Lill-Skruttan är inne i en fas nu när hon är vad vissa skulle kalla jobbig, bångstyrig, energikrävande... Ingen större dramatik
egentligen, men man märker på något vis att
hon har det lite kämpigt nu, skulle man väl kunna säga. Och då får henne föräldrar det också något kämpigare. Det ena leder till det andra. Främst handlar det om rätt stora och frekventa humörsvängningar. Glatt betyder väldigt glatt, men på en millisekund kan det så glada humöret svänga om till ilska, förtvivlan och gråt. I vissa stunder kan det kännas väldigt frustrerande. Särskilt när man har lite bråttom. Ett tips till alla er småbarnsföräldrar där ute
ha aldrig bråttom!!!! Det gör de flesta situationer värre. Haha, just den upppmaningen har man hört tusen gånger men det hjälper inte. Likt förbaskat får man bråttom...
Många av de situationer som uppstår kan jag förstå. Med detta menar jag att jag kan
förstå vår lilla tjej och varifrån frustrationen kommer. Det handlar ofta om att hon
vill göra saker själv nu. "
Neeej, JAG kan göra det." eller "
Jag kan göra det HÄLV" är meningar som duggar tätt nu här hemma hos oss. Men fortfarande är det så många saker hon inte riktigt behärskar till fullo, vilket självklart
utlöser en enorm ilska, besvikelse och just frustration. I de ögonblicken vill hon absolut
inte ha hjälp. Om man erbjuder henne det blir hon tvärilsk och sårad. Man kan tro att det bästa är att då strunta i henne och bara låta henne vara. Men om man bara låter henne vara så blir hon
ändå tvärilsk och sårad. Över att man
inte vill hjälpa henne. Tidsspannet mellan att vägra hjälp och att sedan kräva densamma är ofta inte mer än ett par sekunder. Det gäller att ha
exakt rätt timing....
De gånger jag har svårast att förstå är de gånger det
inte handlar om konkreta saker. Som när vi går till dagis på morgonen och hon plötsligt mitt på vägen får ett vredesutbrott för att "
Jag ville ju HOPPA!!!". När jag då stannar och säger "
Men då hoppar vi då" blir hon rasande och säger "
Nej, mamma INTE SÅ!! GÖR INTE SÅDÄÄÄÄ!!!" Sedan följer en stund där jag försöker mig på en blandning av tröst, övertalning och lite småilska vilket möts med tårar, skrik, ilska och uttryck av uppgivenhet. Sådana gånger händer just nu ofta
minst en gång om dagen inte sällan flera. Och dessa har jag som sagt svårast att förstå och därmed också svårast att hitta "lösningar" till. Just för att det inte finns någon form av vuxenlogik i dem. Att man blir arg för att man inte klarar av att sätta på sig byxorna helt själv, eller knäppa sin dragkedja i jackan
det kan jag förstå. Men att man blir urilsken och ledsen över att man mitt under en promenad inte hoppar
där man tänkt sig, eller att den man
promenerar med inte gör det, eller att man ser folk som sitter och äter i kafeterian man passerar men man tycker detta är fel fel fel.... sådana saker är det svårt, om inte säga omöjligt för en som vuxen att försöka förstå. Det går bara inte.
Nu strävar jag inte heller efter att försöka förstå sådana här saker, men de
gör helt klart vår vardag lite mer komplicerad just nu. Det som dock slår mig är att jag tycker att jag känner Lill-Skruttan så väl nu. Jag kan läsa henne. Och jag ser att den här perioden med de här "infallen" inte alls enbart handlar om trots eller om att "vara jobbig". Som stressad vuxen är det annars rätt lätt att i stundens hetta känna det så. Som om barnen jävlas med flit. Att det handlar om någon form av maktkamp. Men så är det ju inte alls. I vår lilla tjejs fall tycker jag mig se att hela hon känns mer ifrågasättande. Att
hon är i någon form av "mellanläge" just nu. Jag tycker det har vissa likheter med "tonårstrots", om man nu kan bunta ihop de jobbiga känslor och tankar man hade i tonåren och kalla dem för något sådant. Jag kan känna av en större osäkerhet. Ungefär som om hon har alla sinnen öppna utåt och liksom
suger in världen. Iakttar. Intensivt. Scannar. Pejlar. Och är uppenbarligen inte helt nöjd med vad hon får in på sin radar. Jag har även uppmärksammat att de här utbrotten ofta verkar kopplade med
en slags klängighet jag tyckt varit borta en period. Nu är det återigen mer mammigt och hon vill ofta ofta bli hållen, buren. Vara nära. Men på sina
egna villkor såklart. Det är den klassiska balansgången mellan obundenheten, viljan till frihet och rädslan för allt otäckt som kan finnas där ute.
