Snart på gång

Ute 24 grader och solsken.

Klockan strax efter 9.

Det ska enligt prognosen bli ca 32 grader och sol idag.

Om en dryg timme kommer Taina med familj hit och vi ska då åka till Bronx Zoo!

Ska bli så roligt att träffa dem och att spendera en heldag tillsammans på zoo:t.

Får bara inte glömma att packa solkskyddskräm.

Min nya kompis

Den här fick jag efter mitt besök hos läkaren igår. Har redan hunnit använda den två gånger. Och ja, jag känner mig faktiskt bättre. Tro det eller ej. Jag ska nu fortsätta använda den 3 gånger dagligen i ter dagar och se om detta kan hjälpa mig att bli av med min eländiga hosta. Läkaresöket igår kändes på alla vis bra. En kvinna som kändes som en sådan som står med båda fötterna på jorden om ni förstår vad jag menar. Och som lyssnade noga på mig. Både det jag berättade och på mina lungor. Ingen bronkit. Men väl astmaliknande symptom. Luftvägarana lite "stängda. Därav inhalatorn. Hon trodde att jag har en virusinfektion (streptokocker testades men var negativt) som på något vis blivit "trapped" nere i luftvägarna just beroende på att de inte var tillräckligt öppna för att jag skulle kunna hosta bort den. Nu med min nya vän hoppas jag att det problemet ska lösa sig snart.

Det kommer inte bli något Fredagstema för mig denna fredagen heller. Tur jag brasklappade tidigt om att maj månad nog inte var någon bra sådan för just fredagsteman för min egen del. Just nu går mesta tiden åt till ja, jag vet faktiskt inte riktigt? På något vis tycker jag det känns som om den springer iväg och själv springer jag efter och liksom jagar den. En viss del av kvällens tid har dock gått åt till att försöka fixa e-legitimation så att M och jag ska kunna deklarera online. Det var inte helt lätt. Alltså att fixa själva e-legitimationen. Hallå har ni på Nordea hört talas om ordet "användarvänligt" någonsin??? Om inte kanske det är dags att lägga detta till ert vokabulär och inte minst börja använda det!!! Jaja, till slut såg det ut som om vi lyckats iallafall. Men eftersom Skatteverkets tjänst att deklarera online var stängd när vi ville prova (natt i Sverige såklart) så vet vi fortfarande inte om det kommer fungera. Förhoppningsvis gör det det. Vi får testa igen imorgon.

Denna helgen är det långhelg här i USA. På måndag är det Memorial Day och då har de flesta ledigt. I och med denna helg inleds vad man kallar "den officiella sommaren" här. Det är alltså vad man hemma kanske skulle kalla "högsommar" eller något ditåt. Många säsongsberoende saker öppnar eller (ändrar sina befintliga öppettider) nu och många priser för sommarsäsongsaktiviter går upp. Sommarsäsongen håller sedan i sig fram till första helgen i september vilken också är en långhelg. Då är det Labor Day som gör att man får en extra dag ledigt.

Många utnyttjar ju de här långhelgerna och reser bort eller så. Man har ju inte så långa semestrar här i USA så jag tror dessa långhelger är viktiga för de flesta amerikaner. De blir en del av den årliga semestern. Själva hade vi inget alls planerat inför denna helgen men efter ett mail från min kära bloggvän Taina så har vi plötsligt fått lite planer! Hon och majoriteten av hennes härliga familj kommer till New York City på söndag och då ska vi minsann träffas på Bronx Zoo!!!!!! Det ska bli otroligt roligt att träffa dem igen! Vi var ju och hälsade på hos dem för snart ett år sedan och det var en underbar helg. Så nu ser jag verkligen ännu mer fram emot helgen. Imorgon ska jag dock först pallra mig iväg till läkaren för att kolla dammvippan i halsen. Vi får väl se om man får veta något matnyttigt eller om det mest blir de "Tre V:na - virus, vila, vänta" som gäller.

Gråtrist

Ute är det grått. Dock varmt och fortfarande väldigt fuktigt. Inte så kul med andra ord. Dessvärre känner jag mig själv lite gråtrist jag med.... Ni vet det finns sådana där dagar när man vaknar och bara känner att "Yes, jag är verkligen så bra och snygg och underbar!" Sedan finns de där dagarna när man känner exakt motsatsen. Man vill helst bara krypa tillbaka ner under täcket igen och sova vidare. En sådan dag var det idag. Småtrött och nästan lite sliten kände jag mig i morse. Hostan har blivit en följetong, men imorgon ska jag gå till läkaren. Bäst att kolla detta även om jag någonstans inte riktigt tror att de kommer hitta mer än att det är ngn jobbig virus som man ändå inte kan göra något åt. Men men... bäst att kolla ändå.

