Svenska stunder

Jag vill börja med att tacka alla er som skrivit så fina kommentarer till mitt inlägg nedan. TACK TACK TACK!!! Jag blir så glad över att få höra era tankar kring detta och jag blir rörd över ert fina stöd.

Sedan kan jag fortsätta med att berätta att jag idag kommit ur det vemod jag kände igårkväll. Tankarna finns givetvis kvar, men det har ändå känts annorlunda idag. Jag har njutit mer av stunden och funderat mindre. Det har varit en dag som återigen gått i lugnets tecken. Picknick på lekplatsen i förmiddags. Kaffe, smörgåsrån och hembakt sockerkaka. Dofter och smaker från min barndom, men utan vemodets blå skuggor. Sedan en tur till affären. Sillunch och eftermiddagsfika. "Bamsepyssel" med Lill-Skruttan. Kvällslek utomhus och senare ett samtal från en av mina allra käraste vänner. Som berättade att vi eventuellt kan komma att ses på lördag. Vilken glädje! Efter denna överraskning blev det Skaldjurskväll med både kräftor och räkor. Himmelriket för en sådan som mig...

Kvällen avslutades med lite TV-tittande, bus med Lill-Skruttan och efter att hon somnat fikades det igen. Denna gången kvällste med leverpastejsmörgås. Och så småprat såklart. Tända ljus och mys. En riktigt fin dag. På så många vis. Och imorgon är det fredag. Visserligen ska det regna hela dagen, men vi ska nog kunna hitta på något. Och på kvällen kommer M. Efterlängtad. Saknad.

Tankar i natten

Sitter i sängen och ser på min dotter som snusar på en madrass på golvet intill. Hon som hävdade att hon minsann inte var trött och aldrig skulle somna. Hon som berättade att "hon var törstig och bara måste upp för att dricka ett glas vatten". Och som sedan, väl tillbaka i sängen, med eftertryck berättade för mig att "nu längtade hon minsann hem igen och när ska vi egentligen åka tillbaka?" Men som sedan vände sig om och somnade på fem röda sekunder efter att jag började klia henne lite på ryggen och nynna på Taube's "Det går en dans på Sunnanö".

Nu sover hon djupt. Håret i ett virrvarr över kudden. Handen täcker en bit av ansiktet. Täcket som en korv längs med väggen, men inget över kroppen. Hon ville inte ha det. För varm. Som alltid. Min lilla Skrutta. Jag tänker på vår resa hit. På förra sommaren. På att samma känsla börjar smyga sig över mig igen trots att jag hittills haft det riktigt bra. Lugnt. Ingen direkt stress. Ändå. Det gnager lite. Där längst in. Längst bak i huvudet. Tankarna och känslorna. Sverige. USA. Hemma och inte hemma. Känslan av att vilja mer än man klarar av. Alla önskningar. Alla förväntningar. Ens egna och andras. Att det ibland känns svårt det här att ha flera hem. Och att älska en del så starkt utan att kunna dela detta med sitt barn. Att inse att ens referensramar är så oerhört olika. Att mitt Hemma, mina rötter är diametralt annorlunda jämfört med min dotters. Att försöka acceptera att det kommer att fortsätta vara just så, så länge man själv väljer att leva utanför Sverige. Att mitt Hemma aldrig kommer att bli hennes.

Mitt land. Min kultur. Mitt språk. Mina älskade platser. Så fint att vara tillbaka. Så mycket som känns så självklart. Hemtamt. Man behöver inte fundera, vissa saker bara "förstår" man utan någon som helst förklaring. Samtidigt så mycket som förändrats. Så mycket man själv förändrats. Man påminns gång på gång. Inser att man rör sig här bland sociala koder och nyanser. Utan att fundera. Man känner till det mesta. Bara "sådär". Utan att någon djupare eftertanke krävs. Hemma. Som i sin egen gamla ficka. Men ändå skaver det då och då. Sticker till. Oftast helt utan förvarning. Det här att riktigt hemma här är man ändå inte längre.

Min dotter längtar hem. Till sina katter, sin säng och sitt liv. Sitt vardagsliv. För henne är detta ett äventyr, men hon vill ha tryggheten och förutsägbarheten som vårt liv i NYC utgör. Detta är inte hemma. Detta är Annorlunda.

