Mycket försenat Fredagstema

Förra veckan hann jag inte alls med Fredagstemat. Det var ju Längtan som var temat. Ett starkt ord som för mig betyder väldigt mycket. Längtan är för mig inte enbart en sinnesstämning utan en känsla som nästan har en färg. Inte bara en enda färg utan Längtans färg kan skifta. Allt från det skymningsblå som är så närbesläktat med Vemodet via det lugnt förväntansfullt gyllengula till en nästan klarlysande stark röd färg. Nästan lika kraftfull som den färg jag också tänker mig att Livskraften men även Desperationen har.

Längtan.

Ett ord som vid första tanken ligger mjukt i munnen. Men som trots detta inte enbart är ett ord höljt i ett smått romantiskt skimmer utan lika gärna kan bränna som eld eller till och med skära en sönder och samman om man låter det ske.

I mitt liv har jag gått hand i hand med just Längtan i perioder.

Jag har stiftat bekantskap med både den form av Längtan som gränsar till lycka och den som gränsar till sorg. Och all den Längtan som ryms däremellan.

Man kan längta till platser. Till det som var. Till det som ska komma. Till situationer. Man kan längta efter personer. Efter en speciell doft, en smak, en känsla. Man kan längta efter sådant man nästan glömt. Och efter sådant man knappt visste fanns. Men man kan också längta bort från något eller någon.

Den allra starkaste Längtan jag känt hittills i mitt liv, och som på något vis hamnar i en helt egen kategori för sig själv, är dock min längtan efter barn. Detta kan kanske låta underligt och främmande för er som känt mig länge, särskilt då denna längtan kulminerade efter att jag lämnade Sverige och därför inte var något jag alls kände innan vi flyttade hit. Jag har hela mitt liv vetat att jag "vill ha barn när jag blir stor". Sedan har dock det där "bli stor" flyttats längre och längre fram i tiden vartefter åren gått. Först var tanken "inte före 25". Sedan när 25-årsstrecket närmade sig flyttades gränsen hastigt till "inte före 30". När även min 30:e födelsedag kom och passerade hade åldersgränsen återigen skjutits framåt. Nu handlade det mest om "oj man kanske borde vilja ha barn nu men det vill jag ju inte...." vilket faktiskt skapade en viss form av stress. Runtomkring mig fick vänner och kollegor barn. Och trots att jag i en framtid inte kunde se mig själv utan barn så kändes det som något jag absolut inte kunde tänka mig "just nu". För just nu var det ju så mycket annat som skulle ske. Inte hade jag plats för att bli förälder. Bortprioritera delar av mitt liv och de planer och drömmar jag hade. Nej, det fanns inte på kartan.

Men efter att vi flyttat hit började jag fundera alltmer över framtiden och över hur jag ville att min liv skulle utvecklas. Över hur länge vi skulle bo här? När och hur vi skulle komma tillbaks till Sverige. Och självklart började även mina år att spöka. Inte så att jag kände mig gammal. Men rent logiskt visste jag ju att jag var en bit över 30 och att jag inte blev yngre med tiden. Någon direkt längtan efter barn hade jag dock fortfarande inte. Men jag började inse att en sådan längtan kanske aldrig "bara skulle komma" sådär lite oförhappandes. Alltså började min logiska del av hjärnan (jo jag har faktiskt en sådan även om den inte alltid går på högvarv direkt) att arbeta. Det hela slutade helt enkelt med att ja och M fattade ett helt logiskt och inte alls särskilt känslomässigt beslut om att "nu fick det nog vara dags".

I början var ingen av oss särskilt fundersamma. Mer än att vi kände en viss nervositet över "om det skulle gå snabbt". Men snabbt var precis vad det inte gick. För min del tyckte jag det var skönt att inget hände till en början. Och jag kände ingen som helst stress. Men sedan gick månaderna och vartefter tiden gick och inget hände började min faktiska längtan efter att bli gravid växa sig allt större. När det gått ett helt år och inget hänt började min längtan även blandas med en svagt växande oro. Tänk om något var fel?! Tänk om det vi väntade och hoppades på aldrig skulle hända? Plötsligt var min Längtan väldigt påtaglig. Nästan fysisk i sin kraft.

Utan att gå in på fler detaljer kan jag mest bara säga att tiden innan vi faktiskt fick vårt otroligt hett efterlängtade besked var en riktig berg-och-dalbana. Det handlade inte om år som lades till år. Inte heller så stora uppoffringar, både fysiskt, mentalt och ekonomiskt som så många andra tyvärr måste igenom. Men det räckte gott och väl. Vår berg-och-dalbana gick via undersökningar, hopp & besvikelser, fertilitetsklinik, desperation & nedstämdhet, googlande, sorg & likgiltighet, oro, ilska & stress, hormonbehandlingar, operationer och ännu mer hopp mot en oviss framtid. Under den här tiden försökte vi så gott vi kunde att leva ett så normalt liv som möjligt. Jag är även ganska säker på mina minnen av den här tiden färgas rejält av just min egen upplevelse. För jag tror att M och jag upplevde detta väldigt olika. Visst är man två om att försöka bli föräldrar, men hur engagerad den kämpande mannen än är så handlar det till sist ändå om kvinnans kropp. Det är hos henne de olika förändringarna ska ske. Det är hon som kan gå och "känna efter" dagarna mellan ägglossning och mens. Är något annorlunda denna gången? Ömmar inte brösten något mer än vanligt ändå? Känns inte magen lite mer svullen än normalt? Jag kan inte säga säkert, men för M´s del tror jag den största oron och stressen bottnade i hans omtanke om mig. Att jag skulle må bra. Medan oron och besvikelsen över att det "inte gick denna gången heller" på något vis kom lite i andra hand.