Kvällen igår var iallafall mysig. Lill-Skruttan var gosig om än ganska trött. Hennes kompis W kom över en stund efter middagen och sedan blev det sänggång redan efter 20. Det tog henne dock en dryg timme innan hon varvat ner tillräckligt så hon kunde somna. När hon väl somnat hade jag en "egen" kväll eftersom M var ute och firade av en kollega. Jag satt mest och pillade med en del foton på datorn vilket kändes roligt och avkopplande.

Idag är det torsdag och jag kan inte riktigt fatta var dagarna tar vägen. Tiden rinner iväg så snabbt. Snart är det juni! Nu på onsdagmorgon nästa vecka är det exakt två år sedan den där lite smådramatiska vattenavgången på tunnelbanan i Bronx. Helt otroligt egentligen.

Nej nu ska jag försöka få lite mer gjort här på jobbet innan det är dags för lunch.

Kom igen nu!

Konstigt

Ja, sedan förra inlägget så har det i praktiken inte hänt så mycket. Inte mer än att mammigheten fortsatt som vanligt. Men en skillnad är att jag känner att tålamodet kommit tillbaka igen. Åtminstone för en tid. Vill även passa på att tacka för alla fina och stöttande kommentarer till förra inlägget! Det känns skönt att inte vara ensam om sådana tankar och känslor. Tack för ert engagemang och för att ni tog er tid!

Något annat som just nu kastar sin skugga över vardagslivet är min eländiga hosta. Den verkar aldrig vilja försvinna. Inatt vardet dessutom värre än vad det varit den senaste tiden. Just som jag somnat så vaknar jag igen av att bröstet känns som om det drar ihop sig. Det känns stickigt och nästan lite som om någon pressar en tyngd över bröstet. Lite svårt att andas. Känner hur luftvägarna liksom drar ihop sig lite och i-och-med detta känner jag retningar som framkallar hosta. Jag hostar så mycket att jag till slut inser att jag måste gå ut ur sovrummet för att inte helt väcka Lill-Skruttan och M. Dessutom fortsätter den där konstiga känslan av att det liksom sticks i bröstet och att det känns svårandat. Lite samma känsla som jag kan få om jag vistas i ett rum med mycket starka dofter, som t ex mycket och stark parfym.

Ute ur sovrummet försvinner den där stickiga känslan.

Jag lägger mig i soffan. Hostar vidare och somnar sedan där. Vaknade vid 5-tiden av att jag frös. Hade ju inget täcke. Gick in i sovrummet igen för att lägga mig i sängen och sova vidare där, men så fort jag kom in i rummet fick jag tillbaks den stickiga känslan i bröstet och hostan satte genast igång. Obehagligt. Att återigen känna att luftvägarna liksom drar ihop sig och att det känns jobbigare att andas. Och att varje andetag medför en hostattack. Jag tog därför bara med mig en fleecefilt och gick ut till soffan igen. Somnade där och vaknade sedan av att M och Lill-Skruttan var uppe.

Om jag inte blir bättre i slutet av denna veckan ska jag ta och uppsöka läkare. Jag vet att man kan dras med hosta länge länge utan att det finns något att göra åt saken. Men jag blev faktiskt lite orolig inatt när jag kände att det inte enbart handlade om hostan utan att luftvägarna retades på något konstigt vis också. En obehaglig känsla när det känns som om man inte kan andas "normalt". Det underliga var dock att känslan kom endast i sovrummet. Och i morse när jag gick in där var den borta. Kanske var det annorlunda inatt eftersom vi alltid har sovrumsdörren stängd så att katterna inte ska komma in och röja runt i sovrummet när vi sover? Kanske beror det på att det just nu är väldigt hög luftfuktighet och det var rätt varmt och fuktigt i sovrummet inatt? Jag vet inte vad det kan bero på men hoppas bara innerligt att det inte handlar om någon form av allergi som börjat utvecklas.

Idag känner jag mig inte särskilt utsövd, men det är inte så konstigt. Hoppas dock att kvällen blir okej och att jag inte får tillbaks den där stickiga känslan i bröstet. M ska vara borta hela kvällen och jag är ensam med Lill-Skruttan.

