och hon ser då ut som om hon förstår hela världen. Över hennes små fingrar och tår. Över hennes fjuniga kinder. Över hennes små snirkliga öron. Över att hon är hon. Och att hon är här. Hos oss.

Älskade lilla Ella.
Välkommen till världen!




Första bilderna på Ella utanför magen. Liten men ändå stor tjej på 2175 gram (4 pounds 13 oz). Trots att hon är 6,5 veckor tidigare än väntat verkar hon inte ha särskilt mycket av det där speciella "prematura" utseendet som många barn som kommer ut för tidigt har. Kanske har hon ärvt underhudsfettet från sin mamma...?!

Här nere på Neonatal Intensive Care Unit (NICU) strax efter födseln. Pappa M fick vara med och titta till vår Lill-Skrutta.

onsdag, juni 04, 2008

Hon har kommit!

Ni har rätt. Hon är här nu!
Vår Lill-Skrutta.

Helt fantastisk! Fin. Stark.

En sådan lättnad när jag hörde henne skrika de första skriken. "Du har tillräckligt starka lungor Älsklingen!" Det var en sådan glädje.

Den mest omtumlande dagen i mitt liv är till ända. När jag skriver detta är det snart 24 timmar sedan jag insåg att något kanske var på gång.
Fjärde juni 2008. 4 juni 2008. 4/6-08. 06/04/08. 08-06-04. Så många olika sätt att skriva dagens datum. Detta datum kommer för alltid att dela in mitt liv i ett före och ett efter. Mitt liv kommer aldrig mer bli detsamma igen. Jag kommer inte bli densamma igen.
Det känns underligt. Svårt att förstå. Att ta in.
Men jag inser det ändå.
När jag äntligen äntligen fick känna dig i min famn och noga titta in i ditt lilla ansikte, i dina mörka mörka ögon. Så insåg jag detta; Det blir aldrig mer detsamma. Aldrig mer.

Jag kan inte ens säga att jag älskar dig. Inte än. För den stora känslan har inte riktigt hunnit infinna sig för mig. Jag känner mig fortfarande alltför omtumlad. Alltför chockad. Alltför överraskad.
Så nej, jag har inte bondat än. Inte på långa vägar. Att säga det vore att ljuga.

MEN, när jag fick hålla dig i mina armar så kände jag en enorm Glädje. En enorm Förundran. Över livet. Över att man ena dagen inte vet vad nästa kan föra med sig.
Och när du plirade med dina ögon och fäste din blick i min så visste jag genast att från och med nu finns ingen återvändo. Nu blir livet aldrig mer detsamma. Aldrig mer.
Men det var en positiv känsla. Inget uppoffrande eller negativt. Kanske är det detta som är det egentliga fröet till en livslång Kärlek...?



* Till er som vill ha bilder och mer detaljer om denna förunderliga dag kan jag säga att det kommer. Men inte just nu. Jag är alltför trött. Både fysiskt och känslomässigt utpumpad. Men självklart kommer det. Så småningom.
Och än en gång: TACK till er alla som tänkt på oss!!! Ni är fantastiska!

tisdag, juni 03, 2008

Allt väl!

Enligt den senaste undersökningen mår Lill-Skruttan bra.
Hjärtljuden var normala och stabila.
Inga sammandragningar hos mig.
Ultraljudet visade att hon rör sig, och att hon dessutom fortsätter träna sin andning, vilket var något de kollade väldigt noga.
Hon verkar alltså må bra trots att hon får torrsimma lite stackarn, för det var verkligen nästan ingen vätska alls där inne.
Fortfarande har hon huvudet högt, så vi är helt inställda på kejsarsnitt.

Det känns så oerhört skönt att hon verkar må bra och att hon förhoppningsvis kan stanna lite till.

Snabb uppdatering

Vill först bara säga TACK till er alla därute som tänker på oss!!!Det betyder verkligen oerhört mycket! Tack för sms, hälsningar, mail och kommentarer här på bloggen!!
Och till er som skickat kommentarer: Jag kan tyvärr inte kommentera alla era individuella inlägg just nu, men läser dem självklart och de värmer oerhört mycket!


Sedan kan jag meddela att inget nytt har hänt än. Har haft en ok natt även om det inte blvit så jättemycket sömn. Först var jag ju uppkopplad till monitorn för att ha koll på hjärtljuden, och då blir man ju rätt begränsad i rörelsefriheten vilket gör det lite knepigare att sova.
Sedan hade jag självklart miljarder tankar som snurrade i huvudet...
Men framåt småtimmarna blev det lite sömn ändå. Skönt.

Nu har jag fått frukost, och om ca 1 timme ska jag och Lill-Skruttan på kontroll igen. Tror de vill kolla hjärtljud och flöde för att se att hon mår bra.
Har dock känt rörelser nu under morgonen vilket alltid känns skönt och betryggande. Jag hoppas såklart att hon fortfarande mår bra så hon kan stanna där inne och växa lite till. Men vi får se vad de säger.


Återkommer senare.
Och STOR KRAM till er alla!!

måndag, juni 02, 2008

Bum bum bum...

