Falsk gris och checklista

I fredags var vi ju som sagt till Lill-Skruttans läkare. 15-månaderskoll.

Det gick bra. Kan meddela att hon är rätt stor nu. Ligger i 90:e percentilen för vikt och i 50:e för längd. Dvs den övre viktkurvan samt den mittersta längdkurvan. Hela 11,8 kg tung och 78.7 cm lång. Ingen liten fragil sötsak här inte.

Dr L kunde även checka av allt på sin lilla checklista:

- pekar på saker

(Oh ja, här pekas det i tid och otid!)

- kan säga 1-2 ord

(Japp den senaste tiden har orden börjat bubbla ut mer och mer. Liten ordlista se längst ned i detta inlägg)

- "pratar med melodi*"

(Jamen visst! Är man svensk så är man. Här hörs Svenska Kockens melodiösa betoningar dagligen. Det går uuuupp och det går neeed.)

- går

(Jodå myror i brallan o spring i benen.... hela dagarna...)

- klättrar

(När det inte gås eller kryps så klättras det. På allt.)

- lystrar till sitt namn

(Jo för det mesta. Men har redan börjat att ibland ignorera just sitt namn när det passar....)

Vi tog även upp detta med svininfluensafallet som kom upp på dagiset. Men Dr L verkade inte det ringaste bekymrad OCH hon sa med bestämdhet att det inte var frågan om någon influensa alls. Inte med de symptom som vi beskrev. Så det var visst inte någon gris. Utan bara en helt vanlig förkylning. Varför testet visat positivt förstår varken M eller jag men så kan vi heller inget om hur sådana diagnostiska tester går till.

Förutom den vanliga rutinkollen med vikt, längd och "checklista" så var det även dags för lite vaccination. Inte mot influensan dock för det vaccinet har inte hunnit distribueras än. Nej nu var det barnsjukdomarna vattkoppor samt mässling-påssjuka-röda hund det vaccinerades mot. Vi blev även varnade för att hon eventuellt kommer att reagera mot vaccinen med feber. Men det blir isåfall inte förrän 5-7 dagar efter att man tagit dem. Än har vi inte märkt något. Men det käänns ju bra att veta att OM hon får feber någongång i denna veckan så är det troligen beroende på detta och inte för att hon är sjuk.

Lill-Skruttans ordlista:

'schisss' shoes

'appadau' up and down

'sitta' sitta

'nenne' näsa

'mama' (även: mamamama) mamma

'pappa' (även: papapapapa) pappa

'no' no (förövrigt favoritordet)

'neh' nej

'Eja' Ella

'baj baj' bye bye (alltid tillsammans med vinkning)

'haaj' hi (oftast tillsammans med vinkning)

'hajfaj' high five (nästan alltid med handen uppe)

Hon säger dessutom flera av de andra barnens namn på dagis samt ena lärarens namn.

*) Alltså härma hur rösten går upp och ner i normalt samtal. Tydligen var detta mycket viktigare än antalet ord de kan säga vid denna ålder. Att härma just språkmelodier var visst väldigt grundläggande för själva språkutvecklingen enligt läkaren.

Bebisar, öl och tyska korvar

Lördagmorgonen var "min" morgon med Lill-Skruttan och eftersom hon vaknade redan vid 7-snåret blev det en rätt tidig helgmorgon. Vädret var fint så jag bestämde mig för att ta med henne ut och promenera till en av de närliggande lekplatserna. Passerade ett Starbucks på vägen och inhandlade en "Awake Tazo tea latte" att smutta på medan Lill-Skruttan bekantade sig med sandlådan, klätterställningar och andra barn. Det kändes faktiskt lite New Yorkigt att promenera genom den nyvakna staden och nicka lite förstrött åt andra förbipasserande medan man smuttade sin tea latte. Jag kan meddela att vid denna tiden en helgmorgon är 9 av 10 av de man ser ute på gatorna antingen ute med barn hund eller både och.... På lekplatsen kunde man även roa sig med att se vilket kaffeställe de flesta föräldrar handlat på. De flesta var från Dunkin Donuts samt Le Pain Quotidien, men det tror jag kan bero på att båda dessa ställen ligger alldeles initll lekplatsen.

Vi hade även bestämt med några vänner att under eftermiddagen ta oss till en av stadens olika Beer Gardens. M och jag har tidigare endast varit i den tjeckiska Bohemian Hall som ligger i Astoria i Queens. Nu har man tydligen öppnat ytterligare en som heter Studio Square. Denna har jag förstått är relativt nyöppnad och ett par av våra vänner har varit där tidigare i år. För de som är intresserade hittade jag en blogg där de båda ställenas positiva och negativa sidor jämfördes med varandra.

