måndag, september 29, 2008

Lite bilder

Ja i inlägget nedan sa att jag ju att jag eventuellt skulle knäppa lite bilder på området jag promenerade genom på väg från tunnelbanestastionen i morse. Här kommer nu några. jag gick nämligen till samma t-banestation på hemvägen. Men det blev en liten annorlunda väg. I samma bostadsområde men lite andra vägar.

Detta är en del av Bronx som är rätt välbärgad. Det är området runt Albert Einstein College of Medicine, där jag arbetar. Här bor många läkare, advokater och andra högre utbildade. Hur kan jag veta det? Jo, för många har faktiskt skyltar utanför sina hem där deras titlar står. Vissa läkare har privatpraktik i huset där de bor och vissa advokater verkar också ha det. Och i dessa fall finns det skyltar utanför som visar detta.

När man tänker på Bronx tänker man ju annars först och främst på fattiga kvarter, slum och hög brottslighet. Det finns också ska jag säga. Men i andra delar av Bronx. Särskilt i södra delarna av Bronx är det många som har problem med både ekonomin samt med droger. Här finns det många sk "projects" vilka är ungefär likvärdiga med våra "miljonprojektshus" som byggdes i Sverige under 60- och 70-talen. Billigare lägenheter i hus som ser ut som enorma lådor. Ofta väldigt deprimerande områden.

I området runt mitt jobb är det dock inte alls fråga om sådana hus. De flesta husen liknar istället "Engelska radhus" i rött tegel. Vissa gator har även hus som ser ut som om de ska likna hus i Tyskland tycker jag. De flesta har väldigt välskötta hus och tomter. Även om det såklart inte alls handlar om några enorma eller superlyxiga villor så ser man ändå att de som bor där måste tillhöra åtminsone övre medelklassen. Annars skulle de inte ha råd att ha sådana hus i NYC, även om det är i Bronx.

Nu ska jag inte babbla mer utan här kommer bilderna.
Jag tog dock inte så många och de är kanske inte av bästa kvalitet direkt eftersom jag försökte smyga lite med kameran och ta några snabba foton. Jag ville nämligen inte väcka så mycket uppmärksamhet och det kan se väldigt misstänkt ut om man stannar framför ett hus och fotar det.
Men kanske kan ni ändå få se en del av Bronx som man normalt inte ser.

Som sagt kedje- och radhus i tegel är väldigt vanligt här. Vissa har en "veranda" på framsidan av huset andra har enbart en trappa upp till ytterdörren. De här husen låg väldigt nära själva tunnelbanestationen.


Här är några av de hus som jag tror ska efterlikna stilen på vissa hus man kan se i t ex Tyskland och Österrike. Kan även påminna lite om skånska korsvirkeshus i stilen. Jag tycker de ser lite malplacerade ut här i Bronx, men egentligen är de ju fina och mycket välskötta.


Här syns fler radhusliknande hus. Det närmast är dock klätt i träpanel vilket annars inte är särskilt vanligt här i New York City. Det är framförallt tegel som dominerar. Om man lämnar staden och åker ut lite längre runtomkring så kan man dock se fler trähus.



Inga hus här är sådär fantastiskt stora som annars i USA. Men det finns ändå en del som är något större och som faktiskt är fristående villor och alltså inte rad- eller kedjehus. Här är en gata med sådana. Det är även väldigt vanligt med alléer här, dvs det träd planterade längs med gatan även när det handlar om relativt små gator som i detta bostadsområde.


Om jag får tid över ska jag gå och ta bilder här senare i vinter när alla har juldekorerat. Då brukar det nämligen vara riktigt roligt att gå runt och spana på folks fasader och i deras trädgårdar. Amerikaner julpyntar något otorligt mycket mer än vad vi gör i Sverige. Det mesta är inte särskilt smakfullt tycker jag då, men det är väldigt kul att promenera runt och titta. Men det dröjer som sagt ett tag. Idag med ca 20 graders värme, sol och 60% luftfuktighet kändes julen långt borta.

Oväntad promenad

I morse somnade jag på tunnebanan. Det gör jag ofta nuförtiden. Särskilt på morgnarna. Man går ju upp så okristligt tidigt nuförtiden. Det var inte ens ljust ute när jag gick till tåget. Man borde kanske vant sig, men vissa morgnar är jag tröttare än vanligt. Och den här morgonen somnade jag såpass djupt att jag åkte förbi min station! Vaknade när tåget stod stilla och de ropade ut stationen efter "min". Hopps!
Men eftersom jag mindes att en kompis på jobbet sagt att man faktiskt kan ta tåget till och från denna station också eftersom den ligger på promenadavstånd till jobbet så tänkte jag att "Ah, vad fasen. Jag får väl prova det nu då. Vädret är ju fint så man får väl se om man kan hitta till jobbet härifrån." Så efter att ha frågat ett par olika personer hur man skulle ta sig till en av de stora vägarna (den där bussen annars går när jag tar bussen från min "rätta" station) kunde jag orientera mig hyfsat och sedan glatt traska iväg. Jag gick faktiskt bara lite vilse. Detta när jag gick genom ett bostadsområde. Men jag kom till min stora glädje fram till jobbet! Och var inte ens särksilt sen. Så nu känns det bra för nu känner jag ju till denna station och ungefär hur man tar sig till fots mellan den och jobbet. Jag gillar att veta att jag kan ta mig till tåget utan att vara beroende av någon buss. Det finns nästan inget tristare än att stå och vänta på en buss som aldrig tycks komma. Och eftersom det även var riktigt uppfriskande med en morgonpromenad så kanske kommer jag gå hit ibland när vädret tillåter och lusten faller på. En liten promenad i Bronx är aldrig fel så länge man inte gör det nattetid.
Om jag tar samma väg tillbaks i eftermiddag så kanske jag kan knäppa något foto. Det är faktiskt riktigt mysiga bostadskvarter där, vilket kanske inte är det första man tänker på när man tänker på Bronx.
Men vi får se vilken väg det blir tillbaka.
Nu ska jag ta en kaffe för att hålla gruskornen från ögonen och fortsätta jobba.
Oh, jag är nog lite trött idag...

söndag, september 28, 2008

Om jag var man, bisexuell eller lesbisk...


....så skulle jag vara dödsförälskad i denna kvinna!!!!!!

Kasey Chambers.
M och jag var på hennes konsert här i New York förra veckan. Våra vänner E & M satt barnvakt under kvällen, vilket gick strålande bra. Ella sov i stort sett hela kvällen i sin vagn hemma hos dem.

Så tillbaks till själva kvällen. Vi hade en otroligt härlig kväll. Det var ett bra tag sedan vi var ut tillsammans och lyssnade på livemusik. Vi gillar detta väldigt mycket båda två så det var så underbart att få gå på en konsert igen. Och eftersom just Kasey tillhör bådas favoriter så var det en riktig toppenkväll! Vi var på hennes konsert när hon spelade i Stockholm (på Södra teatern) också. Sommaren just innan vi flyttade hit (2005). Den konserten var helt fantastisk. Lite annorlunda jämfört med den här i NYC. Då spelade hon med "fullt band". Men nu var det en mer lugn och akustisk version (liknande MTV unplugged) och det var enbart hon, hennes pappa Bill samt hennes man Shane Nicholson som spelade och sjöng tillsammans. Som hon själv presenterade denna spelning med sin underbara australienska accent "We will play for you like we normally sit around and play in our living room."

Och ja, så började denna oerhört underbara konsert! Jag hade aldrig tidigare hört hennes man Shane Nicholson, men han var otroligt bra han också. Den nya skivan "Rattlin' bones" som släpptes samma dag här i USA, är just ett samarbete mellan Kasey och Shane. Mycket lugnare än hennes tidigare skivor och ännu mer "back to the roots". För ja, detta är countrymusik. När den är som bäst enligt min mening. Inte alltför mycket "långtradarchauffis-i-cowboyhatt". Inte heller alltför mycket 6-fingrigt-banjospel à la den klassiska filmen "Deliverance" från -72. Utan just en sådan där underbar blandning av fantastisk stämsång (jag bara äääälskar stämsång!!! Huden knottrar sig bara jag tänker på det. Ja, ABBA var ju senare otroligt skickliga på att ta just stämsången in i discoeran!), texter som ofta berättar en historia och melodier som ofta är ganska enkla i sin uppbyggnad men som framförs så skickligt.