Kärlekstrött

Okej, inlägget nedan började jag skriva på igårkväll (söndag). Jag hann aldrig klart så jag har skrivit färdigt det nu idag och postar eftersom jag känner att tankar och känslor som dessa ändå är skönt att ventilera. Vill dock varna er som läser redan nu att det är ganska långt, något rörigt skrivet och kanske inte ens särskilt intressant. Helt enkelt bara ett sätt att försöka klä mina tankar och känslor för stunden i ord.

Idag har varit en sådan där dag som när man tänker på den rent "praktiskt" egentligen kan tyckas vara enbart härlig och mysig. En söndag. Vädret ok. Inte alls så uselt som man förutspått. Jobbade en stund på förmiddagen och bytte sedan med M som var tvungen att jobba lite längre pass trots att det ju var söndag. Alltså spenderades i stort sett en hel dag med Lill-Skruttan. Det blev en stund i lekparken på vår gård samt en liten stund i ett av våra s.k "playroom". Så lunch hemma. Lite mys i sängen. Lite lek hemma med play-dough, pussel, vagnar samt tåg. Lite snacks. Och så kom M hem och då bar det raka vägen upp en trappa till vänner som vi bestämt en eftermiddagsfika med.

Låter inte det mysigt?

Som en familjeidyll.

En riktig myssöndag.

Jag kan säga att många och långa stunder var det mysigt! Roligt. Härligt. Som jag skrivit tidigare så njuter jag mycket av Lill-Skruttan nu. Hennes förmåga att uttrycka sig i ord som bara blir bättre och bättre. Hennes humor. Hennes skratt.

MEN, eftersom hon har en extrem mammaperiod just nu så blir det lätt lite för mycket. Idag sov hon dessutom inte på hela dagen. Normalt sover hon inte särskilt länge på dagarna, men åtminstone någon timme brukar det bli. Idag försökte jag dock tre gånger utan att lyckas. Hon for mest omkring i och ur sängen som en liten studsboll. Pratandes. Skrattandes. Sjungandes. Så efter tredje försöket gav jag upp helt. Jag ska dock erkänna att mitt eget humör inte var på topp. Med ett lågt blodsocker p g a att jag inte hunnit med att äta lunch, samt en växande frustration över att inte få en endaste minut för mig själv var mitt tålamod inte det bästa. Min röst höjdes och jag orkade inte alls vara den där förstående mamman längre.

Att höja rösten som förälder är helt okej. Att säga ifrån är helt okej. Men jag skäms ändå lite varje gång det händer. Inte för att jag höjer rösten. Inte för att jag säger ifrån. Nej, men för att jag gör det utan egentlig anledning. Bara av trötthet. Och för att jag själv inte varit vuxen nog att strunta i att Lill-Skruttan bokstavligt talat hänger i mina byxor ropandes "mammamammamamma" och ändå trots detta, fixa mig något att äta. Något som gör att min buffert blir åtminstone något större än annars. Istället petar jag i mig ett äpple och hoppas innerligt på att nästa läggningsförsök ska gå bra. För då när hon somnat ska jag äta lunch i lugn och ro. Men se så ville det ju inte riktigt bli. Tre läggningsförsök på ca 20 minuter vardera. Mellan dessa någon halvtimme uppe innan nästa försök. Det blir ett par timmars försök. När resultatet uteblir växer frustrationen och irritationen medan blodsockret dalar mot botten. Ingen vinnande kombination kan jag meddela.

Kanske är jag onormal? Jag hör sällan andra mammor klaga över att deras barn älskar dem och vill vara tillsammans med dem. Hela tiden. Jag hör väldigt sällan att andra småbarnsmammor beklagar sig om andra saker än över förlorad sömn, trotsighet hos sina barn och/eller periodvisa matproblem. Vid saker som mammighet säger de flesta "ja hon/hon är ju lite mammig just nu och det kan vara lite jobbigt. Men det är nog bara en fas. Den går väl snart över." Och eftersom de oftast ler samtidigt och rycker lite sådär lagom nonchalant på axlarna samtidigt som de säger detta, så känns det inte som om det är något större problem för dem. Lite småjobbigt i största allmänhet ibland. Men inget som får dem att vilja ta på sig skorna, stänga dörren och gå ut. Utan sitt barn. Att bara få sitta och stirra rakt ut i luften och bara vara. Utan sitt barn.

Är jag bortskämd? Egotrippad? Inte av rätta mammavirket? Älskar jag inte min dotter tillräckligt mycket?

