Och nej...

....inte hade vi någon Earth Hour här igår inte. Plugged-In för hela slanten.

Ute

Ja, så är han ute då. Ur kuvösen. Vår lilla Drakunge. Ute ur drakboet. Inlindad i swaddlar, och filt, och med mössan på. Allt för att hålla temperaturen uppe. Fram till 21-tiden har det gått bra. Temperaturen över 36,5 grader vid alla mätningar. Nu hoppas vi att han klarar natten lika fint och att han vid vägningen inte ska ha tappat en massa i vikt. För då blir det nog kuvösen igen. Men som sagt, vi hoppas hoppas hoppas.

Från kuvös....

...till bassinet

Kollar in Storasyrran

Man sover rätt gott även i den här sängen

Fast allra mysigast är såklart att sova hos mamma

Imorgon blir det till att ta dit bilbarnstolen. För nu görs ett bilbarnsstolstest också. 90 minuter ska de klara av att sitta i bilbarnsstolen utan att "desaturate", alltså utan att syremättnaden i blodet ska bli för dålig. Om Om Om han klarar både bassinetten och bilbarnsstolstestet är chansen stor att han får komma hem på måndag!! Jag hoppas så innerligt, och kommer att bli väldigt besviken om det visar sig att det inte blir förrän senare. Trots att jag vet att det skulle kunna bli så. Imorgon förmiddag kommer vi att veta mer. Kan man hålla tummar i sömnen...?

Bassinet nästa!

Det har gått ett par dagar sedan jag fick tid att skriva här sist. En kort uppdatering kommer här. Vår lilla Drakunge äter finfint och växer. Han har testats en gång i bassinet (alltså en "vanlig" säng i rumstemperatur) men klarade inte det testet utan fick komma tillbaka till sin kuvös igen. Dock skedde detta under natten så vi visste inte ens om att han hade fått göra ett basinett-test förrän dagen därpå och då var han ju redan tillbaka i kuvösen igen. Nu är det iallafall dags igen. I morse på ronden tyckte man att han skulle prova en gång till eftersom han hållit stadig temperatur över 36,5 grader i sin kuvös (som man minskat temperaturen successivt till 29 grader). Så när jag lämnade sjukhuset var sköterskan Cynthia i full gång med att fixa bassinetten till honom. M och Olgakatt är där just nu så det blir spännande att höra vad de säger när de är tillbaka.

Besök

Och ja, vi har ju faktiskt ett kärt besök också. Det har jag glömt att skriva om. I lördagskväll kom Olgakatt. Med flyg från Skandinavien.Köpenhamn närmare bestämt. M hämtade på Newarks flygplats.Det blev ett glatt återseende. Lite middag på kvällen och naturligtvis blev vi överösta med saker från Sverige. Både sådant hon själv sprungit runt och inhandlat och även en hel påse med urvuxna bebiskläder från Skånekusinen. Man blir verkligen både glad och tacksam! 

I söndags fick hon träffa Lillebror för första gången. Självklart lyckades hon charma sköterskan också. Såpass mycket att hon fick en hjärtlig kram.

Mycket nöjd att få ha träffat Olgakatt verkar han vara Lillebror

Vi hade ändå en rätt lugn söndag. Lite frukost här hemma. Sedan som sagt sjukhusbesök för M och Olgakatt då jag var tillbaka från just sjukhuset. Den tiden spenderade jag med Lill-Skruttan och vi myste tillsammans. Lill-Skruttan och Olgakatt relaxade sedan lite med varsin iPad. Ja, dagens generationer....!!! Den ena spelade "Hay Day" och den andra "My Little Pony"... 

Här sitter de med sina "paddor" och har det skönt

Den ena sköter sin bondgård och den andra sköter om sina hästar

På eftermiddagen var en fika med våra svenska vänner i huset inbokad. De som hjälpte oss natten då Lillebror kom till världen. De och deras två söner kom och Lill-Skruttan och äldste sonen hade hur roligt som helst tillsammans. Det är kul att se hur de hittat varandra nu när åldersskillnaden "krympt". Minns första gångerna vi träffades, för ett par år sedan då Lill-Skruttan inte alls tyckte att kompisen från två våningar under var särskilt skoj. "Han var alldeles för liiiten". Men nu kan de ju prata och skoja, busa och spela spel ihop så nu har de verkligen roligt tillsammans.

