Strax efter 4 på morgonen

Okej, så är jag uppe en sådan där okristlig tid igen. Nattsvart ute. Tyst i huset. Grus i ögonen. Men med bebis i huset och familjen har man faktiskt blivit van.
Idag var det dock mindre skoj eftersom blöjan läckt och M hade tog igår bort "skyddet" där vi byter blöja eftersom Ella kissat ner det. Jättebra av M eftersom han tvättade det, MEN han hade inte lagt dig något nytt så när jag sömnig och med lyset släckt för att inte väcka lilltjejen mer än nödvändigt, lade ner henne för att byta blöja så var där enbart plast och inget tyg (tygdelen är löstagbar och tvättbar). Detta skulle ju ändå gått rätt bra men då kräktes hon såklart och eftersom det inte fanns något tyg som sög upp detta så blev det lite kladdigare än vanligt. Och jag hade just bestämt mig för att inte byta pyjamas på henne eftersom hon då garanterat skulle vakna. Hon hatar nämligen när man drar kläder över huvudet på henne. Hon börjar alltid vrida sig som en kålmask och skrika som en stucken gris om man drar något över hennes huvud, vilket man ju gör om man måste dra av en pyjamas och sätta på en ny. Så för att förhindra att pyjamasen blev blöt av allt "mjölkkrax" som plaskade ner på plasten så rev jag loss hur många kleenex som helst för att snabbt suga upp det blöta från plasten innan det hunnit rinna ner och på hennes arm och sugas upp av pyjamasärmen. Det lyckades iallafall hyfsat. Men så till själva blöjbytet sedan. När jag väl fått av henne den hon hade på sig (den som läckt lite grand) och skulle tvätta henne med de förfuktade tvättlappar vi använder så hade M tagit de sista och lådan var tom!!!! Alltså hade han inte fyllt på nya. Grrrrr! Så det blev tonvis med kleenex igen. Nöden har ingen lag. Jag var på sådär lagom småirriterat humör efter detta.
Men jag lyckades iallafall med konststycket att byta blöja och torka både bajs och kräks utan att Ella blev vare sig särskilt blöt eller vaken. Jippie! Detta är faktiskt en konstform i sig. Borde nästan vara en egen gren i OS, för den kräver både träning och initiativförmåga. Samt lite spontan kreativitet när saker och ting inte är som de brukar. Som till exempel denna natt....
Nu sover hon iallfall sött i sin säng igen. Ingen vaken Lillskrutta här inte!

Vaken blev däremot jag efter allt detta. Särskilt eftersom jag ju både pumpat och haft adrenalinflöde vid detta "blöjbytartrauma". Så jag passade på att skriva lite här, Samt skicka ett email. Det senare var till vänner som ska komma och bo här under helgen för att vara kattvakter till Lipton. Vi ska nämligen åka till Philadelphia imorgonbitti (eh, om ett par timmar....!) och hälsa på en kompis som bor där. Det ska bli så roligt! Jag har verkligen sett fram emot detta. Dels för att få träffa B, men även för att just få komma iväg lite och lämna NYC ett par dagar. Vi har ju inte varit iväg från staden en enda dag under hela sommaren så detta ska bli ett välkommet avbrott. M tog ledigt imorgon så vi får fredag till söndag där. Sedan är det ju Labor Day Weekend här i USA denna helg, vilket gör att vi är lediga även på måndag. Detta känns bra eftersom det alltid är skönt med en ledig dag efter att man varit bortrest, och extra bra nu eftersom det på tisdag är Ellas första dag på dagis! Och vi har fortfarande en del saker att förbereda så en ledig dag hemma efter Phillyresan kändes perfekt!

Hoppas ni andra får en riktigt bra fredag och en trevlig helg ni med!
Nu ska jag gå och sova. Fast egentligen har jag börjat bli hungrig.....
Men eftersom jag ska upp igen om ca 2,5 timmar får magen helt enkelt snällt vänta tills dess. Nu prioriteras sömn!!!!!

En efterlängtad fika

Plingeliplong... Sms.
Det är från Annika som undrar om jag inte bor på 75:e gatan... Men det gör jag ju inte. Så jag messar tillbaks rätt adress och efter en stund så kommer hon och Karolina ångandes in genom dörren. Annika är nog rätt arg. På sig själv för att hon missat min adress. Så nu fick de gå ett par block extra.
Å andra sidan sa hon igår till mig att hon så gärna ville promenera i New York, så jag påminde henne om det och sa att hon ju nu fått gå lite extra vilket ju borde vara positivt. Och hon kunde ju om inte annat se det som en Powerwalk.
Jaja, vi skrattade gott åt det hela iallafall och efter att hon pustat ut lite och druckit två glas vatten tror jag att hon kände sig lite mindre arg iallafall...

