Fredagstema - månadens fynd

Jag är lite sen med mitt fredagstema, men här kommer det iallafall. Detta är det sista temat från Strandmamman, nästa månad vet jag faktiskt inte vem som står för temat, men någon där ute i "Fredagsklubben" får gärna tipsa mig!

Vill även passa på att hälsa Christel välkommen i denna växande skara. Jättefint och tänkvärt inlägg du hade tycker jag!

Jaha, jag skulle vilja säga att för vår del var "Måndens Fynd" något som vi fick redan i höstas. Alltså inget vi köpt eller fått under denna månad. Så varför skulle jag då kalla det för "Månadens fynd" undrar ni kanske. Jo, helt enkelt för att:

1) saken ifråga började användas för första gången denna månad

2) den används fr o m nu i stort sett dagligen, ja ofta flera gånger om dagen vilket visar vilken enorm genomslagskraft användningen av denna sak har haft!

Det (o)lustiga är väl att om man skulle försöka sig på att beskriva detta månadsfynd skulle det defintivt låta som århundradets "Ofynd"! Särskilt om man som vi bor trångt i en liten lägenhet på ca 45 kvadrat. Beskrivningen lyder nämligen såhär i korthet:

Rosa plast med inslag av andra pastellfärger. Stor, klumpig och aberful.

Det låter inte så vidare värst "fyndigt" va?!

Men det är verkligen inte utseendet som har lyft fram denna klumpiga tingest till översta platsen på listan över månadens fynd, utan Funktionen! Och den har hittills visat sig vara helt fantastisk!

Så vad är det då underar ni säkert.

Jo en s.k Exersaucer!

Ursäkta, en vad för något??!!

En Exersaucer.

Eh...???

Ja jag hade heller ingen aning om vad detta var för något förrän jag fick den av en kompis på jobbet. Och jag kan tillägga att första anblicken av den när hon dumpade av den i vår lilla lägenhet var "neeeej, vad f-n är detta?!?!??!!!!" Och även om både jag och M tackade artigt för gåvan så bestämde vi i hemlighet att den skulle åka ur lägenheten snarast. Något så fult, hemskt och anskrämligt hade vi nästan aldrig tidigare sett. Dessutom gjorde storleken att vi inte visste var vi skulle förvara den. Men efter att ha pratat med en annan f d jobbkompis så blev vi ändå övertalade att behålla detta rosa plastmonster eftersom vi annars skulle ångra oss. Och idag är vi båda strålande glada över att vi lät oss övertalas. Visst är den lika ful, lika stor, lika klumpig. MEN den är en halvårsbebis våta dröm. Och det som ger glädje till en halvårsbebis skänker i sin tur tusenfaldig glädje till halvårsbebisens föräldrar. Jag lovar.

För att ni ska få en bild av vad jag talar om kan ni kolla in filmen nedan.

Detta är premiären! 

Nedan är ytterligare ett par bilder på Skönheten & Odjuret....

Som sagt, ett Rosa Plastmonster är vad det är. Men Lill-Snorpan kan verkligen roa sig i den.

Hon når precis ner till "golvet" vilket gör att hon kan "hoppa" i sitsen. Detta är ett av hennes huvudnöjen nuförtiden. Och att ha henne hoppandes i Plastmonstret gör att man inte konstant har mjölksyra i sina stackars armar....

En glad tjej som inte helt har listat ut vad alla knappar och spakar kan användas till.

Gräsänka

Så är M i Chicago. Jag och Lill-Snorpan är ensamma hemma fram till imorgonkväll. Sent kommer M hem. Troligen strax innan midnatt eller så.

Så ikväll blir det tjejkväll där hemma!

Hm, vad detta innebär vet jag inte än riktigt. Vi får ta det lite som det kommer.

Kanske blir det någon film?

Men säkert är iallafall att kvällen kommer innehålla minst en stor mjölk! Och ganska troligt är att den även kommer innehålla en liten öl. Eller möjligen lite vin? Eller kanske kanske kanske en god Single Malt.

Vem som ska ha vad kan ni ju försöka lista ut...!

Det är fredag idag med fredagstema. Men jag har inte hunnit med det än. Troligen kommer det ett något försenat tema i helgen.

Hoppas ni alla får en skön helg!

Mamma eller inte mamma - det är frågan

Episod idag på dagis när jag skulle hämta Lill-Skruttan:

Klev in genom dörren. Ser flera barn sitta på golvet med två av lärarna. Ser Lill-Snorpan och styr självklart mina steg i bestämd riktning mot henne. Hon har precis börjat gråta men slutar så snart hon får syn på mig. Ler stort. Jag skyndar självklart fram och lyfter upp henne. Gosegumman.

MEN....

Hör då ett illtjut bakom mig. Vänder på huvudet och tittar dit. Där nere på golvet sitter en liten kille A. Han tittar på mig med sina mörka tårfyllda ögon och sträcker upp armarna mot mig. Hans underläpp darrar kraftigt. Jag inser att han snart är på väg att börja gråta "på riktigt".