I lördags bar det i vilket fall av mot Studio Square. Det var en något annorlunda sammansättning på ölsällskapet som träffades nere i lobbyn på vårt hus och sedan begav sig mot tunnelbanan jämfört med den gången vi var till Bohemian Hall. Denna gången bestod de öltörstande av fyra par med varsitt barn. Det yngsta är C som föddes nu i augusti, sedan M som föddes nästan på årsdagen efter Lill-Skruttan, så 6 månader gamla G och så äldst vår egen lilla Skrutta då. Alltså tre bebisar och en toddler med sina föräldrar. Vädret blev tyvärr inte lika fint som prognosen utlovat men vi slapp iallafall regn. Det blev dock rätt mycket kyligare än vad åtminstone jag räknat med. Men det gjorde ändå inte så mycket eftersom hela turen blev så lyckad.

Här är bebismammorna samlade med sina guldklimpar numer hängande utanpå magen.

Det var en stor gård med många bord och gott om plats. Det syns inte på denna bilden men i mitten av det fyrkantiga kubliknande "bordet" brann en eld. Det fanns ett par sådana "bord" här vilket var smart för under kvällen blev det rätt kyligt och fler valde att hänga vid eldarna för att värma sig.

Gott sällskap, god öl och tyska korvar med sauerkraut. Det är väl ungefär så man vill att ett besök på en Beer Garden ska vara!?

Studio Square skyltade med att alla korvar de serverar är inköpta från den tyska affären Schaller & Weber vilken faktiskt ligger endast ca 25 block från oss på Upper East Side. Vi har varit där ett par gånger och handlat eftersom de även säljer en del skandinaviska varor som svensk lingonsylt och norska fiskbullar.

Lill-Skruttan drack som vanligt en "latte". Ingen öl här inte. Iallafall inte än på några år.

Två av papporna med sina småbebbar i samspråk.

Här syns en engelsman, en österrikare och en amerikan i bild. Eller nej förlåt de är ju två amerikaner....

Ytterligare en av papporna.

Att som småbarnsförälder gå ut med andra småbarnsföräldrar är helt klart en lite speciell upplevelse. Det blir lätt så att man halkar in på prat om nattsömn (eller snarare bristen på sådan), mat, tänder och viktuppgång. Dock är jag glad att vi faktiskt lyckades undvika att ramla ner i det mest klassiska småbarnsföräldrasamtalsämnet - bajs. Efter en mycket kort liten blixtvisit i detta ämne lämnade vi det ändå såpass snabbt att man nästan kan räkna det som ett icke-behandlat ämne under kvällen.

Förutom valet av samtalsämnen så blir det även rätt många avbrott under samtalen. Amning, tupplurar, gråt blandades här med prat, skratt, tyska korvar och olika ölsorter. Vi som dessutom har en självgående liten Pärla fick även ha lite koll på henne så att hon inte skulle mingla iväg alltför långt bort bland de andra öldrickande och korvätande gästerna. För mingla iväg gör hon så gärna så gärna. När det egna sällskapet blir alltför trist så finns det ju en chans att man kan hitta ett roligare sällskap något bord bort. Och när man väl hittat ett kan man stå där och stortitta på dem tills de bara måste vända sig om och då avfyrar man såklart sitt mest charmiga leende och vinkar lite fint. Självklart vinkar de då tillbaks och på det viset har man plötsligt etablerat nya bekantskaper.

Som småbarnsförälder får man även ett något annorlunda tidsperspektiv. På tunnelbanan tillbaks sa kompisen D till mig "There are so many people on the train. Do you think there is something special going on today?" varpå jag frågade henne vad klockan var. Hon svarade att den var runt halv åtta och då tittade vi på varandra och sade nästan unisont "But of course!!! It is Saturday night and everyone is going in to the city for having a great night out!" Själva hade vi redan hunnit med vår "afternoon out" och vid åttatiden var vi hemma igen. Vi hann sedan med att avsluta säsong 3 på The Wire efter att Lill-Skruttan somnat.

En riktigt social och mysig lördag men nu känner man definitivt att hösten är här.

Puerto Rico - Första dagen

Så nu har jag äntligen haft lite tid att gå igenom alla foton från vår underbara semester i Puerto Rico. Vi åkte som sagt till Petchie och O´s fantastiska "B&B" i San Juan där vi inackorderade oss från onsdag till söndag första veckan i september. Men trots att vi inte alls var lika aktiva som många av Petchie´s och hennes O´s andra gäster så inser jag att vår vistelse i San Juan ändå kommer att bli flera inlägg. Jag kommer nog dela upp dem i lika många inlägg som antalet dagar vi var där.