Det är verkligen så roligt att få hem personer man tycker om på fika! Och eftersom det verkligen inte är var dag man får träffa bloggare IRL så var detta extra roligt! Vi hade ju redan "känt lite på varandra" igår under vår promenad genom staden och idag fortsatte helt enkelt pratet om allt möjligt.
Tyckte även det var extra kul att få träffa Karolina i verkligeheten! En sådan underbar tjej! Haha, om Ella blir så positiv och härlig när hon blir större så kommer jag bli jätteglad...!
Självklart blev det en del gosande med Ella. Hon verkade stortrivas i Annikas knä och somnade till och med där en stund.
Även Lipton var nyfiken på besöket. Han lyckades dessutom smita ut genom dörren när Annika och Karolina gick ut. Detta är något han börjat göra mycket på sista tiden. otroligt irriterande faktiskt. Men han tycker att korridoren utanför är jättespännande. Det var iallafall inte svårt att få tag i honom. Han brukar mest springa till grannens dörr och sitta där utanför och sniffa. Som tjuren Ferdinand ungefär, fast inte på blommor utan på grannens dörrmatta.

Det enda tråkiga med besöket var att tiden verkligen rann iväg hur snabbt som helst. Man hade kunnat prata i flera timmar till! Men jag hoppas verkligen att vi kan få till ett besök i DC så småningom och då kunna hälsa på i Reston. Det skulle vara topperoligt!

Så Annika, TACK för att du och Karolina kom förbi på besök! Och TACK för de fina presenterna till Ella!!!! Jag lovar att visa en bild här på bloggen på Ella i sin fina solhatt så småningom!
Och Karolina, Lycka Till med Skolstarten nu!
Många Kramar till er båda och hoppas det inte dröjer alltför länge tills vi ses igen! Det var så himla roligt att få träffa er!!

Jag hann!

Jodå. Vi kom iväg igår. Ella och jag. Lite i sista minuten såklart. Och det gick ju inte direkt snabbare för att jag gick bort mig lite i Central Park. De som gått på småvägarna i The Ramble vet att det är lätt gjort. Desutom gjorde barnvagnen att just denna väg kanske inte var den smartaste eftersom det är en hel del trappor här. Men är man envis så går det mesta. Fast jag hann inte i tid. När jag äntligen kom fram till The Ladies Pavillion var vigseln redan i full gång.
Men det var en vacker syn. Jag har aldrig varit just här tidigare, men det var en otroligt idyllisk och romantisk plats. Som gjord för vigsel. Vädret var dessutom helt perfekt.

Jag stannade på lite lagom avstånd. Man vill ju inte gärna klampa på med en barnvagn som smågnisslar sådär ögst opassande i en stund som denna (vi måste bara smörja höger bakhjul nu...!). Lite skoj var det för jag kunde ju spana in Annika och Karolina då. Lite i smyg nästan. Fast Karolina såg mig och jag tror att hon genast förstod vem den där mamman med barnvagn som smög i buskarna var för en typ.
Sedan fick ven Annika syn på mig och efter vigselakten började vi prata.
Det kändes på något vis nästan lite overkligt det hela. Att plötsligt stå öga mot öga med en av mina favoritbloggare. En persom jag så väl kände igen från bilder på hennes blogg. I Central Park, med sjön i bakgrunden. Solen som spelar sig i vattnet, fågelkvitter, lite soldis och en alldeles perfekt behaglig vind.
Och som tidigare så var det lätt att hitta ord. Lätt att prata. Som om man redan känner varandra lite. Känslan är verkligen mer som att träffa en vän man känt ett bra tag, än att träffa en person för första gången. Underligt men härligt!

Självfallet gratulerade jag även det vackra brudparet, men de var sedan upptagna med fotosession så Annika och Karolina och jag fortsatte snattra, och så småningom gå tillbaka mot deras hotell. En så skön promenad genom parken. Och det roliga var att när man sa hejdå utanför deras hotell så kändes det så bra att veta att vi skulle ses dagen därpå igen. Idag alltså!
Här nedan är ett par foton från gårdagen:


Här ett snabbt foto av mig o Ella innan vi ska iväg. Ella var lite smågnällig men som vanligt somnade hon fint när jag lade ner henne i vagnen.


Dagen, eller vigseln ska man kanske säga, till ära så fick Ella ha sin fina klänning med tillhörande byxor som hon fått av en av mina vänner på jobbet.

Här är de i den romantiska Ladies Pavillion; brudparet, vigselförrättaren, Annika samt fotografen. Karolina är inte med på denna bild.

Och ytterligare en bild på Lill-Skruttan som sov fint i sin vagn hela denna vigseltur.



På kvällen kom sedan två kompisar på besök. De hade med sig en enorm sushiplatter med "rullar". Vi bjöd på öl o vin samt efterrätt. Det blev en trevlig kväll i glada vänners lag. Och inatt har Ella sovit jättebra vilket gör attt jag känner mig pigg och nu sitter och ser fram emot mitt fina Bloggbesök!
Nu kommer de nog strax!

Strax efter midnatt

Nyss hemkommen efter en jättetrevlig middag med vänner.
God mat, god dryck, prat om allt från amerikans politik till skvaller om gemensamma bekanta.
Ella uppförde sig exemplariskt och kräktes endast ner mamma och inte våra värdars möbler. Väldigt bra!
Nu är man mätt och trött.
Den enda återstående frågan är den numera standardfrågan: undrar hur natten kommer bli?
Förhoppningsvis blir det flera timmar sammanhängande sömn.

Och imorgon är Annika i sta'n!
Om vädret och Ella tillåter så tänkte jag försöka ta mig till Central Park och det bröllop som Annika och hennes dotter ska närvara på imorgon eftermiddag. Det hade varit kättekul.
Men om det inte går så kommer vi ändå träffas här på torsdag!
Ser såååå mycket fram emot det.

