Fredagstema - Astrid Lindgren

Fredag igen och HeLena står för temat. Astrid Lindgren. Ja, vad ska jag säga om henne egentligen? Som inte redan är sagt minst tusen driljoners gånger stjärnstopp, menar jag. För mig betydde Lindgrens böcker nästan allt. De är en del av min barndom och uppväxt på samma vis som de egna minnen jag har av saker jag verkligen gjorde, och personer jag verkligen mötte. Jag kan inte ens välja någon favorit för hennes karaktärer har följt mig genom åren och gett mig olika saker under olika tidsperioder. Det var Pippi, Lotta och Emil under de tidigaste läsåren.

Allas vår Pippi Långstrump

Emil och Ida

Lotta på Bråk-makar-gatan var faktiskt en av de första böckerna jag läste helt själv. Högt ljudandes låg jag i min säng om kvällarna och läste om när Lotta flyttade hemifrån till Tant Berg. Och så Bullerbybarnen såklart. En stor favorit. Som ju faktiskt till stor del handlar om Astrids egen uppväxt i det småländska Vimmerby. Madicken och Lisabet har jag skrattat och gråtit mycket med. Både i böckerna och TV-serien. Jag hade även ett kassettband med just Madicken och det spelade jag så många gånger att det faktiskt gick sönder. Ett enda stort trassel blev det. Jag kan nästan fortfarande repliker och sånger utantill om jag blundar och tänker efter. Otroligt! Och självklart var jag lite småkär i Abbe....

En av den fantastiska illustratören Ilon Wiklands teckningar från en av böckerna om Bullerbybarnen. För mig personligen har nog just Ilon Wiklands bilder varit nästan lika viktiga som själva berättelsen för läsupplevelsen av många av Astrid Lindgrens böcker. 

Fler illustrationer ur Bullerbyböckerna

Madicken och Lisabet

Här några av Ilon Wiklands fantastiska illustrationer ur böckerna om Madicken.

Böckerna om Saltkråkan läste jag dock aldrig men älskade TV-serien. Lördagsgodispåse i hörnet av ena soffan framför TVn med Tjorven, Stina, Pelle och Farbror Melker det är ren och skär barndomsnostalgi för mig! I godispåsen fanns alltid en pytteliten (med dagens mått mätt var ju även själva godispåsen pytteliten) mjölkchokladkaka med en ko på omslaget. Minns ni den?? Under en semester för många år sedan båtluffade jag lite i Stockholms skärgård och då besökte vi en del av de öar där Saltkråkan spelades in. Men mycket är även inspelat på Åland.

Tjorven, Båtsman och Stina från Saltkråkan

En fin bild av en ung Astrid ihop med flera från Saltkråkegänget.

Jag älskar Astrid Lindgren för att allt hon beskrev var med en sådan enorm värme och kännedom om barn. Hur det var att vara barn. Känslorna. Och även om den yttre vardagen och miljön var helt annorlunda för de flesta av hennes karaktärer jämfört med min vardag, och än er nu idag, så är det just känslorna och tankarna som hon beskriver så på pricken. Jag tycker det är fantastiskt! Tillsammans med det faktum att hon inte blundade för jobbiga saker som död och sjukdom. Som i Bröderna Lejonhjärta. Och Mio min Mio. Böcker med ett stort djup.

Dessa två böcker har jag läst och läst om otaliga gånger. Och de är lika bra varenda gång tycker jag! Även som vuxen. Och ja, jag är ju fortfarande barnsligt förtjust i sagor om det goda och det onda, om det mörka och det ljusa. Fantasy. Jag kände med Bo Vilhelm Olsson. Som ju visade sig vara Mio. Jag önskade hett att jag skulle kunna komma till "Brunnen som viskar om kvällen" eller se hästarna springa i Dunkla Skogen. Jag döpte om min leksakshäst till Miramis. Jag och pappa brukade viska till varandra "spejare, spejare överallt...!". Jag skrämdes av Riddar Kato; hans klo av järn och sitt hjärta av sten. Ondskan personifierad. Men minns även då Riddar Kato utbrister "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont". I Astrids värld var inte ens ondskan enbart ond utan det fanns kanske något mer där under. Ett litet frö till en tanke om vad ondska egentligen kan vara. Genialt tycker jag! Och detta i en barnbok!