Fika

Igår måndag spenderade jag dagen hos vår lilla Drakunge. Han åt otroligt bra! Ammade som en jag vet inte vad och enligt ronden var han uppe i 96% nu! Fantastiskt!!! När de äter 100% själva så kan de prova att komma ur kuvösen och sova i en öppen "bassinett. Vi är nära nu. Han hade dessutom själv ryckt ur sin sond två gånger och läkarteamet tyckte att det var bra eftersom han nu äter såpass bra själv. Så ingen ny sond sattes in. Om han behöver sonden för någon enstaka matning sätter de in en då, men man hoppas ju att han ska klara sig helt utan nu. 

Ingen sond längre!

Jag fick dessutom prata med en Child and life Specialist som arbetar med syskon till barn på NICU. Otroligt bra var hon, och jag bokade en tid för ett besök hos henne med Lill-Skruttan. Vi ska dit i eftermiddag. Tror det kan hjälpa Lill-Skruttan en hel del att få prata med någon annan än oss om detta med att bli Storasyster och att ha sin lillebror på sjukhus. Samt att förbereda lite inför den kommande hemkomsten också.

På kvällen följde Olgakatt med och hämtade Lill-Skruttan från sitt After-School program. Vi blev sedan bjudna på Kinesisk hämtmat av Olgakatt vilket var otroligt gott, samt underbart skönt att slippa laga middag. För jag kände mig helt slut igårkväll. Luften gick totalt ur mig. Så jag somnade nog före Lill-Skruttan tror jag.

I morse fick Olgakatt även vara med på Lill-Skruttans andra Publishing Party i klassen. Den här gången presenterade barnen sina "How to böcker". Mer om det kommer i ett eget inlägg senare. Nu ska jag till sjukhuset.


Bilderna på Olgakatt och Lillebror här ovan är tagna med Olgakatts egen kamera när hon och M var och besökte honom i söndags.

Tack!

Vill bara säga TACK TACK TACK till alla er som skrivit så fina och peppande kommentarer den senaste tiden. Jag har varit väldigt dålig på att svara. Det finns liksom inte tid eller ork. Jag hoppas ändå att jag ska kunna svara på några av era frågor senare. Men just nu vill jag ändå säga att jag läser era råd och era fina ord. Och de värmer. Så återigen Tusen Tack!

Kluven

Just nu känns det som om vi går runt och väntar. Och då menar jag verkligen V-Ä-N-T-A-R. Det är en sådan konstig känsla. Ett sådant konstigt tillstånd. Lite som om vi svävar i limbo. Man har just fått ett barn. En ny liten person. Men den här nya lilla personen är ändå inte en del av ens hemmaliv. Istället springer man fram och tillbaka till sjukhuset som en jojo. Och där sitter man sedan och försöker vara mamma. Håller honom. Nära nära nära. Pratar. Sjunger. Nynnar. I en stol. Vid en kuvös. Med det ständiga pipandet runt omkring.

Man pratar med sköterskorna. Med andra föräldrar. Man håller humöret uppe. För han har ju faktiskt ökat i vikt. Och han äter bra nu. Och framförallt så är han frisk. Inga medicinska fel. Bara tillväxt. T-I-L-L-V-Ä-X-T. Som ett mantra. Ändå vill man inget hellre än att ta med sig den nya lilla familjemedlemmen. Gömma honom under kläderna. Nära nära nära. Huden. Och så springa hem. Men det gör man såklart inte. Eftersom man vet att det skulle skada honom. Men det känns jobbigt jobbigt jobbigt.

Sedan när man jojat hem igen. Till sitt barn där hemma. Då känner man att en del av en är kvar där på sjukhuset. Vid kuvösen. Men man försöker ändå vara mamma. Till Storasyster också. Som längtar. Saknar. Älskar. Som behöver mer Kärlek än vanligt. Bekräftelse. Och att få vara tätt tätt intill. Nära nära nära. Både fysiskt och mentalt.

Och mitt i allt detta är man så trött så trött. Dels på grund av att man inte sover som man brukar. Dels för att allt känns som om det redan hållit på en liten evighet men ändå känns det långt kvar till målet. Och man har redan börjat få mjölksyra. Mitt uppe i det hela. Det tar på krafterna att försöka dela sig själv i två. Försöka räcka till. Trots att man vet redan från början att det inte går. Man kan inte vara på två platser samtidigt. Vare sig fysiskt eller mentalt. Det är dömt att misslyckas. Kluvenheten. Den tär.