Men nu först - sängen!

Hembesök

Så har två av Ellas "dagisfröknar" varit på besök här. Det hela gick väldigt bra och smidigt. Men som vanligt innan någon som aldrig har varit hemma hos en ska titta föbi så kommer man på att "man nog ändå borde ta och plocka undan lite och kanske ta ett tag eller två med dammsugaren..." Detta trots att just dagispersonalen sagt till på ett av informationsmötena på dagiset att det absolut inte gjorde något om det var stökigt när de kom. Meningen med detta besök var inte att se ifall hemmet var iordning utan helt enkelt för att

1) se barnet i sin hemmiljö och därmed skapa sig en uppfattning om hur familjen ser ut, t ex om barnet har syskon eller ej, isåfall om det är äldst, yngst mittemellan. Om det finns fler generationer i familjen som bor tillsammans. Detta är ju ganska vanligt här där många kommer från kulturer där större familjekonstellationer är vanligt. Om det finns husdjur.
2) träffa föräldrarna och se ifall föräldrarna har frågor kring barnets dagisstart som t ex praktiska detaljer om vad man ska ta med sig till dagiset, matningar etc
3) dagispersonalen själva skulle kunna ställa frågor om barnet och ta reda på ifall man som förälder har några särskilda önskemål eller "krav" eller åsikter om hur de ska interagera med barnet, t ex hur brukar vi trösta, följer vi något schema med mat- och sovtider eller följer vi barnets egen rytm...

Självklart stod vi med dammsugaren i högsta hugg när de kom. Självklart hade vi trots detta ändå inte hunnit med att dammsuga hela lägenheten. Självklart frågade vi omn de ville ha något att dricka. De sa vatten. Vi sa att vi ändå skulle göra en kanna kaffe och då tackade de ja till detta.
En svensk som inte bjuder besökare på kaffe finns det????

Hela besöket kändes otroligt avslappnat och bra. Vi fick nu träffa Ellas "primary care taker", alltså den lärare som kommer att ha "huvudansvaret" för Ella. Dvs hon kommer nu till en början att vara den som främst tar hand om Ella och fokuserar på henne och hennes behov. Hon kommer även vara den person som vi främst kommer kunna ställa frågor till angående Ella, just för att hon är den som kommer vara allra mest uppmärksam på Ella och hennes framsteg. Och det är även henne vi främst kommer prata med om det är något vi själva vill att de ska göra eller inte göra med Ella på dagarna.
Vi sa att vi allra helst ville ha en "öppen dialog" mellan oss och dagispersonalen. Att vi ju är helt oerfarna vad gäller barn och därför mer än gärna tar emot tips eller lyssnar på vad de har att säga. Vi fick även båda känslan av att lärarna också är mycket öppna och mottagliga för föräldrarnas åsikter. Att de verkligen försöker att följa barnens och deras föräldrars önskemål om det mesta. Så ja, jag tyckte det kändes väldigt bra. Jag tror att vi kommer kunna ha en väldigt bra och fungerande kommunikation.

Så om ca 2 veckor blir Ellas första dag på dagis. Inskolning första veckan. Nästan mer spännande för oss än för henne tror jag. Men jag känner mig som sagt väldigt trygg med allt jag fått veta om detta dagiset. Och nu när man träffat de lärare som kommer arbeta med Ellas grupp så känns det ännu bättre.

Naturligtvis har jag blandade känslor inför detta att redan lämna ifrån mig henne på "heltid" och därmed inte kunna följa hennes framsteg på nära håll. Men på grund av att jag har en sådan otroligt bra magkänlsa för dagiset (både personalens kompetens och filosofi) så känns det ändå inte så farligt. Och ja, jag är faktiskt glad och ser fram emot att börja jobba också. På ett sätt ska det bli både roligt och skönt. Men visst i en ideal värld hade jag kunnat tänkt mig att arbeta färre timmar, att gå ner i arbetstid så att man kunde få det bästa ur två världar. Jag stänger absolut inte dörren för detta, men jag vill ju samtidigt kunna uträtta något på jobbet och komma framåt, och därför inser jag att det kanske inte kommer vara så lätt att "bara bestämma sig" för en sådan sak heller. med det arbete jag har så är det ju så att ingen gör mitt jobb åt mig. Det är lite som att ha ett eget företag. Jobbar inte jag så står mina projekt stilla. Så vill jag någongång bli färdig med det jag gör för att sedan kunna söka nya jobb (helst i Sverige eller iallafall Europa) så måste jag ju arbeta. Och närmare familj och vänner i Sverige vill jag ju helst flytta inom en inte alltför avlägsen framtid.

Men som sagt, det är omöjligt att i nuläget bestämma sig för något. Jag vet inte hur det kommer gå med Ella på dagis. Jag vet inte hur det kommer kännas. Så därför försöker jag helt enkelt bara ha en väldigt öppen och flexibel inställning till hösten.
Vi får se helt enkelt.

Besök på jobbet

Gårdagens besök på jobbet gick strålande och självklart gjorde Lill-Skruttan succé!!! Min kompis L hämtade upp oss vid 9.30 tiden och denna tur till Bronx blev Ellas allra första premiärtur i bil. När vi satte henne i bilbarnsstolen ser man verkligen att hon växt. Hon har ju inte använt den sedan den dagen hon fick komma hem från sjukhuset när hon var 2 veckor gammal. Nu fick M till och med ändra själva "inställningen" på bältet i stolen så det skulle passa.