Sätter mig ner på golvet med Lill-Skruttan i mitt knä. Hon är mycket nöjd. Jag pratar lite med A. Hela hans ansikte skrynklar plötsligt ihop sig. Tårar sprutar fram ur ögonen och han grååååååter högljutt samtidigt som han hela tiden sträcker armarna längre och längre mot mig. Viftar till slut med dem.

 

Då kommer en av lärarna C farande. Hon skopar upp A i sin famn och säger "Oh honey, sorry but she isn´t your mom." Sedan ler hon mot mig och säger "He first thought you were his mom".

Jag hade redan börjat inse det. Inte för att jag direkt är jättelik hans mamma. Hon är längre, spädare byggd och har längre hår. Men visst, hon är också asiat och kanske kanske påminner jag liiiiite om henne? Iallafall i A´s ögon?

Under hela tiden jag pysslar med Lill-Skruttan hör jag A´s gråt. Men till slut när vi går ut genom dörren så verkar C ha lyckats trösta honom.

Stackarn. Så otroligt nesligt att bli sådär överglad åt att se sin mamma komma, bara för att några sekunder senare inse att näe, det var ju inte mamma!

När M kommer hem berättar jag om episoden. Vi är båda lite förvånade över att A reagerade så starkt på mig. Visserligen har jag ett asiatiskt utseende och båda hans föräldrar är asiater. Och kanske är det så att i just denna miljön så är A helt enkelt van vid att om en asiatisk kvinna med långt hår kommer in i rummet så är det hans mamma. På vår avdelning finns nämligen endast tre mammor med asiatiskt utseende. Det är jag själv samt två andra mammor varav A´s mamma är en. Men jag hämtar och lämnar ju såpass sällan. Det är ju nästan alltid M som sköter detta. Och av de andra "asiatiska mammorna" så är det bara A´s mamma som har långt hår. Vi får väl se hur det går imorgon. jag ska ju både hämta och lämna då eftersom M är i Chicago.

Ha ha ha den äran...

Idag är man alltså ett år äldre. Känns bra faktiskt. Och alla Ni där ute - Tack för alla grattis! Mail, sms, kommentarer i bloggen etc etc...

Jättekul och jag blir så himla glad!

Hittills har min födelsedag varit jättebra.

Förutom vädret som är hur dåligt som helst idag. Snöslask som konstant kommer ner från en mulen himmel. Dessutom är vägarna helt igenslaskade så man får ofta vada genom enorma pölar när man ska korsa gatorna. Usch! Dessutom stannade inte bussen på rätt hållplats fast jag plingade. Utan jag fick hojta att jag skulle av efter att jag såg "min" hållplats fara förbi utanför fönstret. Typiskt när vädret är så uselt!

Men imorgon ska vädret iallfall bli bättre och jag tror det ska hålla i sig över hela veckoslutet. Hoppas på det.

Imorse fick jag superlyxig frukost som M gjort. Våfflor med blåbär och hallon. Smoothie samt te. Mums!! Vi ägde inte ens ett våffeljärn tidigare, så det hade han gått och köpt dagen till ära! Synd man inte fyller år varje dag. Jag hade tagit sovmorgon också vilket var fantastiskt skönt! Istället för att skynda upp vid 5-tiden så sov jag till Lill-Snorpan vaknade och då kunde jag ändå ligga kvar med henne i sängen tills M kom och sjöng med tända ljus. Mysigt!

Ikväll blir det middag på en av våra kvarterskorgar. Ett av våra favoritställen i närheten av oss. Vi tar med oss Lill-Skruttan för vi har inte fixat någon barnvakt. Men en av de saker som är så bra med denna resturang är att man lätt kan ta med sig barn dit. De är urtrevliga och det finns plats för barnvagnen. Ser jättemycket fram emot det. Så nu ska jag ta och plocka ihop här på jobbet så jag hinner hem i tid. 

Det här med åren ja...

I morse på tunnelbanan:

Två tjejer står framför mig och pratar. Jag gissar att de är runt 25. Den ena har kjol, svarta leggings och converse på fötterna. Håret brunlockigt lite "slarvigt" uppsatt i en lös hästsvans. En svart väska med stora nitar utrspridda över locket samt ett fastsytt döskallemärke i rosa. Den andra tjejen, hennes kompis, också brunhårig men med ett brett hårband där små testar letat sig fram runt ansiktet. Smala jeans och mörk jacka. Hon håller en bunt papper i handen och jag ser att det är något som ser ut som sinuskurvor utritat på ena pappret. Samt text. De pratar högljutt om någon händelse som tjejen med hårbandet var med om igårkväll. Händelsen inkluderar någon Kevin. Denna Kevin stöts och blöts. Analyseras. Hit och dit. Han sa och han gjorde. Han sa inte och han gjorde inte. Fniss och små utrop. Ibland höga skratt.

Resten av tunnelbanevagnen är tyst. Folk blundar lutade mot ryggstödet. Vissa med en termosmugg i handen. Andra läser tidning eller sitter med hörlurar och bara stirrar rakt fram. Men de två tjejerna verkar formligen bubbla över av allt som ska berättas sedan de senast sågs.

