Godis-Nazi

Jag måste bekänna en sak. Även om det känns ganska pinsamt.
Sedan jag flyttade från Sverige har jag blivit ett riktigt kontroll-freak. Man skulle till och med kunna gå så långt som att kalla mig en riktig fascist!! Som försöker styra med järnhand. Det är liksom bara batongen och handklovarna som fattas i vissa lägen. Ja, detta är tyvärr sant. Det är inget jag vill, inget jag är stolt över. Men det går liksom inte alltid att behärska sig. Tyvärr.

Kanske undrar ni nu i vilka situationer denna pinsamt otrevliga och till och med rätt hemska sida av min personlighet kommer fram? För det handlar som tur var endast om vissa situationer. Än har jag inte blivit helt igenom "Darth Vader-ond". Men i vissa stunder blommar liksom denna mycket trista sida upp och visar sitt fula tryne mitt i vardagen. Nämligen när det kommer till G-O-D-I-S.....
Och nu snackar vi inte om vilket godis som helst. Nejdå! Min personliga Dr Jekyll kommer enbart fram när det handlar om
S-V-E-N-S-K-T GODIS!!!!!

På nedre hyllan i vår kyl ligger en liten hög av Marabou chokladkakor av diverse smaker. Vanlig mjölkchoklad, Schweizernöt, Frukt-och-Mandel, Apelsinkrokant... De kommer dels från en del av våra besökare som så snällt släpar hit den svenska barnchokladen i sina resväskor, och dels kommer den från våra egna Sverige-besök. Där ligger även ett par Daim och gör den andra chokladen sällskap. Och ibland när man är sugen på choklad så går man helt enkelt och tar sig ett par rutor. Kan bli till kaffet. Eller efter middagen någon kväll. Eller när andan liksom bara faller på. Så långt är allt frid och fröjd. Det jobbiga är när jag glad i hågen tar en sväng till kylen och upptäcker att "hela Frukt-och-Mandeln är borta!!!!!!" Slut. Väck. Inte längre där. Finns inte mer. "Men det var ju en halv kaka kvar i förrgår när jag kollade!" tänker man panikartat. Så vart har den tagit vägen?! Eller så finns det inte en enda Daim kvar att hitta. Ingenstans i kylen ligger något Daimliknande och skräpar. "Men det fanns ju flera stycken förra veckan!"
Självklart inträffar detta alltid när man är som mest sugen. Man har liksom sett fram emot denna lilla bit choklad i flera dagar kanske. Har redan ätit och njutit av den i tanken flera gånger om. Och liksom gottat sig i att man haft karaktär att inte äta den än, utan väntat till ett annat tillfälle när man verkligen verkligen verkligen är omåttligt sugen. Och det är då det händer.

Mitt annars rätt lugna, glada, frimodiga och generösa jag blir plötsligt helt förbytt. Jag marscherar raskt ut till vardagsrummet och ropar på stackars M och frågar med mycket mycket arg, besviken, frustrerad röst "Var är chokladen?!?! Har du tagit det sista!?!?!?!!??? Utan att säga till! Utan att fråga ifall jag ville ha??!!!!" Medan jag uttalar dessa frågor (självklart med smått darr på rösten) känner jag besvikelsen bubbla upp, och med den såklart ilskan och irritationen. Samtidigt stiger mitt lilla godissug till ofantliga höjder. Det blir dessutom superakut! Choklad nu annars kommer jag falla död ner! Inga ursäkter är bra nog. Inga förklaringar godtas - Jag har helt enkelt plötsligt förvandlats till "Godis-Nazi".

Stackars M. Han brukar säga att han tog den sista biten häromdagen för att han var sugen och den legat rätt länge i kylen. Vilket oftast är sant eftersom jag inte är någon stor chokladkonsument. "Och det finns ju Schweizernöt kvar iallafall..." tycker han lite trumpet. Och han har ju så rätt så rätt. Egentligen. Men tror ni att mitt Nazi-jag kan blidkas så lättvindigt? Så enkelt? Nehejdå!!! Inte alls. För det var ju just Frukt-och-Mandeln jag var sugen på! Eller kanske Daimen.
Detta kan även appliceras på diverse "plockgodis" de gånger vi råkar ha någon påse med lösgodis i något köksskåp också. Som ev tagit slut. För lösgodis är verkligen hårdvaluta! Sega, sura, salta....

Så, där står man alltså som en tjurig 4-åring i trotsåldern och känner sig totalbesviken. Hela världen rasar liksom mer eller mindre samman för att man inte kan få stoppa just det godiset i sin mun som man just då var sugen på. Patetiskt! Pinsamt! Genant! Ja, allt detta och lite till. Och vad som gör detta ännu värre och än mer patetiskt är att ens Nazi-jag nu plötsligt helt tar överhanden. För detta var ju enbart början. Nu kommer fortsättningen. Vilket oftast innehåller en hel drös med regler som jag konstruerar på stående fot. Och som jag kräver ska följas. Det kan t ex vara att


1) Vi båda har rätt till exakt lika många chokladkakor var. Sedan spelar det ingen roll när vi äter dem eftersom den andre personen absolut inte får nalla av den chokladen som inte "tillhör" personen ifråga.

2) Vi enbart får äta av vårt svenska godis tillsammans, eller åtminstone när den andre är hemma så att man vet vad som pågår.

3) Vi får endast äta svenskt godis när det är lite mer högtidligare tillfällen (detta brukar jag tycka är en dålig idé redan på tankestadiet, men som Godis-Nazi går jag bara inte att hejda...).