Vi stannade på vägen och handlade bagels, spreads och juice för att kunna ha en "frukost" ihop med resten av gänget på labbet. Ella passerade självklart några famnar under dagen också. Hon verkade dessutom trivas bra hos alla för hon somnade hos dem som höll henne.
De flesta har ju sett Ella på sjukhuset eftersom de var och hälsade på oss när vi var där, men det är inte många från mitt labb som sett henne sedan dess. Och av de på jobbet som inte är i mitt labb har nästan ingen sett henne. Så det var verkligen kul att visa upp henne.

Men jag tror att det blev lite överväldigande för henne för hon somnade innan hemresan och sov sedan till och från hela eftermiddagen. Troligtvis var hon tvungen att bearbeta alla intryck från dagen. Det märktes mycket eftersom hon verkade drömma väldigt livligt. Även jag var verkligen hur trött som helst under kvällen. Så när M kom hem lade jag mig en stund på sängen för att vila lite men lyckades somna som en stock. Sov sedan djupt ett par timmar tills M väckte mig vid 21-tiden så vi kunde äta middag. Han skulle senare träffa S (svenska kompisen jag bloggade om i inlägget nedan) men jag kände att jag inte orkade följa med. Stannade därför hemma med Skruttan och halvsov framför TV:n och OS tills det var dags för midnattsmatning och sänggång. Hon hade precis somnat när M kom hem och sedan sov hon otroligt nog hela natten fram till halv åtta i morse! Nytt rekord!!!


Imorgon kommer vi få s.k hembesök från dagis.
Det ska bli intressant att se hur det kommer bli.
Ska man kanske dammsuga ikväll...??

Helgen som var

I lördags fick vi besök av en kompis till M. De jobbade tillsammans i Sverige och hon var nu här i jobbet, men stannde ett par dagar extra i NYC för att hälsa på vänner. Bland annat oss då. Det var superskoj att träffas! Hon har en gammal vän V som bor här och som faktiskt är f d kollega till en av mina vänner på mitt nuvarande jobb. Världen är liten...
Så M's kompis S kom först till oss och sedan kom även hennes vän V. Vi har träffat V ett par gånger tidigare och hon är hur trevlig och rolig som helst!
Nu blev det mycket prat. Skvaller och "uppdateringar av våra respektive liv". Sedan gick vi till vår favorit-kvarterskrog och åt en god middag tillsammans. Vi satt där ganska länge innan det var dags att bryta upp. Vädret var strålande så M och jag gick itne direkt hem efteråt utan tog en promenix till Pinkberry och köpte varsin smaskig glass!

Men efter en natt när Ella inte alls ville sova så har vi idag haft en väldigt seg söndag. M tog det mesta av nattpassets "gå-runt-och-bära-och-vyssja-och-sedan-torka-kräk-och-byta-pyjamas-för-åttisjuttonde-gången..." inatt vilket var otroligt skönt för mig, för jag var helt slut sedan natten innan då jag varit den som varit uppe mest. Men även när man är den som "får sova" så vaknar man rätt ofta ändå när Lill-Snorpan gnekar som en flock getter eller frustar o gurglar som två dussin akvarier eller helt enkelt gråter/skriker ja, som en bebis helt enkelt.
Så det blir ingen direkt kvalitetssömn nej.

Jag tog morgonmatningarna och däremellan försökte man bara vila eller småslumra. Så vi kom inte riktigt igång förrän vid halv fem tiden på kvällen. Men då bestämde vi att vi minsann skulle gå ut eftersom vädret idag var underbart.
Så det blev en tur till parken (igen) där vi myste på en filt och tittade på folk, läste lite bok, lyssnade på alla ljud runtomkring och bara slappade helt enkelt. Så skönt! Ella som fortfarande var lite småkinkig (magen krånglar till och från) lugnade ner sig när hon fick ligga och mysa på M's bröst.

Hon somnade strax in när hon väl lagt sig tillrätta där och det såg så skönt och fridfullt ut. Eftersom det blev lite svalare under kvällen blev det filt också att gosa in sig i. Att ligga såhär är verkligen något hon oftast tycker om. Särskilt när magen gör lite ont. Varmt, skönt och tryggt.

Här är vi alla tre. Ella sover på pappa M's bröst som själv surfar på sin iphone. Jag läser i min väldigt bra bok. det är verkligen skönt att få lite tid att läsa. Det har inte blivit särskilt mycket läst alls sedan vi fick Ella. Detta framförallt eftersom jag främst läser när jag pendlar till och från jobbet.

När vi kom hem ringde en av mina bästa vänner på jobbet och erbjöd att skjutsa mig och Ella till mitt jobb imorgon. Hon har nämligen just skaffat bil. Så ja, imorgon ska jag ta med Lill-Skruttan till jobbet och "visa upp henne" där för första gången. Alla har ju inte träffat henne än.
Det känns jätteskoj!

Nu ska jag däremot snabbt hoppa i bingen och försöka få ett par timmars sömn innan det blir morgonmatning och sedan dags för turen till jobbet.