På de första frågorna kan jag bara svara "Jag vet inte. Kanske?" På den sista kan jag dock med fullt hjärta säga "JO, det GÖR jag" Verkligen verkligen verkligen. Utan den minsta tvekan."

Men jag kan ändå, trots min oerhörda kärlek, i dessa lägen känna mig som en hemsk mamma. Bortskämd och framförallt otacksam. Kanske särskilt med tanke på att vi kämpade så länge för att få bli föräldrar. Jag vet självklart att det inte finns någon logik bakom känslor som dessa, men någonstans finns ändå en gnagande känsla av att man har mindre rätt att klaga eller att längta tillbaks till tiden innan man fick barn, när man som vi fick jobba lite mer för att bli föräldrar. Att bli mamma var ju vad jag längtade efter. Hett och innerligt. Med en oro över att det kanske aldrig skulle bli så. Någonsin. Och sedan fick man sitt mirakel. Borde man inte då vara enbart glad, lycklig och kanske framförallt tacksam? Även när det är jobbiga perioder?

Kanske förstärks dessa tankar och känslor av att det just nu främst inte är fråga om "jobbiga perioder" på det viset att Lill-Skruttan är ständigt arg, trotsig eller sömnlös. Utan att en av de saker som tar mest energi från mig handlar om kärlek. Kärlek Kärlek Kärlek. Jag fullkomligt överöses med Kärlek. Hela tiden. "Come mommy". "Sit here mommy". "I love you Mommy". "Ja elskedej Mommy". "Gosa mamma". "Ha mamma" "Sitta i mamma lap".

Alltså borde jag väl känna mig glad och lycklig. Glad över att hon visar mig sin kärlek. Lycklig över att hon inget hellre önskar än att få vara nära mig. Tacksam över de starka band hon uppenbarligen har bundit till mig. Min känsla av att jag blir instängd och måste få komma ut, måste få andas. Är den egentligen legitim? Alls? Eller är den endast ett resultat av min egen oförmåga att gå utanför mig själv och sluta fokusera på mina egna behov? Varför reagerar jag så starkt mot just hennes kärleksförklaring? Varför kan jag inte bara njuta av att jag just nu är den mest centrala och viktiga personen i hennes värld? Hennes älskade Mamma.

Jag är dessutom inte ensam förälder. Tack och lov. Hur alla ni ensamstående föräldrar klarar av ert föräldraskap är något jag knappt kan förstå. All heder till er! Både rent praktiskt, ekonomiskt och kanske framförallt mentalt. För mig och Lill-Skruttan så finns ju M. Pappa. Daddy. Han tar lika mycket ansvar som jag. Har alltid gjort. Enda sedan hon var liten liten pytta. Eftersom jag aldrig fick amningen att fungera så har vi dessutom båda flaskmatat henne från väldigt späd ålder. Men när M numera kommer till henne är det ofta ofta "No pappa!". Som om hon ser honom som en konkurrent om mig. Eller som om hon i sin värld tänker att "När pappa kommer är det likvärdigt med att mamma går. Alltså vill jag inte att pappa kommer." Jag vet inte. Men detta är självklart jobbigt för oss båda. För M liksom för mig. Att vara överälskad är inte alltid så lätt. Att känna sig "ratad" är inte heller särskilt roligt. Ändå försöker vi båda. Att fortsätta spendera ungefär lika mycket mamma- resp. pappatid med Lill-Skruttan.

Men troligen är det just det att trots att M gör vad han kan så blir det i praktiken ändå helt olika. Vi delar tid med Lill-Skruttan och sysslor rätt lika mellan oss. Trots det skiljer sig Lill-Skruttans beteende enormt när hon är med M jämfört när hon är med mig. M kan ofta få lite tid för sig själv även när han är med Lill-Skruttan. Däremot när hon är tillsammans med mig så är det 150%. Hon följer mig som en liten hund. Om jag tar två steg bort så hon inte ser mig blir det ofta gråt och tandagnisslan. Direkt "mommy mommy!?!". Jag försöker alltid att säga till henne om jag ska gå ut i köket, till badrummet eller göra något. Så att hon ska veta vart jag är och att jag inte bara försvunnit. Men de flesta gånger hjälper det inte utan hon säger antingen "fölla me" vilket betyder att hon vill följa med, eller så bara gråter hon och säger att hon vill att jag ska vara med henne.