Mio min Mio läte min papa högt för mig innan läggdags. Jag tyckte den var så skrämmande att jag inte vågade läsa den själv. Minns även att jag drömde mardrömmar om Riddar Kato ett tag då. Men trots det älskade jag den! 

Illustrationer av Ilon Wikland från Mio min Mio

I Bröderna Lejonhjärta är det ju Tengil som är den onde härskaren. Och man kan läsa boken som ett enda stort äventyr, men jag har även förstått att Bröderna Lejonhjärta fortfarande används mycket när man pratar med barn om döden. Just för att Astrid Lindgren väver in döden i denna berättelsen. Hur skrämmande tanken på döden kan kännas. Men berättelsen ger ändå en känsla av hopp i slutet.

 

Bröderna Lejonhjärta (illustrationer av Ilon Wikland)

Katla när hon kommer ut ur sitt urberg (illustration av Ilon Wikland)

Den sista boken jag minns att jag läste strax efter att den kom ut var Ronja Rövardotter. Jag gick i andra klass och jag och mamma skulle resa till Mexiko City där min pappa jobbat ett par månader. Jag var helt fast i Ronja. På flygplatsen, på flyget... Hela världen tyckte jag var så fantastisk. Det var Vildvittror, Rumpnissar och annat knytt. Och sedan såklart den enorma vänskapen, ja kärleken mellan Ronja och Birk. Sedan minns jag att jag blev så besviken när jag såg filmen. Inte över filmen i stort men över Birk. Han var inte alls som jag tänkt mig honom från boken. Men i övrigt tycker jag filmatiseringen av Ronja är suverän. Tage Danielssons sista film också. Han regisserade den ju, men jag minns inte om den hann ha premiär innan han så tragiskt gick bort. Delar av filmen är inspelad i vis Skuleberget och där har jag varit för många år sedan och det vari roligt att se. 

Ronja Rövardotter och Birk Borkason (ur filmen)

Illustrationer av Ilon Wikland ur Ronja Rövardotter.

Det är också intressant att se vilka av karaktärerna som är mest populära i olika länder och kulturer. Av någon anledning så är Karlsson på Taket oerhört populär i de forna Sovjetstaterna. En av mina vänner är ursprungligen från Ukraina och hon berättade att där samt i Ryssland är just Karlsson på Taket enormt populär. För min egen del, och även från många vänner jag pratat om Astrid Lindgren med, så är Karlsson den karaktär vi alla tyckte minst om. Han kändes alltid elak och egoistisk. Jag vet inte riktigt vad detta kan säga om olika kulturella skillnader, men kanske är berättelserna om Karlsson och Lillebror mycket djupare än vad jag som barn uppfattade. Något som de forna öststaterna kanske kunde se och dra paralleller till i sin egen vardag? Att alla tyskar älskar i stort sett allt av Astrid Lindgren är ju ingen nyhet. Här är det väl de naturromantiska inslagen som spelar in skulle jag tro. En av mina tyska vänner här säger att det är tradition att i Tyskland visa Astrid Lindgrens filmer på julafton på TV. Ungefär så som vi svenskar ser på Kalle Anka.

Nu såhär i Nobeltider så vet jag att många skulle önska att Astrid fått Nobelpriset. Det fick hon aldrig. Barnlitteratur är visst inte en av Nobelkommitténs genrer. Vad som däremot skedde var ju att man instiftade ALMApriset (Astrid Lindgren Memorial Award) vilket delas ut en gång om året till just barnlitteratur. Ett litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. Författare och/eller illustratörer. Men även organisationer som t ex Banco del Libro har tilldelats priset. Prissumman är på 5 miljoner svenska kronor och är vad jag vet den största prissumman för barnlitteratur. Det tycker jag faktiskt är mer fantastiskt än om Astrid själv fått Nobelpriset.

Ja, jag skulle kunna skriva och prata i evigheter om Astrid Lindgren. Och om Ilon Wikland med för den delen. Men det tänker jag inte göra. Bara avsluta med att säga att jag är enormt glad över att jag fått ta del av hennes böcker under min uppväxt! Heja Astrid!!!!! Heja Ilon!

Tack HeLena för att jag fick återuppliva gamla barndomsminnen! Jag blev faktiskt sugen på att läsa om både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta nu. Fast egentligen ligger väl Lotta på Bråkmakargatan mer till ahnds, och då för Lill-Skruttan. Kanske kan vi snart börja högläsa lite ur Lotta. Det ser jag fram emot!