Kräks kräks och mera kräks

Det är verkligen oerhört få personer jag skulle kunna tänka mig bli nerkräkt av gång efter annan och ändå bara torka upp, le och pussa. Hm, så få är dessa personer att det faktiskt bara är en. En enda. Men just denna lilla Skrutta kan kräkas på mig. I form av kesokonsistens. Eller kanske bara "mjölkaktigt". Eller mer som yoghurt. Hur många gånger per dag som helst utan att jag blir arg. Lite irriterad kanske. Jo, det ska erkännas. Lite irritation kan komma smygande när man just satt på sig dagens 3:e t-shirt och bytt kläder på Kräkskruttan för typ 5:e gången och det återigen kommer keso sprutande. Den där sortens irritation som egentligen bottnar i 1/3 trötthet, 1/3 maktlöshet och 1/3 frustration...

Men det fantastiska är ju såklart inte att jag kan känna denna irritation när jag blir nerkräkt för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen . Nej, de fantastiska är att jag trots denna smygande irritation, ändå bara suckar, torkar bort allt kladd från hennes ansikte, hals, nacke och ibland armar och händer innan jag byter kläder...igen.... på både mig själv och Kräkskruttan och slutligen när jag tittar på henne bara känner ett sådant enormt sug att pussa de där nyss nerkräkta kinderna!
Det är kärlek! Det bara måste det vara!
För vilken annan person skulle jag bara känna lust att le mot och pussa på kinder som alldeles nyss varit nedkräkta med något som liknar sur keso...?


Fast jag undrar lite i mitt stilla sinne när det ska vara färdigkräkt...??
Hur många månader till??
Å andra sidan ska man kanske redan nu börja förbereda sig på när Kräkskruttan kommer hem efter sjuans skolavslutning och kräks något som kanske inte ser ut som keso...?? Och då gissar jag att hur mycket jag än älskar henne så har min nuvarande lust att pussa på de nyss nerkräkta kinderna växt bort?

...Förresten, vid närmare eftertanke så är det nog dessutom bara otroligt dumt att gå historien i förväg...

Paradiset för Soffsportare

Jag erkänner.
Jag är verkligen en OS-nörd. En sådan som helt enkelt älskar OS!!! Sommar som vinter. Spelar ingen roll.
Men jag älskar att fastna i TV-soffan under OS-dagarna och få följa vissa helt okända personer och sporter. Att se på sporter jag aldrig annars kan eller ens vill titta på. Men just under OS så är det så roligt! På något vis är atmosfären kring OS så positiv. Och det finns så många talanger och sporter jag knappt ens känner till, men som liksom hoppar ut ur TV-rutan.
Jag menar, hur många var särkskilt intresserade av curling innan svenska laget visade framfötterna vid senaste vinter-OS? Eller som nu när jag suttit ett par kvällar och följt "parhoppning" i simhopp... Visste inte ens att man kunde tävla i par i den sporten!

Nu har jag dessutom upptäckt ännu en enorm fördel med OS!
Som bebismamma med väldigt konstig dygnsrytm så är det super med OS eftersom man kan följa spelen i stort sett dygnet runt. Alltid är det något som visas.
Iallafall om man har kabelTV här. Det visas nästan alltid någon sport på någon kanal.
Så nu är plötsligt klockan-4-matningarna lite roligare.

Här i USA är det dessutom Phelps-feber! Och även jag och M följer Phelps med spänning varje kväll!
Eftersom jag själv har simmat aktivt när jag var tonåring (om än aldrig på landslagsnivå, men ändå tävlat i ungdoms- och junior-SM) så tycker jag såklart att simningen är lite extra rolig att följa. Men jag ska erkänna att jag hittills under detta OS inte alls brytt mig om några svenska "simstjärnor" alls. Känns som om Sveriges simglansdagar är förbi. Åtminstone för "denna gången".
Däremot fick lagkappen både mig och M att nästan hoppa ur soffan. Himmel!!!!! Jag hade gåshud! USA:s lag var bara så oerhört bra! Och det var ju så jämnt mellan dem och Frankrike. M och jag satt båda i soffan och nästan skrek och hejade som galningar. Hahaha!

Och precis som alltid när jag ser simning i världsklass så kommer den smygande. Den där känslan av saknad. Lite lite... Att återigen få uppleva stämningen i en simhall under en större tävling. Att få ladda upp. Koncentrera sig. Fokusera. Känna nervositeten komma, men att försöka hålla den i schack. Känna adrenalindet pumpa i blodet. Pulsen som ökar. Sedan urladdningen när man gör sitt lopp. Att tänja gränserna till det yttersta. Att få hjärnan att tvinga kroppen att jobba hårdare hårdare hårdare trots att alla muskler bara skriker smärta smärta smärta...
Hm, låter som man är masochist...? Och kanske är all sport på elitnivå just något som endast självplågare riktigt kan njuta av?!
Men det är verkligen något visst med att lyckas överträffa sig själv. Att ha kontrollen över sin kropp och att lyckas pressa sig till max.