Kasey Chambers sjunger och spelar alltså country. Jag lyssnade aldrig på country innan jag träffade M. Men eftersom detta är hans favoritgenre så har det såklart blivit en hel del countrymusik under våra år tillsammans. Jag ska ärligt säga att jag fortfarande har lite svårt för den där “klichécountryn”. Tänk er en medelålders man i vit cowboyhatt och stövlar med sporrar som spelar gitarr och sjunger med en röst som nästan helt kommer ut genom näsan. Och det hela låter som en blandning av svenskt klassiskt dansband och Hasse i Kvinnaböske. Nej, just denna country är inte den jag fastnat för.
Däremot har jag verkligen lärt mig uppskatta den enorma kunskap och talang som ofta döljer sig bakom riktigt skickliga countrymusiker. På konserten med Kasey Chambers i Stockholm var detta så tydligt. Jag har nog aldrig sett så många personer som så skickligt spelat så många olika instrument. Countryn är ju till viss del besläktad med bade bluegrass och folkmusik, vilket jag tycker kan skönjas just i instrumenten. Gitarrer av olika slag, fioler, steelguitarr (vad nu det heter på svenska??), munspel, mandolin, banjo. Ja listan kan göras lång.

Och som sagt om ni aldrig lyssnat på Kasey Chambers så rekommenderar jag verkligen att ni provar. Även om ni inte alls är några egentliga country fans. Hon har en mycket egen röst som jag verkligen älskar, och hon skriver i stort sett allt sitt material själv. Ja, på den nya skivan har hon och hennes man skrivit materialet tillsammans.

Hon har dessutom en mycket speciell uppväxt. Hennes föräldrar bestämde sig strax efter henhens födsel för att flytta ifrån civilisationen. Alltså tog de med sig henne samt hennes något äldre bror Nash i någon form av husbil och körde ut i öknen. Där levde de sedan i ca 10 år. Den enda underhållning de hade var att hennes pappa varje kväll tog fram sin gitarr och spelade gamla countrylåtar när de satt runt lägerelden. Låter detta inte helt otroligt "hippie-pittoreskt" eller kanske superflummigt och oansvarigt, beroende på med vems ögon man ser det?? Jag tycker själv att det är svårt att förstå att man vill ta med sig sin familj ut i ingenstans och bo och leva där i ett decennium utan någon som helst kontakt med omvärlden. Men jag tycker samtidigt att det är ytterst fascinerande! Ännu mer fascinerande är det att Kasey sedan ett tiotal år sedan är en enormt stor stjärna i Australien, och att hon även har en skara trogna fans i andra delar av världen. Så från en uppväxt isolerad ute i Australiens öken har hon nu gått över till att turnera världen runt. Hennes pappa följer allt som oftast med på turnéerna han också och spelar och sjunger tillsammans med henne.


Nedan är ett par av mina favoritsånger från Kaseys och Shanes senaste skiva:

Dessa sånger är från deras nya gemensamma skiva och de spelade dem på konserten. Den första heter "One more year" och ja, jag kan bara säga att jag fullkomligt älskade denna otroligt vackra sång! De kommande Youtubeklippen är från andra konserter än den vi var på, men lite av atmosfären känns igen.



Den här sången "Wildflower" är också från deras nya skiva. Den skrev de till sin lille 1-årige son och när de spelade den på konserten tror jag mina amningshormoner spelade mig ett litet spratt för plötsligt satt jag där med helt tårfyllda ögon.



Annars är singeln "Rattlin' bones" från denna skiva lite mer "back-to-the-roots-country" än balladerna ovan.



Från Kaseys tidigare skivor är nog dessa ett par av mina favoriter genom åren:
The Captain (denna skrev hon som 17-åring!!! Imponerande tycker jag...!) Detta Youtubeklipp har jag dock förstått att någon gjort. Det är alltså Kasey som sjunger, men själva "filmen" är det någon kreativ person som satt ihop.



"Cry like a baby" kommer också fråndebutskivan "The Captain". och den låten tycker jag också väldigt mycket om.



Hennes andra skiva heter "Barricades and Brickwalls" och detta är titelspåret från den:



"Not pretty enough" kommer från samma skiva



Samt även "On a Bad day" som jag också tycker väldigt mycket om.



Från hennes tredje skiva "Wayward angel" kommer denna låt "Pony" som jag tycker är otroligt skön.



Även "Hollywood" är från denna skivan.




En annan av mina absoluta favoriter med Kasey "Water in the fuel" hittade jag dock inte på YouTube. Jag tror att det egentligen är en cover men hennes version är helt fantastisk tycker jag. Men om ni är intrsserade av att ladda ner denna låt så finns den här.


Hoppas jag inte totalt tröttat eller tråkat ut er med detta inlägg. Men eftersom jag fortfarande går omkring och är lite hög efter konserten förra veckan, och eftersom jag nu äntligen lärt mig hur man lägger in ett Yotubeklipp här (tack Desiree, Cecilia och Annika!) så tyckte jag att jag ville dela med mig lite av Kasey.





Bilderna i detta inlägget är hämtade från googles images efterom vi tyvärr glömde ta med kameran när vi gick på konserten.

fredag, september 26, 2008

Väggar

Dagens fredagstema är väggar.
Och detta är ju ett tema som borde kunna få fantasin att spinna lite.
Men tyvärr måste min förkylning tagit med sig min kreativa del av hjärnan för nu när jag har lite tid att försöka knåpa ihop ett inlägg så hittar jag inget alls som känns roligt, spännande eller ens intressant att skriva om just väggar.
Hm....
Därför tittar jag helt krasst igenom de bilder jag har här i mitt iPhoto bibliotek på min nya dator för att se om jag kan hitta några som kan platsa i fredagens tema. De är tyvärr inte så många.

Men här kommer de:

Den här första bilden är från en inflyttnigsfest som en av mina kompisar på jobbet hade i våras. Han och hans ex hade just gjort iordning lägenheten och målat om i dessa järva färger. Först när jag hörde att de målat lägenhetens väggar i orange och lila så funderade jag hur det skulle se ut. Dessa färger är inte direkt några som jag automatiskt tänker ska passa tillsammans, snarare tvärtom... Men när vi kom dit och såg lägenheten måste jag säga att jag tyckte det var otroligt coolt! Här syns "sovrumsalkoven".


Här är en bit av ena väggen i "vardagsrummet". En annan kompis L samt M står framför väggen som lyser i orange.


Denna vägg är från den nya byggnad dit vårt labb har flyttat. Här är det lilla "kitchenette" som finns utanför labbet. Jag gillar att man använt så starka färger i det här nybyggda huset. Denna turkosa färg är bara en av ett par starka färger som går igen på vissa väggar. Andra starka färger som finns här är klargult samt en ljus röd-orange nyans. Tillsammans med de trä-, glas- samt betongväggar som finns här blir det en rätt häftig och härlig kontrast.


Denna glasvägg är en av flera glasväggar i huset där jag jobbar. Den går i stort sett hela vägen från marknivå upp till taket och jag älskar det ljusinsläpp som kommer in genom den glasväggen. På andra sidan kan man skymta min gamla arbetsplats. Det är byggnaden med runda (!) väggar.


Jaha, nu inser jag att inlägget nästan mer handlade om färger än om väggar. Men, men...
Egentligen tycker jag annars att just detta med väggar, eller murar som ju "walls" också kan översättas till, i en mer abstrakt mening är väldigt intressant. Alltså det faktum att det är så vanligt, ja till och med en av de mest grundläggande mänskliga egenskaperna tror jag, att skapa väggar eller murar kring sig själv och/eller den miljö som man själv känner sig hemma i. Att vara misstänksam mot allt nytt. Nya kulturer. Nya personer. Nya miljöer. Det kan självklart gälla på olika plan. Det personliga såväl som det nationella. Här i USA är väl det senare framförallt det som uppmärksammas mest i och med alla anti-terroristlagar etc som har kommit till sedan nine-eleven. Och tyvärr tror jag att man även ökar väggbyggandet på det personliga planet när man tillåter allt högre väggar på det nationella planet. Här har det gått lite till överdrift tycker jag. Självklart kan jag förstå att USA som land, och amerikanerna som folk, blev otroligt rädda efter den elfte september. Och rädsla är just det som göder väggbyggandet allra mest. Rädsla och okunskap.
Till viss del har väl just denna typ av rädsla nått även Europa i och med de terrordåd som faktiskt skett där. T ex i London och Madrid. För att inte tala om i Ryssland och Israel.