Jag inser plötsligt med full kaboom att det inte enbart är åren som hunnit ifatt mig, utan faktiskt själva åldern i sig.

Jag vet att jag ofta går omkring och tror att jag känner mig som jag gjorde när jag var 25. Att jag inte förändrats nämnvärt sedan dess. Men faktum är det har jag ju verkligen. Att jag går runt och "känner mig som 25" är ju bara en illusion. Varför jag tror att jag känner mig ungefär som 25 vet jag ärligt talat inte? Kanske för att min bild av mig själv som 25-åring är en bild av en kvinna som är mogen och vuxen och som utan svårigheter kan ta ansvar för sitt liv. Någon som trots sin mognad ändå kan flippa ur ibland och ha enormt kul åt just ingenting. Precis som de där två tjejerna på tåget i morse. 

Men det är här någonstans jag nu plötsligt inser att det inte stämmer. Att min känsla av att vara 25 snarare är ett resultat av att jag faktiskt glömt hur jag var när jag var just 25. Glömt hur mitt liv verkligen såg ut då. Vad jag tyckte kändes viktigt. Vad jag gjorde och inte gjorde.

För när jag nu sitter och tänker tillbaka så inser jag att väldigt mycket var väldigt annorlunda då. Mitt liv, mina val, mina prioriteringar och främst min egen person. 

Så nej, jag känner mig inte alls som 25. Verkligen inte.

När jag studerar tjejerna på tåget inser jag också med kraft att jag förändrat mig mycket sedan jag var 25. Att så mycket hänt under åren mellan då och nu. Händelser som väl kan kallas livserfarenhet och som gör att jag idag känner mig mer som att jag fortfarande har nära till den där 25-åringen inom mig, men ändå inte alls är den personen. Nära på så vis att jag tydligt kan minnas hur jag kände och tänkte då. Hur jag resonerade. Utifrån det liv jag levde då. Men detta är ju långt ifrån att verkligen känna sig som 25.

Så ja, åldern har defintivt hunnit ikapp mig nu. Mer balans mellan åren som adderats till mitt födelseår och känslan av hur gammal jag är. Och det känns riktigt bra.

Men visst spelar åren i sig mindre roll. Iallafall i detalj. Jag tycker fortfarande mest de är ett nummer som inte säger särskilt mycket om ens egentliga "ålder". Å andra sidan talar åren till viss del om i vilket stadium av livet man är. Vilken fas. Iallafall på ett ungefär.

Och imorgon kommer jag att lägga ytterligare en siffra till mitt nummer. Ännu ett ljus i tårtan. Inte vet jag ifall det kommer att ge någon tyngd åt min ålder? Vare sig positiv eller negativ. Om just denna siffra kommer att kännas mer? Den kommer i vilket fall att göra att jag på pappret är närmare 40 än 30. Vilket såklart kan upplevas som ett nytt steg i ålderstrappan. På gott eller ont. 

Fast i ärlighetens namn känner jag mig nog mer som 30. Tror jag.

Eller hur var det nu det var med det där med år och känsla? Hm....?

Kanske kan jag säga att jag känner mig mer som en 30-muffins men med en hel del livserfarenhet så att säga "sprinkled on top"....?!

 

 

Promenader, Solstrålar, Concorder och lite Hawaii

Ny dag, ny vecka.

Det kändes nästan lite vår i luften i helgen trots att det var minusgrader och kyliga vindar. Kanske är det ljuset som ändrat sig och blivit mer vårlikt?

Vi hade en riktigt skön helg. Tog det bara lugnt. Promenerade i Central Park på lördagen. Det var vackert men rätt blåsigt så man blev sådär skönt lagom frusen på det där sättet som gör att man känner att man varit ute. Jag gillar det. På vägen hem gick vi förbi Le Pain Quotidien och köpte med oss lite godsaker att fika på. Lill-Skruttan var en helt fantastisk solstråle hela lördagen! Så roligt att vara med henne när hon är på sitt soliga humör. Hon sprallar, pratar, flirtar och charmar.

Vi avslutade kvällen med att titta på två avsnitt av "The flight of the Conchords" vilket är en helt underbar HBO serie som vi blev tipsade om av en kompis. Så jag hyrde säsong 1 på Netflix. Två fantastiskt duktiga New Zealändska killar Jemaine och Bret, som skriver låtar och liksom gör "parodi" på olika musikgenrer. Själva serien handlar om hur dessa ganska omogna och naiva singelkillar försöker slå i New York. Bara såååå kul tycker jag! Om ni vill veta lite mer kan ni läsa här.