Onsdagen började med en tidig morgon eftersom flyget gick från JFK redan kl 09. Fördelen med att flyga på morgonen var att vi då skulle komma fram mitt på dagen till San Juan och därmed kunna göra något där under eftermiddagen. Själva flygresan gick bra även om Lill-Skruttan var väldigt aktiv. Som vanligt lyckades hon flirta med flera av medresenärerna och favoritsysselsättningen var att vandra upp och ner i flygplansgången och prata med de som var intresserade. Så M och jag turades om att promenera där med henne.

Väl framme i san Juan fick vi snabbt tag på en taxi. Det var dock bökigare än väntat att sätta in bilbarnstolen och M gav upp sina försök att få bältet att sitta optimalt när han insåg att taxin svängde in på gatan där Petchie och O bor.

Här är Petchie´s och O´s hus. De bodde på 9:e våningen i denna smala men höga byggnad. Hissen gick direkt upp i deras lägenhet. Man klev alltså rakt in i deras hall när hissdörrarna öppnade sig. Kändes väldigt lyxigt!

Tyvärr hade stormluckorna stängts för de flesta fönstren p g a renovering, men vi fick ändå en skymt av havet genom de fönster i vardagsrummet som fortfarande inte var täckta av luckor. Jag kan säga att vyn var otroligt fin och jag kan tänka mig hur det ser ut när alla fönster längs väggen ut mot havet är "öppna".

Här är utsikten från ett av de "fria" fönstren. Härlig eller hur?

Efter att gått husesyn i deras STORA lägenhet (vi kunde konstatera att enbart deras vardagsrum nog var större än hela vår lägenhet!!!) så begav vi oss ut i värmen och fukten. För jo, det var både varmt och fuktigt! Tror temperaturen låg runt dryga 30 grader och luftfuktigheten runt 70%. Ångbastu....

Deras hus ligger som sagt alldeles intill havet och här är M med Lill-Skruttan en liten bit från huset med havet i bakgrunden. Nice!

Vi var hungriga så lunch stod högt på priolistan. Promenerade till en närbelägen mexrestautang där vi fick lite lustig sevice av en servitris som berättade att detta var hennes första dag. Det märktes....

Men eftersom vi inte hade någon brådska alls gjorde det inget att hon inte gav oss drinklistan (vilket var det första hon sa att hon skulle göra) sedan glömde ta in Petchie´s beställning och däremellan helt enkelt glömde bort oss från och till. Vi fick t ex själva gå in för att be om att få betala. Men det var som sagt en väldigt trevlig lunch ändå.

Efter lunchen blev det en promenad längs med ena huvudgatan. Det ligger flera hotell längs den men även bostadshus. Till slut hamnade vi vid en liten "Plaza" med en gångväg ner mot vattnet. Här syns stranden i bakgrunden. Man kan skymta hotellen bakom palmerna. De ligger på rad längs stranden.

När man såg åt andra hållet var detta utsikten. Inte helt fel...

Detta huset var lite kul för att Petchie berättade att de just fått veta att Jennifer J.Lo Lopez köpt the penthouse här tillsammans med sin man Marc Anthony. Om det är sant vet jag inte men det var ändå en rätt kul tanke.

Petchie på piren.

Semesterbild.

Efter promenaden gick vi tillbaks till lägenheten. Lill-Skruttan bekantade sig med både den och med värdinnan. Det gick dock rätt snabbt att känna sig bekväm och hemma med både det nya boendet och den nya kompisen!

Senare på kvällen roade hon sig väldigt mycket med Petchie´s och O´s musikkorg. Den stod vid soffan och innehöll en hel mängd olika maraccas, en gurka samt en tamburin och faktiskt även en liten gul jojo.

Nedan även liten film där man kan se lite mer action i maraccas-skaket. Även om jag tror att denna film var från dagen efter vilket egentligen borde visas i mitt näta Puerto Rico inlägg.

Senare under kvällen kom även O hem från sitt jobb och vi åt alla middag tillsammans. Jättetrevligt, men det blev en ganska tidig sänggång för oss allihop. M, jag och Lill-Skruttan var ganska slitna efter att ha börjat dagen såpass tidigt och sedan ha rest. O och Petchie var trötta även de och O skulle dessutom upp och jobba morgonen därpå eftersom det var mitt i veckan.
Eftersom vi har en liten Sömnkrypare så lyckades vi vara sådana där bökiga gäster som inte nöjde sig med ett gästrum utan vi ockuperade till slut båda gästrummen. Det ena härbärgerade en vuxen samt Lill-Skruttan i den utdragbara dubbelsoffan, medan det andra rummet hyste in den andre vuxna personen samt våra väskor. Dagen hade varit lång och innehållsrik. Nu såg vi fram emot att under ett par dagars tid njuta av ledighet, Petras och O´s sällskap, lite strandliv samt att få upptäcka San Juan.