Och det är naturligt att blir skrämd. Det är också naturligt att man vill bygga försvarsmurar, eller väggar, för att skydda sig. Det ligger i människans natur. Biolog som jag är i grund och botten, så tror jag till och med att just denna misstänksamhet är en egenskap som till viss del faktiskt hör ihop med vår överlevnad. Att vara på sin vakt. Att ha koll på sin egen "stam", by, stad, sitt landområde. Detta var något som kunde betyda skillnad mellan liv och död förr. Men nu. Idag. Är det inte en viss skillnad? Vi som lever i moderna samhällen där ett nytt ansikte inte automatiskt behöver betyda ett hot mot ens familj eller ens by, borde vi inte kunna sänka garden något. Eller åtminstone kunna inse att "ja, vi har rätt att vara rädda men borde för den skull försöka att motarbeta väggbyggande." Åtminstone på vårt eget personliga plan. Att öppna upp snarare än bygga igen. Mer luft. Mer rum. Mer "space". Så att fler får plats. Ja, större ytor där fler kan samlas och utbyta erfarenheter. Skapa nya relationer. Det tror jag öppnar upp för förståelse och är grunden för nya mänskliga framsteg. På alla plan.
Så ja, i just detta sammanhanget önskar jag att var och en av oss kunde ta till släggan och slå ner åtminstone någon av de väggar eller murar vi har en viss tendens att bygga upp omkring oss. Eller om man nu nödvändigtvis ska bygga upp en vägg runt sig så kanske man åtminstone kan bygga en klättervägg så att det finns en möjlighet för andra att klättra över. Om de vill. och för en själv att klättra ut. Om man kommer på att man ändå skulle vilja.

Själv ska jag snart försöka ta mig ut genom labbets väggar för att åka hemåt.
Och inget är väl så otroligt skönt som att komma innanför det egna hemmets väggar efter en hel dag borta? Känna värmen där inne. Och som i mitt fall, just idag, att mötas av de man älskar mest i hela världen.
För just detta kan väggar också göra - de kan rymma kärlek!

Detta kommer dock inte att postas förrän imorgonbitti (hoppas jag iallafall) och då är jag ju tillbaks innanför jobbets väggar igen.


Hoppas ni alla får en riktigt härlig helg!

torsdag, september 25, 2008

Två snabba frågor

Okej, jag har inte klurat ut detta än och på grund av att jag inte heller känner att jag har lust att ödsla tid på att klura eller leta efter svaren så kastar jag därför istället helt slappt ut mina problem till er. Och hoppas att någon vänlig själ vill ta sig tid att svara på mina oerhört otekniska och korkade frågor.

1) Jag vet fortfarande inte hur man länkar till den numer berömda Tuben. Alltså Youtube. Hur länkar man till specifika Youtubeklipp så att de dyker upp "direkt" här i bloggen??

2) Hur kan jag omdatera mina "utkast", dvs de inlägg jag påbörjat men ännu inte publicerat? Tidigare använde jag copy paste för att föra över texten till "nytt inlägg" men insåg med hjälp av Annika att jag då förlorade de bilder jag länkat. Men jag har för mig att man numer kan "omdatera" sina utkast så att de publiceras det datum man själv vill att de ska publiceras. Rätta mig om jag har fel. Och har jag inte fel så berätta gärna för mig hur jag utför denna lilla cyberdatumskullerbytta.


Det var allt för denna gången. Högst trist inlägg, men förhoppningsvis kan ni hjälpa mig att få mina framtida inlägg att bli lite roligare och bättre. I framtiden.

onsdag, september 24, 2008

Bättre

Jag mår bättre idag. Skönt. Tack för alla era gulliga kommentarer till gårdagens inlägg.
Har fortfarande inte alls korkat igen i näsan. Den snorfyllda näsan i detta hemmet står Ella för just nu. Men där finns det mycket. Tänk att en så liten näsa kan rymma så stora mängder snor?!
Själv har jag mest haft ont i kroppen och tryck i huvudet. Men det är bättre nu.
Imorgon hoppas jag att jag kan åka till jobbet igen.
Kram på er!

tisdag, september 23, 2008

Tagen av Dagisbaggen

Jo nu är den är. Dagisbaggen. Eller en av de. Den första för oss. Vår premiärbagge. Självklart handlar det inte om några baggar med ullig päls och horn, utan om en liten bakterie som verkar ha frodats på dagis och som Ella tagit med sig hem. Eller kanske är det inte ens en bagge utan kanske ett elakt litet virus? Det senare är faktiskt mer troligt.

Iallafall så har Lill-Skruttan varit snorig och "slemmig" i ett par dagar. Det började nog i fredagskväll. Hon hostar lite också, men har inte haft feber. Det har inte varit någon fara med henne, mer än att hon rosslat och visslat när hon sovit. Och från och till snarkat som sju överförfriskade sjömän. Fast det senare kanske inte är så underligt. Hon är ju ändå M's dotter och han kan snarka som ett helt kompani...
Men som sagt, förutom detta har hon varit mer eller mindre som vanligt. Ganska glad och pigg på dagarna.

Men under de här dagarna har nog baggen, eller virren, dragit vidare. Till oss. Jag började känna av halsen igårmorse. Hm, är det inte en liten pingisboll som sitter och irriterar där i svalget?! Jag hoppades dock att den skulle försvinna. Att mitt immunförsvar skulle vara som J-O Waldner i sina glansdagar, och trixa bort pingisbollen med en härligt skruvad serve. Men sådan talang hade visst inte mitt immunförsvar. För pingisbollen sitter kvar. Och den känns som om den börjat växa också. I morse mådde jag inte särskilt bra alls. Med en växande pingisboll i halsen och början till "värk" i kroppen bestämde jag mig för att inte gå till jobbet idag utan stanna hemma. Första tanken var att jobba hemifrån. Då kan man vila när man behöver. Men under morgonens och förmiddagens timmar har dessutom huvudet mer och mer börjat känna som en luddig boll med ett ökat tryck som pressar mot tinningarna och i öronen så jag vete sjutton om det kommer bli så mycket jobbat.

Så ser den alltså ut. Den första Dagisbaggen som nu är på besök. Pingisboll, ledvärk och bihåletryck.
Jaja, än har jag iallafall ingen feber.
Hoppas bara att M inte blir sämre. Han kände av den igår, men tyckte inte det var värre idag iallafall. Så nu håller vi tummarna för att hans immunförsvar var i bättre form än mitt.
Själv ska jag ta och dricka lite vamt te och kanske försöka läsa ikapp en del av de bloggar jag försummat. Eller också bara sova lite till. Vi får se.

måndag, september 22, 2008

Tidsbrist

Jag hinner inte med. Just nu känns det som om dygnets timmar är alldeles för få. Jag hinner knappt med det jag måste hinna, och inte alls det jag gärna skulle vilja hinna.
Så om ni kära läsare tycker att min blogg aldrig uppdateras så beror det på detta: Dygnet har endast 24 timmar och jag hade behövt minst 34 för att hinna med allt jag skulle vilja. Inklusive att sova....!

Här är jag nu en s.k "working mom". Självklart har vi "working moms" i Sverige också, men med en skillnad. En rätt markant sådan. Och det är barnens ålder. Jag säger inte att det blir vare sig mindre stressigt eller mindre jobbigt när barnen blir äldre. Snarare kan det säker bli tvärtom. Men en sak tror och hoppas jag ändå kommer bli lite bättre med tiden, och det är sömnen. Just nu är en av de saker som helt klart prioriteras högt högt högt att få sova. Den där extra lilla timmen gör så mycket! Jag kände inte av det lika mycket innan jag började jobba men nu är det ett faktum. Att gå upp vid fem halv sex varenda morgon, försöka få in ca 10 timmars jobb på 8 timmar och sedan komma hem runt 17-17.30-tiden på kvällen för att få tid att umgås med Ella medan M går tillbaks till jobbet, det tar på krafterna. Så enkelt är det. Och får man sedan en timme över på kvällen så blir det lätt så att umgås med M, laga och äta middag, samt ev slappa lite framt TV:n ofta kommer före datorn. Och ja, det är inte alltför sällan som även gå och sova kommer före datorn. Hm, rätt många kvällar är jag så trött så trött att ögonen liksom grusar igen redan vid halv tio tiden. Så ja, min blogg kommer nog bli lidande. Har redan blivit lidande. Jag uppdaterar inte så ofta nu. Och kommer nog inte kunna göra det framöver heller. Eller kanske kommer det bli mer små korta uppdateringar. Inte så mycket bilder. Utan just mer korta noteringar om vad som hänt.
Likaså hinner jag inte riktigt läsa alla de bloggar jag brukat följa lika ofta som jag gjort tidigare. Jag ska försöka, för jag vill ju så gärna, Men det kommer säkerligen bli mer "läsa men inte kommentera". Iallafall kommer jag nog kanske inte kommentera lika mycket som förr. Hoppas ni alla har överseende. Och hoppas ni som läser min blogg ändå vill titta förbi här när det väl kommer nya inlägg...!