Här är ett par smakprov på låtar som jag bara älskar i serien:
Först ut är "Albi the racist dragon":




Sedan lite om hur det kan vara i en långvarig relation.... i "Business time":



De dejtar en hel del killarna med lite olika framgång. Här är en låt som Bret skrev till sin tjej i början av serien:



Och här är en annan sång tillägnad ett par andra dejt-tjejer som jobbar på ett "franskt café". Helt hysteriskt kul tycker jag att denna låt är:



Okej, nog om "Flight of the Conchords" nu..
Igår var vi också ut en sväng och gick i stan. Sedan var det lite pyssel hemma. Tvätt, matlagning och annat som ska fixas. Vår lilla Solstråle var något molnigare än dagen innan, men inte mulen. Hon lyckas nu vrida sig motsols ifall man lägger henne på mage. Men detta gör henne extremt frustrerad och arg eftersom det hon egentligen vill är att krypa framåt. Inte i cirkel.
Efter ytterligare en lugn och skön dag kollade vi in en dvd "Forgetting Sarah Marshall" vilket var en väldigt bra film. En komedi, men inte alls sådär "Haha-höhö-flåshurtig" som många amerikanska komedier kan vara, utan med en betydligt svartare färg. Jag gillade den verkligen! Den överraskade mig på ett sätt jag inte trott den skulle göra. Dessutom en extra eloge till den fantastiskt rolige karaktären Aldous Snow spelad av Russel Brand, samt den otroligt roliga parodin på Horatio i "CSI Miami" som liksom flashar förbi i filmens version av "CSI". 

Eftersom en del av filmen utspelar sig på Hawaii fick jag i vanlig ordning Hawaiilängtan... Mmmm....! Just SÅ blått var havet ju, och SÅ grön var växtligheten. Ah, om man ändå fick åka tillbaks dit en dag....

Här ett litet smakprov:



Denna vecka kommer bli lite annorlunda eftersom jag dels har födelsedag snart, och dels för att jag kommer spendera en del tid ensam med Lill-Snorpan. Ikväll ska M ut med jobbet på deras årliga middag. Och i slutet av veckan ska han till Chicago för att besöka ett annat labb som arbetar med liknande saker som M. Jag gillar Chicago så lite småavis är jag nog. Men tycker samtidigt att det är jättekul att han får resa lite med jobbet. Senast han var någonstans med jobbet var ju i Seattle. Nu ska jag fortsätta sippa på min nya Starbucksfavorit "London Fog tea latte" och vara lite nyttig här på jobbet.

Fredagstema - Min farfar

Detta är tyvärr ett tema jag inte kan skriva så väldigt utförligt om. Min farfar var nämligen en man jag aldrig någonsin träffade. Han dog när min pappa var endast 1 år gammal. Av lunginflammation. Detta var alldeles innan penicillinet hade upptäckts. Om han blivit sjuk ett år senare hade man troligen kunnat bota honom, och då hade han överlevt. Men nu klarade man det inte. Tragiskt såklart. Min pappa växte därför upp utan en pappa. Min farmor tog hand om honom ensam. Men hon berättade långt senare att hon gett sig den på att min pappa inte skulle lida av att han endast hade en mamma och inte någon pappa. Det måste varit svårt. På den tiden fanns ju inte heller någon barnomsorg så jag minns att min pappa berättade att han bodde hos sin mormor och morfar när min farmor jobbade. Som nybliven mamma kan jag inte ens tänka mig hur svårt det måste vara att vara ensamstående förälder. Då som nu. Att försöka få det att gå ihop ekonomiskt. Att vara både mamma och pappa "i ett". Att vara ensam om allt det praktiska. Men kanske framförallt att själv ha hela ansvaret för sitt barn. Att inte ha någon att prata med när problem uppstår. Ingen att ventilera med. Det måste vara oerhört tungt. Och tufft. Så en stor eloge till alla ensamstående föräldrar! 

Men nu var det ju varken min farmor, min pappa eller ensamstående föräldrar dagens tema skulle handla om utan om "min farfar".

Så eftersom jag aldrig lärde känna min farfar, så kommer här de små fakta som jag känner till och som därför får tjäna som skissblock till den bild av min farfar som jag har idag.

- Efter att ha pusslat lite och "läst mellan raderna" i de brev min farfar skickade till min farmor, så inser man att de hade en ganska tuff kärlekshistoria. Min farfar var tydligen inte alls "godkänd" av min farmors mycket akademiska Uppsala-släkt (en släkt som delade in kalenderåret i terminer vilket säger en del tycker jag) utan ansågs nog som en rebell och en ganska dålig blivande man. Ingen akademisk examen eller titel. Därav den långa väntetiden innan det slutligen blev giftermål. 

- Den främsta anledningen till min farmors föräldrars motvilja till hennes och min farfars relation verkar bottna i att min farfar var en hängiven och aktiv socialist. Han arbetade mycket aktivt med Socialdemokraterna och enligt en del dokument samt brev som vi hittat efter min farmors död verkar han ha träffat både Hjalmar Branting och andra på den tiden höga politiker på vänsterkanten.

- En av de saker som låg honom varmt om hjärtat var tydligen bostadspolitiken. Så han var en mycket delaktig i grundandet av HSB. Vi har t ex hittat papper med kondoleanser från folk som skickat blommor till hans begravning och där finns flera kända arkitekter med som ritat hus som fortfarande finns kvar i Stockholm. Flera av dessa var involverade i olika HSB-projekt.

