Fredagstema - tid

Nu är det fredag igen och dagens tema är Tid. Detta har jag insett är något alldeles speciellt. Människan försöker ju på alla vis att mäta tiden; sekunder, timmar, dagar, månader och år. Dessutom vill vi även försöka att portionera ut den på ett sätt vi tycker passar. Vi delar därför in livet väldigt mycket efter tiden. Det handlar om allt från att vi ska arbeta en viss mängd timmar och dagar per år till att vi ska försöka "spara" tid. Men tid kan ju egentligen inte sparas. Eller hur skulle man kunna spara tid? Tiden går ju oförtrutet vidare hela tiden i samma takt hur mycket vi än skulle vilja stanna eller skynda på den. Visst kan man säga att "om jag gör detta nu så slipper jag göra det sedan" och detta hävdar många är att "spara" tid. Men det enda vi gör är ju egentligen att omfördela tiden genom att och omprioritera det vi vill eller måste göra.

Jag tror att det absolut allra viktigaste för oss som individer ändå inte handlar om tidsenheterna i sig. Vare sig det är sekunder, minuter, timmar, dagar, månader eller år. Inte heller sekler eller större tidsbegrepp. Nej, för varje enskild individ handlar det i stort sett ändå enbart om "hur vi själva upplever tiden". Ibland kan vi tycka att tiden rusar iväg. Att vi inte hinner det vi skulle vilja under en förutbestämd tid. Ibland tycker vi tiden står i stort sett stilla. Det känns enformigt och långtråkigt. Inget händer.

En sak jag fascineras av vad gäller tidsuppfattning, iallafall hos mig själv, är att jag ofta upplever tiden som "parallell". Alltså att jag under en och samma tidsepok kan tycka att vissa saker känns "som igår" medan andra som ligger inom exakt samma tidsrymd känns som om de hände för en hel evighet sedan. Det tycker jag är märkligt. Just denna tudelade känsla. Denna kluvenhet inför tiden och vad den gör med oss. Kanske är det framförallt stora händelser i livet vi kan känna just såhär inför. Förändringar. Att börja någon ny utbildning. Att flytta. Att träffa sin blivande partner. Att förlora någon nästående. Att få sitt första jobb. Att bli förälder. Att lära känna nya personer som sedan visar sig bli s.k "vänner för livet". Att gå igenom någon form av livskris. Att göra den där efterlängtade resan. Att skaffa det första hemmet. Just den sortens händelser är iallafall för mig något som nästan alltid skapar en känsla av parallell tid. Å ena sidan minns man det som om det hände härom dagen, å andra sidan känns det som om det ligger ett helt liv mellan nutid och dåtid. På exakt samma gång!

För min del är väl det absolut största "problemet" med tiden rent generellt att jag ofta tycker att jag inte har tillräckligt med tid. Eller så har jag alldeles för mycket jag måste och vill göra. För många saker som ska hinnas med. Dagarna flyger fram och det man på måndagen tänkte att man skulle göra under veckan har man inte ens varit i närheten av när söndagen kommer. Tidigare under vintern kände jag ett tag nästan som om allt snurrade alldeles för fort omkring mig för att jag skulle må riktigt bra. Att ständigt gå runt med en känsla av att man simmar och simmar bara för att försöka hålla näsan över vattenytan. Men knappt klara av det. Än mindre ta sig framåt. Det är en väldigt stressframkallande känsla. Tyvärr verkar det vara allt vanligare hos alltför många. Stress och otillräcklighet känns som den moderna tidens nya folksjukdom. Inte endast beträffande själva vardagen utan även i livet som sådant. Man ska hinna med en bra utbildning, sedan göra karriär samtidigt som man självklart ska självförverkliga sig själv på diverse vis som att resa och/eller vara väldigt kreativ. Under samma tid ska man så småningom även börja bilda familj. Träffa en partner, kanske få barn. Man ska vara en utomordentlig förälder och äkta man/hustru och samtidigt vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Sedan får man inte glömma att man måste fortsätta ha kontakt med sina vänner och vara social. Inte konstigt att man ibland kan känna sig fångad både i och av tiden. Ekorrhjul eller kvarnhjul är ju ganska välkända symboler för hur alltför många upplever tiden och livet åtminstone periodvis.

Under de senaste veckorna tycker jag dock att den här känslan av att tiden rusar ifrån mig har börjat mildras. Jag tycker att jag återigen börjar kunna njuta av de små ögonblicken. De där små guldkornen som verkligen ÄR ens vardag. De som tillsammans träs på en lång tråd och som man då och då inser faktiskt är själva livet. Rent allmänt tycker jag att jag är ganska bra på att ta tillvara på just de här stunderna. Men självklart kommer man in i perioder när det är svårt för att inte säga omöjligt. Och nu känns det som om jag är på väg ut ur just en sådan period. Fråga mig inte varför det sker just här och nu för det kan jag inte svara på. Kanske är det "bara" våren som är på väg. Ljuset och den högre temperaturen som signalerar till min reptilhjärna att producera mer "må-bra-hormoner"? Oavsett vad orsaken är så är det en oerhört skön känsla när man känner att man börjar få mer kontroll över sin tid. Att slippa känna sig jagad. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om att man får bättre tidskontroll, utan att man helt enkelt tillåter sig att släppa kontrollen. Att man kan "flyta med" lite mer.

För tillfället känner jag verkligen en stor lycka i tillvaron och när jag tänker på tiden som sådan är det mest i termerna "Snälla snälla kan ingen stanna tiden NU?!?!?!" För just nu är det mesta runtomkring mig så otroligt! Självklart finns det både små och större problem som dyker upp här och där, men det gör det väl alltid? Sådant måste man nog bara lära sig leva med helt enkelt. Nej, vad jag menar är att jag just nu känner mig så tillfreds med det mesta trots alla de här små och större problemen. En stor del av den här glädjen är självfallet Lill-Skruttan som just nu är inne i en oerhört rolig period. Det känns helt fantastiskt att få följa med henne nu. Hon utvecklas otroligt snabbt och jag tycker mig se förändringar från vecka till vecka. Det är knappt man hinner med i svängarna. Därav min känsla av att jag så gärna hade velat stanna tiden en stund. Pausa och sedan spela den i något långsammare tempo. Men eftersom detta är omöjligt försöker jag nu att göra mitt bästa för att ändå på mitt eget vis "sakta ned tiden" lite. Nämligen att försöka vara närvarande i nuet. Sådär riktigt "kvalitetsnärvarande" salltså. Det lyckas såklart inte alltid, men hittills måste jag säga att jag känner mig rätt nöjd ändå. Att lyckas leva ordentligt i nuet är nog det enda sätt jag faktiskt känner till som gör att tidsupplevelsen blir sådär lite "kristalliserad". man karvar in minnen i tiden som sedan finns kvar länge länge. Men det är självklart inte enkelt. Ofta är det just det där ekorrhjulet som lätt kan ta över och snurra iväg med en så att man knappt minns vad man gjorde i förrgår.

För att visa just hur mycket som hänt med Lill-Skruttan det gångna året tänker jag avsluta det här inlägget med några bilder och ett videoklipp. Dessa är tagna med i stort sett exakt ett år emellan. Just i det här fallet slås jag av just den där parallella tidsupplevelsen. Det känns som om det var igår, men samtidigt en hel evighet sedan.

Från liten knodd i mars 2009

Till betydligt större tjej som testar mammas skor och funderar över varför mamma ställer så knasiga frågor.