Ett mail med ett par frågor

Jag fick ett mail för ett tag sedan från Maria som kontaktade mig med ett par frågor om Kulturskillnader mellan USA och Sverige. Jätteroligt att du hörde av dig till mig Maria och jag hoppas att jag inte är alltför sen med mina svar. Jag tänkte att jag skulle kunna göra ett blogginlägg av dem eftersom jag tror att detta är frågor som flera kan vara lite intresserade av.

Hej!

Vad kul att du ville hjälpa mig! förstår om du inte är så insatt i alla frågor men är mycket tacksam för du vill hjälpa mig med några! :)

jag skriver frågorna igen så kan du svara på dom du känner för.

Det jag undrar är lite vad som är typiskt för landet med tanke på de kulturella skillnader och likheter jämfört med Sverige?
Finns det några speciella sätt man umgås på? eller några speciella seder?
Hur är synen på män och kvinnor? är det jämlikt?
Klär man sig på ett speciellt sätt?
Hur fungerar det på arbetet? är det som i Sverige?

Det skulle vara jätte bra om du berätta utifrån ditt perspektiv vad du anser är likheter och skillnader mellan USA och Sverige, är det likt?
vad har USA som inte Sverige har och tvärt om. 

Tack!

MVH
/Maria

Här kommer mina svar och glöm inte bort att allt är baserat på mina egna erfarenheter här och det kan säkert skifta mycket från person till person, och framförallt från plats till plats här i USA. Landet är stort och väldigt heterogent med mycket olika kulturer i den "amerikanska kulturen" beroende på var man bor, vilken samhällsklass man tillhör samt vilken bakgrund man har.


1. Vad är typiskt för landet - kulturella skillnader och likheter jämfört med Sverige?
Ja du, eftersom landet som sagt är stort och många kulturer ryms inne i den amerikanska är det inte helt lätt att besvara den frågan. Jag skulle dock säga att en sak som känns väldigt amerikansk är att i stort sett alla amerikaner jag mött är väldigt stolta över a) sitt land USA, och över att vara amerikaner b) över eventuella tidiga släktingars ursprung. Med det senare menar jag att i stort sett alla amerikaner jag mött som har släktingar med rötter i andra länder och/eller världsdelar ständigt påpekar detta. Tex "Jag är 1/8 italiensk, 1/16 tysk och 1/4 brasiliansk" är något man väldigt ofta kan få höra från amerikaner man träffar. Som svensk känns detta ganska ovant eftersom vi ofta inte bryr oss särskilt mycket om vilka länder våra förfäder kom från. Iallafall inte om man går längre tillbaks i tiden än sina far- eller morföräldrar. Men här är man stolt både över att vara amerikan men också över eventuella kulturella influenser i sin bakgrund.

En stor skillnad jag tycker mig ha upplevt här jämfört med Sverige och svenskar är att folk här har något högre i tak vad gäller olikhet. Med detta menar jag att folk inte lägger sig i vad andra personer gör och hur andra lever sina liv, på samma vis som jag tycker många gör i Sverige. Man respekterar andra personers privata och personliga val mer. "Alla måste inte göra likadant" för att passa in. Och det uppskattar jag. Kanske är detta något som fötts ur det faktum att USAs befolkning faktiskt består av personer med så olika bakgrund. Man har vant sig vid att olika familjer och personer tycker, tänker och lever olika. Detta kan dock vara något som är särskilt tydligt i de stora städerna och inte riktigt likadant på mindre orter. Men jag som bor i New York City märker av detta mycket. Här kommer ju invånarna från världens alla hörn.