Nu hoppas jag såklart på Phelps. Att han ska kunna slå det där rekordet med flest guldmedaljer under ett OS. Det hade varit så häftigt! Och redan nu har man ju hört USA:s nationalsång rätt många gånger...
Jag insåg det igårkväll när M påpekade för mig att han tyckte det var så roligt att nynnade amerikanska nationalsången när jag nattade Ella. Det hade jag inte ens tänkt på att jag gjorde. jag sjöng bara lite för henne så hon skulle somna. Första bästa melodi som poppade upp i mitt huvud.
Men visst. Det ska väl böjas i tid det som krokigt ska bli.
För hon är ju faktiskt amerikansk medborgare.
Och om Phelps fortsätter sina framgångar så lär hon snart själv kunna nynna sin nationalsång...

Gamla och nya vänner

Pratade just med en vän i Sverige. Skype. Jag fick veta att hon och hennes man har planer på att eventuellt komma hit i höst och hälsa på. Å vad glad jag blev! Och häromdagen pratade jag med en annan av mina gamla trogna supervänner där hemma. Ocg för ett tag sedan fick jag ett mail från ännu en av mina närmsta vänner som även hon har planer på att komma hit någongång under hösten. Underbart!
Det är så fantastiskt skönt att man kan hålla kontakten trots avståndet. Det betyder så oerhört mycket. Oavsett om det sker en gång i kvartalet eller i halvåret eller om året. Det har liksom ingen betydelse eftersom allt som är viktigt är att när man verkligen hörs så känns det som om det var igår.
Att prata med vänner som känt en i åratal. Som känner till ens fel och brister men som tycker att de bra sidorna fortfarande överväger. De man följt och som själva följt en. 10, 15 20 år... De som känns som familj.
Alla gamla underbara vänner som man delat så mycket med. Lycka glädje, men också svåra och jobbiga tider.
Tack för att ni finns!

Och för ett tag sedan fick jag ett mail från en av de bloggare jag har börjat utvecklat en vänskapsrelation till. Allt via nätet eftersom vi tyvärr aldrig träffats IRL. Men jag hoppas att vi någon sagb ska kunna göra det. De här vänskapsbanden man knyter via bloggarna och via nätet betyder också otroligt mycket för mig. Att ha någon som är i ungefär samma sits som man själv. Som upplevt liknande situationer. Som brottas med samma tankar och känslor.
Att kunna prata och diskutera om hemlängtan och känslor kopplade till att plötsligt ha ett rikt liv här men ändå sakna något. Hur svårt det är att ha lämnat något bakom sig. Hur svårt det är att starta ett "nytt liv", kanske famförallt eftersom man i och med detta känner att man från och med nu alltid kommer att brottas med känslor som handlar om att man känner sig hemma på två ställen. Och samtidigt inte på något av dem. Om ständig saknad och längtan. Samtidigt som man känner en enromt lycka över att man fått möjligheten att uppleva allt detta som berikar ens liv. Varje dag. Nu och även framöver.
Tack för att ni finns!

Stark, söt eller både och??

Sjukhusbesöket gick bra.
Ella gillade inte riktigt att bli fasthållen. Särskilt inte benen. Vilket ju var exakt det som ultraljudsspecialisten var tvungen att göra för att kunna scanna höfterna. Och självklart hade vi glömt nappen hemma i virrvarret när vi skulle lämna lägenheten. Men M's pekfinger dög lika bra som "pacifier". Hela proceduren gick dock mycket snabbare än när vi gjorde ultraljudet på hennes hjärta, så det var inte så länge hon var tvungen att ligga still.
Vi fick inte veta resultatet nu idag utan det kommer att skickas per post till oss.

- En liten reflexion efter våra många besök på sjukhuset här:
Det känns som om många av ultraljudsteknikerna här är från f d öststatsblocket. Och de kulturella skillnaderna är ibland så otroligt tydliga. Vid 20-veckors ultraljudet under graviditeten var det ju en kvinna som bröt på något slaviskt språk som utförde ultraljudet. Hon sa inte många ord till oss. Otroligt lite information och kommunikation. Hon gjorde sitt jobb. Punkt. Varken mer eller mindre. Inget onödigt mellansnack där inte.

Denna gång var det också en kvinna med det ryskklingande efternamnet Popova. Blond, söt och ungefär i vår ålder skulle jag gissa. Även hon hade en slavisk accent och liksom vår erfarenhet av vår tidigare öst-ultraljudsspecialist så sa hon inte mer än nödvändigt. Det roliga var dock hennes slutkommentar. När Ella var färdigundersökt och vi skulle gå frågade vi lite försiktigt ifall hon kunde säga något om resultatet. Hon tittade då på oss och svarade "No, we will send it by mail to you." Jag vet inte ifall hon sedan ville lugna oss i tron att vi kanske var oroliga, för hon tinade liksom upp något efter detta svar och man kunde nästan nästan ana skymten av ett litet leende i ena mungipan när hon tittade på oss och konstaterade: "She is strrrong. Yes, she is a strrrrong girrrl!"
Detta kändes så otroligt "ryskt"! Vi kunde nästan inte hålla oss för skratt. Hennes kommentar och uppsyn var verkligen menat som en komplimang såklart. Och samtidigt ett konstaterande som skulle "lugna oss" något. Få oss att inse att vårt barn minsann var en fighter. Att allt kommer sluta bra. Men det var den mest återhållsamma komplimang jag någonsin fått tror jag. Men dock en komplimang. Och i det ögonblicket tyckte jag verkligen hon var "gullig". Man kände en värme från henne även om hennes kroppspråk och ansiktsuttryck fortfarande utstrålade den där typiska kärvheten som man kan träffa på hos just forna "öststatspersoner".