Vissa dagar är jobbigare än andra. Härom dagen var ingen bra dag. Inte alls. Idag har det däremot varit bättre. Igen. Så det går upp och det går ner. Och man fortsätter vara jojo. Hit och dit. Här och där. Fram och tillbaka. Lillebror och Storasyster. Man försöker. Lite till. Finnas där. Vara nära nära nära. Räcka till. För dem båda. Men ständigt. Den. Där. Kluvenheten.

Raketbränsle i tutorna

Det går framåt. Vår lilla Drakunge har under de senaste dagarna gjort stora framsteg. För Ungefär fem dagar sedan åt han ordentligt från flaska för första gången. Ett stort steg. Detta eftersom man har koll på hur ofta och mycket han kan "äta själv" utan sonden. När han klarar av att äta 100% (alltså allt som han får) via flaska eller amning så är han redo för att komma ur kuvösen och istället ligga i en öppen säng. Då ska man se om han klarar av att hålla kroppstemperaturen uppe. Och då han kan det får han komma hem. Det är alltså dessa två kriterier vi väntar på att han ska uppfylla. Äta själv och klara av att hålla sig varm i vanlig rumstemperatur.

För tre dagar sedan (då han ätit ur flaska vid flera tillfällen under två dagar) ville sköterskan dessutom att jag skulle försöka att amma. Jag var helt inställd på att det inte skulle fungera. Framförallt från min erfarenhet av Lill-Skruttan då hon låg på NICU och inte alls tog bröstet. Jag fick ju aldrig amningen att fungera med henne utan pumpade och flaskmatade i ca 7 månader vilket var ett rätt drygt jobb. Men med Lillebror var det tvärtom. Han tog bröstet redan första gången vi försökte och sedan har det bara gått bättre och bättre. Så nu försöker jag vara på sjukhuset så att jag kan amma honom två eller tre gånger under dagen. De får ju mat efter schema där. Var tredje timme. Så jag försöker vara där på morgonmatningen vid halv nio och sedan en eller två till.

Vi har fått till en hyfsad snits nu även om det finns stort utrymme för förbättring. Finslipning av tekniken och så.

Något som känns väldigt bra är dessutom att jag har en helt otrolig mjölkproduktion. Minst sagt. Det var likadant med Lill-Skruttan. Det formligen sprutar mjölk ur öronen på mig.... Vår frys här hemma börjar bli helt full av pumpad mjölk. Och ja, den verkar vara rena raketbränslet för idag fick vi veta att vår Drakunge gått upp drygt 150 gram sedan igår! Otroligt. Nu väger han 2340 gram så han växer så det knakar. Det gillar vi. 

Pappa har bytt blöja och kollar sedan

 temperaturen

Gääääsp

Man undrar så vad han tänker på den här lille killen

På eftermiddagen försökte jag och M börja rensa, organisera och fixa lite här hemma. Inför Lillebrors hemkomst. Det har vi ju inte alls hunnit. Det var ju det jag tänkt göra efter att jag inte längre jobbade, men eftersom Lillebror hade så bråttom ut hanns det inte med alls. Vi hann med en del, men det är fortfarande mycket kvar att göra. Jag hoppas vi ska hinna lite till i helgen.

På kvällen när jag hämtade Lill-Skruttan fick jag veta att hon varit lite ledsen och längtat efter mig. Den här situationen är helt klart väldigt jobbig för henne också. Det är stora humörsvängningar nu. Pendlingar mellan gråt och skratt. Ilska, tårar, utbrott. Men också kramar, mys och kärleksförklaringar. Som sagt, det är inte helt lätt att bli Storasyster, och särskilt inte under sådana här lite mer komplicerade förhållanden. Så nu ikväll försökte vi ha en myskväll. Det blev pannkakor till middag (en av hennes älsklingsrätter). Sedan bakade vi en chokladkladdkaka. Och så tittade vi på film. "De 101 dalmatinerna". Det blev en riktigt lyckad kväll.

Hon älskar att baka

Imorgon är det lördag och på eftermiddagen/kvällen kommer Olgakatt på besök. Hon kommer dock inte bo hos oss utan bos vänner ett par våningar upp i huset. Det ska bli roligt att ses, och hon kommer naturligtvis att få träffa Lillebror också. Någongång under den dryga vecka hon är här.