Självklart går det ju också oftast bra att hon kommer med mig. Det är sällan några direkt praktiska problem utom när jag ska duscha. Men förutom just duschningen går det bra att hon t ex sitter på köksbänken och tittar på när jag fixar i köket, eller står bredvid mig och trummar på mina knän när jag kissar. Allt fungerar. Rent praktiskt. Det enda problemet är som sagt att jag stundtals känner mig lätt kvävd. Att all denna kärlek ibland kan kännas mer som ett par stickiga yllestrumpor som kliar än som ett par sköna tofflor. Och detta i sin tur kan få mig att få otroligt dåligt samvete och känna mig som den otacksammaste mamman i världen.

Okej, så långt skrev jag igår.

Då kände jag mig helt slut. Off. Batterilampan blinkade rött rött rött och jag kände mig tömd på energi.

Kan med facit över gårdagen tillägga att även natten blev rätt jobbig. Lill-Skruttan var sjäkvklart supertrött ganska tidigt på kvällen och somnade vid 20-tiden vilket numer är tidigt för henne (vi hoppas dock att hon och vi nu i och med detta har lyckats vända tillbaks dygnet lite igen). När hon väl somnat fixade vi en snabb middag och började sedan se på Lost. Det var ju final igår. Slutet med stort S. Efter 6 år! Men vi hann aldrig se färdigt slutet. Så snälla. Ni som vet. Berätta inget än! Vi hoppas få se färdigt ikväll. Igår avbröts vi nämligen eftersom Lill-Skruttan började storgråta. När jag kommer in i sovrummet har hon krypit över från sin säng till vår och sitter mitt i den och gråter så att man tror att någon försökt ha ihjäl henne. Efter det snodde hon runt i vår säng jag vet inte hur länge. Jag och M lade oss eftersom det var enda sättet att försöka få henne åtminstone hyfsat lugn. Så småningom måste hon ändå ha somnat. Och vi lyckades somna vi också. Men för min del blev det en ganska dålig sömn. Jag vaknade stup i kvarten eftersom Lill-Skruttan ömsom låg klistrad runt mig som ett frimärke, ömsom for runt runt runt och därmed sparkade eller slog till mig med armar eller ben. Eller helt sonika försökte inta min kudde och därmed skuffa bort mitt huvud.

Så, idag är jag rätt trött. Trots detta känner jag mig ändå betydlig mer energirik än igår. Batterilampan har slutat blinka. Inte för att jag är något kärnkraftverk direkt, men helt klart känns det bättre på energifronten trots få sömntimmar. Dagen ska säkert bli okej. Med lite kaffe som extra hjälp. Men ändå utan större problem. För att vara sömnig känns inte så svårt. Det är helt klart legitimt. Att vara trött för att man sovit för få timmar är något alla, inklusive man själv har förståelse för. Till och med kan känna sympati inför. Därför känns det inte så jobbigt. Det är klart värre med den där andra tröttheten. Kärlekströttheten. Att känna sig urlakad av för mycket kärlek. Det är mer svårförklarligt och dessutom mer svårförsvarligt. Inför omgivningen, men kanske framförallt inför en själv.

Just nu njuter jag alltså av att jag idag känner mest Sömnighetströtthet och inte Kärlekströtthet. Det förra är något jag lättare kan hantera. Och kanske kanske kan man även få se hur Lost slutar ikväll....!?

Skön fredag

Dagen har varit riktigt härlig. Vädermässigt var det en av de där perfekta dagarna. Sol och värme men inte för hett och ingen fuktighet alls. Efter att ha jobbat på förmiddagen bytte jag av M hemma med Lill-skruttan runt lunchtid. Dagis var som sagt stängt idag så vi delade dagen med henne mellan oss. Jag hade redan igår pratat med min kompis K (mamma Lill-Skruttans kompis R) att ta med barnen till Central park. Så efter en snabbvisit hemma hos R gick vi till Parken. Det blev en skön promenad. Roligt också att träffas bara K och jag. Det är ofta under sådana stunder man lär känna varandra lite mer. Det blev ingen picknick riktigt, men vi hittade en skön plats i skuggan på en gräsmatta i Parken där vi slog oss ner. Lill-Skruttan och R sprang omkring och roade sig mer eller mindre själva, och det var bara sådär härligt som det kan vara en sommardag ute när man är tillsammans med en bra kompis. På hemvägen somnade faktiskt båda barnen i sina vagnar vilket gjorde att vi fick lyxen att även avnjuta varsin iskaffe (och ännu mer prat såklart) i skuggan utanför Java Girl (ett av våra favoritkaffeställen här).