Ok nu lyssnar jag på dina hjärtljud.
I mina amatöröron låter det bra.


Hang in there Little one!
Världen här ute finns kvar. Du behöver inte Skynda...

Trissreklam i verkliga livet

Plötsligt händer det...!

Tid: Ja, i morse närmare bestämt.
Plats: Tunnelbanevagn på tåg 5 mellan Manhattan och Bronx.
Vad: Vattnet gick!!!!!



Ok, för att vara lite mer detaljerad så kommer här en liten resumé över dagen:
Jag steg som vanligt upp i morse, myste lite med katten, åt min frukost, kollade mail och bloggar, packade min jobbväska och gick till tunnelbanan. Det var en strålande morgon med sol, klarblå himmel och lite lagom vind. Ca 21 grader.

Väl på tåget satte jag mig ner. Vagnen var långt ifrån fullsatt så det var inga problem att få en plats.
Redan efter ca 1 stopp kändes det plötsligt som om jag "läckte" lite. Inte alls mycket men ungefär som om man är superkissnödig och hostar eller nyser och då inte kan hålla helt tätt. Min första tanke var "oj, är det urinläckage!?!?". Men det kom inget mer på en stund och jag tänkte att "himmel, kan man börja läcka urin sådär utan att det går att kontrollera det minsta - pinsamt!" Sedan kom plötsligt en liten skvätt till. Och inom en kvart insåg jag att det läckte lite vätska varje gång jag rörde på mig. Sjävklart började jag fundera på om det var något annat än kiss, och när tåget kom upp ur underjorden ringde jag M.

Samtalet lät ungefär såhär:
Jag: "Jag tror jag läcker, men jag vet inte vad det är riktigt."
M: "Oj!!!! Läcker... men vadå läcker??!!"
Jag: "Ja det rinner från mig när jag rör mig, men jag vet inte ifall jag sitter här och kissar på mig eller om det är något annat..."
M: "Men du måste väl veta om du kissar på dig!!??!!"
Jag: "Jaaa, joooo... kanske, fast jag vet faktiskt inte. Men jag tror inte att jag kissar på mig..."
M: "Kan du inte hoppa av tåget och ta första bästa tillbaks till stan då? Du ska väl inte till jobbet oavsett, även om det "bara" är kiss???"
Jag: "Jo, fast nu läcker det mer när jag rör mig och jag tycker det känns superpinsamt att kliva av tåget och vara alldeles blöt så jag tror jag stannar på detta tåget till ändstationen och åker tillbaka med det ner igen när det vänder. Och eftersom jag inte känner några sammandragningar eller smärta så tror jag inte det är någon fara."
M: "Hm, ok. Ja, kanske är det bra??"
Jag: "Men jag sitter kvar på tåget och åker tillbaka med det in till stan. Jo, så gör jag nog. Jag har ju inga värkar eller sammandragningar eller så. Känner egentligen inget alls, så det borde inte vara vattnet som gått iallafall...?"
M: "Nej, fast man vet ju inte... Men kom ner till stan iallafall."
Jag: Jo det ska jag göra. Jag ringer dig om en stund."


Sedan satt jag där i vagnen och kände att för varje liten rörelse jag gjorde läckte jag mer och mer, tills jag insåg att jag nog satt i en liten pöl...
Tåget kom till ändstationen, men min ursprungsplan skrinlades eftersom alla var tvungna att lämna tåget och kliva på ett annat som stod på andra sidan perrongen.
Och när jag steg ut på perrongen sa det plötsligt bara "Splash!"
Då först insåg jag att, jo detta måste verkligen vara vattnet som gick!! Det fullkomligen forsade längs benen och mina skor blev helt dyblöta.
Jag hade dittills varit rätt lugn, men nu när denna insikt slog mig så steg plötsligt pulsen och jag kände mig väldigt väldigt ensam och liten... Ensam på en perrong på ändstationen någonstans i Bronx - en station jag inte hade någon som helst aning var på kartan den egentligen låg, utom att den låg i just Bronx.

Ringde M och berättade vad som hänt. Hade nog gråten i halsen just då. Jag sa att jag skulle ringa jobbet och be dem komma med bil och hämta mig. Han sa att det var en bra idé så att jag kunde komma ner till sta´n (läs: Manhattan).
Ringde sedan labbet och min kompis D svarade. Jag berättade vad som hänt och han sa att de skulle "come and get me."