Ytterligare en stor generell skillnad man märker av tycker jag är artigheten. Här är folk överlag otroligt artiga och hjälpsamma. I Sverige tycker jag detta med oartigheten är fruktansvärt och det är något jag märker mer och mer av sedan jag bott här ett par år. Tyvärr. Många säger att det handlar om s-k storstadsfenomen och att enbart folk i Stockholm, Göteborg och Malmö är oartiga, men nej det håller jag inte alls med om. Stockholm är en liten by i jämförelse med de stora städerna här i USA och ändå är man extremt oartig och ohjälpsam där. Här i New York City som har ungefär lika många invånare som hela Sverige är folk mycket artigare än vad man är i vilken liten håla som helst i Sverige. Självklart finns individuella skillnader och undantag men rent generellt uppfattar jag det så. Jag tor att det handlar mycket om kulturella skillnader. I Sverige är det "fint" att klara sig själv och man ska absolut inte lägga sig i andras göromål. Detta tillsammans med att jag inte tror att det inte längre finns lika stort socialt tryck på att artighet är viktigt, har skapat ett väldigt otrevligt samhälle där få vare sig ber om, eller erbjuder sig hjälp till främmande personer på stan, bussen eller så. Väldigt sorgligt.

Det mest negativa tycker jag är:

Det amerikanska Sjuk- och Hälsovårdssystemet. Att inte ha ett fungerande sjukvårdssystem för ALLA är skandal tycker jag! Och då kostar ändå sjukvården här i USA mer än i Sverige! I skattepengar.  På en god andraplats kommer Utbildningssystemet. Att ha ett utbildningssystem som bygger på att högre utbildningar kräver (ibland ofantliga summor) pengar tycker jag är som att ha byggt in orättvisa i hela samhällssystemet. 

Det mest positiva tycker jag är:

Att den amerikanska kulturen har ett jävlar-anamma och ett "go" som saknas i den svenska. Här är det få som sitter och tycker synd om sig, utan istället försöker man nya vägar om de första misslyckas. Jag tycker det finns betydligt färre "offer" här än i Sverige. Både bland offentliga personer och bland folk jag mött i jobbet eller privat. Och det är även helt okej att lyckas. Jante är inte så utbredd här. Man får tycka att man själv är bra. Man får tycka att det man gör är bra. Och ändå ställer man upp mycket för varandra vad gäller praktisk hjälp. Både till sina närmaste vänner, familj, grannar) men även i form av donationer etc. På ett annat vis än i Sverige, där jag tror att många helt omedvetet, tänker att de inte behöver hjälpa eftersom alla ju kan få hjälp av samhället på något vis. Ett tryggare samhälle ger kanske något "latare" medborgare? 

2. Finns några speciella sätt att umgås på? Några speciella seder?
Jag vet inte om det gäller hela USA eller mest här i New York City där fok är extremt trångbodda beroende på att det är så dyrt att bo och leva här, men jag känner att det är mycket vanligare att "träffas ute" än hemma hos folk här. I Sverige är det ju vanligt att man bjuder hem vänner och bekanta på fika eller middag, medan man här ses på restauranger eller fik. Eller om man har barn så ses man ute på museum, lekplatser eller så. En f.d kollega till mig berättade att hon ofta satt och pluggade på Starbucks och att detta var vanligt bland studenter eftersom man där lätt kunde använda internet och att det var lugnare där jämfört med hemma då många studenter delar bostad med minst en annan student p g a de höga hyrorna.

Vad gäller speciella seder så känns det som om de flesta speciella seder inte är just amerikanska utan handlar om vilket etniskt och kulturellt ursprung man har. Östkusten har ju t ex många judar så här firas ofta de judiska högtiderna. Här i New York finns många judiska skolor och universitet och där har man t ex inte jullov men istället är folk lediga över Passover etc. Sedan är ju typiska amerikanska högtider som man firar stort här oavsett vilken etnicitet man tillhör Thanksgiving samt Halloween.