Ja, så där kan det hålla på. Allt enbart för en ynka liten chokladkaka, en syrlig bumling, en påse zoo eller något annat som ju inte betyder ett dugg. Egentligen. Något jag i Sverige inte skulle ha lyft ett ögonbryn för. Än mindre orkat bry mig om att ställa till en scen. Jag har alltid varit den av oss som inte äter kopiösa mängder godis. Inte alls faktiskt. Visst är jag en godisråtta i perioder, men jag spelar inte ens i samma liga som M. Och förr (läs i Sverige) spelade detta ingen som helst roll. Men här, i det förlovade Hersey-bar-landet (hata hata Hersey...!!!!) kan en Daim mer eller mindre kännas som en livsuppehållande åtgärd. Eller åtminstone så kan en "icke-existerande svensk godis" förvandla mig till denna hemska person som jag själv verkligen ogillar. Ogin, bitter, elak och avundsjuk. Helt galet jag vet.

Varför är det så?? Varför blir något som tidigare varit så oviktigt plötsligt så himla viktigt?! Till viss del kan jag ju skylla på att man här inte kan gå ut till närmaste Ica eller 7-Eleven och handla sin chokladkaka eller sin Karamellkungen-påse. Men det räcker liksom inte riktigt som förklaring tycker jag. Inte hundraprocentigt. Eftersom jag hemma i Sverige knappast skulle ha sprungit ut och handlat detta godis om jag upptäckt att det jag trodde fanns hemma i köksskåpet var slut. Och inte hade jag fått något utbrott över det. Så varför i all sin dar är det så viktigt nu då? Är det så att bara tanken och vetskapen om att det faktiskt är omöjligt att gå och handla godiset gör att jag får någon form av stressymptom som i sin tur omvandlar den så normalt glada och fredliga mig till en regelsprutande, girig Surbitch....?? Man undrar ju.
Som tröst kan jag faktiskt säga att jag bättrat mig. Jag tycker inte jag är lika hemsk lika ofta längre. Jag har lugnat ner mig.
Dessutom så är mitt favoritgodis alla kategorier saltlakrits vilket M rent av tycker är äckligt. Så det får jag behålla för mig själv. Tur!

Jaja, man lär verkligen känna nya sidor hos sig själv när man flyttar till ett nytt land. Det pinsamma är att just denna sidan känns så otroligt barnslig och banal att man faktiskt skäms lite. Det är ju egentligen inte något problem. Alls. Skulle lugnt ligga i 10-i-topp över "Dagens i-lands problem". Ändå poppar hon upp ibland. Godis-Nazin....

Kanske vore detta ett hett kostymtips inför halloween??

Poäng just nu

Mina "Högpoängare" just nu:


Väder - Hög klar höstluft med sol! (Just nu är det regnigt här, men det har varit ett par dagar med härligt höstväder och de säger att det ska komma tillbaks snart så jag hoppas....)

Färger - Sprakande höstfärger (Var just lite up-state NY och höstfärgerna har verkligen börjat framträda nu. Alla träd brinner i olika nyanser av guld och det är såååå vackert!)

Musik - Columbus (helt fantastisk låt på nya Kentskivan! Jag är lyrisk!)

Bok - Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist (Jag bara älskar hans böcker! Som Rysar- och Skräckfilmsälskare så är det extra roligt med "splatter" i bokform. I nutidsmiljö och mycket intelligent och bra skrivet. Detta är en novellsamling och hittills har jag inte blivit besviken)

Jobbsyssla - att inte behöva komma in och jobba helg (jag vet detta är ju ingen jobbsyssla utan en "anti-jobbsyssla", men men...)

Restaurang - Les Sans Culottes (en liten fransk restaurang på Upper East side; 57th st 2nd Ave. Underbar mat, personlig och bra service, mysig miljö och bra priser!)

TV-serie - "Heroes". Vi fick en DVD-box med första säsongen av Heroes av mina vänner när de var här, och nu är vi fast fast fast. Verkligen en serie för alla som gillar 24 eller Prison Break! Cliffhangers i varje avsnitt...!

Film på bio - Eastern promises. En otroligt bra och välspelad film med bl a Naomi Watts och Viggo Mortensen. Viggo är helt underbar som skurk!

Starbucksdryck - Den varma "Äppeldrycken" (caramel apple cider) jag skrev om för ett tag sedan. Mmmmmm... utmärkt för kyliga höstdagar!

Favoritsyssla - för tillfället uppskattar jag allra mest att bara kunna få slappa. Läsa en bra bok eller se en bra film uppkrupen i vår sköna soffa. Men det har tyvärr inte blivit så mycket av den varan nu den senaste tiden eftersom vi har besök samt att just nu är det väldigt mycket på jobbet.

Mitt senaste besök

Här är några bilder från när min Dubbeljackpot var och hälsade på. De flesta är tagna av mig, men ett par har jag fått från E och L också. Det var som sagt otroligt roligt att få ha er här E & L!!!! Att riktigt få rå om er i flera dagar och snacka skit och bara ha det mysigt! Tack för att ni kom och nu dröjer det ju inte allt för länge tills vi ses igen!!


Besök i den enorma leksaksaffären F.A.O Schwartz

Här finns en hel våning full med "mjukisdjur" de ena mer verklighetstrogna än de andra. Men här finns även sagodjur. Särskilt populärt verkar det vara med "djur" från Harry Potter som "Buckbeak", enhörningar, jättespindeln, Dinosarurien (The Norwegian Ridgeback) samt ugglor.