Säsongsavslutning mitt i terminen

Om man tittar in här på bloggen och läser de senaste inläggen är det lätt att tro att vi enbart har en liten son. På sjukhuset. En liten liten liten älskad och efterlängtad Drakunge. Det blir lätt så. Fokus på honom just nu. MEN, vi har ju faktiskt även en Storasyster. Som försöker att fortsätta sitt eget vardagsliv så gott det nu går mitt i alla förändrade rutiner. Och igår hade hon säsongsavslutning på sitt ena After-School Program. På detta går de nämligen inte efter Publich Schools utan terminerna är indelade efter Private Schools. Därav en avslutning i vad vi tycker är mitt i vårterminen.

Vi fick se både en del av barnens art projects samt framträdande på scenen. Det går barn där från kindergarten och upp och alla var väldigt duktiga. Drama, dans och musik stod på programmet. Vår tjej går i gruppen för Kindergarteners och First Graders och hon är ju endast där två dagar i veckan så hennes framträdande på scenen var då de yngsta skulle framföra en sång. Vi fick veta att man de senaste tre åren arbetat med olika delar av New York City och att den här säsongen har handlat om Chelsea.

Ett av de Art Projects som Lill-Skruttans grupp jobbat med

Hennes tolkning

Eftersom temat för den här säsongen var Chelsea handlade sången om Chelsea Piers. Och den framfördes av de yngsta barnen tillsammans med deras musiklärare som kompade på gitarr. Jag tror faktiskt att det var han som skrivit och komponerat sången, om jag förstod det hela rätt.

Som jag nämnt tidigare så gillar vi verkligen det här After-School programmet. Tycker de verkar arbeta otroligt bra med barnen på alla plan. Vi som föräldrar har också blivit mycket väl bemötta och jag har fått känslan av att det är en mycket varm atmosfär och att man lyssnar på varje barn och försöker se till de olika individerna samtidigt som man såklart arbetar i grupper. Jag gillar det verkligen. Och efter gårdagens framträdande måste jag säga att jag även blev imponerad av deras "arbete". Sånger, danser och draman var otroligt väl framfört, och de konstprojekt som visades var väl genomtänkta och imponerande på många vis. I alla ålderskategorier.

Efteråt gick vi tillsammans med ett par av Lill-Skruttans kompisar (oder deras föräldrar) och åt pizza tillsammans på en närliggande restaurang. En trevlig avslutning på kvällen.

Din hand i min

Så liten. Ändå så stark. Håller hårt om mitt finger. En stund. Sedan lossnar greppet något. Fem små små fingrar. Kärleksgrepp.

Söndag på NICU

Igår söndag tog några av våra vänner hand om Lill-Skruttan under dagen. Det är en av hennes allra bästa vänner här vars föräldrar erbjöd sig att ha henne under någon dag under helgen så att vi skulle få mer tid att vara tillsammans med vår lilla Drakunge på sjukhuset. De åkte till IKEA och Lill-Skruttan var oerhört exalterad över att få leka i bollhavet med sin kompis. Själva gick vi till sjukhuset och kunde spendera större delen av söndagen där tillsammans hos Lillebror vilket kändes väldigt fint. Särskilt för M tror jag som ju hittills inte kunnat tillbringa lika mycket tid med Lillebror som jag kunnat. 

Liten hos pappa

Nöjd

Nu har vi även börjat att försöka ge honom flaska. Men det går sisådär ska jag säga. Han är lite för liten än och förstår inte riktigt vad det är man ska göra med den där saken som stoppas in i munnen. Dessutom är det ju hur svårt och jobbigt som helst att suga...

Han fick i sig ett par ml igår och ungefär 2 ml i morse samt 1 ml vid eftermiddagsmatningen idag. Minns att det tog ett tag för Lill-Skruttan också, så vi är inte oroliga. Men det är ju detta som är en av de kriterier de måste uppfylla innan de får gå hem. De måste kunna äta från flaska eller bröst. Så vi tränar vidare.

Sedan blev det lite "känguruande"

Myyys

När vi sedan hämtade Lill-Skruttan på kvällen var det en mycket mycket trött tjej. Men kul verkade de ha haft iallafall. Kan även meddela att den här mamman hon var också helt slut. Känns som om jag efter att ha varit rätt okej i nästan två veckor nu, plötsligt känner en enorm trötthet. Kanske är det den minskade sömnen som gör sig påmind. Tillsammans med allt annat som kommer i efterhand? Jag vet inte, men igår slocknade jag före Lill-Skruttan och orkade bara upp en enda gång under natten för att pumpa. Men dagen har gått bra. Tillbringade den på sjukhuset från 9-tiden i morse till halv fyratiden nu på eftermiddagen. Sedan hem en stund för att äta lite mellanmål (jag blir ooooooerhört hungrig av allt pumpande!) och snart ska jag gå iväg och hämta Lill-Skruttan.