Ja, helt enkelt lever jag numer ett mer inrutat liv. Mindre tid för spontanitet. Iallafall i vardagen. Mindre tid för mina favoritsysselsättningar jag förr gjorde på fritiden. Men det är väl så det är att vara en arbetande småbarnsförälder...
Jag är ändå så oerhört tacksam över att jag fick mina 3 månaders ledighet efter Ellas födelse. Vi träffade några kompisar förra veckan och det visade sig att det ena paret väntade barn. De ska ha en liten pojke i mars. Så roligt! Men när jag frågade den väntande mamman om hur länge hon trodde hon kunde vara ledig efter att barnet fötts sa hon helt enkelt "My boss would never ever let me stay home longer than the regular 6 weeks, so I will get back to work after those weeks." Så ja, detta är en väldigt vanlig verklighet här för nyblivna föräldrar. Så jag är faktiskt väldigt glad och tacksam över att jag fick 12 veckor istället för 6! Det är en stor skillnad!

Och nej, ni behöver absolut inte tycka synd om mig!
Jag är lite trött ja. Jag hinner inte med allt jag tidigare hann nej. Men jag mår bra! Jag trivs med livet! jag njuter av Ella varje dag, och faktiskt till och med på natten när tröttheten ofta skriker i kroppen. Men att se henne när hon äter och känna värmen och tyngden av hennes lilla kropp i mina armar gör att man glömmer tröttheten. Åtminstone för en stund. Jag trivs med mitt jobb även om det på många vis är stressigt nu. Jag älskar min lilla familj. Jag njuter av livet och det känns faktiskt fantastiskt. Det är inte alla förunnat.
Så nej, det är verkligen inte synd om mig!
Man får bara acceptera att man inte kan leva likadant som tidigare. Att tiden helt enkelt inte räcker till för det. Att orken inte heller räcker till för det. Inte just nu.
Men jag hade ändå inte velat byta liv med någon för alla pengar i världen! Och det är en skön känsla.


Nu önskar jag er alla en skön vecka!!!

tisdag, september 16, 2008

Ungefär tre månader kvar

Så är julbiljetterna bokade!!!
Vi flyger härifrån den 17 december, och landar alltså på svensk mark den 18:e. Sedan är vi hemma ända till den 4:e januari. Det blir en ganska lång ledighet, men det lär behövas eftersom vi ska hinna med både Stockholm och Skåne. Och det är ju första gången våra mammor ska få träffa Ella, så sjävklart vill man kunna stanna på vardera stället i minst en vecka. Nu blir det t o m lite drygt en vecka på varje ställe.

Pratade med min mamma i telefon igår och hon är så oerhört glad att vi kommer hem med Ella till jul. Hon har redan börjat planera och fundera tror jag. Och hon har börjat sticka!!!!
Kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men då ska man veta att min mamma aldrig stickat förr. Eller jag har iallafall aldrig någonsin sett henne sticka! Inte under hela min uppväxt, och inte heller sedan jag flyttade hemifrån. Men nu stickar hon till lilla Ella. Så himla gulligt! Jag blev nästan lite rörd....
Lilla mamma. Nu är hon också Lilla mormor...

Det ska bli så roligt att få komma hem till Sverige och låta Ella träffa både mormor och farmor för första gången. Och det kommer säkert hinnas med ett par träffar med andra också, både släktingar och vänner. Men jag tänker inte fara omkring som en idiot ändå. Nej, det får bli som det blir känner jag. De man hinner träffa förutom familjen blir liksom en bonus, men att försöka hinna träffa så många som möjligt får vara. Jag vill ha en lugn skön jul. Och att resa mellan Stockholm och Skåne kommer ju att ta tid och kraft det med.
Så får det bli.

Men å, jag längtar nästan redan nu.
Jul med familjerna. Och framförallt jul med M och Ella! Första julen med vårt barn. Känns så underbart! På något vis har ju de senare årens jular inte alls känts så "juliga" och jag tror det beror mycket på att julen för mig känns som "barnens högtid". Men den yngsta jag firat jul tillsammans med har varit M's syster som ändå varit i 20-årsåldern de senaste åren, så hon har inte heller kunnat kvala in under beteckningen "barn"....
Så att nu få fira med barn känns så härligt. Och att det är vår lilla underbara dotter gör att det känns ännu härligare!

Men först kommer M's syster hit med sin sambo. För att hälsa på oss, men självklart mest för att få träffa Ella och gosa med henne! Det är inte långt kvar nu och jag längtar till deras besök också!
Eventuellt rymmer hösten även ytterligare något besök. Har ett par vänner som hört av sig och gärna vill komma. Men inget är bokat eller bestämt än så vi får se. Det hänger på biljettpriser, semester och i ena fallet även på barnvakt till deras egna barn.
Mycket som ska klaffa.
Men det känns som en höst och vinter att se fram emot.
Med glädje.

söndag, september 14, 2008

Morgonmys

En helt vanlig morgon. Ella sover mellan oss och så kommer
Lipton och vill mysa han också. Som tur är var det ju söndag idag och inget jobb att gå till, så vi kunde ha det såhär mysigt länge.

Lipton och Ella

torsdag, september 11, 2008

Fredagstema - Flaggor

Återigen fredag och temat är "Flaggor". Det är fortfarande Petchie som står för temat.
Ja, när jag först såg temat tänkte jag, "jaha flaggor ja..." Sedan var det liksom tomt i skallen. Jag har aldrig varit så superintresserad av flaggor faktiskt. Förutom en kort period på lågstadiet när jag gillade att sitta och rita flaggor från någon atlas. Men annars är jag ingen flaggperson. Jag är dessutom urusel på att känna igen flaggor och vilka länder de representerar. Flaggan på denna bilden är från vår helgresa till Philadelphia.

Däremot har man ju såklart gjort en iakttagelse här. Och den är att amerikaner verkar vara helt galna i sin egen flagga. För man ser verkligen flaggor överallt! På bilar, hängande nedanför fönster längs med väggen, tryckt på kläder, på tavlor, ja och på flaggstänger också såklart. Vi har till och med en stor amerikansk flagga på väggen i vår lobby när man kommer in genom entrén. Fär famförallt är det ju amerikanska flagor jag talar om. MEN eftersom jag arbetar i Bronx får jag också en daglig dos av t ex den italienska och puertoricanska flaggan. Dessa flaggor visas stolt upp där. I fönster, på dörrar, väggar och bilar.
Folk här är väldigt patriotiska och nationalistiska oavsett viklt land man kommer från. Det är roligt att de flesta är stolta över sitt ursprung tycker jag, men det kan även gå till överdrift. I vissa fall är folk så extremt känsliga för t ex uttalanden som möjligtvis eventuellt kanske skulle kunna tolkas som något negativt om deras land, kultur, språk eller religion. Lite tröttsamt tycker jag som är av den åsikten att alltför politiskt korrekt tillrättalagt, både i tal och i skrift, bara gör diskussioner, samhällsdebatten, och ja hela vardagslivet trist och urvattnad. För den skull ska man ju absolut ha respekt för alla kulturer och nationaliteter tycker jag, men jag sätter inte ett likhetstecken mellan detta och att aldrig få skämta och/eller ha åsikter som kan uppfattas som negativa. Det är stor skillnad på att ha förutfattade meningar om personer man möter endast p g a deras etnicitet, och kunna prata om eventuella problem som kan uppstå av kulturkrockar. Lite som det var i Sverige, iallafall innan vi flyttade hit, angående hedersrelaterade mord. Att politiker stack huvudet i sanden som en hel strutsfarm och hävdade att detta absolut inte hade något som helst att göra med att den grupp där dessa fruktansvärda dåd utfördes faktikst kom från en och samma kultur, var i mina ögon ett enda stort och dåligt skämt. Självklart grundade sig dessa mord i synsätt som hade med kulturen ifråga att göra. Därmed inte sagt att alla från den kulturen hyllade hedersmord. Tvärtom. Men att blunda för det mycket självklara faktum att problemet hade kulturella grunder tycker jag var oerhört dåligt. För hur ska man någonsin kunna lösa problem om man medvetet undviker att se hur och varför problemen kan uppstå.

Oj, nu hamnade jag kanske lite långt ifrån dagens flaggtema....
Jaja, för att återvända snabbt till detta ska jag avsluta detta inlägg med att nämna två saker:

1) ja var till svenska konsulatet idag för att förnya mitt pass. Om man går dit från oss, längs med 1st avenue passerar man FN på vägen. Utanför FN lyser det färgglatt av flaggor. Alla FN-länder har ju sin flagga hissad där. Jag hade tyvärr ingen kamera med mig idag men här är en bild från när jag var där med min mamma förra våren där man ser åtminstone ett antal av alla flaggorna.