Själv längtar jag också hem. Till mina katter och mitt liv. Mitt vardagsliv. Men samtidigt känner jag att jag inget hellre skulle vilja än att få lite mer tid här. Kanske är det för min del den korta tiden i Sverige som gör att mina besök här så ofta är förknippade med känslor som otillräcklighet och tillkortakommande. Man vill så mycket men tiden och kraften finns inte. Och detta får mig att längta någonannanstans. Till mitt andra Hemma. Eller är det kanske mest "bort" jag längtar? Bort från just de här känslorna. Bort från allt jag skulle vilja men inte kan? Att längta Bort mer än att längta Hem? Är det det jag gör??? Jag vet faktiskt inte, men känner ikväll en stor trötthet. Trots att dagen på det hela taget varit en bra dag. Svårt att förklara och ännu svårare att förstå själv. Just nu, en känslomässig akvarell. Vått i vått. Olika sinnesstämningar flödar över och blandar sig i varandra. Utan kontroll.

Och jag längtar. Just nu längtar jag tillbaka. Till mitt eget Hem. Till min egen Familj och mitt Liv. Till det sammanhang där jag är den jag är idag. Till en annan självklarhet. Till min egen vardag där förväntningarna är mer hanterbara. Både för mig själv och för min omgivning.

Här är så lätt att förlora balansen. Alltför lätt. Man väger hit och dit. Tyngden på ena benet först. Sedan det andra.

Jag längtar efter M. Nu är det bara två dagar kvar. Sedan får vi två dagar tillsammans hela familjen igen. Och efter det är det dags för mig att åka hem igen. Till mitt vardagsliv. Två dagar ensam. Sedan kommer M och Lill-Skruttan också. Hela familjen samlad igen. Hemma. Just nu är det en trösterik tanke. Samtidigt vet jag att jag då kommer att sakna och längta efter så mycket här. Igen. Två hem. Två världar. Två kärlekar.

Här igen

Det är så konstigt, men varje gång jag kommer till min mamma känns det som om det inte alls var så länge sedan jag var här ändå. Visst har vissa saker förändrats. Men det är nog mest fråga om detaljer. Det mesta är sig så likt i min barn- och ungdomsstad.

Vi kom fram igår. Tågresan hit från Skåne gick finemang. Lill-Skruttan tyckte att X2000 var nästan som ett flygplan med höga stolar och bord man kunde fälla ner. En liten fika i restaurangvagnen var ett mysigt avbrott efter nästan halva resan. Röd galonklädsel. Och ett fantastiskt vackert Sverige som fladdrade förbi utanför fönstren. Eller som Lill-Skruttan konstaterade efter att ha tittat ut genom tågfönstret en stund: "Det är så GRÖNT här i Svärje. så FINT!"

Väl framme har vi mest tagit det lugnt. Igårkväll blev det middag och pyssel. Sedan en nattning som var i stort sett omöjlig. Kombinationen lite jetlag, nytt ställe samt en ganska lugn dag med en timmes sömn runt 17-tiden på tåget gjorde att Lill-Skruttan helt enkelt inte kunde somna när det var läggdags. Efter ca 1,5 timmar gav jag upp och vi gick båda upp igen. Vid nästa försök runt midnatt somnade hon till slut. Dock inte förrän jag själv somnat och hon lite senare väcker mig eftersom hon vill komma och sova i min säng. Men väl där somnade hon till slut.

Idag har vi fortsatt att mest ta det lugnt. Varit och handlat lite mat. Besökt ett par olika lekplatser, fikat, ätit en härlig blodpuddingslunch (jag älskar blodpudding, och även Lill-Skruttan tyckte det var jättegott!), pysslat, myst, lekt och läst. Av erfarenhet från förra året vet jag att det brukar vara bra att börja varje "nytt" ställe med att inte göra så mycket. Inte ha några direkta måsten. Inte träffa en massa nytt folk. Jag tror det var en bra erfarenhet för dagen har förflutit väldigt fint och ikväll somnade hon lugnt och tryggt i sin egen säng utan problem.

Fem dagar

Usch! Tiden här har fullkomligt rusat iväg. Jag visste att det skulle bli såhär. Visste att det skulle kännas alldeles för kort. Att dagarna skulle springa iväg snabbare än snabbt. Ynka fem dagar skulle det bli i Skåne denna gången. Och de är nu snart till ända. Imorgon är det dags för avfärd. Men trots att jag insåg hur otroligt få fem dagar är och trots att jag var förberedd så känns det jobbigt nu.

 

Det har varit underbara dagar. Mysiga. Härliga. Lugna. Sköna. Roliga och med det fantastiska bröllopet igår som det där alldeles alldeles speciellt Extra. Jag har njutit. Av att faktiskt inte stressa alltför mycket. Av att ha haft tid att umgås med både Svärmor, Svägerskan, Loff samt Gammelmommo och M's mostrar. Vi högprioriterade familjen denna gången. All tid åt dem. För att maxa min egen tid tillsammans med dem. Och framförallt Lill-Skruttans. Bonusträffen jag hann med var dock med Petchie. Men i övrigt har vännerna "valts bort" denna gången. Som tur var verkar alla ha full förståelse för detta.