Jag kan även såhär i efterhand helt klart konstatera att jag blev lite smått paranoid dagarna mellan ägglossning och mens. Det fanns dagar när de här tankarna upptog en enormt stor del av min vakna tid. Jag kände efter. Jag kände efter lite till. Och så lite igen. Jag klämde och kände. Jag läste och funderade. Analyserade och drömde. Och dagarna när mensen skulle komma sprang jag på toa säkert ett par gånger i timmen ibland. För att kolla. Och kolla igen. Tills det de allra flesta gångerna slutade med ett krasst konstaterande av fakta och sedan en djup besvikelse och tårar. Eller vissa gånger med någon sorts avtrubbad likgiltighet.

Och under hela den här perioden fanns den där stora Stora Längtan inom mig. Och den växte och växte och växte. För varje misslyckat försök. För varje månad som kom och gick utan resultat. Och den Längtan kan jag säga, är av en mycket speciell sort. Den känns stor och den är röd. Och den tar en i besittning. Den är så stark att man förundras över att man inte kan bli gravid enbart genom den energi som lagras och alstras av denna Stora Längtan. Den är en enorm drivkraft. På både gott och ont. Kraften man får hjälper en upp från det avgrundshål man ramlar ner i när det lilla spirande hoppet dör. Då när man inser att man trots att man gått över tiden ändå inte alls bär något liv. För utan drivkraften som den där Längtan gett upphov till hade man gett upp långt långt tidigare. Men dess styrka och intensitet är inte enbart något positivt. Om man inte passar sig kan den med tiden även utvecklas till desperation och dess styrka kan lätt förtära en inifrån.

Just ofrivillig barnlöshet är något som blivit allt vanligare i takt med att vi i västländerna väljer ett annat sorts liv än tidigare. Vi vill hinna med så mycket innan vi ska "stadga oss". Det är resor som ska göras, olika arbeten vi vill prova på, olika utbildningar vi vill genomföra. Vi vill gärna sedan hinna arbeta på ett "riktigt" jobb ett tag för att ha en bra ekonomi. Och om vi tycker om våra yrken vill vi kanske hinna med att göra lite karriär också. Allt detta innan vi är beredda att bilda familj. Detta resulterar i allt äldre förstagångsföräldrar. Vilket i sin tur resulterar i att fler och fler får problem med just detta att få ta del av ynnesten att kunna bli föräldrar.

Självklart är det högst individuella skäl till varför man väntar med att försöka få barn. Det behöver inte alltid handla om "bortprioriteringar" för andra saker, utan det kan handla om faktorer man inte själv kan styra över. Att man ännu inte träffat någon att "bilda familj med". Eller arbetslöshet. Sjukdom. Om livssituationer som är helt oförenliga med barn. Men oavsett vad orsaken är så tror jag de flesta som upplevt detta kan känna igen sig i just den väldigt speciella form av Längtan som skapas och växer under den tid man försöker att förverkliga drömmen om ett barn. För den är verkligen en mycket egen form av Längtan. Stark som livet själv. Kanske för att den just handlar om Livet självt. En sorts Livslängtan.

Jag är inte en person som aktivt strävar efter att ingå i olika gruppgemenskaper. För min del handlar relationer alltid om individer. Vissa klickar man med, andra inte. Vissa har man gemensamma erfarenheter och tankar med, andra inte. Det förra behöver absolut inte vara en garanti för att man ska klicka dock. Nej, det är mycket mer komplicerat än så. Man kan träffa personer där man inte kan se en enda "likhet" men där man på något förunderligt vis ändå känner det som om man har hittat hem. Men en sak som jag trots allt har upptäck efter min erfarenhet med den barnlängtan jag hade, är att jag känner enormt mycket för och med andra personer jag träffar som har liknande erfarenheter. Just denna Längtan och den oro som tillsammans skapar ett slags tillstånd av vakuum just när man kämpar som mest, är något som definitivt sätter sina spår. Även när det hela är över. Något man bär med sig resten av sitt liv. Som ett ärr i själen. I mitt fall, eftersom allt slutade mer än lyckligt för vår del, är ärret numer inget som smärtar. Det skaver inte ens. Men det finns där. Som ett minne. Ett minne av en kamp och en Längtan starkare än något annat jag hittills upplevt. Längtan efter Liv.