Kära N

Jag tror att en vän till mig just nu befinner sig ett antal våningar närmare Helvetet. Iallafall om man ser helvetet som en mörk plats genomsyrad av sorg, besvikelse och oro. Jag vet att olika personer tänker på Helvetet på mycket olika vis. Det "traditionella" är väl att se det som ett hav av eld? Andra kanske tänker sig en plats av fysisk smärta. Kanske ungefär som en tortyrkammare?

Själv har jag ingen klar bild över Helvetet, men jag tror att det snarare är ett tillstånd än en plats. Ett tillstånd av ren, skär och total hopplöshet.

Jag vet inget säkert än. Och självklart hoppas jag innerligt att det inte är så. Att jag bara inte fått all information än. Att mina misstankar är helt ogrundande och endast bygger på att jag inte har alla fakta i min hand. Men just nu misstänker jag ändå att det är just denna känsla av hopplöshet som min vän är på väg mot. Kanske är hon redan där? Jag vet att det inte finns mycket man kan göra. Alla som hamnar i Helvetet måste själva lyckas ta sig därifrån. Själva. Av egen kraft. Men med hjälp från andra är det lättare, vilket absolut inte ska förväxlas med lätt. Men även om lättare inte betyder lätt kan det ändå vara just detta lilla ord - lättare som gör att det ändå går. Att man lyckas.

Jag har inga ord till tröst. Inga råd att ge. Inga käcka hurtfriska kommentarer om att det kommer bli så bra sedan. Vem vet vad som händer då? Sedan. Ingen.

"Bättre lycka nästa gång" och allt det där. Sådant som man inte orkar höra. Inte vill höra. Just de "uppiggande" kommentarerna är vad man helst vill slänga tillbaks rakt i ansiktet på de som just uttalade dem. Även om man vet rent logiskt att de är menade som tröst. Som en lykta som ska försöka lysa upp i mörkret omkring en. Tyvärr är det inte det de gör. Snarare fungerar de som helljus i tät dimma. Allt man ser är en tjock vägg av "ingenting".

Så nej, jag tänker inte komma med några helljus till dig vännen.

Din dimma måste du själv ta kontroll över. Vad jag kan ge är en hand. Ingen hand som kan leda dig ur hopplöshetens dimma. Men en hand att hålla lite om du skulle vilja. Även en hand du kan bita i, eller slå på om du känner att det skulle kunna hjälpa. En hand som inte varit lika djupt in i dimman som du, men som ändå känt av den en stund. Som till viss del kan förstå.

En hand så att du åtminstone kan känna att du inte är helt ensam.

Du måste inte ta den. Men den finns där. När du vill. Om du vill.

Jag tänker så på dig. På ER.

Fredagstema - två teman i ett inlägg!

Förra fredagen var Fredagstemat: "Mitt förhållande till...."

Jag hann inte skriva något då men här kommer iallafall ett försenat fredagstemainlägg samt ett för dagens tema som är "För att överraska mig måste du....".

Det är fortfarande Mais oui som står ör temat men detta är det sista för september. Vem som tar över i oktober har jag ingen aning om.

Jag börjar med förra fredagens tema.

Hm, först kunde jag inte riktigt komma på vad jag ville skriva om. Mitt förhållande till vad, vem? Men det får bli något såpass enkelt eller kanske svårt som "Mitt förhållande till... mina Hem".

För att förtydliga mig så gäller mina "hem" alltså dels Sverige som ju är mitt hemland i själ och hjärta, dels USA men framförallt New York eftersom det är just i denna stad jag känner mig hemma. Resten av USA är på många vis fortfarande lika okänt som det var innan vi flyttade hit. Stora skillnader i såväl kultur, klimat och historia mellan de olika regionerna i detta landet gör att jag inte kan säga att jag är "hemma" i hela USA.

Eftersom Fredagstemat handlar om att visa saker med hjälp av både text och bild ska jag försöka att visa en del bilder som får symbolisera mitt förhållande till dessa olika "hemma".

Sverige

Naturen:

För mig betyder Sverige såklart enormt mycket. Det är där jag har mina rötter. Och en av de saker jag tänker på i första hand när jag tänker på Sverige är Naturen. Att ha nära till naturen i stort sett var man än är i landet. Även i Stockholm finns naturen bara "runt hörnet". Allemansrätten är en av de saker jag verkligen uppskattar med Sverige. Att alla har rätt att vistas ute på i stort sett alla platser som inte är någons tomt eller åkermark. Skog, fjäll, skärgård. Det sistnämnda är för mig det jag kan sakna mest från Sverige. Just skärgården är så otroligt speciell och eftersom jag växte upp med seglande föräldrar så är svensk sommar för mig nästan liktydligt med just skärgården.