- Det enda egna minnet jag har av min farfar är ett gammalt svartvitt fotografi som min pappa visade mig när jag var lite och vi besökte hos farmor. Jag minns tre saker. Att han var lik min pappa till utseendet. Att han såg mycket sträng och barsk ut. Och att jag tänkte att jag var glad att han inte var min pappa utan en farfar jag aldrig behövt träffa.

Det sista var nog för att jag tyckte han såg så arg ut på bilden att jag nästan kände mig lite rädd för honom trots att det endast var ett fotografi.

Idag kan jag däremot känna att jag gärna skulle vilja veta mer om min farfar. Och jag kan även känna en viss stolthet över att han faktiskt var så aktiv och delaktig i något han trodde så starkt på. Att han ville förändra. Samhället och därmed situationen för många. Till det bättre.

Jag är också nyfiken på kärlekshistorien mellan honom och min farmor. Jag inser nu att den måste varit mycket stark och mycket komplicerad. I en tid där man inte helt enkelt "gick emot" sina föräldrars, ja hela släktens vilja så höll de ändå fast vid varandra. Vackert, romantiskt, bara "ödet" eller kanske en vilja att inte låta sig kuvas av traditioner och konventioner? 

Vi delar inga gener min farfar och jag.

Hans blod flyter inte genom mina ådror.

Jag är ingen liten knopp längt ut på hans genetiska släktträd.

Ändå delar vi något för mig oerhört starkt.

Sonen min farfar fick. Sonen som han tyvärr aldrig fick se växa upp eller lära känna.

Men som växte upp till den man jag senare kom att älska - som min pappa.

Ingen vanlig lunch

Som vanligt tog jag min lunch och gick till vårt lilla konferensrum.

Som vanligt bar jag med mig min kaffemugg fylld med hett gott kaffe.

Som vanligt satt vi där runt bordet, jag och mina arbetskompisar. Alla ätandes sin lunch.

Men....

Istället för att prata, skratta, skvallra, skämta, eller försöka problem så var vi väldigt tysta. Alla satt vi och tittade på storbildskärmen på ena väggen. Upp- och inkopplade via CNNs webbsida. Live. Inauguration. Idag vid lunchtid fick detta landet en ny president. Eden är svuren. Gud har tillkallats. Som vittne och som hjälpreda och stöd. Precis i sedvanlig ordning i detta landet så går politik och relgion hand i hand. Jag har dock inte riktigt vant mig vid just detta än. Tycker fortfarande att det känns underligt och rent av lite "fel". Men så är det här.

Obama såg tagen ut. Rörd av ögonblickets storhet. En portion nervositet också gissar jag. Men också ett värdigt lugn.

Sedan höll han sitt första tal som president. 

Han är verkligen en fantastisk talare. 

Med blicken fäst ut i det enorma folkhavet. Rök ur munnen. Och med stor inlevelse talade han till det amerikanska folket. Om sina förhoppningar. Vad han vill och vad han hoppas för detta landet. För dess framtid. För dess folk. 

Ingen vanlig lunch idag alltså.

Inauguration.

En gammal era slutar och en ny tar vid.

Vi får se vad den för med sig.

Förhoppningsvis något gott.

Bilden här är från CNN´s hemsida.

Jag kan sitta jag är inte rädd

I måndags hände det! Lill-Skruttan satt för första gången utan stöd! Det hela skedde på morgonen när M lämnade henne på dagis. Innan han gick därifrån satt hon plötsligt bara där. Rakt upp och ner. Som om det var det naturligaste i hela världen. Och självklart utbröt jubel på dagis. En av de välkända s.k milstoplarna har hon nu kommit till. Jättekul! Just detta med att sitta har ju tagit lite tid för vår lilla Snorpa. Men det är något vi sett fram emot eftersom det känns som om vår sociala lilla tjej kommer tycka att livet är så mycket roligare när man kan sitta upp och "vara med" lite mer.

Och sedan i måndags har hon fortsatt att sitta mer och mer. Här sitter hon i soffan med mig dagen efter premiärsittningen. Lite vingligt är det från och till. Men hon kan oftast parera vinglandet själv. Och hon sitter längre och längre stunder även om hon efter ett tag blir lite trött och då säger ifrån med bl a ett av sina nya ljud - argt skrik.
Det är verkligen så roligt att se de här framstegen!
Förövrigt är det jättekallt här nu. Denna veckan har helt klart varit den kallaste hittills denna vinter med temperaturer runt minus 10 grader. Ett par dagar några grader varmare men andra även kyligare. Igår morse var det ca minus 15 och imorse minus 16. Men nu väntar något mildare temperaturer igen. Idag trotsade vi ylan och tog en promenad till en av mina favoritaffärer här Container Store. Vi har ett tag pratat om att skaffa ett förvaringssystem för Lill-Snorpans saker och idag blev det inköp av "trådbackar" av svenska märket Elfa. Ni vet det där som mamma och pappa handlade på "Obs Interiör" på 70-talet. Till garderober och tvättstuga. Kanske inte jättesexigt direkt, men väldigt praktiskt. Och även om jag tycker att vårt vardagsrum numer börjar likna en förvaringslokal mer än ett vardagsrum så ska det erkännas att jag ändå föredrar att ytterligare öka på detta intryck med trådbackar eftersom det är skönare att bo i en hyfsat ordnad lagerlokal än ett vardagsrum i kaos. Så man får väl helt enkelt ta och vänja sig vid att vårt fd hyfsat luftiga vardagsrum har krympt rejält beträffande öppna ytor. Compact Living. Eller kanske mer Compact Storing...?