M & E bland alla stora leksaksdjur


På dockavdelningen har Barbie självklart en hel avdelning för sig själv! Här visas Barbie kollektionen på Cat-walken...



E & L vid Barbiehörnan




Man kan även köpa otroligt naturtrogna dockor. De ser verkligen nästan ut som snå "nyfödingar" fast med mycket hår då förstås... En av de roligaste sakern på dockavdelningen var att här finns dockor av flera "etniciteter" - svarta, vita, asiater etc. Väldigt skoj, och i ett land och en stad där det bor folk med olika etnisk bakgrund är det såklart ännu roligare.
Självklart har de som arbetar här en gammaldags sjuksköterskeuniform på sig.


Denna skylt satt vid de naturtrogna dockorna:



En av dagarna var det parad längs 5th Avenue







En av dagarna promenerade vi i Central Park.



L i solen framför fontänen



Senare pick-nick vid vattnet










En annan av mina favoritställen i Parken - den lilla dammen







E piffar till sig



En av kvällarna blev det cocktails på en halvhemlig bar som Ma och jag varit på ett par gånger förut och som vi gillar.



En annan kväll tog vi en tur förbi Times Square där vi bl a inhandlade ett par adapters i en av de dygnet-runt-öppna affärerna. Innan vi lyckades hitta en bar där vi återigen testade några cocktails...

Internet Junkie

Alltså detta med Facebook. Jag undrar lite över det? Har fått flera "förfrågningar" eller påstötningar om att "Är du med?" eller "Ska du inte ta och gå med?". Hm, jag har ju förstått att detta är något som verkligen slagit stort, men har ännu inte riktigt haft tid eller intresse att ta reda på vad det egentligen är för typ av community.
Så till er där ute. Några frågor bara - Har ni er egen "Facebook profil?" Är det något ni rekommenderar?? Är det såpass bra som så otroligt många tycker? Jag gissar ju att svaret är ja eftersom så fantastiskt många personer använder det och är helt hooked.

Min rädsla ligger nog i att jag börjar använda något som jag sedan blir alldeles fast i. Haha! För jag tycker att jag redan nu tillbringar så otroligt mycket tid på nätet surfandes. Antingen chattandes på forum eller som läsare på en massa roliga och intressanta bloggar, eller skrivandes på min egen blogg. Jag känner att jag håller på att bli en riktig Internet Junkie!!
Så därför har jag hittills hållit mig lite avvaktande till detta "Facebookande".

Men kanske ska man ändå ta och kika in där ändå...??
Vad säger ni?

The kite runner

Jag bara måste få berätta att jag läst en helt fantastisk bok!!!! Det var ett tag sedan jag läste den, men när jag var på bio senast så såg jag en trailer för den kommande filmen. Jag satt där i biosalongen och så kom alla känslor från boken tillbaka till mig. Och då tänkte jag att näe, jag bara måste få tipsa om denna bok! För även om filmen kanske är bra, så måste jag ändå rekommendera att ni läser boken!

Den heter "The kite runner" och är skriven av Khaled Hosseini. Det är inte många gånger man verkligen fastnar så totalt i en bok och uppslukas av berättelsen på ett sådant sätt som jag gjorde när jag läste denna.
Den yttre handlingen utspelar sig i Afganistan, Pakistan och USA. Berättelsen handlar om en pojke Amir, som växer upp i Afganistan under 70-talet tillsammans med sin pappa. Man förstår att de lever ett gott liv eftersom hans pappa tillhör en samhällsklass med pengar och gott anseende. I deras hushåll finns även pappans tjänare och tjänarens son Hassan. Även Hassan lever utan sin mamma eftersom hon lämnade famlijen när Hassan var mycket liten. Amir och Hassan växer upp tillsammans i stort sett som bröder och bästa vänner, på samma vis som deras fäder Baba och Ali en gång växt upp tillsammans. Men självklart är det skillnad. De kommer från helt olika förhållanden. Den ena är son till en välbärgad och ganska välkänd man, medan den andra är son till tjänaren. Men deras liv är mycket tätt sammanvävda och ju längre man läser desto mer inser man hur komplext deras förhållande är.

Hela historien berättas ur Amirs perspektiv och den kretsar hela tiden kring hans relation till sin pappa Baba och till Hassan. Hela tiden får man följa hans känslor, tankar och handlingar vilka inte alltid är så vackra eller heroiska, utan ofta bygger på svartsjuka. Amir har en mycket speciell relation till Hassan och under deras uppväxt inträffar en händelse som för alltid kommer att förändra deras relation, och även påverka resten av deras liv.

Jag älskar verkligen språket i boken. Man rycks med och kan "se" alla dessa miljöer och personer framför sig. Det är så levande beskrivningar av allt från staden i Afganistan där pojkarna växer upp till det krigshärjade samhälle som staden och landet utvecklats till i "nutid". En mycket stark berättelse som flera gånger tar andan ur en som ett slag mitt i Solar Plexus. Den handlar om skuld och förlåtelse. Att kunna leva med sina beslut och handlingar. Och kanske framförallt handlar det om att man oftast själv är sin egen hårdaste domare - det är alltid svårast att förlåta sig själv, men detta är något man måste för att kunna fortsätta leva.