Trosa skärgård i slutet av juni.

En besökande svan utanför tältet.

Vinterisen ligger kvar.

Historia:

För mig är Sverige även ett land med en historia. Så att gå runt och se gamla hus där folk bott och levt för ett par hundra år sedan är något som känns väldigt genuint. I många städer och platser finns ju väldigt gamla hus som används än idag men just detta (nedan) är från Torekällberget i Södertälje som Anna skrev lite om i sitt inlägg förra fredagstemat.

Familj:

Självklart är det personerna och inte platserna i Sverige som betyder mest för mig och det är också dem jag saknar mest. Familj och vänner som bor i Sverige färgar självklart mina känslor och minnen för landet Sverige. Att vara långt ifrån de man helst skulle vilja vara nära kan vara otroligt jobbigt, men på ett vis tror jag även det stärkt relationen mellan mig och M. Och nu på senare tid även banden mellan oss och Lill-Skruttan. Hur då? kan man ju fråga sig. Jo, helt enkelt enbart genom att vi ju här borta varit så oerhört mycket tillsammans i vår lilla lilla kärnfamilj utan att ha tillgång till "extended family" som man säger här. Alla frågor och problem som uppstått under det här första året med Lill-Snorpan har vi varit tvungna att lösa själva. Självfallet skapar sådant mycket tighta band. På gott och ont.

Mormor med Lill-Skruttan när jag var hemma i mars.

Farmor med Lill-Skruttan också från i mars.

Svägerskan, Loff och Lill-Skruttan från samma Skånetur som bilden ovan.

New York City

Så till min nuvarande hemstad. Jag ska försöka att inte bli långrandig eftersom jag redan fredagstemat innan skrev så mycket om staden och jag vill helst inte uppfattas som tjatig, men nedan är några bilder och lite text.

Atmosfären:

Staden som sådan är väldigt speciell. En stor stad. En motropol. En stad där olika kulturer, nationaliteter och språk möter en dagligen ute på gatorna och på arbetsplatserna. DET gillar jag! Och som jag skrev i förra fredagstemainlägget så älskar jag att bara promenera omkring i staden och känna på allt detta. Studera folklivet och bara vara.

Vy över staden (söderut). Man kan se Empire State Building som sticker upp. Bilden är tagen från Rockefeller Center en hyfsat klar majdag.

Min älskade Park! Här är dammen där man kan hyra radiostyrda båtar och segla med. Ett perfekt ställe att njuta av atmosfär och kika på folk.

En av alla Street Fairs som brukar anorndas runtom i staden under sommaren. Här är en i Brooklyn, och det fanns både saker att köpa samt en del dans och musik att avnjuta längs gatan. Detta är något jag gillar med staden. Den är så levande på sommarhalvåret.

Detta är en bild jag tycker känns väldigt typisk USA. Alla gula skolbussar som man ständigt ser på gatorna. Här är de parkerade i väntan på att köra skolbarn.

Vy från sydöstra Manhattan. Brooklyn syns i bakgrunden. Det är rätt vanligt att se diverse båtar och fartyg på vattnet runtomkring. Ofta kan man se sådana här fina segelskutor.

Självklart finns det mesta i denna staden. Både nödvändiga saker och mindre nödvändiga saker. Ja, till och med helt och hållet onädiga saker! Så även flygande grisar. Kanske var det en sådan som flög till Lill-Skruttan nyligen....? Den här kunde man köpa i ett stånd längs en gata i Chinatown.

Alla försäljare som säljer frukt och grönt och blommor längs med gatorna. Det här är dock vår egen mataffär som har höstdekorerat (och försäljning) av blommor och pumpor utanför ena ingången till affären.

Maten:

Att kunna få tag i det mesta i matväg är en lyx. Vi har verkligen blivit bortskämda under våra år här. Både vad gäller vilken typ av mat man kan få samt kvaliteten på maten. Och en del av lyxen är ju dessutom att det är så enkelt att ringa hem mat. Alltså få maten levererad till dörren. Detta gäller både färdig mat men även inhandling av råvaror eftersom vi handlar det mesta av våra basvaror från "Fresh Direct" ett företag där man enbart handlar online. Otroligt smidigt! Kvaliteten på varorna är dessutom riktigt bra och priserna ofta något lägre än i de mataffärer som finns här på Manhattan. Men självklart är det restaurangerna man tänker på i första hand när man tänker på mat här. Och i denna staden finns verkligen allt från lilla "korvkiosken" eller "Hålet i väggen" via delis och diners till riktiga lyxkrogar. Det enda som bestämmer vilken typ av mat man ska äta är tiden, humöret och självklart plånboken!

