Idag är dagen då Lillebror
egentligen skulle ha fötts. Om han kommit enligt "schemat". Sista april. I Sverige även
Valborgsmässoafton och kungens födelsedag. Men
istället har vår lilla Drakunge varit ute i världen i nära två månader nu. Och
hemma hos oss i nästan en.
Lilla och lilla förresten. Han är minsann inte särskilt liten längre. Rediga kinder. Benen har fått hull. Och de senaste dygnen verkar han dessutom ha gett sig den på att han ska växa ännu fortare. För han
äter i stort sett konstant.
Faktum är att jag nästan börjar känna mig smått desperat. Jag räcker inte till. Mjölken som jag fram tills nu haft i överflöd känns nu i minsta laget. Inte så att volymen minskat men efterfrågan har ju ökat explosionsartat vilket gör att raketbränslet inte riktigt finns i samma mängd som efterfrågan.
Igår såg mitt dygn ut ungefär såhär:
Varannan timme
flaskmatning med utpumpad mjölk. Av dessa är 3x120 ml "fortified" dvs vi har tillsatt lite mjölkersättning allt enligt sjukhusets instruktioner. Man gör tydligen så att man "toppar upp" med lite förstärkt bröstmjölk till bebisar som är under 37 veckor då de sänds hem. Detta om de helammas. Det här är för att garantera att de får i sig tillräckligt med kalorier. Att vi dessutom flaskmatar Lillebror fler gånger per dygn än de är tre
beror på att han inte äter tillräckligt (lika effektivt) då jag ammar honom. Oftast äter han bra de första minuterna men sedan somnar han nästan alltid eller ligger bara och myser vid bröstet. Det kan såklart vara jättemysigt men med tanke på att vi vill vara
säkra på att han får i sig den näring han behöver flaskmatar vi alltså ibland och eventuellt ammar jag lite efter flaskan också. Om jag enbart skulle amma och inte pumpa och ge honom flaska skulle jag alltså få sitta med honom vid bröstet i stort sett hela tiden för att han skulle få i sig den mängd han behöver. Och det varken orkar, kan eller vill jag göra.
Mellan flaskmatningarna igår
ammade jag eftersom han återigen var hungrig. Man behöver inte vara så jätteduktig på matte för att kunna räkna ut att
varannan timme flaska och varannan amning innebär att han vill äta en gång i timmen. Alltså åts det i stort sett
varje timme!!!!! Lägg sedan till att jag även mellan amning och flaskmatning pumpade mjölk samt att Lillebror ju kräks i tid och otid. Så det byttes en del kläder och torkades uppkräkt mjölk också.
Jag var
rätt slut kan jag erkänna. Stal mig till sömn mellan de matningar jag kunde. Någon timme hit och en annan dit. Inte förrän vid halv tolvtiden på dagen var jag något sånär okej. Men de här täta matningarna fortsatte som sagt resten av dagen. Igårkväll fasade jag lite inför ytterligare en sådan natt. Jag och M pratade om den här
galna ätfrekvensen. Att äta varje timme i nästan ett dygns tid. Lillebror måste helt klart vara
inne i någon enorm tillväxtfas just nu. Som tur var fick jag en riktigt bra natt med tre timmars sömn i stöten. Så jag kände mig rätt utsövd i morse. Så skönt! Har vi tur så lugnar han ner sig lite även under dagen.
Men nu ska jag
sluta gnälla. Självklart är det jobbigt med sådana här perioder. Men jag vet ju att det handlar om just detta. PERIODER. De är alltså övergående. Och igår pendlade jag mellan att vilja både gråta och skratta åt det hela. Det positiva med det här ätandet är ju ändå att
vår lilla Drakunge inte längre är en liten spinkis med spretiga små ben utan numera har fått tyngd i kroppen och runda goa kinder att gosa med. Och tanken på att han i den här storleken egentligen fortfarande skulle varit i min mage är nästan lika svindlande och omöjlig att förstå som känslan av litenhet då han kom. Ni kan ju själva se hur mycket som hänt på ungefär två månader.
Ungefär en vecka gammal. Fortfarande i kuvös, med andningsstöd i sin lilla draknos och med små spinkiga ben
Tre veckor senare. Sista dagen på NICU. Kinderna har börjat få lite form men han är långt ifrån en knubbig liten bebis.
En av de första dagarna hemma. Så liten.
Ytterligare någon vecka senare
Två veckor efter hemkomst i Storasysters knä
Och så nu. En liten rund knubbis!
Inlägg