På något vis går dagarna så fort nu. Jag tänker alltid att jag ska hinna vila lite. Sedan. Efter sjukhuset. Kanske fixa lite här hemma också. Men när jag kommer hem från sjukhuset är klockan nästan alltid en bra bit efter tre eller ibland närmare fyra. Och då är det dags att börja tänka på kvällen. Middag. Lite allmänt plock. Och sedan på kvällen ska man ju försöka hinna och orka med att vara mamma till Lill-Skruttan också. Det är helt klart annorlunda att ha en liten på NICU denna gången jämfört med då Lill-Skruttan låg där. Då kunde vi ju helt fokusera på henne. Sedan kunde man vila. Eller ordna med praktiska saker. Nu är det ofta full fart fram till sänggången. Men det är väl bara att vänja sig för det är ju detta som är en del av att ha fler barn än ett. Det som gör det lite extra kruxigt är ju det här att vi har det ena barnet på sjukhuset. Jag längtar så tills att vi får ha dem båda två här hemma. För även om det här tvåbarnsföräldraskapet kommer att bli annorlunda än det vi upplevt hittills med enbart Lill-Skruttan, så kommer det ändå bli så mycket enklare när vi har dem båda hemma här hos oss. När vi alla kommer vara en hel familj. Tillsammans. Alla. En del av varandras vardag. Med allt vad det innebär. Ja, jag längtar.

Sådär ja

Nu finns Storasyster hos Lillebror. Det känns bra. Jag tog med bilden när jag gick dit i förmiddags. Så nu sitter den upptejpad bredvid teckningen. Sedan "känguruade" vi tillsammans jag och Lille Drakungen. Så himla mysigt. Hade denna gången en skjorta jag lätt kunde knäppa upp fram och sedan låg han på mitt bröst tätt intill. Hud mot hud. Hans snabba lätta andetag. Hans lilla rygg som häver sig mot min hand. Så varm. Så len. Hans lilla hand som liksom krafsade då och då på mitt bröst. Försiktigt.

På eftermiddagen tog jag mig sedan iväg på den längsta "utflykten" sedan kejsarsnittet förra veckan. Vi ville nämligen köpa en filt till Lillebror som vi kan lägga över hans kuvös. Lite mer personligt än de skydd sjukhuset använder. Många föräldrar har med sig egna filtar till sina barn på NICU. Ja, många gör  över huvudtaget kuvöserna mer personliga. Sätter upp namnskyltar, dekorationer och annat. Särskilt de föräldrar vars barn varit en längre tid där. Det känns fint att sådant uppmuntras av sjukvårdspersonalen tycker jag.

M hade varit med Lill-Skruttan till tandläkaren så de mötte mig vid Union Square. Där gick vi till Babies R Us och hittade en jättefin filt. Lill-Skruttan ville även köpa något för sina egna pengar* till Lillebror. Hon valde en jättesöt pyjamas och trots att den kostade lika mycket som i stort sett alla hennes sparade pengar ville hon ändå betala den helt själv utan hjälp. Så "att den verkligen var från HENNE!". Vilken Storasyster hon är! Jag måste säga att jag faktiskt är imponerad.


*) Hon har sedan en tid tillbaka fått veckopeng som hon oftast sparar och ibland köper något för

Storasyster

Det här med Lillebrors lite för tidiga ankomst har inte varit helt lätt för Storasyster. Hon som väntat och längtat. Som sett min mage växa. Som sjungit sånger och läst böcker för honom då när han låg inne i magen. Och så plötsligt, när han väl är ute så får hon ändå inte se honom. Mer än på bild. Men inte träffa. Inte prata med. Inte röra. På NICU har de nämligen mycket strikta regler för besök nu under influensasäsongen. Fram tills den är slut (vilket jag förstått inte är förrän i slutet av april) får inga besökare under 12 år komma in på grund av infektionsrisken. Så hon har alltså inte fått träffa honom än. Hon förstår. Vi förstår. Men det är ändå inte så lätt. Hennes lärare föreslog härom dagen att hon skulle skriva brev eller rita något till honom och det tyckte vi var en strålande idé. Så i förrgår kom hon hem med en teckning hon gjort i skolan. Så fin. Den tog M med sig igår då han besökte Lillebror på kvällen. Nu sitter den fasttejpad på insidan av Lillebrors kuvös. Hans första tavla i sitt lilla bo.