3. Hur är synen på män och kvinnor? Jämlikt?
Synen på män och kvinnor är helt klart mer konservativ och gammaldags än i Sverige. På alla plan. Här är det vanligt att männen betalar allt för kvinnorna när man är på date. Vilket vissa kvinnor helt krasst utnyttjar till sin fördel. Det är väldigt vanligt att män håller upp dörrar för kvinnor, låter kvinnor gå före i busskön, ställer sig upp för att ge sin sittplats till en kvinna (på bussar, tåg och tunnelbana) etc etc. Det är även vanligt att kvinnan slutar förvärvsarbeta här då man gift sig och får sitt första barn. Föräldraledighet förekommer nästan inte alls här utan det handlar om ett par veckor till mamman och inget till pappan. Sedan kan vissa arbetsplatser ge mer men som sagt ingen lång ledighet finns för alla utan man är helt hänvisad till sin arbetsgivare. Här i New York är mammaledigheten 6 veckor om man fött sitt barn som vanligt, och 8 veckor om man gjort kejsarsnitt. Helg galet om du frågar mig som inte förstår den amerikanska familjepolitiken alls. Eller snarare frånvaron av en sådan. Det finns dock en fördel med ett detta och det är att folk i allmänhet respekterar varje familjs val att sköta om sina barn. Oavsett om det är så att mamman börjar jobba veckan efter förlossningen eller om hon väljer att bli hemmafru så tycker jag inte alls att det är lika mycket "prat" som i Sverige där alla familjer förväntas följa "medelklassnormen" där föräldrarna antingen ska dela föräldraledigheten rakt av, eller där mamman eventuellt "kan få" stanna hemma fram till barnet är 10-12 månader och sedan tar pappan över. Nåde den som sticker ut här. Oavsett åt vilket håll.


4. Klär man sig på ett speciellt sätt?
Haha, här skulle jag vilja säga att de flesta amerikaner klär sig praktiskt och skönt men med noll intresse av mode eller trender. Detta gäller framförallt män men även många kvinnor. På gott och ont. Jag kan tycka det är skönt att det är mindre trendkänsligt här, men kan ibland tycka det är tråkigt att se så många fult klädda personer hela tiden. Missförstå mig rätt, jag är själv otroligt otrendig och min favoritklädsel är jeans, tröja och sneakers. MEN jag försöker ändå att ha jeansmodeller från det senaste decenniet.... Män har även en enorm skräck för att betraktas för homosexuella (så känns det iallafall) och klär sig därför alltid i minst 2 nummer för stora byxor och skjortor/tröjor. Ungefär som om något mer passformade kläder skulle signalera att de är gay. Otroligt skumt. Det är heller inte ovanligt att se jeansmodeller här som verkligen ser ut som om de är från 1984! Och jag skojar inte!! När män klär upp sig lite så blir det dockers. Också 2 nummer för stora givetvis. Och här säljs fortfarande vita/ljusa tubsockor/strumpor till män i affärerna. Vad mer kan jag säga?

Sedan är det en annan femma vad gäller kläder på jobbet. Här är klädkoderna helt annorlunda än i Sverige när det kommer till jobb. Jag har t ex aldrig träffat en läkare som inte tagit emot med i skjorta och slips samt mörka byxor (åt kostymhållet). Detta om det är en man. Är det en kvinnlig läkare har hon ofta dräkt och blus eller liknande. Ovanpå detta kan de ibland ha en vit rock, men det är inte alltid. Säljare och de som arbetar med ekonomi har i stort sett alltid kostym. Det är inte  ovanligt att företag har s.k "casual fridays" då folk får klä sig i annat än kostym på kontoret, men ofta är det ändå fråga om lite snyggare kläder än vad de har på fritiden.

Ska tillägga att här i New York City ser man otrolig blandning av kläder och stilar på stan. Man kan se superhippa, trendiga stilar, eller någon som kommer i lång galaklänning, gothstil, eller hipster, eller kostymnissar eller män med för korta jeans à la 1984. Dessutom ser man ofta konservativa judar (chassider) som alltid klär sig i svart och där männen har de karaktäristiska korkskruvslockarna vid tinningarna och kvinnorna peruk och hatt. Man ser även ganska ofta siker i turban och även muslimska kvinnor i täckande kläder och slöjor. Men detta beror nog mer på att just denna staden är så heterogen att både olika kulturer, religioner och stilar förknippade med dessa ryms här. Plus att det kommer turister från alla håll också. Personligen uppskattar jag verkligen diversiteten här i staden. Och blir lätt uttråkad i t ex Stockholm där jag tycker att nästan alla klär sig mer eller mindre identiskt. Visserligen ofta snyggt, men likriktning är ändå i längden rätt trist tycker jag.