På kvällen gick vi som vanligt till Happy Hour. Där blev det grillning tillsammans med andra kompisar. Kvällen ljummen och skön. Glada barn och goda grillade hemlagade burgare. Kall öl och pratsugna vänner. Vad mer kan man begära av en fredagkväll?!

Central park

Dammen har nästan växt igen av alger. Men trots den gröna sörjan i kanten ser det på något vis idylliskt och rofyllt ut tycker jag.

Flera rodde ute på dammen idag.

Sötaste Sötnosarna!

Lill-Skruttan ville så gärna så gärna "hold hands" med R så hon fattade tag om hans hand och sedan var han minsann fast...!

Eftersom jag tyckte det var så himla gulligt med Lill-Skruttan som ville hålla R´s hand kunde jag givetvis inte låta bli att filma dem tillsammans.

På väg tillbaks passerade vi en av mina favoritplatser i Central Park. Dammen där man såhär års kan hyra radiostyrda segelbåtar att segla med. Seglen skymtar vitt i solglittret på vattnet.

Happy Hour på kvällen

En Red Cardinal (tror jag det är) i ett av träden på campus.

Här leks det firefighters (ni vet när brandmännen åker nerför stången på brandstationen).

Lill-Skruttan med sin kompis A.

En av de saker barnen älskar med detta stället på somrarna är dammen där det varje år häckar änder. Så även i år. Om jag förstått det rätt är det i år till och med tre andhonor som är här med sina ungar! Förr tror jag det varit en eller två?

Här är två av dem. Den närmast i bild har ungar men de skyms av mamman själv. Den ena av hennes ungar är dock gul och man kan skymta lite av den gula färgen strax intill hennes rygg (lite framför stjärtfjädrarna).

Här syns de dock simmandes i dammen. Den lilla gula syns tydligt!

Tre glada flickor.

Lill-Skruttan med sin kompis E.

Inget tema

Det blir inget Fredagstema för mig idag. Som jag ju skrev för ett tag sedan är denna månad väldigt busy så tid och ork räcker helt enkelt inte till.

Idag är dagiset stängt p g a att lärarna har fortbildning. Alltså delar jag och M på dagen. Han tar morgon- och förmiddagspasset med Lill-Skruttan och jag tar resten av dagen. Eftersom vädret är strålande (ska bli upp emot 29 grader) så har jag och R´s mamma pratat om att ta barnen till Central Park för en picknick där tillsammans. Ikväll blir det eventuellt Happy Hour igen. Känns som en helt okej fredag....!

Sista dagen med Annika och hennes familj - söndag

Så var det då vår sista dag hos Annika och hennes familj. Söndag. Vi hade pratat om att ta oss in till Georgetown och äta brunch ifall jag mådde tillräckligt bra. Och det gjorde jag. Halsen var varken bättre eller sämre än dagen innan. Så det bar iväg med två bilar för att få in oss alla, till ett otroligt bra brunchställe som Annika och Peter kände till. När vi kom dit var det dock helt tomt. Så vi började nästan undra vad som var fel. Men så småningom började fler och fler droppa in, så vi hade nog bara varit väldigt tidiga. Maten var iallfall otroligt bra. Vilket utbud! Och servicen var mer än utmärkt! Kanske har vi vant oss vid att många matställen i NYC är otroligt stressade med personal som inte alltid varken hinner eller orkar ta hand om alla sina kunder på bästa sätt. Men både M och jag tyckte att personalen på detta stället var oerhört serviceinriktad på ett sätt som kändes äkta och genuint.

Nedan är bilder från dagen:

Brunch på restaurangen Paper Moon. En otroligt god och lyxig brunch med mycket trevlig och serviceinriktad personal!

Hela gänget.

Lill-Skruttan fick till och med två ballonger! Vilket sammanträffande att det råkade bli de svenska färgerna!

Efter den mycket goda brunchen flanerade vi runt lite i Georgetown. M och jag var här även förra och enda gången som vi besökte DC, för ca 3 år sedan, och jag mindes från det besöket att jag verkligen tyckte om Georgetown. Mitt första intryck visade sig fortfarande hålla i sig.

Äldre bebyggelse. Prydligt. pittoreskt. Lugnt.

Vi promenerade ner till vattnet.

Där nere ligger den svenska ambassaden "House of Sweden".

Sedan fortsatte vi promenaden genom Georgetown upp mot universitetet.

Som ni kan se här var kanalen nästan torr.