Rolig inredning. Här är en massa pipor som dekorerar taket på Keens Steakhouse. Förövrigt ett oerhört BRA ställe om man gillar kött! Dyrt men har man råd och kan unna sig en lyxig kväll så är detta ett måste för de som gillar en riktigt fin bit kött!

De har även s.k Kobe biff men den är så hutlöst dyr att jag nog aldrig kommer prova något sådant. Har för mig att en bit gick på ca 100 dollar!!!! jag är dock nyfiken på vad som gör just en japansk ko såpass bra att man kan sälja köttet för det oerhörda priset??

Även detta är inredning inifrån Keens. ett tips är att boka bord i god tid för det blir snabbt fullbokat.

Detta är inte från Manhattan utan från Sam´s Fisch box som ligger på City Island i Bronx. Vi var här med mitt förra jobb och jag tycker att inredningen känns så amerikansk. Blandning av kitch och mys på ett lite underlig vis. Men jag gillar det faktsikt. Inga höga stilpoäng kanske, men rätt bra mysfaktor trots allt. och maten tja, den var också typiskt amerikansk. Fisk på olika vis. God och ok för priset, men ingen "lyx" eller extravagans.

Här är en av M´s och min favoriträtt. Soup dumplings! Mmmm.... En kinesisk rätt som faktiskt endast serveras på vissa kinarestauranger. De flesta av dem i Chinatown, men det finns en närmare oss som ligger nära ganska nära MoMa. Dessa dumplings innehåller en "soppa" så man får äta dem lite försiktigt. man skopar upp dem med sin sked, häller på en otroligt god sojabaserad sås och sedan biter man ytterst försiktigt ett litet hål i dumplingen genom vilket man sedan kan "suga" ut det mesta av soppbuljongen. Efter det är det bara att äta som vanligt. De finns ofta med antingen fläsk, vegetarisk eller seafood innehåll. Jag minns inte nu vilken region av kina denna rätt härstammar från, men kanske någon av er vet?

Familjen:

Jo, för min närmsta lilla urfamilj har jag ju här. M, Lill-Skruttan och våra katter. Självklart känner man sig fortfarande som en svensk i USA. En utlänning med annorlunda vanor, attityd och åsikter vad gäller mycket. Men jag måste säga att i och med att vi fick barn förändrades en del av mina känslor för landet och då framförallt staden - eller kanske rättare sagt "mitt liv här". Med Lill-Skruttan fördjupades mina känslor för denna staden än mer. Jag känner mig på något underligt vis nu mer hemma och mer bunden till staden än tidigare. Och detta i positiv mening. Vår lilla dotter är född här. Hittills är det detta som är hennes hem. Navet i hennes liv utgörs av oss och hennes dagis. Och självklart påverkas hon av både sina "utländska" föräldrar och av sin naturliga plats i den mångkulturella gruppen på dagis. Detta är något jag ser enbart som positivt. Att få chansen och möjligheten att i redan tidig ålder ta del av olika kulturer är något jag tror är oerhört bra. Självklart är hon såpass liten att hon troligen inte kommer att minnas mycket av sin tid här i NYC den dag vi flyttar, men jag tror på något vis ändå att mycket av de intryck hon fått här kommer att finnas kvar hos henne omedvetet. Dessutom har ju både M och jag förändrats en hel del sedan vi flyttade hit och detta kommer såklart att påverka både våra och hennes liv även i fortsättningen.

Vissa där hemma, och även här, tyckte nog att det var ett konstigt beslut att vi valde att bli föräldrar i ett främmande land långt ifrån våra familjer i hemlandet. För det första så kan man ju förklara det hela med att vi ville ha barn och att vi råkade befinna oss här då. Det var ju inte så att vi planerade att bli föräldrar just här istället för i Sverige. Men jag måste säga att detta är något som verkligen givit mig och oss något extra som föräldrar. Just att vara här. Självklart kan det kännas tufft ibland, men fördelarna är många de också. Särskilt glada är vi över hennes fantastiska dagis. Det har hittills varit klart över förväntan och det känns nästan som om vilket annat dagis kommer komma långt efter.

Nu till dagens fredagstema: "För att överraska mig måste du...."

Även detta tema kändes lite knivigt. Men här kommer en mycket kort tolkning (eftersom min tolkning på gamla temat blev så lång):

Kan börja med att säga att jag är ganska lättlurad. Om folk vill försöka hålla något hemligt för att överraska mig så tror jag inte det är särskilt svårt.

Det gäller nog mest att försöka spela "som vanligt".