Så var det gjort...

Sitter framför datorn på jobbet och känner mig som om jag har en urvriden tvättsvamp i skallen. Trött och upprymd på samma gång. Energin har pyst ur mig men jag är ändå knasigt spänd och har svårt att fokusera på något vettigt. Tankarna fladdrar men har svårt att fastna på något någon längre stund. Läs mer än 5 sekunder...

Men trots alla dessa känslor är det framförallt lättnad jag känner. Att jag nu fått gjort det jag gruvat mig för ett tag. Att det är över. Att det faktiskt gick över förväntan. 

Jag är glad för det. Och tacksam.

Nu vill jag egentligen bara hem och krypa ner under täcket och gosa med katten en stund.

Sedan bli kramad länge av M. Och snuggla med Lill-Skruttan tills hon skrattar det där underbara skrattet som liksom bara kvillrar ur henne. Det som gör mig sådär barnsligt lycklig.

Men än är det en hel del timmar kvar innan jag kan få göra något eller allt av detta.

Gott om tid för tankarna att fortsätta fladdra runt i min urvridna tvättsvamp...

Payback time!

Okej, redan nu är det dags för min underbara man att få igen en del av den goda vilja och sömngåva som han gav mig inatt. Imorgon är det nämligen ett framträdande med Amy Speace här på en bar i staden som han vill se och lyssna på. Självklart är detta inga problem för mig! Jag betalar mer än gärna tillbaks med samma generositet som han visade mig inatt.
Jag säger det igen; Gott föder gott...!

För övrigt sov jag sååååå gott inatt!

Världens underbaraste man

Kvällskonversation ikväll.

Tänk er min samtalston som en blandning mellan smågnällig och uppgiven. 

M´s däremot som lugn, lugn lugn och åter lugn.

Jag: "Fy vad trött jag är. har varit trött hela dagen, ända sedan jag vaknade i morse. Fattar inte varför...?"

M: "??"

Jag: "Jag vet inte ifall det är en begynnande förkylning eller stressen över ett nödvändigt ont som måste göras i veckan?"

M: "Det är nog stressen. Och jag förstår att det tynger dig och tar en massa energi"

Jag: "Och så det är min natt inatt också!!!!!!!"

M: "Men om du är jättetrött så kan jag ta natten. Jag är inte så trött. Så får du sova."

Jag: "Säkert?????"

M: "Säkert!"

Jag: "Alldeles säkert???"

M: "Alldeles alldeles säkert!"

Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna en sådan omtänksam och underbar man??

Fast antagligen är det just för att jag är så underbar och omtänksam jag med....?

Gott föder gott, eller hur det nu var.

Nu ska den här urtrötta personen iallafall hoppa i säng. Och njuuuta av att inte behöva gå upp och mata sin Älsklingstjej mitt i natten.

För det gör hennes Älsklingsman!

Fredagstema - Förändring

Äntligen ska jag försöka få ihop ett inlägg till Fredagstemat igen. Det var hur länge sedan som helst sedan jag skrev något fredagstema. Denna månad är det Strandmamman i Finland som bestämt vilka teman det ska vara och dagens är Förändring.

Ett väldigt intressant tema tycker jag. Särskilt som förändring är något som man kan längta efter men också kan vara rädd för. I förändringens natur ligger ju alltid en mycket hög osäkerhetsfaktor. "Man vet vad man har men inte vad man får" som det ju brukar heta. Och visst är det så. Man kan aldrig i förväg veta hur en förändring kommer att påverka en själv och ens liv. Men det är till viss del detta som är tjusningen med förändringar också tycker jag. Att det är något okänt som väntar bakom nästa krök. Men det är väl detta som gör att många ofta kan känna oro inför förändringar i livet. Själv tror jag ändå att förändringar faktiskt är nödvändiga för att vi ska utvecklas. Som individer. Även sådana förändringar som, när de sker inte är särskilt positiva tror jag är viktiga. Det är ju på något vis genom förändring i våra liv som vi utvecklas och växer.

För egen del har jag genomgått en hel del större förändringar under mitt liv. En del som jag minns, andra som jag inte alls har något minne av. En del förändringar har varit positiva och spännande. Andra enbart hemska, jobbiga och sorgliga. Men summa summarum är att även de sistnämnda nu är en del av min livshistoria och därmed en del av mig själv. Hur hemska de än var att uppleva så kan jag ändå i efterhand se att de format mig till den person jag är idag. Självklart hade jag gärna varit utan de här förändringarna men jag kan faktiskt se att jag nog faktiskt lyckats att ta med mig något gott ur dem ändå trots att man inte kan tro att det skulle gå. Och det är nog detta jag hoppas att jag ska ha förmågan att göra inför framtida förändringar också. Livet ut. Att oavsett om de varit till det bättre eller det sämre kunna ta sig igenom dem, acceptera dem och så småningom kunna ta med sig något, om så bara en promilles promille, av styrka, självinsikt, lärdom eller förståelse. Att inte enbart passivt låta sig svepas med, utan även aktivt kunna ta vara på de bra saker en förändring trots allt kan föra med sig. Även om förändringen i sig är något man helst varit utan.