Jag skrattade och grät om vartannat när jag läste denna bok. Och M tyckte nästan det var skönt när jag läst ut den eftersom han tyckte att det var ett "evigt snörvlande" under tiden jag läste.
Än har jag inte bestämt om jag ska se filmen eller ej. Jag är inte säker på att jag vill se den eftersom jag har så starka "egna bilder" i mitt huvud. Redan i trailern tycker jag även tyvärr att de avslöjade alldeles för mycket av handlingen. I boken är berättelsen så väl uppbyggd att man hela tiden överraskas och handlingen tar ganska ofta helt nya och oväntade vägar, vilket är något jag tycker mycket om.

Jag skulle ge denna bok en klar 5:a av 5 möjliga!

Så mitt tips är alltså; LÄS BOKEN!!!! Och om du även vill se filmen - gör det efter att du läst boken!

Filmtajm

I morse när jag gick till tunnelbanan passerade jag en pågående filminspelning ett par block sydväst från vårt hus. Det händer faktiskt lite då och då att man ser just filminspelningar i stan. Inte så konstigt kanske med tanke på hur många amerikanska filmer som utspelar sig just här i New York City! Var och varannan film och TV-serie jag ser (amerikansk då) handlar om folk som bor och lever i NYC. Jag vet att man ofta klipper in scener och bilder också, som t ex i "C.S.I NY" som jag har för mig spelas in i LA, men där man klippt in bilder så att det ska se ut som om handlingen utspelar sig i NYC.

Jag tror att den enda gången vi hamnat i närheten av en filminspelning där jag fick reda på vilken film de spelade in var förra våren när de spelade in en scen ur en film med Will Smith. Jag tror att filmen var "I am legend" , men är inte helt säker. De behövde iallafall stänga av ett par gator för att filma någon scen där Will tydligen ska se ut som om han är ensam i ett öde NYC.
Vi stannade dock inte såpass länge på platsen att vi såg vare sig själva inspelningen eller Will himself.

Jag tycker verkligen att det är skoj att se filmer som är inspelade i "min" stad nu! Man känner igen så många platser och byggnader att det alltid är skoj att försöka tänka efter var någonstans de spelat in scenerna.


Några av de roligaste "filmtittargångerna" har varit:

1) Amerikanska versionen av den japanska rysaren Dark Water. En rätt kass uppföljare faktiskt, till en otroligt bra originalrysare. MEN om man bortser från filmens kvalitet (eller kanske snarare brist på den) så var en scen i filmen filmad från den linbana som går mellan Manhattan och Roosevelt Island, längs med "Queensboro Brige" och då ser man i en snabb glimt vårt hus!

2) I den senaste Bourne-filmen The Bourne Ultimatum visar det sig att agenterna (däribland Jason Bourne) har fått sin utbildning i en byggnad som ligger alldeles i närheten av vår. Men i verkligheten är det ju ett sjukhus där... Inte visste jag att CIA verkar ha hemlig agentutbildning på Cornell?!

3) The interpreter utspelar sig till stor del i FN-skrapan, men en av slutscenerna är filmad på andra sidan East River och i en mycket snabb glimt så skymtar faktiskt vårt hus i bakgrunden igen.


De mest kända TV-serierna som utspelar sig i NYC är väl Friends, Seinfeld och Sex and the City gissar jag. Och det finns faktiskt guidade turer som man kan gå ifall man är ett stort fan av dessa TV-serier. En f d kollega till M extraknäckte förr som guide på en av turerna för Sex and the City.
Just nu tittar jag och M på DVD-boxen med första säsongen av Heroes. Vi fick den i present av mina vänner som var här och hälsade på. Och ja, självklart utspelar sig även denna TV-serie här i stan.

Ett av de numera "klassiska filmställen" som M och jag faktiskt besökt i stan är "Kat'z Delicatessen" vilket är det matställe där Meg Ryan gjorde sin berömda orgasmscen i filmen "When Harry met Sally". Jag kan verkligen rekommendera ett besök här! Inte för att det är något myspysigt ställe för en romantisk middag precis, utan helt enkelt för att de har helt underbara pastramimackor!!!! Himmel!

Men om ni inte tänkt besöka NYC på ett tag kan ni ju ta och poppa lite popcorn och sätta er bekvämt tillbakalutade i soffan och kolla in någon riktigt bra NYC-rulle så länge!

Äppeldryck i äppelsta'n

Var ute och tog en skön promenad med M i eftermiddags i staden. Vi gick som vanligt till Central Park. På vägen svängde vi förbi närmaste Starbucks. Den här gången testade jag en dryck där som jag inte druckit tidigare, men som stod som en "klassiker" så jag gissar att den funnits länge i sortimentet. Caramel Apple cider. Mmmmmm jättegott! Smakade lite som den heta äppeldryck som ofta serveras här i december. Fast då är den kryddad ungefär som vår svenska glögg, med nejlikor, kryddpeppar och lite apelsin. Det kändes iallafall som en av Starbucks drycker som jag defintivt kommer köpa fler gånger. Särskilt nu när hösten är på intågande. Den kändes nämligen helt klart som en höst-och vinterdryck. Hittade även ett recept på nätet om man vill testa att göra det själv hemma någongång.