Verkligen "no offense"! Jag hoppas att jag inte trampat på några ryssars, polackers eller andra fd östblockstår när jag säger detta, men det är verkligen en stor kulturell skillnad mellan dessa kulturer och den svenska. För att inte tala om vilken kulturkrock det måste bli här i USA. Här där man fostras till att vara översvallande ytligt trevlig hela tiden... leenden ska strös lika ymnigt som pudersocker på en semla.
Även som svensk kan man ju uppfattas som tyst, tillknäppt och ja till och med oartig med amerikanska mått mätt. Och att komma hit från kulturer där det är ännu mindre "ytligt artigt mellanprat" måste kunna bädda för rejäla missförstånd om det vill sig illa. Jag tyckte just detta exemplet med vår ultraljudsspecialist idag var så otroligt slående eftersom allt bemötande vi fått hittills av amerikanska läkare, sjuksköterskor och tekniker på sjukhuset som varit involverade i olika behandlingar av Ella har varit så annorlunda. Uttalanden och komplimangerna har alltid varit av just den sockersöta typen som "Oh, she is adoooooorable" eller "Ah, she is sooooo cute!" eller "She is really beautiful!". Därför tycker jag att det var jätteintressant ur kulturell synvinkel idag, när vi fick komplimangen i form av att vårt barn var starkt (troligen till viss del antytt med hennes fysik i åtanke, men säkert ännu mer som ett symboliskt uttalande för hennes hälsa generellt - att hon verkar frisk helt enkelt). Till skillnad från de flesta amerikaner som baserar sina komplimanger på hur vårt barn ser ut.

Man kan självklart inte utveckla några som helst direkta teorier på dessa lösa funderingar och spekulationer, men både M och jag tyckte ändå det var lite roligt att vi båda två gjort samma typ av iakttagelse och tänkt i samma banor. För jag tror verkligen att det inte enbart handlar om individuella skilllnader utan också om skillnader i kultur och på vilket sätt man kommunicerar. Vad som anses viktigt och därmed utgör grunden till en komplimang.

Själv, som förälder, tycker man såklart att ens barn är både vackert, sött, beundransvärt, starkt, härligt och på alla sätt och vis underbart...! Ja, det finns inget tvivel om saken - hon kan vara både söt och stark på samma gång!
Men det är klart, man är ju inte objektiv direkt....

Magknip

Kom i säng i riktigt skaplig tid igårkväll eftersom jag var trött efter en ganska "aktiv" natt. Ella lyckades med konststycket att ha nästan fler klädbyten än Madonna på scen...
Jag hade "första nattmatningen" på min lott inatt och vaknade vid 02.30-tiden av en hungrig Ella. Allt gick väldigt bra och smidigt. Inte särskilt mycket kräks. Ett snabbt och enkelt stopp i blöjdepån. Ella tillbaks till sängen i ett nafs. Dockning av mig själv till pumpstationen. Allt var färdigt på mindre än en timme.
Men då började jag känna av magen. Hade känt lite knip i den redan när jag vaknade, men det hade nu blivit värre. Har ingen aning om orsaken till knipet men när jag tänkte efter kände jag nog av magen lite redan tidigare igårkväll.
Så istället för att få ytterligare flera härliga timmars sömn har det blivit en uppesittarnatt med magknip. Det är bättre nu iallafall och jag hoppas att det kommer klinga av under förmiddagen.
Just nu känner jag mig hyfsat pigg men jag gissar att denna uppesittarnatt med endast ca 3-4 timmars sömn totalt kommer sätta sina spår i eftermiddag. Hoppas att Ella kommer tillåta mig en liten eftermiddagslur...

Men nu på förmiddagen ska vi först på ännu ett sjukhusbesök. Denna gång ska det bli ultraljudsundersökning av Ellas höftkula. En rutinkontroll som tydligen görs på barn som legat med rumpa och fötter nedåt under graviditeten (säte). Tydligen kan detta öka risken att höften inte utvecklas riktigt normalt och det är detta vi ska undersöka idag.

Mina älsklingar

Så här ser det ofta ut hos oss på morgnarna.
M och jag delar på nattmatningarna. Ofta är det någon strax efter midnatt, en runt 3-4.30-tiden och sedan en på morgonen runt 6-7-tiden.
När M har haft den vid 6-tiden brukar han komma in och lägga sig igen ett tag innan han går upp för att gå till jobbet. Då tar han väldigt ofta med Ella i vår säng. Sedan ligger de och myser tillsammans.
Varm i hjärtat blir jag när jag ser dem där bredvid mig.

Ibland kommer Lipton också. Men han brukar krypa ner under täcket hos mig. Jag tror att han fortfarande är lite "rädd" för Ella så han vill helst inte ligga alltför nära henne.


Lycka är att öppna ögonen och se dem ligga där tillsammans och mysa, M och Ella.
Och samtidigt ha en varm, mjuk och gosig katt som spinner under täcket mot ens bröst.