Några av de färgglada husen intill universitet.

Majestätiskt ligger universitetet på höjden.

Campus

I slutet av promenaden passerade vi även "Exorcisttrappan". Alltså en trappa som var med i filmen "The Excorsist" vilket ju är en klassisk rysare. I ärlighetens namn minns jag inte riktigt i vilken scen trappan är med, men så var det ju flera år sedan jag senast såg filmen.

Efter detta besök i Georgetown var det dags för oss att åka tillbaks till Reston för att packa och göra oss i ordning för vår flygning tillbaka hem till NYC. Annika och Peter skjutsade oss till flygplatsen och det kändes riktigt vemodigt att säga hejdå. Dagarna vi fått spendera tillsammans med dem i och utanför deras hem hade varit så härliga och på många vis gått snabbt. Som det ju ofta gör när man har roligt.

Återigen ETT VARMT TACK till Annika med familj!!!!!

Tack för att ni tog emot oss i ert hem! Med värme, generositet och glädje. Vi hade verkligen en Toppenhelg tillsammans med er!

Kvällen

Vilken härlig kväll! En liten Kanin. Och en fransman. Prat och skratt. Om ditt och datt. Lill-Skruttan var först lite på sin vakt som hon brukar med "främlingar" men tinade senare upp och blev riktigt pratsam. Vin. Grönsakssnacks med dip. Väldigt svenskt va?!?

Det blev take out middag från Fatty Fish. Och än mer prat. Och än mer skratt.

Lite skvaller.

Lite uppdateringar.

Lite diskussioner om det mesta.

Så roligt och mysigt.

Jag säger det igen. Internet är fantastiskt!

Vilka personer jag fått lära känna den vägen!

Lilla Kaninen med make,

TACK för en jättetrevlig kväll!!!

Ikväll får vi Finbesök!

En av mina "cybervänner" är i sta´n och vi ahr bestämt att hon och hennes man ska komma hem och äta middag med oss. Tur jag känner mig bättre nu än tidigare i veckan. Fast halsen är fortfarande raspig och dammvippan killar runt lite i bröstet fortfarande. Men jag mår helt klart bättre ändå. Och det är jag så glad för eftersom jag sett fram emot detta besök länge.

Vi har bara träffats en gång tidigare. Då i Stockholm. Tillsammans med flera av de cybervänner som vi har gemensamt. Så roligt! Och den senaste tiden har jag haft så lite tid att hänga med om vad som hänt alla våra gemensamma vänner och även henne själv. Så det ska bli så roligt att få tid att pladdra och uppdatera sig. Hoppas hoppas hoppas bara att min röst håller. Att bli stum just nu vore inte kul. Alls.

Internet är verkligen otroligt på många vis. Så många härliga personer jag lärt känna via bloggen. Plus så många underbara fantastiska personer jag även lärt känna på andra vis online! Och då snackar jag inte Facebook eftersom jag väl är en av de få som inte är med där. Nej, detta handlar om människor jag fått följa genom många olika faser i sina liv för att de på olika vis velat dela med sig. Fantastiskt!

Fortsättning på vår DC-helg med Annika - lördagen

På lördagen var det DC som stod på schemat. Morgonen började med frukost och för min del även en mugg te med halstablett för min bråkiga hals. Utan att stressa kom vi ändå iväg i hyfsad tid. Vi åkte bil till den närmaste t-banestationen och hoppade där på tåget in mot DC. M ville gå på Air and Space Museum vilket är en del av Smithsonian så detta var vårt första mål.

Nedan är vår dag i bilder:

I väntan på tåget. Tågresan tog väl ca 20 minuter eller så.

THE MALL

The National Mall med Washington Monumentet i bakgrunden.

Here we come!

Lill-Skruttan på språng.

Capitoleum

Vi passerade denna byggnad men jag vet faktiskt inte vad det är? Annika eller någon annan kanske kan berätta?

Air and Space Museum

Många flyg och raketer hann vi med att se. Flera kapslar som den högst upp till vänster i bildkollaget såg vi. Hur man ens kan tänka sig att vilja krypa in i dessa övergår min fattningsförmåga. Den var liten för en person, men det verkade vara tre personer som mer eller mindre alltid skulle sitta där. Hu!

Flygplan. Tur det inte var ett sådant man skulle flyga hem med...

Lill-Skruttan ville också vara med och spela när det var "Quiz". Hon tryckte för glatta livet på de färgglada knapparna....