Stärkta av våra respektive drycker vandrade vi vidare. Det är så lustigt med hösten här i New York för temperaturen kan växla väldigt mycket från en dag till en annan vilket gör att det är svårt att "ställa om sig". Förra veckan hade vi sommarvärme här, med ca 30 grader och hög luftfuktighet. Men i mitten av denna veckan slog det plötsligt om och nu är det betydligt svalare luft med mer höstkänsla. Fast det är fortfarande inte kallt. Igår och idag var det dock ganska blåsigt så jag tyckte det passade bra med en tunnare jacka och t o m en tunn scarfes om halsen. Det är alltid lika skoj att titta på vad folk man möter har på sig. Särskilt under höst och vår för då brukar det variera så otroligt mycket från person till person. Idag var verkligen en sådan dag. Man såg folk iklädda allt från shorts och flip-flops till full höstmundering med kängor typ "gula Timberland", jacka och halsduk. Samtidigt.

Min gissning är att det kommer vara så här skiftande väder ett tag framöver. Innan det på allvar slår till och blir höst och sedan faktiskt vinter.
Jag tycker väldigt mycket om hösten så jag hoppas det blir en fin och mysig sådan utan alltför mycket regn och rusk.
Fast det såklart, om det blir riktigt ruskväder kan man göra sin egen variant av Caramel Apple cider, krypa upp i soffan med en filt om benen och läsa en bra bok eller se en film!

Shortbus

För ett tag sedan såg vi en film "Shortbus" som utspelar sig här i New York City. Den kändes verkligen "New Yorkig" i sitt berättande och med ganska tillspetsade och något udda karaktärer. Ingen film för "de stora massorna" utan mer en independentfilm. Jag har dessutom aldrig någonsin sett en film (som inte varit en porrfilm) med så långa och detaljerade sexscener som denna, så jag förstår ifall filmen enbart visades på vissa biografer här i USA. I New York går det nog, men på andra ställen är det nog inte lönt att visa den? Den fick väldigt bra kritik här i NYC, men jag tror som sagt att man på många andra platser här i USA skulle bli ganska förskräckt om man såg den. Särskilt som jag vet att Brokeback Mountain var väldigt omdiskuterad av vissa amerikaner när den kom.

I stort handlar filmen om några personer som alla bor i New York City och som har lite olika "problem" med sin egen sexualitet eller med relationen till sin partner. Det är sexrådgivaren (eller familjerådgivaren som hon helst kallar sig) som aldrig i sitt liv fått orgasm, det är gay-paret där den ena killen är väldigt väldigt deprimerad, det är tjejen som bl a försörjer sig på att vara dominatrix och så är det transvestiten som har sexklubben "Shortbus", där alla dessa karaktärer möts.
Som sagt det är en ganska speciell film, men jag gillade den. Man fastnar för karaktärerna (även om de är ganska udda och något "skruvade") och det finns definitivt en tanke bakom storyn.

Men egentligen tänkte jag inte alls att detta inlägg skulle handla om filmen i sig. Utan om detta att man som svensk, eller snarare som "non-native-English-speaking-person" ofta kan missa de där små detaljerade betydelserna för ord eller uttryck. I detta fallet gällde det titeln "Shortbus". Vi hade ingen som helst aning om vad shortbus egentligen betyder innan vi började se filmen. I själva filmen får man veta att shortbus är en "kort" variant av skolbussen (ni vet den där klassiska gula skolbussen som fortfarande kör barnen till och från skolan här i USA). Tydligen så finns det denna i två varianter. En lång samt en kort. Men varken jag eller M förstod mer än så, och vi tyckte fortfarande att det var lite underligt att en sexklubb uppkallades efter en kort skolbuss.

Men så tog M upp detta på jobbet och fick då förklarat för sig (av amerikanerna där) att "shortbus" numer blivit ett uttryck som inte enbart betyder "kort skolbuss".
Det är nämligen så att den långa skolbussen är den som hämtar alla "vanliga" elever till och från skolan. Eftersom det är flest sk "vanliga" elever så har man en lång buss till dem. Medan den korta bussen hämtar alla "extra special students", vilket i detta fall helt enkelt betyder de barn som av någon anledning går i specialklasser pga av att man behöver extra stöd. Därför används nu uttrycket "shortbus" ofta för att tala om att det handlar om personer som inte är sk "vanliga Svenssons". I många fall syftar betydelsen fortfarande tillbaka på personer som t ex har olika typer av "förståndshandikapp" eller liknande. Men i filmen så gissar jag att klubben kallas Shortbus eftersom den riktar sig till personer som är lite mer "udda" och inte riktigt känner sig hemma ute i det sk "vanliga" samhället, men som hittar en gemenskap där på klubben.

Jag tycker fortfarande att min egen engelska är ganska dålig. Framförallt när det gäller alla olika slang- och andra uttryck som man nästan måste "växa upp med" för att riktigt förstå. För min egen del är det framförallt tydligt när det handlar om skämt eller andra lite kluriga "ordvrängerier". Men det är alltid lika skoj när man lyckas få reda på något man inte förstått tidigare. Det är som att öppna upp en ny värld. Varje gång! Och för varje gång känns det som om man tagit ett litet litet litet steg till in i den amerikanska samhörigheten. Jag förstår alltså finns jag!

Efter besöket...

Nu har mitt Sverigebesök åkt tillbaka hem till Sverige. De reste igår, och som vanligt känns lägenheten alltid så tom när man haft folk på besök. Usch, jag gillar verkligen inte den där känslan när man har vinkat av dem och ser den gula taxibilen försvinna i trafiken och sedan tar hissen tillbaka upp. Till en tom lägenhet. Det känns alltid som det ekar.