5. Hur fungerar det på arbetet? Är det som i Sverige?
Både ja och nej antar jag. Nu har jag själv aldrig haft ett s.k riktigt jobb vare sig i Sverige eller här utan enbart arbetat som forskare på universitet. Och det är rätt lika här och i Sverige tycker jag. Inom den branschen beror det mer på i vilket labb du arbetar än i vilket land. Alltså, vilken labbkultur som råder beror ofta på hur den specifika professorn som har labbet är och hur han eller hon vill driva sitt labb. Det finns labb där man i stort sett aldrig tar semester och där folk jobbar 15 timmar per dag 7 dagar i veckan 52 veckor om året.... Både här i USA och i Sverige. Och så finns det labb där man jobbar betydligt mindre. Både här i USA och i Sverige.

Vad gäller de "normala" arbetsplatserna så är nog den största skillnaden att man har mycket färre semesterdagar här i USA och att det är vanligt att inte ens ta ut de man har rätt till. Särskilt inte de första åren på arbetet. Dessutom har man ett otroligt mycket sämre skyddsnät här och kan faktiskt få sparken över en lunch. Detta gör självklart att man har en större osäkerhet som arbetstagare, men fördelen med detta systemet jämfört med Sverige är att arbetsmarknaden blir mycket mer dynamisk vilket faktiskt skapar fler jobb i slutänden. Man skulle kunna säga att det är lättare att bli av med jobbet här men ofta lättare att få ett nytt. Iallafall om man har en utbildning. Jag tycker själv att en blandning av det svenska och det amerikanska systemet skulle vara optimalt. Mer trygghet till arbetstagarna än vad man kan ge här, men samtidigt inte sådan "tröghet" som jag tycker att det svenska systemet skapar. Där värnar man nästan enbart om de som redan har jobb, men det är ytterst svårt för de som inte har jobb att komma in på arbetsmarknaden.

En annan skillnad är att jobbkulturen här ofta är mer hierarktisk än i Sverige där man ofta har planare strukturer. Alltså här är det vanligt att en person har ett mer begränsat arbetsområde och att allt utanför den personens område hör till antingen personens närmaste chef eller någon annan kollega. Jag tror att detta skulle kunna vara en av orsakerna till att färre amerikaner bränner ut sig jämfört med svenskar, trots att de faktiskt jobbar mycket mer än genomsnittssvensken. Men det senare är bara en teori jag har.


Så då har jag försökt svara lite kort på frågorna jag fick. Jag vill även tillägga att den största samhällsskillnaden jag ser här jämfört med Sverige handlar om att det är mycket större klyftor här. Mellan de som har något och de som inget har. Fattiga här är mycket fattigare än i Sverige. Rika däremot är betydligt rikare. De välutbildade här tycker jag ofta har högre kunskap än de välutbildade i Sverige. Men de lågutbildade har ofta mycket sämre lägsta kunskapsnivå än i Sverige. Större skillnader med andra ord.

Tack igen Maria för att du kontaktade mig och ställde dina frågor! Jag hoppas att mina svar kan hjälpa dig lite. Det var dessutom roligt att få fundera lite över dem. Om du undrar mer så hör bara av dig igen! Kanske kommer andra utlandssvenskar här i USA att kunna ge andra svar och synpunkter på vissa av dina frågor? Ni är mer än välkomna att diskutera frågorna här! Jag tycker det är jätteroligt om andra med helt andra erfarenheter än jag själv kan bekräfta mina eller komma med helt andra och kanske motsatta iakttagelser.