Liten blir större

Vi var med Ella på 2 månaders kontroll nu i förrgår. Hon vägdes och mättes samt fick 3 vaccinationer. Vi har ju insett att hon växt med en enorm fart eftersom vi känner att hon blir tyngre att hålla. Och hon har dessutom nu hunnit med att växa ur ett par av sina klädesplagg. Men vi visste ju ändå inte hennes vikt och längd så det var väldigt roligt att få veta detta.
Nu väger vår Lill-Snorpa hela 9,8 lb (pund) vilket motsvarar ca 4,4 kg! Hon har alltså nästan exakt fördubblat sin födelsevikt under dessa två månader! Och går med rasande fart mot 10-strecket!
Även på längden har hon vuxit och är nu nästan 53 cm lång. I stort sett en hel decimeter längre jämfört med de ca 42,5 hon var när hon föddes. Inte konstigt att en del av hennes tidiga klädesplagg nu sitter väldigt tight...
Man ser framförallt att hennes ben blivit sådär härligt bebisknubbiga med små sköna valkar. Likaså har hon ju fått små "hamsterkinder". Så istället för att vara en liten spinkis har hon nu växt till sig och är vår egen lilla "Buddabebis"!

Här nedan är bilder där ni själva kan se hur mycket vår Älskade lilla Skrutta har vuxit! En del av bilderna har jag publicerat i tidgare inlägg här i bloggen, men det är lite kul att se dem nu såhär en tid efteråt. Då inser man verkligen hur liten hon var i början. Det är nästan så man redan glömt...


Bild 1. Lill-Snorpan har här varit ute i världen endast två dagar. Så liten så liten i pappas famn...


Bild 2. Fortfarande kvar i kuvösen. Här Fem dagar gammal. Min hand ser så stor ut jämfört med Lilla Ella.


Bild 3. Dagen för hemgång från sjukhuset.Två veckor gammal har hon vuxit duktigt men tar fortfarande inte upp stor plats i sjukhusbassinetten. Det är iallafall dags att lämna denna bassinetten och få komma hem och sova i egen säng. Äntligen!


Bild 4. Får åka hem i bilbarnstolen. Vi var tvungna att "fylla ut" lite med filtar för att staga upp henne.


Bild 5. Väl hemma tar pappa M och byter på Ella i vår säng. Litet knyte med stora mössan på för att hålla värmen.


Bild 6. Första grillpartyt. Ella är här 16 dagar, och det är tredje dagen hemma från sjukhuset. Eftersom hamburgare och korv fortfarande är för vuxen mat så får pappa mata. Självklart med publik.


Bild 7. Här lite suddig närbild, men ville mest visa att det rosa plagget som hänger som ett tält runt henne här nu är nästan urvuxet.


Bild 8. Dagen efter - Första utflykten. På väg mot Central Park. Så liten i barvagnens liggdel att hon gärna vilar foten på "vindskyddet".


Bild 9. I Parken. Vilar i mammas famn.


Bild 10. Pappa byter blöja. Första bytet ute i det fria.


Bild 11. Vilar hemma på filten. Här tre veckor gammal. Redan börjar de små runda kinderna att ta form men ben o armar är fortfarande inte särskilt knubbiga. Denna lilla "oncie" som här ser lite stor ut sitter nu som en smäck.


Bild 12. Här i pappas knä iklädd den fina tvådelade dräkten som vår vän E sytt.


Bild 13. Mormor skickade bl a denna lilla söta "oncie". Ella har här precis blivit en månad gammal och ligger o sprattlar med sina ben. Nu kan man definitivt se att kinderna är rundare.


Bild 14. Ännu en utflykt till Parken. Lill-Snorpan är nu en månad och två dagar gammal.


Bild 15. Hon har fortfarande rätt spinkiga ben, och oncien sitter rätt löst runt kroppen.


Bild 16. Ännu en utfkt. Mat i det gröna. Här i den söta lilla oncien från vännerna U och M. "Pytteliten" passar verkligen bra! Men trots att denna dräkt satt rätt löst här när Skruttan var ca 5,5 veckor gammal så är den nästan för liten nu tre veckor senare.


Bild 17. Ännu en grillfest. Nu är Ella 6 veckor och vi testade den fina sommarklänningen hon fått från M och N. Fortfarande lite stor, men hon växer nog snart i den.


Bild 18. Här på utflykt till Carl Schurtz Park på sin "Due Date" alltså 6,5 veckor gammal. Detta var sista gången Ella kunde ha den otroligt fina dräkten som E sytt. Det är samma dräkt som hon har på bild 12 drygt 2 veckor tidigare, men då var den fortfarande lite stor.


Bild 19. Dräkten var tvådelad, men byxorna redan på gränsen till för små, så här användes endast tröjan.


Bild 20. Nu har hon verkligen börjat bli mer och mer vaken och aktiv. Lill-Snorpan fäster blicken allt oftare. Här sitter hon och myser med pappa efter badet innan hon ska gå och lägga sig. Fotot är taget för ungefär en vecka sedan när hon var ca 7,5 veckor gammal.


Bild 21. Här i den coola oncien från faster A och Loff. Även denna passar nu precis, men när den kom kändes den som ett tält!


Bild 22. Här är ett av de senaste fotona. Iklädd den otroligt coola retro-sparkdräkten från mormor. Här ser man verkligen hur vaken och med Ella kan vara nu! Verkligen jätteroligt!