Bilden är tagen av Svärmor då vi var i Stadsparken i Lund i torsdags

Hemma hos Svägerskan och Loff i fredags

Trassel

Upptrasslat

Kattmys med Max

Loff kämpar koncentrerat med pusslet i spelet "Mästarnas Mästare"

Men besegrades av sin numera Fru.

Idag, söndag har vi varit en sväng till Gammelmommo. Det var första gången jag besökte henne sedan hon flyttade ut från sitt hus till ett äldreboende. Här träffade vi även mostrarna. Det fikades bullar och pratades. Foton från gårdagen visades. Lill-Skruttan roade sig mycket med en ring i form av en liten cupcake som hon fått av Olgakatt. Samt med att vara hund, orm och att springa i luften. En mycket trevlig eftermiddag tillsammans. Och Gammelmommo verkade mycket glad och nöjd över besöket även om hon var trött.

Kvällen hos Svägerskan och hennes MAKE. Mys mys mys och åter mys. Lycka är att "bara få vara" tillsammans. Äta, prata umgås. Inget särskilt på gång. Imorgon hinner med vi med ännu lite mer mys ihop. Innan tåget går norröver. Med mig och Lill-Skruttan. Det känns som alltid vemodigt och tudelat. Man lämnar men man åker även till. Och det där "till" ser jag så klart fram emot också. Fast jag hatar avsked. Verkligen. Usch! Försöker dock påminna mig själv om att alla dagar jag har här i Sverige utöver den här helgen är en Bonus. En gåva. Jag kunde lika gärna varit på väg tillbaka till New York igen nu. Så, jag ska försöka att se det hela positivt. Lalalalala positivt!

Bröllopet

Igår var Dagen D. Eller Dagen B kanske man borde säga. B som i Bröllop. Eller K som i Kärlek. Eller varför inte G som i Glädje. Efter att först ha oroat oss en del för den instabila väderleken kunde vigseln ändå hållas utomhus under eftermiddagen. Uppehåll. Endast vått i gräset och i ett och annat öga. Det var en fantastiskt fin vigsel. Och ja, det känns magiskt varje gång man får delta i en sådan här innerlig högtidsstund, men det känns ju ändå lite extra när det handlar om den egna familjen. Ett extra pirr i magen. En extra tår i ögonvrån. Av glädje.

Vigseln skulle ske i Lunds Botaniska Trädgård

I väntan på brudparet

Lill-Skruttan, M och hans mostrar Olgakatt & K samt Olgakatts man.

Brudgummens mamma småspråkar med M

Så kom de så äntligen!

Ett otroligt stiligt brudpar

Lill-Skruttan hade till uppgift att hålla brudbuketten då löftena gavs och ringarna skulle växlas.

Kärlek

Men buketten "var lite tung" så vi hjälptes åt efter en stund

Nöjd och glad tjej med pappa efter vigselceremonin

Lill-Skruttan provar pappas vigselring... à la tjurstil på näsan

 På väg genom "Botan"

Promenad till mingel och bröllopsfest

Skål!

Bubbel

Lill-Skruttan tyckte det var väldigt fint med en egen namnskylt!

Brudens mor ger råd

Brudens bror berättar sanningar

Brudparet

Lill-Skruttan och M

Ös på dansgolvet

Tårta

Lill-Skruttan var så duktig under hela tillställningen också. Både under vigseln, minglet och under själva bröllopsmiddagen. Hon var det enda barnet under festen men klarade det otroligt bra måste jag säga. Visst tröt tålamodet ibland, men på det hela taget gick det otroligt bra och jag tror hon tyckte det kändes väldigt roligt att få ha varit med under hela kvällen ändå. På slutet då klockan närmade sig halv två på natten och vi funderade på om hon kanske ändå inte var väldigt trött gick hon in i andra andningen och stuffade loss på dansgolvet som bara den. Efter att hela eftermiddagen och kvällen varit superblyg och knappt svarat på tilltal skuttade hon ut på dansgolvet och hoppade, snurrade, dansade bland alla andra dansande gäster. Och sjöng då och då "1, 2 3, 4... jag är en Partymyra!".

Vi kände oss dock ganska redo att åka hemåt en stund efter detta och fick en taxi runt tvåtiden. Jag, M, Lill-Skruttan och Svärmor. Med ömma tår men med en varm känsla i magen efter den underbara dagen och kvällen somnade vi gott efter en liten nattamacka hemma hos Svärmor.

TACK TACK TACK till de Nygifta för en underbart vacker vigsel och ett fantastiskt Bröllop! 

Vi är så otroligt glada att få ha varit med och delat denna lyckliga dag i ert liv tillsammans med Er!