2) Vi såg en film för ett bra tag sedan som heter "Flags of our Fathers", där den amerikanska flaggan spelar en mycket betydande roll. Denna film är förresten den första "delen" av två som handlar om 2:a världskriget och slaget vid Iwo Jima i Japan. Jag tycker den var rätt intressant just för att man inser hur mycket som sker bakom gallerierna rent politiskt när det är krig. Hur mycket som friseras och fixas för att ytan ska vara fin och sälja det budskap man vill att folket ska "köpa". Man kan ju dra en del paralleller till det krig som ju pågår nu i Irak t ex. Det finns en del slående likheter mellan denna händelse som filmen bygger på och den marknadsföring av Irakkriget som fördes när det startades. Sedan kan man ju tycka vad man vill om själva kriget, men just detta att politiker utnyttjar media för att föra ut ett budskap som gagnar dem och deras politik, oavsett om det är sant eller ej, det är inte särskilt smickrande tycker jag.

Om ni är itnresserade av dena andra filmen så heter den "Letters from Iwo Jima" och är egentligen oerhört mycket bättre än den första. Denna är dock en mer renodlad krigsfilm. Här visas slaget sett ur japanernas synvinkel. Den första visar samma slag men sett ur ett amerikanskt perspektiv. Båda filmerna är regisserade av Clint Eastwood, och jag rekommenderar att se dem. Särskilt om man är intresserad av 2:a världskriget.

Okej, nu har jag nog inte mer att säga om flaggor. Inte idag iallafall.
Nu ska jag alldeles strax hämta Ella på dagis och sedan träffa en svensk kompis som är här med sitt jobb och då har tid för en fika med mig och Ella i eftermiddag. Det ska bli så roligt! Vi sågs senast innan jul när jag var i Sverige, och det blir första gången hon får se Ella.
Hoppas ni alla får en riktigt bra helg!

måndag, september 08, 2008

Första dagen på jobbet

Så har jag jobbat första dagen igen efter mammaledigheten.
Tja, vad kan man rapportera??
Egentligen inga stora nyheter alls. I korthet var väl första arbetsdagen ungefär såhär:

- Jag fick inte så mycket gjort direkt, om man tänker på jobbet som sådant. Mer försök till att organisera mig och försöka komma till rätta i nya labbet. Eftersom jag inte hann jobba mer än en vecka efter flytten innan Ella kom så känner jag mig fortfarande rätt lost här.
- Lyckades nicka till lite sådär pinsamt sporadiskt under vårt labbmöte när forskaren som vi delar labb med presenterade sina data. Inte för att det var tråkigt, utan snarare för att jag nog lider lite av sömnbrist. Jaja, jag tror inte jag snarkade iallafall...
- Fick nya program inställerade på min nya dator
- Blev skvalleruppdaterad
-Drack en hel del kaffe
-Lunchen var supergod. Hämtmat från ett nytt Mexställe i närheten.


Ja, summa summarum så känns det skoj att vara tillbaks.
Det enda orosmolnet jag känner just nu är at jag tror det kommer bli en jobbig höst rent sömnmässigt. Men jag försöker intala mig att bara jag förbereder mig metalt på detta så ska det kunna gå något bättre trots allt. Vi får se. Men jag gissar att en hel natts sömn kommer ligga rätt högt upp på önskelistan till jul...
Synd bara att det är så himla långt till jul.
Fast det förstås, M's syster med pojkvän kommer ju snart hit och hälsar på. Jippie!
Kanske ska man skita i att önska sig svenskt godis eller annat hemifrån och istället enbart önska sig en hel natts sömn????? Hm, det tål att tänka på. Just nu tror jag det är en av de saker både M och jag skulle värdera högst faktiskt. Att sova mer än max 5 timmar i sträck har jag nog inte gjort sedan vi fick hem Ella. Och då är 5 timmar lyx! Oftast har det blivit 2-4. Fast inatt var det väldigt lyxigt för då sov vi nog ca 5,5 timmar i sträck!
Näe, nu börjar jag låta sömnfixerad. Så nu slutar jag detta inlägget. Tror jag ska gå och lägga mig snart faktiskt.
Godnatt!!

söndag, september 07, 2008

Avstånd

Häromdagen ringde jag ett samtal till en av mina allra närmsta vänner. Vi hade inte pratat på hur länge som helst. Jag tror det senaste samtalet var någongång i våras långt innan Ellas ankomst. Det blir lätt så. Man hörs inte så ofta. Alla har sina liv och fullt upp med jobb, barn, familj och annat. Nu under sommaren ska även semestrar få sin tid. Då är många bortresta i omgångar. Men jag tänkte att nu är det ju ändå september så nu kanske det passar att ringa.

Det var bara så underbart att prata igen. Klockan var lite mycket i Sverige och de hade just gått och lagt sig. Självklart bad jag om ursäkt att jag ringde så sent. Jag hade tänkt tanken innan jag slog numret, men av tidigare erfarenhet vet jag att min vän är kvällsmänniska och sällan brukar lägga sig före midnatt. Eller iallafall inte före kl 23. Men senare när jag tänkte efter så insåg jag plötsligt att jag ju egentligen har väldigt liten koll på vad som händer i min väns liv nu. Och vad som hänt de senaste åren. Sedan vi flyttade hit har även de flyttat till annan ort. Jag har verkligen noll koll på deras vardag nu. Vilka tider de går upp. Vilka tider de går och lägger sig. Hur långt de har till jobbet. Hur de bor. Ja, jag vet att de köpt hus. Jag har sett det på bild, men aldrig någonsin varit där. Och jag har heller ingen aning om när jag någonsin kommer att kunna komma dit. Iallafall inte inom den närmsta framtiden. Mina semesterdagar i Sverige är så få, och de räcker inte till att åka till andra ställen än just Stockholm och Skåne där vi har familj och vänner. Andra orter är liksom omöjliga att ta sig till. Rent tidsmässigt och till viss del även ekonomiskt. Att flyga eller ta tåg till en annan landsände blir en extra kostnad samt tar minst ett par dagar eftersom man inte skulle vilja, eller ens knappt kunna, resa så "långt" för endast en dagstur. Jag har alltså i stort sett igenn koll på deras vardagsiv idag.

När jag insåg att jag faktiskt har så dålig koll på en av mina allra bästa vänners nuvarande liv så kändes det plötsligt så sorgligt. Jag vet att vi står varandra nära oavsett i vilket land vi bor, hur sällan vi än hörs och hur mycket våra liv än förändras. Hon är just en sådan vän. Som man vet att man har. I vått och torrt. En sådan man vet att man kan ringa när som helst på dygnet om det verkligen skulle krisa. Som skulle lyssna. Som skulle ställa upp. Som finns där. Och det är en sådan enorm trygghet och glädje i denna vetskap. Jag är oerhört tacksam över att jag har vänner som hon. Men ändå kändes tanken på att jag har så dålig koll på hennes nuvarande vardagsliv som ett sting i bröstet. Det kändes ännu tydligare eftersom det under vårt samtal kom fram en massa saker som hänt henne sedan vi pratades vid sist. Sådant som jag naturligt nog inte hade en aning om. Sådant som man förr självklart skulle ha känt till. I ett mycket tidigare skede. Men nu då man hörs så sällan hinner det gå så lång tid emellan att man inte alls får samma känsla för varandras liv, och därmed missar man så mycket.

Jag fick även idag veta att en av min mammas bästa vänner gått bort. Ganska hastigt. Så sorgligt. Och jag känner att jag gärna skulle velat vara närmare mamma just nu. Det blir inte riktigt samma sak att prata i telefon eller skicka sms.

Jag vet inte. Jag älskar mitt liv här. Jag mår verkligen bra och tycker att i stort sett varje dag är rolig, spännande och bjuder på nya överraskningar och utmaningar. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Om min omvärld och om mig själv. Detta är utan tvivel en av de mest utvecklande perioder i mitt liv. Iallafall som vuxen. Óch jag ångrar inte för en sekund att vi tog steget och flyttade hit.
Men, ibland slås man ändå av det pris man betalar. Eller äsch, det där sistnämnda låter kanske lite väl dramatiskt och pretto, men jag menar mest att jag ibland verkligen verkligen verkligen saknar de personer som står mig nära. Att ta del av deras liv. Och att vara en del av deras. Just sådär "bara till vardags" men också att kunna stötta när någon behöver det. Att finnas för dem. På närmare håll än i ett par hörlurar via Skype. Jag saknar. Och jag kan känna mig lite sorgsen över det.