Här ligger han med Storasysters fina teckning på ena kortsidan av kuvösen. Teckningen föreställer Storasyster själv som bär Lillebror. Hon bär även hans nappflaska och han håller den mjukdjurshund som hon köpte till honom förra veckan (och som väntar här hemma på honom). "I love you Baby Brothr. Love Ella" har hon skrivit alldeles själv. Fina fina Storasyster. Som väntar och väntar och väntar.

Igår sa en sköterska till mig att vi också kunde ta med ett foto på Storasyster och sätta upp i kuvösen. Så det ska vi göra i helgen.

Kängurulunch

Vår lilla Drakunge verkar helt klart ha en otrolig vilja att ta sig an världen. Först ut tidigt, och nu ta sig från klarhet till klarhet vad gäller alla milstolpar här på NICU. Jag tror minsann han vill komma hem till sin familj snart. Träffa Storasyster. Få spana in katterna. Kolla in utsikten från artonde våningen.

Idag hade vi lite Kängurutid tillsammans då jag var och hälsade på. Både före och under lunchen. Så otroligt mysigt. Känna hans hud mot min. Hans andetag mot mitt bröst. Snabba men ändå lugna. Lille söte. Du och Jag. Som i en kokong. Tiden försvinner på något vis. Man går in i något slags meditativt tillstånd. Jag och Du. Här och Nu.

Och i morse på ronden hade de inget "nytt" att säga. Allt var strålande bra. Stabil andning. Bajsar bra. Verkar gå upp i vikt så extrakalorierna (fortifier) de satte till mjölken under gårdagsdygnet behövdes inte idag. Så återigen endast bröstmjölk. Enligt läkarteamet är det nu bara att vänta. På att han ska börja "äta själv" Alltså suga. Så han kan ta flaska och/eller bröst. Än är det en bra bit kvar dit. Sondmatning lär det alltså bli ett tag till. Och växa. Innan sådana här små når en viss vikt klarar de nämligen inte av att hålla sin egen kroppstemperatur uppe (37 C grader). Vilket de ju måste för att kunna vistas en längre stund utanför kuvösen. Men vi är glada för alla de stora framsteg han gjort de här 10 dagarna sedan han kom. Och imorgon blir han exakt lika gammal som hans syster var då hon kom. 33 veckor och 3 dagar. Och hennes vistelse på NICU handlade ju i stort sett enbart om just detta med tillväxt och att kunna äta själv. Så rent utvecklingsmässigt verkar han ju följa helt i hennes spår. Heja Lillebror!

Nytt rum

Igår morse då jag kom till NICU och gick in i "vårt" rum hittade jag inte vår lilla Drakunge. Han hade flyttat under natten. Det hade kommit flera nya små till rummet och eftersom han var såpass stabil hade han fått byta rum. Idag låg han i ett ganska litet och trångt rum. Men vad gjorde det då det var idel goda nyheter som mötte mig. Först under ronden då man berättade att han varit stabil i andningen hela natten. Dessutom kunde man öka mjölken ytterligare ett par ml. Under hans lunch kunde jag även hålla honom. Så sittandes i en gungstol intill kuvösen hade jag honom i min famn länge. Och jag vet inte vem som njöt mest, han eller jag? Det enda lite läskiga som hände under de timmar jag var på NICU var att han en gång fick ett kort andningstillestånd. Det hela gick dock över fort. Sköterskan kom springandes och hon satte honom upp och då kom han själv igång att andas. Hon sa att det här andningsstilleståndet berott på att han legat med hakan för långt ner mot halsen. Om små preemisar ligger så kan det hända att de slutar andas. Det handlade endast om sekunder, men jag blev ändå lite skakig och satt sedan och kontrollerade hans bröst och mage länge för att se att han andades som han skulle. Men det gjorde han. Och till slut kände jag mig lite lugnare igen.

Bye Bye breathing support!!