Till Alla Er där ute som kämpar och som känner till styrkan av just denna Längtan. Till Er vill jag skicka de allra varmaste styrkekramar! Låt er Längtans drivkraft föra er framåt och dra er upp om ni faller. Men låt den inte ta er i besittning. Låt den inte äta upp Er.

"Längtan är den största kraft i världen. Mjuka maskroshuvudet som spränger asfalten av bara längtan! Hunden som utan vila springer hundra mil för att hitta husse! Kometen som återvänder efter nästan åtti år!"

Ur "Medan regnbågen bleknar" av Peter Pohl

Här är även råd och tankar kring detta med ofrivillig barnlöshet för er som vill läsa mer:

Jag vill framförallt lite fint inflika till Er som eventuellt träffar personer i er omgivning som kämpar med just detta: Vad ni än säger undvik en av vår moderna tids största och mest efterhängsna MYTER - den om Stress!!!!! Säg inte att det handlar om stress. Att "om ni bara slappnar aaaav så kommer gå vägen". Tyvärr är just detta en s k "sanning" som lever kvar hos många, inte minst inom sjukvården. Men detta är faktiskt ren skär myt! Glöm alla historier om att "om du känner press och stress så spänner du dig och då är det svårare att bli gravid." Glöm även alla berättelser om "par ni hört talas om som försökt i hur många år som helst utan resultat men så fort de ställde sig i adoptionskö så släppte spänningen och stressen och då blev hon gravid med en gång".

Så snälla rara! Det handlar inte om stress! Det handlar om idogt kämpande. Med allra största sannolikhet hade samma kvinna blivit gravid även om paret inte beslutat sig för adoption. Detta givet att allt annat i deras liv varit exakt detsamma som det var vid tiden för befruktningen.

Stress ÄR fortfarande en faktor som kan påverka befruktning och graviditet negativt. MEN det handlar om stress som mycket få av oss som bor och lever i Väst någonsin kommer att uppleva. Det är stress orsakat av saker som svält, mycket traumatiska upplevelser såsom krigstillstånd, tortyr eller liknande. Inte av att man har mycket på jobbet just nu. Eller att man så gärna vill ha barn att man "stressar upp sig" p g a detta.

Självklart orsakar en sådan här kamp för att få barn en mycket stor mental stress. Såklart. Men anledningen till att det inte blir några barn sitter inte i denna stressen. Orsaken till utebliven graviditet har nästan alltid någon form av genetiska och/eller andra fysiska orsaker. Enligt min f .d chef, en mycket framstående fertilitetsforskare (Dr Roger Gosden) ligger svårigheter att bli gravid eller att kunna få till en fullgången graviditet oftast i äggets kvalitet. Självfallet finns även många andra faktorer som kan spela in, men han menade att just ägget bär på otroligt många "faktorer och mekanismer" som vi idag inte ens kan gissa oss till, men som är mer eller mindre nödvändiga för att en fullbordad befruktning och inplantering ska kunna ske. En av de saker som stöder denna hypotes är att många kvinnor som har flera år av misslyckade försök till befruktning/graviditet (både "vanliga" och olika former av IVF) bakom sig kan bli gravida på första försöket om de använder sig av en äggdonator (alltså en annan kvinnas ägg).

Andra orsaker kan vara genetiska i form av deletioner eller mutationer men av sådan art att man inte kan upptäcka dem med dagens diagnostiska verktyg. Det går dock framåt. En av mina f d kollegors man visade sig ha en familjehistoria där hans mamma blivit gravid många gånger men där nästan varje graviditet tyvärr slutat med missfall. De enda fullgångna graviditeter hon haft var när hon väntade honom samt hans bror. Men hans bror föddes med en s k utvecklingsstörning. Inte förrän nu när han och hans fru (min f d kollega) ville börja bilda familj kunde man hitta en liten genetisk defekt som visade sig vara orsaken till hans mammas alla ofullgångna graviditeter samt hans brors utvecklingsstörning. Men tidigare har man inte kunnat hitta denna defekt eftersom man inte haft tillräcklig kunskap att leta efter just denna typ av genetisk defekt.

Tyvärr vet vi än idag, trots idogt forskande, alldeles för lite om alla de faktorer vilka utgör det komplexa och komplicerade mirakel som skapandet av ett nytt liv verkligen är. Min gissning är att man om kanske 5, 10, 20, 50 år fram i tiden kommer att kunna hjälpa ofrivilligt barnlösa personer som idag kanske inte kan få hjälp. Personer där man med dagens kunskap inte kan hitta något som helst fysiskt/genetiskt fel. Främst beroende på att de verktyg man har idag är alltför grova. Ungefär som att leta efter en nål i en höstack men där man endast har tillgång till en helikopter som hjälpmedel i sökandet.

Så än en gång:

Säg inte att oförmågan att få barn handlar om att "man bara måste slappna av" eller att det handlar om stress för det gör det inte!