Nu har det inte hänt alltför ofta att folk försökt lura eller överraska mig på det viset. Jag har däremot varit med på en hel del lur genom tiderna och tycker det är roligt att överraska andra. En av de bästa överraskningarna var när vi anordnade en möhippa för en av mina bästa vänner K. Hon skulle på lunchdate med en annan vän och precis när de ätit färdigt säger den andra vännen att hon måste på toaletten men att hon väntar ett viktigt jobbsamtal och ber att K ska vakta hennes mobil. "Om den ringer måste du svara och säga att jag är på väg för det är dödsviktigt att jag får detta samtal!" säger hon innan hon sätter fart mot toaletten. Väl inne på toaletten tar hon upp sin andra gömda mobil och ringer oss som då ringer upp den mobil som K vaktar. Det är annan vän till oss som K aldrig tidigare träffat som sköter snacket. Han informerar K om att hon ska gå ut ur restaurangen och ta sig till T-centralen. K tycker detta låter mycket mystiskt och läskigt och lyckas med hjälp av sin vilda fantasi snabbt fantisera ihop att det är någon ur "maffian" (vilken maffia kunde hon senare inte riktigt förklara) som försöker lura henne. Hon säger att hon minsann inte tänker lämna vår toalettbesökande vän utan ska vänta på restaurangen. Men till slut efter att han talat om att han vet hennes namn och berättar att hon inte behöver bekymra sig om jobbet för de är informerade om att hon kommer vara borta på eftermiddagen så inser hon att detta är något organiserat. Och att det inte handlar om någon organiserad brottslighet utan om en organiserad festlighet! Den överraskningen var riktigt lyckad.

Mitt livs största överraskning är dock den "gamla nyheten" när Lill-Skruttan bestämde sig för att komma ut. När vattnet började sippra på tunnelbanan och sedan när fördämningen totalsläppte på perrongen mitt i Bronx, ja DÅ kände jag mig verkligen tagen på sängen. Det skulle ju inte hända NU! Utan om nästan två månader!!!

Jaja, man hämtade sig ju även från den överraskningen, och nu är det en del av vår familjehistoria.

Lill-Skruttan när hon var nästan ny.

Sist vill jag tacka Mais Oui för hennes kluriga teman i september. och som sagt vem som tar över nästa månad vet jag inte. Men så fort jag får veta det kommer jag självklart skriva in det här i högerspalten.

Liten uppdatering

Okej en snabb uppdatering.

Insåg att man kanske bör göra det efter att man flaggat att ens lilla dotter har Grissällskap.

Gårdagen gick bra. Men de ringde från Pink Room på eftermiddagen och sa att Lill-Skruttan inte sovit på deras naptime så hon var väldigt trött. De undrade ifall vi kunde hämta henne lite tidigare på grund av detta. M var mitt uppe i hjärnkirurgier men jag kunde, så vid 15.30-tiden kliver jag in på dagis. Lill-Skruttan ska precis få yoghurt men efter det går vi hem.

Hade tänkt att hon kasnke skulle vilja sova lite hemma. Men inte då. Väl hemma är hon minsann hur pigg som helst. Hon leker, klättrar, springer, hoppar, kryper, rullar. Babblar, skrattar, gråter, skriker, pratar, myser, äter, badar....

Full fart i 200 knyck hela tiden. Ska hon aldrig bli trött? Var är den där grissjuka tröttheten som tydligen visade sitt tryne på dagis?? Har hon motat grisen in i grisstallet igen?

Vid halv sju kommer M hem och Lill-Skruttan är fortfarande i gasen. Galet mycket bus med pappa blir det. Men inte tröttnar hon för det inte. Mer bus, mer spring. Till slut är hon genomsvettig. Håret i ett blött rufs som en gloria runt hennes huvud. Hm, ska man bada igen kanske? Nej, det får bli lite försök till lugn istället. En flaska mjölk i pappas knä.

Och då inser man att hon är trött. Riktigt trött. Genomtrött. Gnugg i ögonen och kink.

Det blir läggdags och efter att endast vaknat en enda gång somnar hon sedan om som en stock. I vår säng. Sover sedan djupt hela natten.

Skönt för även vi får sova. Ändå var vi trötta i morse. Knas.

Morgonen var rätt kinkig men lämningen på dagis gick jättebra. Så fort hon visar sig i dörren där nu så ropar flera av barnen på henne! Det känns så kul! De ropar hennes namn och vill att hon ska komma och leka med dem. Ibland säger lärarna att de frågat efter henne "hela morgonen". Skoj! Det var lek med raklödder idag vilket brukar vara en favorit. Sedan tvätt i vatten vilket också brukar vara en favorit. Inte konstigt att det gick så bra att säga hejdå i morse! Och än har de inte ringt så kanske kanske orkar hon en heldag på dagis idag. Hoppas det.

Imorgon har vi tid hos läkaren. 15-månaderskoll.

Kommer självklart ta upp detta med hennes ev grissjuka också. Vi får se ifall de vill ta något prov eller om de tycker det är onödigt.