Efter att jag lagt på gick jag för att leta upp en bänk att sätta mig på, och då kom flera av de som arbetar för MTA (tunnelbaneföretaget) fram till mig och frågade vad som hänt. Fler och fler strömmade till. Kände mig nästan som en sockerbit som plötlsligt blir alldeles omsvärmad av myror....! Men de var alla otroligt gulliga och hjälpsamma. Några av dem var kvinnor och en av dem såg att vattnet gått så hon sa att jag skulle ringa en ambulans. De var alla vädligt eniga i detta, så jag ringde faktiskt 911 och de skickade en bil. Men efter detta ringde jag min gynekolog och de sa att en ambulans enbart skulle ta mig till närmaste sjukhus och alltså inte ner till "mitt sjukhus" och "min" läkare. Så om jag inte ville "bli fast" i Bronx skulle jag ta en taxi. De sa att detta skulle vara helt ok eftersom jag inte kände några sammandragningar eller värkar. Så då bestämde jag mig för att ändå åka med mina vänner från jobbet. Kvinnorna följde mig sedan till kontoret där jag fick sitta och vänta på ambulansen och mina vänner.
Självklart kom ambulansen samtidigt med dem, och jag förklarade varför jag ville åka med mina vänner istället. Ambulansmännen förstod och efter att ha signerat papper där jag berättat att de erbjudit ambulanstransport men att jag frivilligt nekat till detta och valt en annan transport så kunde jag lämna perrongen och följa med D och L till bilen.

Hela tiden sedan jag ringt och bett mina vänner hämta mig var jag otroligt lugn. Kände mig inte alls orolig. Eller stressad. Bara väldigt lugn. Ringde M som packat en väska och skulle möta mig vid sjukhuset. Väl nere vid sjukhuset så gick vi till förlossningen och fick vänta en stund. Fortfarande kände jag mig varken nervös eller stressad. Men kanske lite chockad över at det redan verkade vara dags. Vi skojade om att vi ju hade vår "rundtur på förlossningen" bokad till denna söndag, men att vi nu skulle få se avdelningen tidigare. Samt att vi nu inte fick glömma att avboka vår Lamaze class...

Sedan blev det koll av barnets hjärtljud och även en extra koll av mig för att se att det verkligen var vattnet som gått, och inte enbart ett "litet läckage".
Det var vattnet som gått. Definitvt och utan återvändo. Enligt rapporteringen sköterkorna emellan var jag "grossly ruptured"...
Min gyn som undersökt mig berättade att man i detta läget skulle behålla mig på sjukhuset. Helst ville man försöka få barnet att stanna kvar ett par dagar så att jag närmar mig vecka 34. Jag är nu i vad proffsen kallar vecka 33+1 vilket betyder 33 fullgångna veckor + 1 dag. Eftersom jag inte kände några värkar eller sammandragningar hoppades man att detta skulle vara möjligt. För att ytterligare fördröja det hela satte man in i.v antibiotika. Detta gjordes även för att minska risken för infektion, vilket är vikigt när vattnet gått eftersom barnet lättare kan drabbas av infektion då.
Vid ultraljudet som gjordes såg man att den rackarns lilla Skruttan lyckats vända sig igen! Hon som sjunkit ner och legat med huvud i dykarläge ett par veckor tidigare hade nu snurrat och låg med huvudet uppåt. Alltså kommer det med största sannolikhet bli kejsarsnitt. Vare sig jag, M eller läkaren ville ta de ökade riskerna med att föda i säte (eller "breech" som det heter här).

Så snart de gjort iordning ett rum till mig kördes jag dit i rullstol av världens gulligaste frivilligarbetare Brian! Han var även en manlig doula! Coolt!!! M var självklart med mig hela tiden. Nu är det kväll. Jag har fått dropp, antibiotika samt steroider. De senare ges för att ytterligare skynda på utvecklingen av lungorna hos fostret.

Jag mår efter omständigheterna bra, men känner mig fortfarande väldigt omtumlad mentalt. Som om min hjärna har åkt några varv i centrigfugen för att sedan ta en sväng i berg-o-dalbanan...
Men jag hoppas nu att allt kommer gå bra. Känner stor tillit till läkarna här på sjukhuset. Enligt fler jag pratat med tidigare så är Presbyterian Weill-Cornell Hospital ett av de bästa vad gäller just förlossningar. De får många "specialfall" och komplicerade fall sända hit, så jag litar på deras expertis.
Men visst ska jag säga att stråk av oro och funderingar drar genom mitt huvud då och då också. De snurrar runt och det är ibland svårt att inte tänka så mycket.
Hur ska det gå?
Vad ska hända?
Hur kommer barnet att må när det väl kommer ut?


Hon kommer ju ändå att vara vad man kallar prematur, även om alla förklarar att vi har tur som kommit såhär långt och att barn som föds efter vecka 32 har mycket mindre risk att drabbas av komplikationer. Men samtidigt har jag just haft ett samtal med en av läkarna här som informerat mig om vad man skulle kunna förvänta sig när hon väl kommer. Troligtivis kommer hon att få stanna här på sjukhuset ett tag så att de kan ha henne under uppsikt. Många barn stannar till de är runt vecka 35 3ll34 36, men allt beror självklart på hur barnet kommer må.

Men jag är som sagt väldigt glad över att jag ändå är såpass långt gången som jag faktiskt är. Jag delar rum med T, en jättegullig kinna som väntar trillingar!!! Alla tre är flickor. Snacka om Triss!!!!
Och hon är endast i vecka 26 och hoppas att barnen ska stanna där de är åtminstone 3 veckor till. Så med tanke på det så känns vecka 33 som en lyx.


Ok, nu måste jag sluta för en sköterska kom just och vill ha min fulla uppmärksamhet!
Over and out.