Avstånd har betydelse. Hur mycket man än önskar att det inte vore så, så är det likt förbannat ändå så. Långa avstånd som ibland känns ännu längre. Avstånd i både tid och rum. Jobbigt. Sorgligt.
Men man får helt enkelt lära sig leva med det. Och jag vet ju att det som betyder något i längden är att man trots avstånden har kvar sina nära. Att de finns där. Och att de vet att man själv finns här för dem. Närhelst de behöver och vill höra av sig.
Jag vet.
Men jag känner ändå saknad...

lördag, september 06, 2008

Lördag tillsammans med resterna av Gustav

Så är det helg. Lördag. Och det är grått ute. Och fuktigt. Resterna av Gustav har kommit hit. Men i mycket mild form. Ingen storm. En del skurar bara. Och fuktigt.
En härligt gråmulen lördag! Det känns faktiskt riktigt skönt. När de sa på väderleksrapporten igår att det skulle bli regn i helgen tänkte jag tjoho! En sådan där skön regnig grålördag som man bara kan slappa och göra lite småplock hela dagen. Jätteskönt! Slötitta lite på TV. Surfa på nätet. Småstäda lite här hemma. Tro mig det sistnämnda behvös. Att bo på ca 40 kvadrat tillsammans med en bebis och en katt genererar en hel del stök.... Kläder som ligger kringspridda lite överallt. Både mina, M's och Ellas. Kleenextussar ligger som små snöbollar i hörnen lite varstans. Katthår som skulle behöva rollas upp från mattan. Ja, ni ser ju själva. Det kan behövas lite småplock och städ här hemma.

Hittills idag har jag dock inte gjort många knop.
Men det har vart skönt att bara slappa. Jag har njutit i stort sett hela tiden.
Eftersom gårdagsnatten var tuff med Ella och jag inte sov så mycket då fick jag sova hela denna natten. Lyx! Vaknade först vid morgonmatningen runt 7-tiden. Sedan har det varit lite slappande med Ella i soffan. En lång frukost. Ella sov på mitt bröst. Hon är verkligen otroligt trött nu. Tror dessa dagar på dagis verkligen gjort henne utmattad. Alla nya inrtyck. Hon sover fortfarande. Har egentligen endast vaknat till för att äta ett par gånger under dagen. Och då är klockan ändå över halv två på eftermiddagen.

Igår shoppade jag en del saker till henne. Egentligen skulle jag byta vår diaperbag (vad kallar man det på svenska förresten? För man säger väl inte blöjväska, eller gör man det??) som gått sönder. Så dåligt! Efter endast 3 månaders användning! Den hade gått sönder på flera ställen, bl a blixtlås samt kardborreband som inte fungerade. Dessutom hade upphängningsmekanismen gått sönder. Synd eftersom vi annars gillade väskans utformning. Men vi bestämde oss för att byta både märke o modell eftersom vi inte ville hamna i samma sits igen om ett par månader. Så det blev en "Skiphop" väska. En väldig fördel med detta landet är dock att det i stort sett aldrig är svårt att få byta produkter. Har man kvittot kvar kan man byta det mesta. Inga frågor. Inget strul. Pengarna tillbaka bara. Tjoff!

Jag kom dock hem med inte enbart en ny diaperbag utan även en mugghållare till vagnen samt en del kläder till Lill-Skruttan. Kunde bara inte låta bli... Såg bl a dessa klänningar och trots att prislappen var lite i tyngsta laget för kläder till någon som växer ur dem i ett nafs så kunde jag inte motstå.... Den ena är en sommarklänning som jag hoppas hon kan använda en del nu den närmaste tiden. Det är ju fortfarande varmt här och lär nog vara det åtminstone ett tag till. Den andra är lite tjockare och med lång ärm så den köpte jag i lite större storlek så hon sak kunna använda den i vinter. Dessutom blev det två par byxor samt en body i "funktionsmaterial". Den där sista köpte jag mest som experiment eftersom hon kräks så mycket vilkt gör att hennes kläder blir så våta vid halsen. Jag tänkte att man skulle pröva om detta materialet torkar snabbare och därmed inte gör henne så kall. Detta gäller speciellt på natten när man inte kan byta kläder på henne lika ofta.

Nej nu tror jag det skulle sitta fint med lite kaffe...
Over and out.

fredag, september 05, 2008

Ett Sommarminne

Okej, så är det återigen dags för Fredagstemat att dra igång. Det har ju varit sommaruppehåll under sommarmånaderna. Nu under september månad är det Petchie som står för temat. Jag har listat dem till höger här.
Idag är det alltså Ett sommarminne som är temat.

Självklart blir mitt sommarminne från denna sommar. Och det handlar om Ellas något dramatiska entré till denna värden. Och självklart är det ett sommarminne jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

Att hon skulle få för sig att vilja komma ut 1,5 månader för tidigt hade vi ju inte kunnat tro. Men så blev det.
En måndagsmorgon den 2 juni promenerade jag gladeligen till tunnelbanan för att åka till jobbet. Jag hade tankarna på allt jag skulle försöka hinna avsluta innan det närmade sig förlossningsdatumet (som var 20 juli). Dessutom funderade jag över att vi just flyttat hela labbet till en ny byggnad, och jag gick och tänkte på hur det skulle blr i den nya byggnaden.
På tunnelbanan får jag sittplats och jag sätter mig med min bok för att läsa. Ett par hållplatser senare reser sig personen bredvid mig och går av. Jag flyttar mig då lite i sidled på bänken för att få lite mer plats. Då. Då känner jag plötsligt hur det liksom läcker lite. I byxorna! Generad funderar jag på om jag sitter och kissar på mig? Kanske urinläckage i samband med graviditeten? Väldigt pinsamt tycker jag. Men det kommer inget mer. Puh! Så några stationer senare så rör jag mig igen. Då kommer det mer. Läckage??? Plötsligt slås jag av tanken att det faktiskt KAN vara fostervatten... Mina tankar börjar flyga runt. Jag kan absolut inte koncentrera mig på min bok längre. Så fort vi kommer upp ur tunneln så ringer jag M. Berättar att jag sitter på tunnelbanan och läcker. Fast jag vet inte om det är kiss eller något annat. Han tycker jag sak gå av och ta nästa tåg tillbaks. Jag känner att jag nog är rejält fuktig i rumpan och (hur dum får man bli egentligen??!!) vill inte ställa mig upp eftersom jag tycker det känns pinsamt för jag vet ju inte ifall det blöta kanske ändå är kiss.
Min plan blir alltså att sitta kvar på tåget tills det vänder vid slutstationen och åka tillbaka med samma tåg. För till jobbet tänker jag i vilket fall inte åka läckandes.

Sagt och gjort. Jag sitter där. Tåget kommer slutligen till slutstationen. Jag har under tiden känt mer och mer läckage. Jag känner at jag liksom sitter i en liten ljummen pöl. Jag funderar äver ifall jag ska iscensätta en liten "olycka" och spilla ut min vattenflaska på bänken så att folket som är kvar i vagnen ska tro att min blöta rumpa beror av spillt vatten, och därmed inte tro att jag har kissat på mig. Behöver jag nämna att jag känner mig väldigt generad. Tycker det hela är ytterst pinsamt.
Men så stannar tåget och en högtalarröst meddelar att alla måste stiga av tåget här. Det ska tas ur trafik. Arrrgh! Hela min plan om att sitta där och slippa visa så mycket av min blöta rumpa smulas plötsligt sönder. Jag tänker återigen på att jag borde "spilla" min vattenflaska, för nu kommer ju folk verkligen att få syn på min våta bak. Men jag har inte tid till detta lilla trick. Istället väntar jag tills alla gått ur vagnen. Jag reser mig då och kliver ur tåget jag med. Just som jag stiger ut på perrongen känner jag plötsligt hur varm vätska formligen forsar längs benen på mig. Sekunden efter hör jag ett ljudligt "splasch"! Jag tittar ner och ser mina fötter i ett par dyblöta skor och byxorna är fullständigt genomsura. Det droppar från byxbenen ner på marken. Jag inser nu med full klarhet att "nej, jag har inte kissat på mig! Detta måste vara vattnet som gått".