Grisen är här

Jaha.

De här senaste dagarna har Lill-Skruttan snörvlat och hostat och frustat som bara den. Febern är väck sedan helgen, men istället kom allt det där andra som ju ofta kommer med en förkylning. Behöver jag säga att vi sover rätt illa om nätterna alla tre? Med en liten frustande, gråtande, hostande och snörvlande Sömnkrypare som rumlar runt i sängen mellan oss nätterna igenom är de inte lätt att få nattvila. Hon vaknar dessutom ofta ofta. Hostan och snuvan gör att hon inte får ro. Liten. Hon vill inget hellre än att sova och gråter av utmattning. Men kan inte riktigt få ro eftersom luftvägarna kloggar igen. Själv vill man ömsom ta henne i famn och vagga henne till ro, ömsom också gråta av ren utmattning.

I morse när vi kom till dagis träffade vi en av de andra barnens mamma där. Vi pratade såklart om denna förkylning som gått runt i Pink Room. De flesta av barnen har haft den och även en av lärarna som var sjuk i helgen. Mamman berättade då att hennes föräldrar som varit och hälsat på från Spanien förra veckan båda blivit sjuka och hennes pappa hade då tagit ett prov (vet inte om det var ett halsprov eller vad det var för prov??) som han tagit med till sjukhuset där han arbetar och testat vad det var för något. Det visade sig vara Svininfluensan!!!!!

Jahapp. Där ser man. Svininfluensan har uppenbarligen härjat runt i Pink Room. Den kom, den härjade och nu är den på väg bort. Lill-Skruttan är väl en av de sista i rummet som är sjuk så det verkar vara endast efterdyningar kvar efter Grissjukan.

Hm, ska man känna sig orolig? Alarmerad? Eller bara lättad?

Jag frågade om vi borde rapportera detta och mamman i rummet berättade att hon redan informerat personalen i rummet samt rektorn nu på morgonen. De hade tydligen fått veta av hennes pappa igårkväll. Så nu få vi väl bara vänta och se då? Vad som ska hända?

Enligt en pappa i Pink Room så är det tydligen så vanligt med Svininfluensan här i staden just nu att de helt slutat testa för detta på NY Presbyterian Hospital, vilket är det stora sjukhuset här (där även Lill-Skruttan är född). Detta för att i stort sett alla som kommer in med jobbigare "förkylningar" har visat sig vara smittade av just Svininfluensan. Och så länge det inte uppstår några allvarliga komplikationer är det bara att göra som med vanliga förkylningar eller "slängar av andra influensor", d v s att vila tills man börjar känna sig bättre.

Han om någon borde annars kanske varit lite orolig eftersom hans fru är höggravid. Men när vi diskuterade detta sa han att enligt de undersökningar han tagit del av så var det endast gravida kvinnor som hade någon annan form av nedsatt hälsa som även blivit allvarligt sjuka och till och med avlidit av Svininfluensan. Fullt friska gravida kvinnor hade klarat Svininfluensan väl utan allvarliga skador eller men.

Jaja, på fredag ska vi iallfall med Lill-Skruttan till hennes läkare för en 15 månaderskontroll. Vi hade ändå tänkt fråga om influensavaccination då. Nu blir det visst även ett ypperligt tillfälle att diskutera Svininfluensan. Vi får väl se om hon tycker det ska tas några prover för att verkligen fastställa att det är just Svininfluensan, eller om hon tycker det är onödigt.

Med tanke på vad jag nu fått höra denna morgon så förstår jag än mindre den masshysteri som verkat råda i t ex svenska medier angående denna influensa. Om de flesta annars friska personer som insjuknar får samma symptom som Lill-Skruttan och hennes kompisar i Pink Room så är det inte värre än en jobbig förkylning. Självklart är det annorlunda ifall man på andra sätt inte är helt fullt frisk. Som t ex nedsatt immunförsvar, hjärtfel eller andra sjukdomar. Men för oss icke-undernärda, friska personer utan parasiter eller andra sjukdomar verkar denna grisliga sjuka inte vara alltför allvarlig? Intressant är det ändå att med "facit" i handen kunna följa nyhetsrapporterna om just denna Gris. Massvaccinering hit och massvaccinering dit. Förhoppningsvis har iallafall Lill-Skruttan nu ett hyfsat boostat immunförsvar mot denna gris. Så länge den inte muterar och blir till ett monstervildsvin då. Men tamgrisen verkar hon iallafall klarat av bra. Även om den om nätterna fortfarande förvandlar vår säng till en plats där hosta och snörvel regerar över John Blund.

Nu återstår att se ifall M och jag också kommer få oss en släng eller om vårt immunsystem klarade av att fightas mot Grisen utan att vi märkt av det.