Självklart har man alltid en blandad känsla i magen efter besök. Dels är man ledsen att de åkt och att det kommer dröja ganska länge innan man ses igen. Dels är det rätt skönt att kunna återinta sina 40 kvadrat. Andelen "ledsenhet och tomhet" respektive "skönt att få tillbaka sitt hem" är alltid olika efter varje besök. Det hela beror framförallt på två saker; hur länge besöket varit här samt hur smidigt besöket gått i stort. Det senare hänger inte sällan samman med ifall besöken haft småbarn eller om det enbart varit vuxna på besök. Det är självklart väldigt roligt med barn (tycker jag) men man kan ändå inte bortse från att vår lilla lägenhet ganska snabbt blir upp-och-ned-vänd när man bor 4 vuxna samt 1 litet barn här.

Men oavsett vilket besöket än har varit (längd, antal personer etc) så är den där tomhetskänslan man har direkt efteråt alltid densamma.
Denna gång tröstar jag mig med att vi faktiskt ska åka hem till jul och då kanske man kommer ha tid att träffas lite igen. Och eftersom besöket varit mer än lyckat så känner man sig självklart mer glad än ledsen. Det blev mycket shopping. Allt från besök på Macy's, B&H till Victoria's Secret och diverse skoaffärer. Vi hann dessutom bli strandade utanför Walmart i New Jersey eftersom bussen vi väntade på aldrig kom. Detta p g a att det varit fotbollsmatch just den kvällen och ca 80 000 personer skulle köra från stadium vilket korkade till trafiken. Vi hann även med att äta lite av varje - thai, burgare, brunch, sushi, lunchsmörgås, picknick i Central Park. Samt gå till två barer och dricka goda cocktails! Vädret har hela tiden varit bra eller mycket bra med mestadels sol.

Så detta besök var som sagt mycket lyckat och det känns verkligen som min Dubbeljackpot var av den högsta sorten! Att få träffa L och E och spendera så mycket tid tillsammans var verkligen super!!! Tror M var lika nöjd och glad eftersom han fick tid att snacka skit tillsammans med mina vänner, men slapp springa i alla affärer.

Denna "post-vän-besök-period" är dock något annorlunda än vanligt. Mina vänner har nämligen denna gång lyckats lämna vad jag tror är en "svensk dagis-souvenir" efter sig. För både M och jag började redan igår känna att vi hade pingisbollar på tillväxt i våra halsar och ett visst tryck i bihålorna. Även ont i leder och muskler. Jag stannde hemma från jobbet idag och har sovit i stort sett hela dagen. Förutom ungefär två timmar mitt på dagen. M jobbade några timmar men huttrar nu i fleecetröja under en fleecefilt. Så något är helt klart på gång i kroppen. Så nu blir det nog någon mycket lätt middag och sedan lite mer sängläge tror jag.

Något gammalt något nytt

Jag har besök! Min svenska Dubbeljackpot (om ni kanske minns mitt tidigare inlägg i augusti) är äntligen här! Det är så roligt att ha två av sina bästa vänner på besök. Personer man har en längre historia med. Som känner en både utan och innan. Ens bra sidor, men också ens mindre bra. Och som ändå tycker om en. Något man i vissa stunder kan förundras över. Men som man självklart alltid gläds över. Det var nog det jag saknade mest när vi flyttade hit. Att ha en historia. En särskild sorts relation. Till personer i sin omgivning. Till platsen där man lever. Plötsligt är allt nytt och främmande.

Att "bryta upp" och verkligen lämna sitt eget land och sin kultur. Sin hemstad, sin familj och sina vänner. För att flytta till ett helt nytt ställe där man inte känner någon. Det är verkligen en omtumlande upplevelse. Man vet inte hur saker och ting fungerar. Inte ens de enklaste vardagssaker vet man hur man ska utföra. Allt tar tid. Man måste fråga. Söka svar. Ta reda på. Men så småningom så lär man sig. Allt-eftersom. Man köper sin tunnelbanebiljett på ett par minuter. För nu vet man ju var och hur man ska göra det. Man vet i vilken affär man ska gå för att handla nässpray. Man vet vilken sorts mjölk man ska köpa i affären och vilken sort man inte tycker om. Man vet var man kan få tag på kaffe som smakar gott. Saker och ting faller på plats. Man har börjat skapa sig ett vardagsliv.

Det som däremot tar lite längre tid är detta med att skapa sig ett nytt kontaktnät. Från att ha varit någon är man plötsligt ingen. Man måste börja om från början. Hitta en plats i ett socialt sammanhang. Detta behov är självklart individuellt på det viset att vissa har ett stort socialt behov medan andra inte alls kräver lika stort socialt umgänge för att må bra, men jag tror ändå de flesta har något socialt behov. Frågan är "var ska man börja?". Det är ju inte lika lätt som när man var 7 år och gick fram till någon och frågade "Ska vi leka?" och vips så hade man en kompis. I mitt fall så skapades de första kontakterna via jobbet. Det var naturligast så eftersom jag spenderar ganska mycket tid på min arbetsplats samt att mina kollegor var de första personer jag träffade här. Med tiden har detta sociala nät utökats. Det går absolut inte fort, men nu känner jag att jag har såpass många, och framförallt bra vänner här att jag trivs med tillvaron. Fortfarande är flera av de vi umgås med nuvarande eller f d kollegor. Men vi umgås även en del med flera som bor i vårt hus. Ungefär hälften är amerikaner och resten är européer. Inga är svenskar.