För att göra en lång historia något kortare så gick allt bra. Jag ringde M och berättade vad som hänt. Han hade dagen innan läst ett par sidor i "Att föda" och där hade det stått att man inte behövde få panik när vattnet gick. Så han var lugn. Jag hade ju inga värkar.
Själv var jag konstigt nog också lugn. Kolugn faktiskt. Men på något vis mer liksom i en overkligetsbubbla.
Ensam på en perrong någonstans i Bronx. Men jag ringde jobbet och bad min kompis D att komma och hämta mig med sin bil och köra mig till Manhattan. Jag ville ju tillbaka dit. Till "mitt" sjukhus. Där "min" läkare fanns. Dit M lätt kunde ta sig och möta upp.

D och en annan vän från labbet L kom och hämtade mig. Jag hade då tackat nej till en ambulans eftersom ambulanser endast kör en till närmaste sjukhus.Och jag ville inte hamna på ett sjukhus på någon okänd plats i Bronx.
M mötte oss utanför sjukhusentrén. Så skönt att se honom.
Sedan blev det inläggning. Ingen igångsättning utan man hoppades att hon skulle stanna kvar så länge som möjligt. Helst veckan ut. Men på onsdagen (två dagar senare) satte värkarna igång. Och tidigt tidigt tidigt på onsdagsmorgonen tittade hon ut. Kejsarsnitt p g a att hon låg med benen neråt. Det hela var lite smådramatiskt eftersom förlossningsarbetet kommit igång och gått såpass långt som det gjort innan snittet kunde göras. Men det hela slutade ju lyckligt.
Vill ni läsa den mer detaljerade berättelsen kan ni läsa här. Att så småningom få ta hem henne från sjukhuset. Ja det var också en mycket speciell känsla!

Ja, detta sommarminne saknar fullständigt de där vanliga sommaringredienserna man tänker sig att ett sommarminne ska ha. Sol, salta bad, härliga solnedgångar, god mat i glada vänners lag, grillningar och vin, picknick och kanske en och annan konsert eller så ute i någon park. nej, när sommaren var som allra varmast och fuktigast här låg jag instängd i ett rum utan fönster. Jag vet inte så medveten alls om världen utanför. Utan fokuserade helt på "min lilla värld". Den som rörde Ella i sin kuvös, mig själv i sjukhussängen och M's besök.
Men det är ett minne som aldrig kommer försvinna.
Sommaren 2008.
Så speciell. Så unik.



Här nedan är två små korta filmer på Ella från hennes första tid i kuvösen.
Otroligt vad hon vuxit sedan dess!
Plingandet i ena filmen kommer från alla apparater som stod på neonatalintensiven.
Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att ljudet av dessa plinganden samt lukten av Purell tar fram alla minnesbilder från detta sommarminne. Kanske inte så romantiskt, men så är det.

video

video

torsdag, september 04, 2008

Lite gammalt - mycket nytt

Så har Ella varit sina första timmar "ensam" på dagis utan oss föräldrar. Idag skulle vi nämligen vara där 1 timme och sedan gå så att barnen fick vara med personalen utan föräldrarna närvarande. Man var dock "on call". Om det uppstod något problem skulle de kunna ringa så att man hyfsat snabbt kunde infinna sig på plats.
Varken jag eller M var särskilt oroliga. Ella hade hittills visat att hon verkade tycka det var roligt på dagiset. Och hon är ju fortfarande såpass liten att hon inte direkt har någon separationsångest att prata om. Dessutom tycker vi att hon verkar vara ett väldigt lugnt och ganska "nöjt" barn. Hon gråter i stort sett endast när hon är hungrig eller om hon har ont i magen. Eller om hon är allldeles övertrött, Annars kan hon ofta ligga och studera omvärlden och liksom smågurgla nöjt för sig själv.

De två timmarna gick mycket riktigt bra. Hon hade även ätit där och det hade inte varit några problem alls för T att ge henne flaskan. Även idag var hon väldigt trött efter dagis. Hon har sovit till och från hela dagen men inte särskilt djupt utan ganska grundt och hon har drömt mycket. Hon bearbetar nog alla nya intryck för fullt just nu. För henne är ju det mesta nytt nytt nytt. Nya rutiner. Nya ansikten. Nya miljöer. Visst hon har ju det gamla invanda kvar. Oss. Hemmamiljön. De väbekanta ljuden, lukterna, synintrycken. Men till detta läggs nu även det nya.
Lite gammalt - mycket nytt.

Imorgon blir det hela dagen mellan 9 -14 på dagis. Och utan oss föräldrar där. Som idag ska vi finnas ett telefonsamtal bort, men målet är att barnen nu ska ha vant sig lite mer vid sin nya omgivning och förhoppningsvis tycka att åtminstone ett par av dessa timmar är okej att vara ifrån mamma och pappa.
Sedan är inskolningsveckan färdig. Och på måndag börjar jag jobba igen. Det känns verkligen blandat. På ett sätt känns det konstigt och nästan lite sorgligt att denna första tid med Ella är över. En epok som aldrig kommer tillbaka. Jag kommer alltid att minnas denna tid med henne som något alldeles alldeles speciellt. Framförallt kanske den allra första tiden då allt var så nytt och ovant. När man nästan levde lite som i en bubbla. Visst jag kommer säkert sakna denna tid en del. Men jag känner samtidigt att det ska bli roligt att komma tillbaks till jobbet. Jag ser fram emot det.

Hösten känns oerhört spännande. Att återgå till sitt "gamla" liv men ändå inte. Allt kommer att vara annorlunda nu. Jobbet är detsamma. Mina kollegor och vänner där likaså. Men på något vis kommer det ändå kännas annorlunda. Vara annorlunda. Eftersom jag är annorlunda nu. Mitt liv är annorlunda. Vissa delar gammalt. Andra delar nytt.
Jag ser fram emot denna hösten. Att få leva mitt nygamla liv.
Min nya roll som mamma. Samtidigt mitt gamla vanliga jag. Allt i en och samma person.
Lite gammalt - mycket nytt.

onsdag, september 03, 2008

Amningsdiet

Min mjölkproduktion gick ner rätt rejält när vi var i Philly i helgen. Troligtvis p g a att jag inte pumpade så frekvent då. Och kanske har de senaste dagarnas (och nätternas) trötthet spätt på det hela lite? Minns att produktionen gick ner en del för ett tag sedan men då lyckades jag boosta den igen genom att umpa mer frekvent ett par dagar och genom att äta mer och framförallt mer kaloririkt!
Det är lätt att slarva med maten när man är hemma på dagarna och hellre sover än äter....
Så vis av erfarenheten så tänkte jag att näe, nu måste jag banne mig ta och boosta mjölken igen!!!

Därav denna "Kalori combo":
Ett lass med vanilla chocolat chip (Häagen-Dazs glass), vispad grädde (ja riktig vispgrädde fet som attan...!) toppat med M&Ms....!



Mmmmm....
Jag gillar verkligen den här amningsdieten!!!!!

tisdag, september 02, 2008

Första dagen på dagis

Idag var det så dags för Ellas allra första dag på dagis.
Inte hela dagen och inte "ensam". Nej det var inskolningsstart idag. Alltså skulle barnen infinna sig med föräldrarna och vara där i 2 timmar. Vår grupp var uppdelad i två. Den ena delen skulle komma på morgonenn och den andra på eftermiddagen. Alltså är det 4 barn inklusive Ella som skolas in samtidigt. Det kändes nästan lite pirrigt att gå dit. Som nybliven förälder känns allt så nytt och man kan känna sig lite bortkommen ibland. Men samtidigt tyckte jag det skulle bli spännande. Både M och jag har fått så bra magkänsla för detta dagiset. Och jag tyckte dessutom att det skulle bli spännande att få träffa de andra föräldrarna. Se vilka de var.

Dagen till ära fick hon på sig sin fina klänning som hon nu vuxit i. Och vi bytte ut bassinetten (liggdelen på vagnen) mot en sittdel. Detta eftersom man då lätt kan fälla ihop vagnen ifall detta skulle krävts. Så det var Stora tjejen som satt i vagnen. Fast hon såg rätt liten ut där hon satt ändå.
Vår inskolningstid började kl 9 så vi gjorde oss i ordning och promenerade iväg strax innan 9. Vägen till dagis går delvis inomhus. Vi går från vår byggnad till huset intill där vi tar hissen upp ett par våningar till den gångbro som finns mellan universitetet och lägenhetshusen. Väl på andra sidan är det ytterligae en hiss ner en våning och sedan en kort promenad ute på campusområdet innan man är framme vid dagis.