Jag gissar att det handlar om en sådan s.k
utvecklingsfas. Att den lilla larven just nu bygger sin kokong. Ihärdigt. En kokong av utbrott, ilska och tårar. Det gäller dessutom att kvalitetstesta den sköra tråden kokongen hänger i. Är den stark nog? Ska den hålla? Kan hon få in tillräckligt mycket kärlek inbyggt i kokongens skal för att den ska kunna skydda henne tills hon åter kan krypa ut? För hon är helt klart återigen på väg genom någon form av "puppstadie" för att på andra sidan kliva ut som fjäril. Med nya färdigheter i baggaget.
Själv undrar jag
hur länge det här kokongstadiet ska vara? Och jag är otroligt nyfiken på hur fjärilen kommer att vara den dag hon är redo att möta världen igen. Lite intressant tycker jag att det hela är också. Eller ganska
mycket faktiskt. Jag hade aldrig trott att en 2,5-åring skulle kunna kännas som en "tonåring".
Trots kände man ju till. Ungar som skrikande på marken fäktar med både armar och ben. Med halvt generade halvt förbannade föräldrar, som ömsom drar och sliter ömsom lockar på de små liven. DET hade man ju sett långt innan det var man själv som var den där stackars plågade föräldern. Men jag hade
ändå aldrig kunnat drömma om att sådana här faser kan ha andra "djup". Just känslan av att inte helt förstå sig på omvärlden eller ens sig själv. Att
känna sig lite vilsen. Att känslorna ofta kan ta överhanden totalt även fast man kanske egentligen inte riktigt önskar det. Detta kan jag se att hon kämpar med just nu, och jag tycker att det liknar just min egen tonårstid rätt mycket. Även om frågorna, tankarna och känslorna
då handlade om helt andra saker. Men just känslan av att
inte ha riktig kontroll.
Den finns där helt klart. Samt känslan av att
vilja så mycket mer än man ibland klarar av. Att man i vissa fall känner sig vuxen och kämpar för sin självständighet, och i andra stunder enbart vill krypa ihop och känna tryggheten i att vara liten och omhändertagen igen.
Är det
någon av er med äldre barn som känner igen och minns detta från då era barn var i 2-3-årsåldern? Varade perioden länge? Och hur gjorde ni för att stötta? Hade ni svårt med ilskebalansgången? Alltså att visa vanlig sund "gränssättningsilska" utan att falla ner i megairritations- och frustrationsilsketräsket? Jag kan dessutom i vissa situationer känna att det är svårt att hålla mig för skratt. Situationen blir nästan komisk och jag försöker att inte skratta även om det är svårt. Kunde ni känna likadant?
Själv undrar jag hur länge det här kokongstadiet ska vara? Och jag är otroligt nyfiken på hur fjärilen kommer att vara den dag hon är redo att möta världen igen. Lite intressant tycker jag att det hela är också. Eller ganska mycket faktiskt. Jag hade aldrig trott att en 2,5-åring skulle kunna kännas som en "tonåring". Trots kände man ju till. Ungar som skrikande på marken fäktar med både armar och ben. Med halvt generade halvt förbannade föräldrar, som ömsom drar och sliter ömsom lockar på de små liven. DET hade man ju sett långt innan det var man själv som var den där stackars plågade föräldern. Men jag hade ändå aldrig kunnat drömma om att sådana här faser kan ha andra "djup". Just känslan av att inte helt förstå sig på omvärlden eller ens sig själv. Att känna sig lite vilsen. Att känslorna ofta kan ta överhanden totalt även fast man kanske egentligen inte riktigt önskar det. Detta kan jag se att hon kämpar med just nu, och jag tycker att det liknar just min egen tonårstid rätt mycket. Även om frågorna, tankarna och känslorna då handlade om helt andra saker. Men just känslan av att inte ha riktig kontroll. Den finns där helt klart. Samt känslan av att vilja så mycket mer än man ibland klarar av. Att man i vissa fall känner sig vuxen och kämpar för sin självständighet, och i andra stunder enbart vill krypa ihop och känna tryggheten i att vara liten och omhändertagen igen.
Inlägg