Så har det då äntligen hänt. Vår lilla Drakunge har visat att han kan andas helt själv. Utan hjälp. Redan igår togs CPAP:en bort. Vilket bara DET var en sådan enorm lättnad. Plötsligt kunde han röra huvudet på ett helt annat sätt. Och för vår del så fick vi ju äntligen se honom! Själv hade jag knappt sett hans ansikte alls eftersom man tog ner honom omedelbart till NICU efter födseln och inte ens hann visa honom för mig så som man ändå gjorde då Lill-Skruttan föddes. Och då jag kom ner till NICU senare samma dag var han redan "inpackad" i all andningsutrustning och annat. Så bara att CPAP:en togs bort var fantastiskt. Det var ju också då jag äntligen äntligen fick hålla honom.

Idag var det dags för nästa stora stora steg. Han hade andats så bra under gårdagen och natten att det beslutades att även hans lilla syreslang i näsan ("nasal cannula") skulle tas bort. Vilket betyder att han nu andas helt och fullt själv!!! Av egen kraft. Lite nervöst känns varje sådant här steg, men ikväll då M var där och besökte vår lilla Drakunge visade det sig att andningen gått strålande under hela eftermiddagen! Så Bye Bye andningshjälp! Just under kvällsbesöket berättade M att man även tog bort hans dropp vilket även det är ett stort framsteg. Han kommer nu enbart att få min mjölk. Man har även ökat volymen av just mjölken och är nu uppe i 35 ml per matning (första dagen han fick mjölk var det 5 ml som gavs). Fortfarande matas han med sond eftersom han ännu är för liten för att kunna suga. Och mjölken verkar göra susen för han hade ikväll även kommit upp i 2 kg igen (sin födelsevikt).

Till M's stora stora lycka fick även han hålla vår lilla Drakunge ikväll. För första gången. M satt med honom i famnen medan han fick mat. Just nu känner vi en sådan enorm lycka båda två. Och vi hoppas hoppas hoppas att de här framstegen ska få fortsätta och att han därmed ska kunna komma hem till oss fortare än vad man först trodde på sjukhuset.

Vissa av er har frågat om tiden på NICU (neonatalen) och för att visa lite mer hur stor skillnad de här framstegen verkligen har resulterat i för både oss och vår lilla Drakunge tänkte jag visa lite bilder.

En av de första bilderna efter födseln. Fortfarande inte tvättad. Allt här gick otroligt fort och de tog som sagt ner honom i stort sett omedelbums till NICU eftersom han varit "in distress" efter att vattnet gått (hans hjärtfrekvens gick ner mycket drastiskt då jag fick mina värkar). Detta var ju även anledningen till det mycket snabba kejsarsnittet. Om han mått bra hade man hellre låtit honom stanna inne så länge som möjligt för att låta steroiderna* verka. Men med oro för eventuell syrebrist ville man få ut honom fortare än kvickt.

När jag kom till NICU senare samma dag låg vår lilla Drakunge i sin kuvös med CPAP, dropp och allehanda mätinstrument uppkopplade 

Som sagt, man såg inte särskilt mycket av hans ansikte

Hej där min lilla Drakunge

Dagen efter solades det för att få ner bilirubinnivåerna. Då såg man om  möjligt ännu mindre av honom eftersom ögonen täcktes av "skyddsglasögon"

Mer solning

Den röda lampan på foten mäter pulsen och syremättnaden

Men så igår efter ungefär en vecka på NICU kunde ju CPAP:en tas bort. Och då var det en helt annan liten pojke som väntade. Äntligen fick jag SE honom. Min egen goa med det finaste leendet som ofta ofta lekte i mungiporna. Nu var det endast en "nasal cannula" som hjälpte till att stödja andningen. 

Hålla handen

Och jodå, ibland tittar han upp lite också

Och så idag. Helt fri från andningsstöd! Endast sondmatningsslangen är kvar.

Så låt mig få presentera vår lille Oskar! Alias Drakungen.

*) Steroider ges till den väntande mamman om man ser eller tror att barnet kommer att komma för tidigt. De gör att lungorna utvecklas fortare (aktiverar bildandet av surfaktanter i alveolerna) så att barnet ska få mindre problem med andningen efter födseln. Dock måste man ge steroider 24-48 timmar innan födseln eftersom det är den tiden det ar för dem att hinna verka. Med Lill-Skruttan hann jag få steroiderna två dygn innan hon faktisk kom, vilket säkert var en av anledningarna till att hn aldrig behövde någon CPAP.