Vissa förändringar sker väldigt hastigt. Från en minut till den andra kan ens liv förändras helt. Andra förändringar går väldigt långsamt. De kommer liksom smygande så man knappt märker det förrän man en dag plötsligt inser att saker och ting inte är som "förr". Det kan vara ens omgivning eller kanske en själv som person.

Som utflyttad till ett annat land kan jag säga att detta förändrar en mycket. Och här handlar det både om snabba förändringar som kan ske över en dag, en vecka en månad. Men framförallt tror jag det handlar om  just de där långsamma smygande förändringarna. Man acklimatiserar sig till en ny miljö, en ny kultur ett nytt språk, en ny livsstil. Det tar tid. Man förändras liksom lite i taget.  Knappt märkbart. För min del kände jag verkligen av det nu när jag var hem till Sverige i julas. Det gjorde jag inte alls i början. Då var det enbart som att "komma hem". Hem till allt som var invant och tryggt. Allt från sociala koder till språk och den där speciella "igenkänningskänslan" som man har till sitt eget land och sin egen kultur. Men nu senast upptäckte jag att min syn på mig själv, mitt liv, min omgivning och framförallt på Sverige och det svenska definitivt har förändrats. Det är som att se på Sverige med nya ögon. Vissa saker som förr kändes så naturliga att man inte ens reflekterade över dem kan jag nu reagera på. Man kommer på sig själv med att tänka "Hallå, var det såhär det var??"

Självklart är Ella den allra största och mest omvälvande förändringen i mitt vuxna liv. Att få lyckan att lära känna denna nya och helt unika lilla person känns verkligen som en ynnest. Jag har sedan hon föddes också blivit mycket mer van vid "snabba" förändringar eftersom bebisar har en tendens att utvecklas i en rasande fart. Plötsligt inser man att man förändrar sin vardag ständigt. Helt beroende på att Lill-Snorpan förändras hela tiden. Växer. Utvecklas. Det är så roligt och spännande att få följa henne på hennes livsresa. Och förändringen är absolut inte enbart något i min "praktiska vardag", utan kanske framförallt på ett helt annat plan. Den förändring som faktiskt sker konstant med mig som person. Att få följa en annan persons utveckling som individ är nog det mest fantastiska man kan vara med om, och en av de saker som gör att man själv utvecklas och förändras. Detta oavsett om det handlar om sitt barn eller om andra personer som står en nära. Man ställs inför situationer man aldrig tidigare ställts inför. Plötsligt dyker nya frågeställningar upp. Saker man aldrig tidigare kunnat drömma om händer och man måste fatta beslut. Vissa snabba, vissa långsiktiga.

Så nu ser jag fram emot detta nya fräscha år. Att det kommer bli fyllt av förändringar av olika slag är jag helt säker på. Och faktum är att jag verkligen ser fram emot dem. Trots att man ju "vet vad man har men inte vad man får" så gillar jag förändring. Det visar att tiden, världen och man själv inte står stilla utan faktiskt rör på sig. Och det gillar jag. 

Vår senaste nykomling - Svanen!

Under de två veckor vi var hemma i Sverige lärde sig Lill-Skruttan att sitta i barnstol, eller s.k "high-chair" som det heter här. Det började i en lånad stol hos mormor B. Första gångerna handlade det om ca 5 minuter åt gången, men snart förlängdes dessa sittstunder till det dubbla och så småningom kunde hon sitta med vid bordet riktigt länge. När vi sedan kom ner till Skåne och farmor G så var Lill-Snorpan en van "sittare" och varje måltid intogs i farmors inlånade stol.

Men väl tillbaks här så hade vi ju ingen stol till henne. Alltså bar det iväg till en barnaffär på west side för att införskaffa en stol, samt även en hoppgunga eftersom hon verkligen gillat den hon testade hos A & E i december. Vad gäller stol så var nog både M och jag mer eller mindre inställda på den nu klassiska "TrippTrapp-stolen" från norska Stokke. Men väl i affären hittade vi en stol som faktiskt visade sig vara svensk! Jag gillade först inte alls själva designen. Mycket eftersom jag jämförde med Stokkes väldigt rena och enkla stol, men efter att ha pratat dels med en mycket hjälpsam expedit och sedan en förbipasserande kund som båda talade sig enormt varma för den svenska Svanen, så blev det till slut denna stol. Och nu känns den verkligen helt rätt! Det visade sig sedan att även en svensk kollega till M har just denna stol till båda sina barn och är enormt nöjd med den. De största skillnaderna mellan dessa stolar var att Svanen har ett eget bord. Detta är avtagbart så man kan välja ifall man vill att barnet ska sitta med vid matbordet eller ha det "egna" bordet. Eftersom svenskar är rätt praktiska av sig så följer självklart ett avtagbart plastskydd med till bordet. Detta kan lätt tas bort och köras i diskmaskin efter en kladdig måltid! En annan väsentlig skillnad var såklart priset. TrippTrappstolen var ca 100 dollar dyrare än Svanen vilket kändes onödigt med tanke på att Svanen faktiskt var mer "praktisk". Men fortfarande tycker jag att TrippTrappen är snyggare. Och även att färger och mönster på dynorna till TrippTrappen ligger långt före den svenska Svanen, som hade rätt trista färger och endast enfärgat (hallå, hur bra är enfärgat till ett barn som defintivt kladdar och kletar, och där man vet att fläckar kommer att komma lika säkert som skattedeklarationen?!?!?!?). Men man kan inte få allt tyvärr och denna gång fick funktion och pris gå före design.

