Häromdagen julafton. Med skinkan, sillen, lutfisken och även gröten. Även om den sistnämnda inte var till mig som avskyr risgrynsgröt. Men den uppskattades desto mer av M.
Juldagen var en lugn dag. Inget särskilt på agendan. M hade bestämt träff med några av sina f d arbetskompisar så han tog med sig Ella och tog tåget dit på eftermiddagen. Själv tog jag det bara lugnt vilket var skönt. Så jag hade lite tid att läsa några av mina favoritbloggar.
Och jag kastades då handlöst in i en
julkortsdebatt som jag tyckte var oerhört intressant! Den började hos
Tingeling, men jag blev uppmärksammad på den via
Helgas blogg som jag ju följer regelbundet.
Som nybliven mamma till ett hett efterlängtat barn så var detta en mycket intressant diskussion. Särskilt som vår dotter ju inte direkt blev till sådär i en handvändning. Men trots att vi fick gå en något krokigare och backigare väg än de flesta innan vi kunde möta vår dotter, så spelade vi ju ändå aldrig i samma proffsliga som så många andra. Det var aldrig fråga om något Maraton. Eller Vasalopp. Men erfarenheten av vårt eget lilla lopp är ändå tillräckligt för att jag idag tycker mig ha en stor förståelse för de som kämpat bra mycket längre och hårdare än vi någonsin behövde göra. Och ännu mer för de som fortfarande kämpar.
Det enda jag har att tillägga till denna jul(korts)debatt är nog att Julen väl är en högtid då man mer än någonsin borde tänka på andra. På andras situation. I livet och vardagen. Att åtminstone försöka att ha överseende med sådant man inte normalt brukar orka eller ha tålamod med. Att försöka att tänka ett steg längre. Att försöka förstå. Att visa att man bryr sig om. Att hjälpa. Att stötta. Att värna.
Det kan vara svårt. Till och med omöjligt. Allt beroende på i vilken sits man är själv. Ibland har man kanske inte själv fast mark under fötterna. All energi går åt till att försöka klara av att inte själv förlora fotfästet. Men man får hoppas att man i sådana lägen har personer runtomkring sig som kan stötta. Eller åtminstone ha överseende med att man själv kanske inte orkar bära andras julglädje och jullycka på sina axlar. Oavsett hur den ser ut. Och inget varar i evighet så även om man är den som behöver stöttning ena året kan man mycket väl bli den som stöttar ett annat år.
Själv skickar jag inte julkort längre. Men mest på grund av egen lathet. Jag har i flera år proriterat annat att göra än att och skriva julkort. Jag skickar hellre ett mail. Eller ringer ett samtal. Det går fortare och oftast får jag mer sagt än om jag skulle skicka ett julkort. Ringer jag får jag dessutom veta mer om hur personen ifråga haft det sedan vi hördes sist.
Men visst uppskattar jag de julkort jag får. Och jag har aldrig känt mig ledsen över de kort jag fått på vänners barn. Inte ens då vi försökte som mest utan resultat. Men jag har som sagt full förståelse för de som bär på denna sorg, ilska och frustration. Så nej, jag tror inte det kommer bli så många julkort på Lill-Snorpan i tomteluva. Och om det blir något sådant så småningom kommer jag helt klart att tänka till vem jag ska skicka dem innan jag skickar dem.
På tal om julkort så fick jag annars igår reda på att jag på min mammas sida är släkt med "tomtarnas moder" Jenny Nyström. Visserligen på mycket mycket mycket långt håll. Men ändå....
Idag bär det av ner till Skåne.
M ska hämta hyrbilen snart och sedan blir det ett antal timmars körning.
Jag hoppas att det inte är alltför mycket trafik, men eftersom det är helgen mellan jul och nyår är det nog en rätt hög risk att det kommer vara ganska många andra bilar ute på vägarna. Men till kvällen ska vi nog vara framme.