Jag tycker att mina nya relationer här på många vis har berikat mitt liv. Att lära känna personer med en helt annan bakgrund. Med erfarenheter från andra kulturer, andra språk. Med andra synsätt på många saker. Det är roligt, spännande och otroligt lärorikt. Men trots detta så är det en speciell känsla när man träffar vänner som man har känt länge. Att ha en historia tillsammans. Någon form av gemensam plattform som sträcker sig bakåt i tiden. Att ha sett den andra personen utvecklas till den person den är idag. Detta är en speciell känsla och ger en särskild vänskap, och det är framförallt den sortens relation jag kan sakna här. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på det tidigare. Kanske för att det i Sverige var så naturligt att omge sig med personer från olika tidsepoker i ens liv. Samtidigt. Man stiftade nya bekantskaper och fick nya vänner, men hade hela tiden sina "gamla" vänner omkring sig. Man hade ett tryggt och invant socialt liv men kunde välja att ge sig ut på lite mer oprövade sociala marker då och då. Om man nu kände för det. För att vidga sina vyer. För att få lite ny input. Men det är stor skillnad på denna situationen och den som man ställs inför när man plötsligt befinner sig i ett land och en stad där man inte känner en enda person. Där allt är nytt. Där man inte har några gamla vänner att "förlita" sig på. Där alla bekantskaper börjar i något slags "marknadsföring" av sig själv - "Här är jag, sådan här är jag." Man blir snabbt ganska trött på att vandra runt som en levande reklampelare vars enda budskap är att visa hur "bra man är". Men man har inte så många val. Antingen är man aktiv i sitt kontaktsökande eller så sitter man ensam. Det gäller på jobbet som privat.

Nu efter 2 år här tycker jag att det känns lättare. Man har ändå känt de flesta personer man umgås med i mer än 1 år och "ny historia" börjar skapas. Det är i sig häftigt. Detta, tillsammans med det faktum att vi ändå varit lyckligt lottade som haft besök av såpass många svenska vänner, gör att vi återigen har börjat spinna vår sociala trygghetsväv. Man har lyckats börja pussla ihop en ny social tillvaro. Genom att återskapa ett nytt socialt nätverk. Och samtidigt försöka bibehålla sitt gamla. Inte alltid helt enkelt, men i mitt fall verkligen nödvändigt! Utan socialt liv skrumpnar jag ihop som ett litet russin.

Jag tror att dessa känslor är mer eller mindre generella för de flesta människor. Ung som gammal. Genom alla tider, i alla kulturer. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Att ha en historia tillsammans. Att känna att man är någon och att folk omkring en faktiskt ser en och uppskattar en för den man är. Att hitta sin plats i tillvaron även om tillvaron förändras. Så enkelt och samtidigt så svårt. Man får helt klart vara beredd på att det kan ta tid att bygga nytt. Men det går att göra och är inte på några sätt omöjligt. Och man ska heller inte glömma bort att det allra oftast är roligt under tiden. Det är ju då som den "nya historian" skapas. Nya relationer kommer ju en gång i framtiden att vara "gamla".

Ut ur garderoben

Okej,
så nu har jag lagt in lite nya länkar här på bloggen.
Jag har länkat till de bloggar jag regelbundet besöker och läser. Flera av dem är skrivna av andra svenskar som också lämnat Sverige för att numera bo och leva utomlands. Jag tycker verkligen det är jättekul att jag hittat era bloggar eftersom det känns roligt och intressant att läsa om hur ni upplever er tillvaro utanför Sveriges gränser. Ofta får jag en "Wow, just så känner jag också!" eller "Just det har jag också upplevt!".

Sedan har jag även lagt in andra bloggar jag följer och som jag tycker är rolig och tänkvärd läsning. Några av bloggarna har jag lärt känna på andra forum på nätet. Andra är sådana som jag "sprungit på" när jag varit ute och surfat omkring lite mer planlöst, men som jag verkligen fastnat för, och fortsatt läsa.

Det är så skoj och på många vis fascinerande att man faktiskt kan "lära känna" folk genom att chatta med dem på internet eller läsa deras bloggar. Man får ta del av andra personers liv och upplevelser, känslor och tankar. Det är otroligt berikande och jag är verkligen så glad över att dels kunna dela med mig av mina egna erfarenheter och funderingar, dels att vara inbjuden till att få ta del av andras.

Förutom att länka till de bloggar jag läser har jag bestämt mig för att även länka till vår gamla hemsida. Först när jag startade bloggen ville jag att den skulle vara ganska anonym. Mest för att det kändes befriande att skriva utan att vem som helst som hittade min blogg på nätet skulle kunna veta vem jag var. Inte direkt iallafall. Men nu känns det inte så viktigt längre. Jag känner att jag har fått såpass mycket bloggerfarenhet och bloggsjälvförtroende att det kommer att fungera även om jag länkar till en mer informativ sida. Så nu har jag verkligen tagit steget ut ur garderoben! Och om det känns alltför läskigt kan jag ju alltid radera länken senare och hoppa tillbaks in i garderobens anonyma trygghet igen...