Vi har ju besökt dagiset ett par gånger tidigare men nu var det lite mer spännande eftersom vi hade tid att interagera med personalen och även de andra barnen och deras föräldrar. Åldrarna i dagisgruppen skiftar från ca 10 månader ner till 3 månader. Så Ella är med andra ord nästan yngst. En liten kille är en knapp månd yngre än henne så han kommer inte skolas in förrän i slutet av september eftersom regeln är den att man måste vara 3 månader innan man kan lämnas ensam på dagiset utan föräldrar. Det är helt otroligt när man ser på de lite äldre barnen och jämför med Ella. Hon känns fortfarande så mycket "bebis" och de andra så mycket mer "barn". De är med på ett helt annat sätt än hon. Mer alerta. Mer aktiva. Det är nästan svårt att tro att hon kommer vara lika "med" om ca 1-2 månader.

De två timmarna gick ganska snabbt. Självklart bjöds på kaffe och lite tilltugg. Det pratades en hel del, och man spanade in både föräldrar och barn. Vi hann helt klart få en första uppfattning om de andra föräldrarna, vilket är rätt intressant. När vi gick därifrån visade det sig nämligen att vi båda haft lite "svårt" för precis samma person. En pappa till ett av barnen. Som M sa "Just honom kan man ju försöka att inte prata allt för mycket med kanske..." Men i övrigt verkar de flesta föräldrarna vara trevliga och "lätta" att ha att göra med.
Vi får ju nu även under denna veckan chansen att prata lite mer med lärarna också vilket känns bra. Ellas "primary care taker" T känns redan som någon vi fått bra kontakt med, så jag tycker det känns väldigt bra måste jag säga.

Vid halv elva tiden verkade de flesta av barnen börja bli trötta och somnade in. Antingen hos sina föräldrar eller också inne i "sovrummet" där deras sängar står. Det är där inne de kommer att sova även framöver när de är heldagar på dagis. Ella somnade i min famn men vaknade upp strax innan det var dags att gå hem.
Imorgon är det återigen dags för en ny dag på dagis.


Nedan är lite bilder från dagen.

Lite frukost i magen innan det är dags för första dagen på dagis.


Här är gången på utanför dagiset. Innanför glasväggarna är de olika rummen där de olika dagisgrupperna går. Ella kommer gå i rummet längst bort.


Ella i sin sittandes i sin sittdel på vagnen på väg till dagis.


Utanför rummen finns det "brevlådor" där personalen kan lägga meddelanden till föräldrarna. Idag bestod posten av en ridning samt information om en kurs om barns kommunikation som man kan anmäla sig till ifall man är intresserad. Inne i själva rummet finns även en anslagstavla där personalen sätter meddelanden till föräldrarna till resp barn. Saker som hänt under dagen etc. På den ska man även som förälder skriva upp varje gång man lämnar barnet, t ex hur morgonen och natten varit, när de senast åt etc...


Här är dörren till "Violet Room" vilket är det rum där Ellas dagisgrupp kommer vara på dagarna.


Sneak peak in i lekrummet utifrån hallen.


Här är rummet med alla sängarna. Lite olika varianter på sängar beroende på vilken ålder barnet är. Varje säng är märkt med respektive barns namn. Man har även med sig egna lakan och filtar hemifrån som barnet sover i. Allt för att det ska lukta hemma och inte kännas så främmande.


Ellas spjälsäng med namnskylt på gaveln.


Här är lådor för respektive barns egna privata saker. Man ska ta med allt från blöjor till extra kläder samt även mat till barnet. Allt utom maten förvaras i deras lådor. Varje barn har en "utdragslåda" samt en "plastback". Allt ska givetvis märkas, och vi har beställt "stickers" online att märka hennes kläder och saker med. Förhoppningsvis kommer de denna veckan.


Här syns M med Ella framför en av lekrummets många speglar. Bredvid honom sitter T som är Ellas "primary care taker".


Här sitter vi föräldrar i ring. I mitten på filten ligger ett av barnen men han syns inte i bilden.


Detta är bron mellan bostadshuset och universitetsbyggnaden. Här kommer vi gå med Ella varje dag till och från dagis. Vi bor i det högra huset, fast vår lägenhet vätter åt ett annat håll så man kan inte se våra fönster från bron.


Utsikten från bron ut mot East River.

Händelserik helg

I söndags kväll kom vi tillbaks från Philadelphia där vi hälsat på en kompis B. Vi har känt varandra sedan min första tid på Karolinska i Sverige och har hållit kontakten sedan dess. B är ursprungligen från Connecticut men flyttade till Stockholm för att doktorera men har sedan ca 2 år sedan flyttat tillbaks till USA. Han och en annan kompis från min doktorandtid i Stockholm (JC som numer bor i Colombia) var och hälsade på oss här i NYC tidigare i somras vilket ni kanske läst om här. Både M och jag har velat åka och hälsa på B länge, men det har alltid kommit något i vägen. Men nu äntligen så blev det av! Med tanke på hur nära Philly och New York City ligger varandra så är det nästan lite pinsamt att det dröjt så länge innan vi äntligen kom iväg.

Det var en riktigt bra helg! Varken M eller jag har tidigare besökt Philly (som Philadelphia brukar kallas i dagligt tal) men jag gillade den verkligen. Det mesta man hör om Philly i media eller bilden man har från filmer etc är ju en stad med hög kriminalitet och drogproblem. Men enligt B så är det en väldigt säkert stad så länge man håller sig i centrum och inte beger sig ut i vissa av stadens "utkanter". Efter en mycket god brunch ihop med B samt en av hans svenska kompisar J, spenderade vi hela lördagen med att vandra runt i den äldre delen av staden bland flera av stadens historiska byggnader. Jag tyckte helt klart att akitektur samt atmosfären här i dessa kvarter liknade Boston lite. Husen är mer Europeiska i sin stil än vad man ser här i NYC. Och det var liksom i Boston, väldigt lugnt och gatorna kändes väldigt rena och prydliga på något vis.
Vädret var helt perfekt med en temperatur i höga 20-talet och lite svag vind.
Det blev även ett besök på ett Microbrewery där vi stannade till för att svalka oss med lite öl. Och på kvällen blev det middag på Olive Garden tillsammans med en annan vän till B.

På söndagen åkte vi ut ur staden för att se på omgivningarna. Vi var särskilt intresserade av de att få se en det område som befolkas av Amish. Här lever de och brukar jorden i stort sett utan några moderniteter. Ingen elektricitet eller moderna fordon. Istället för bilar kör de fortfarande häst och vagn, och vi såg flera olika "hästekipage" längs vägarna. Eftersom de även klär sig i mycket speciella kläder vilka liknar 1800-talskläder så kändes det nästan som om vi var i en film när vi körde runt här. Landskapet var helt fantastiskt vackert! Mjukt rullande kullar där åkrar med majs och tobak växte. Däremellan kor och hästar som fridfullt gick runt i hagar, klassiska amerikanska "windmills" samt vita mycket välskötta hus. Ja, det kändes som att stiga ut i en annan tid! Oerhört fridfullt och underbar mväxling från den hektiska New York City-pulsen.

På söndagkvällen åkte vi tillbaks till hem till NYC, men vi är defintivt sugna på att åka tillbaks till Philly någongång igen och se mer av staden. Det har definitivt varit en händelserik helg. Inte enbart för oss som besökte en ny stad, utan även på den nationella planet där orkanen Gustav kom in över New Orleans. Med Katrina i färskt minne var det självklart något som följdes med starkt intresse och stigande oro. Men som tur var hade man lärt sig åtminstone en del från Katrinas framfart. Gustav var dessutom inte riktigt lika "stark" som Katrina, men väl en ca 3 gånger kraftigare än Gudrun som drabbade Sverige för ett par år sedan. Ännu en sak som media bevakade hårt under helgen var att McCain utsåg vem han valt som vice president. En ung kvinna Sarah Palin. Tydligen en enorm Pro Life förespråkare vilket jag har mycket svårt för att förstå.
Men det kommer helt klart bli ett mycket intressant val.

Och idag är det Ellas första dag på dagis!
Men det kommer jag att skriva mer om i ett eget inlägg senare.


Här nedan är en del foton från vår helg.

Ella i bilbarnstolen på väg mot Philly.

B och M.

På fredagkvällen åt vi hamburgare på en pub.

City Hall i kvällsbelysning

Independence Hall.

En av de allra första bankerna i hela USA.

Bron mellan New Jersey och Philadelphia.

The Boys med sina kameror.

Matdags för Ella.

Promenad från vattnet in mot staden igen.

Puben som tillhörde "Mikrobryggeriet"

Ella behövde byta både blöja och kläder.

Majsfält

Majsen bildade skuggiga gångar.

Ett av de Amish jordbruk utanför Philly. Här syns även den karäkteristiska "American wind mill".