Hennes poäng räckte dock enbart till en "trainee" (hon var spelare nummer 3).

Efter muséet samt en lunch i deras food court gick vi ut i solen igen. Nu åt andra hållet för att ta oss till alla Memorials.

Lill-Skruttan hade däckat efter lunchen.

Washington Monument

World War Memorial

Lincoln Memorial

The Reflecting pool var torrlagd så den reflekterade inte så mycket när vi var där.

Men vad var nu detta för land?!

Vid Korean Memorial fanns också en damm och den var vattenfylld.

Lill-Skruttan ville mer än gärna "go in there".

Kloka ord måste jag tillstå.

De fick mig att minnas en reklam för svenska försvaret för länge sedan då det stod:

"Alla länder har en armé. Sin egen eller något annat lands."

Sedan behöver orden vid "monumentet" givetvis inte handla om just krigföring, det vet jag inte om de gör, men med tanke på att de är vid ett krigsmemorial skulle jag gissa att det handlar om att alla de som dött offrat sina liv gjort detta för att vi andra ska kunna leva de liv vi gör idag.

En amerikansk-svensk tjej under en av sina flaggor.

Man känner verkligen av den amerikanska patriotismen när man befinner sig just bland Memorials i DC. Många av de man möter är gamla krigsveteraner. Äldre män. Många i rullstol eller med rullator. Då kan det kännas väldigt främmande att tänka att dessa män verkligen deltagit i de ohyggligheter som ju utspelar sig i alla krig. De måste på många vis känna en sådan tacksamhet över att de klarade sig. Ja, historiens vingslag slår helt klart över denna plats.

Här syns mer av själva Korean Memorial.

Här passerar vi även Vietnam Memorial. Det i mitt tycke mest kraftfulla. När man passerar de enkla muren som så fint smälter in i marken och omgivningen tätnar stämningen. På något vis är det som om alla som passerar där tystnar. Andakt är väl ett ord man skulle kunna använda. Eller vördnad. Många kommer även dit och lägger saker vid muren. Allt från cigarettpaket till blommor eller små "lappar med meddelanden". När vi passerade såg vi en man som satte ett papper mot ett av de inhuggna namnen i muren och ritade med penna över så att namnet blev avtryckt på pappret. Sådär som man gjorde med mynt när man var mindre. Det som förvånade mig mest just då var att namnet tillhört en kvinna. I stort sett alla namn man såg här var annars mansnamn.

VITA HUSET

Även här ville Lill-Skruttan "Go in there".

Men med Kalolila och Anninikanaka utanför staketet kunde hon ändå övertalas att inte försöka smita in...

Efter Vita Huset kände vi att vi var lite trötta och nog gärna ville avsluta får dag i DC.

Här är vi på väg mot tågstationen för att åka tillbaks till Reston.

Ytterligare någon som tagit ut sig lite under dagen och behövde vila...

Passerade denna vackra "innegård" på vägen till stationen.

TILLBAKS I RESTON IGEN

Hemma igen!

Då blev det såklart lite aktiviteter utomhus i det vackra vädret!

Man kan även koppla av lite med en kall öl i solen.

Njutning

Pingu badar.

Sedan var det dags för Peter att dra igång grillen.

Middagen serverad!

Så underbart att njuta av god mat och dryck tillsammans med vänner utomhus en kväll som känns som en ljummen svensk sommarkväll.

Bloggvänner - jajamen!

Efter middagen tog vi en promenad ut på golfbanan som ligger alldeles intill Annikas tomt.

Lill-Skruttan var eld och lågor över ytorna hon kunde springa på.

Lite bus också såklart.

Kalolila och Lill-Skruttan.

Det fanns även en vattendepå där man kunde dricka vatten ur roliga strutformade muggar som passade precis lagom även i små små händer.

Underbart kvällsljus vid dammen.

Ytterligare ett ställe som Lill-Skruttan ville "go in there". Tills dess att vi förklarade att vattnet var smutsigt. Då sa hon "yucky" och insåg att där ville hon minsann inte vara.

I slutet av promenaden hade hon hittat en golfboll vilken hon hade otroligt roligt med.

På väg hem passerade vi även lekplatsen där det åktes kana och spelades basket en stund. Sedan var vi alla trötta och avslutade kvällen hemma hos Annika. Det blev lite te samt lite slötitt på TV i soffan. Men vi var alla trötta efter en lång och innehållsrik dag så det blev ganska tidig sänggång. Dagen därpå stod Georgetown på listan.