När vi flyttade hit ville vi ha en hemsida där vi kunde lägga upp bilder samt berätta lite om vad vi hade för oss har borta. Så att familj och vänner kunde känna att de tog del av vårt liv här trots avståndet. Det hela började väldigt bra, men i början av detta året kraschade programmet vi använde så fort vi försökte uppdatera sidan. Troligtvis för att vi lagt in alldeles för många bilder. Det som redan är inlagt är det inga problem med, däremot går det knappt att uppdatera sidan. Vi bestämde då att vi skulle "omarbeta" hela hemsidan, och eftersom M är den som är mest kunnig och har största intresset för detta med datastrul så beslutade han sig för att ta tag i det hela. Det hela går dock ganska långsamt även om det faktiskt går framåt. Men eftersom jag var alldeles för otålig för att invänta att den "nya hemsidan" skulle bli färdig så startade jag denna blogg i våras! Inte som en direkt ersättning egentligen, utan kanske mer som ett komplement. Jag känner att vår gamla hemsida (som ju förhoppningsvis ska förvandlas till vår nya hemsida inom en överskådlig framtid) fyller en helt annan funktion än min blogg. Bloggen är mycket mer personlig. Den är min alldeles egna och här kan jag verkligen växla mellan att beskriva händelser & upplevelser med tankar och funderingar som jag har. Den har liksom blivit en sorts kanal för mig som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst nu när jag har börjat få fler och fler "bloggvänner" och till och med kommentarer på mina inlägg. Det är jätteskoj!

Men för er som är nyfikna på fler bilder och mer fakta, nu kan ni bara öppna dörren till min gamla garderob. Jag har lämnat den på glänt så det är bara att stiga på. Välkomna!

Baby Shower med Baby SPA

Baby Showern blev utomordentligt lyckad måste jag säga! Allt gick över förväntan och det var hur roligt och mysigt som helst. Det hela var en överaskningsfest för den blivande mamman. Hon och hennes man är inte amerikaner utan från Indien och där har man inte heller Baby Showers, så vi hade planerat allt i hemlighet. Hennes man skulle lura med henne med förespeglingen om att de skulle träffa några vänner till honom som bor i samma område som vi på Manhattan. Vissa av oss hade ansvaret för att planera och inhandla dekorationer och lekar. Andra skulle ha med sig mat, dryck och annat ätbart. Vi hade alla med oss olika presenter som vi tyckte att den blivande babyn skulle ha och vi hade även samlat pengar till ett presentkort på "Babies R us" så de blivande föräldrarna kan köpa något de behöver.


Några saker att imponeras av efter gårdagen:

1) Hur otroligt snabbt vi lyckades dekorera lägenheten med alla dekorationer.
"Dekorationsklubben var seeeeeeeeen.... Så vi började att misströsta över att vi överhuvudtaget skulle hinna med några dekorationer innan festföremålet skulle dyka upp. Men det gick galant!


2) Att det faktiskt blev himla fint utan att bli alltför "snuttipluttigt".
Eller tja smaken är ju delad, vissa skulle säkert tycka det var alldeles för sockersött eller "cheesy", men jag var inställd på mycket högre sockerfaktor så jag blev positivt överraskad

3) Hur mycket olika sorters dekorationer och annat som finns att få tag på till saker som detta.
Här var det inte fråga om endast ballonger och girlanger, utan även dekorationer i form av hjärtan, haklappar etc... med text som skulle hänga i trådar från taket, eller klistras upp på väggen. Ett speciellt ark som man hängde på väggen där alla kunde skriva något och signera.


4) Hur väl vi lyckats bevara hemligheten.
Den blivande mamman blev verkligen överraskad! Det tog henne ganska lång tid att samla ihop sig och smälta att vi stod där i ett superdekorerat rum och skrattade.


5) Alla lekar som man tydligen ofta gör på baby Showers.
En var att med ett specialinköpt band gissa hur stor den blivande mammans mage var. Den roligaste var nog den där alla deltagare hade lämnat bilder på sig själva som bebisar och sedan skulle festföremålet gissa vilken bild som var vem.
Den absolut mest vidriga var den där lekledarna förberett olika godis (choklad av olika märken och sort) försmält i ett antal blöjor. Man skulle sedan lukta på dem och gissa vilken chokladsort. Hm... Även om man visste att det var choklad så var utseendet såpass övertygande att man helst inte alls ville hålla i blöjan och ännu mindre föra den till näsan!


6) Hur många personer vi faktiskt lyckades klämma in i vår lilla lägenhet.
Detta utan att det kändes alltför klaustrofobiskt utan bara en skön känsla av "The more the merrier".




7) Den absolut coolaste och mest amerikanska presenten.
Ett "badkar" eller kanske mer stor badbalja, med medföljande "wirlpoorl" som man kunde koppla till baljan och därmed få ett bubelbad till bebisen! Ett baby SPA.


Ett lustigt sammanträffande är att Annika just skrev ett inlägg på sin blogg (vilket är en av de bloggar jag följer) om när hon väntade och födde barn här i USA, och hon nämnde där sin Baby shower. Det tyckte jag var kul!

Jag måste säga att jag hade otroligt roligt på denna Baby Shower. Men det är samtidigt så att jag fortfarande känner mig otroligt svensk, eller kanske snarare icke-amerkiansk, beträffande att "fira" ett barns ankomst innan det har kommit. Tyvärr vet jag flera stycken som har mist sina barn i ett mycket sent stadium av sin graviditet och denna vetskap gör att jag hellre skulle fira med en fest efter att barnet väl kommit. Även om jag förtås förstår att vitsen med en shower är att man får alla bebissaker innan barnet har anlänt så att man är väl förberedd på dagen D.
Och där ligger ju självklart ett baby SPA himla högt upp på prioritetslistan måste jag säga, haha!