Svanen är, precis som Tripp-Trapp-stolen en stol som kommer att "växa" med barnet. Och detta var något vi gärna ville ha. Just nu fungerar den som "bebisstol", men när Lill-Snorpan växer kommer vi att kunna "göra om" den vartefter så att den passar hennes olika åldrar och storlekar. Har för mig att maxvikten stolen ska hålla för är 250 lb vilket skulle motsvara ca 575 kg, och så tung hoppas jag att inget barn någonsin ska bli!

Här provsitter hon stolen för första gången. Och ja, redan vid första provsittningen så inser vi hur otroligt bra det var med en stol som har ett "eget" bord för hon tar ofta tag i detta för att hålla balansen när hon vrider sig om för att se på saker runtomkring sig.

Hittills har stolen varit en succé! Vår lilla Gosetjej älskar att få "vara med", och nu när hon kan sitta på samma höjd som oss när vi äter eller gör andra saker är hon ännu gladare och nöjdare än tidigare. Så hon sitter ofta i stolen även när det inte är matdags. Som t ex när vi äter. Då kan hon sitta med vid bordet. Eller om vi fixar i köket. Då kan hon sitta och titta på oss och se vad vi gör. Detta gör att vi ytterligare uppskattar att stolen har ett eget bord eftersom hon då kan sitta där och leka med sina leksaker framför sig. Även Lipton var väldigt intresserad av denna nya möbel. Fast den har inte riktigt fallit honom i smaken så som vagnen gjorde. Tror inte riktigt han har klurat ut än hur han på bästa vis ska kunna använda stolen. Men han jobbar på det...


Här nedan är även en liten filmsnutt på Lilltjejens premiärsittning i sin Svan.
Som ni ser så är den utan sitt bord här och hon är lite vingligare då eftersom hon fortfarande inte har riktigt full kontroll på sina armar och ben än.

VARNING! Ber även om ursäkt för att det är så otroligt rörigt hos oss, vilket till min förskräckelse syns hur tydligt som helst här. Värre än vanligt faktiskt eftersom vi fortfarande har både upp- och ouppackade saker strödda i vardagsrummet. En del av röran är naturligtvis även kartonger och delar från Svaninköpet.
Ville bara varna så att känsliga tittare kan förbereda sig på obarmhärtigt ostädade bilder...! Eller som man säger här "Viewers discretion is advised."

Ella provar Svanen

Dags för avsked

Så bär det av hemåt igen då. Hem till New York. Om bara ett par timmar ska vi upp för att göra oss klara att åka till tåget som ska ta oss till Kastrup. Där blir det sedan direktflyg till Newark.

Tiden här har gått både fort och långsamt. Känns som en liten evighet sedan vi anlände till Arlanda. Samtidigt så har dagarna gått snabbt emellanåt också. 

Det känns som alltid vemodigt att lämna Sverige. Men på samma gång väldigt skönt. Jag längtar hem nu. Till mitt eget hem med mina egna saker. Sova i egen säng och sitta i egen soffa.

Även till vardagen kan jag längta. Till rutiner. Trots att detta innebär tidiga morgnar och långa pendlingar igen. Men jag trivs ändå med min vardag på något vis.

Och framförallt längtar jag efter Lipton. 

Nu hoppas jag bara att resan ska gå bra. Att Lill-Skruttan inte ska bli otröstlig på planet. Att planet ska gå i tid. Att det inte ska bli några problem med att komma in i landet med våra nya visum.

Det kommer bli en lång lång dag imorgon. Start redan vid 05.30 och sedan är ju dygnet 6 timmar längre än normalt. Nu ska jag gå och sova. Få ett par timmars sömn efter en underbart rolig kväll hos Svägerskan, och sedan tetris-packning av våra väskor. Herregud! Vart tog allt tomrum i resväskorna vägen egentligen?!?!?

Hejdå Sverige!

Söder som söder....

När vi åkte till stugan idag körde vi förbi denna flagga. Jo, visst vet jag att vi är i Södern, men just denna flagga kändes väldigt överraskande att se här...!

Ännu mer absurd blev känslan när bilradion plötsligt började spela en "banjolåt" just som vi passerade huset! Syd som syd eller vadå?!

Bilderna är något sneda eftersom de är tagna ganska snabbt genom bilfönstret.