6 år sedan

En måndagmorgon lika vacker som denna, för exakt 6 år sedan satt jag på tunnelbanan på väg till mitt dåvarande jobb i The Bronx och kände plötsligt att det blev lite vått på sätet. Ett antal stationer samt ett samtal med M senare steg jag av tåget och precis då jag stod på perrongen sa det verkligen "splasch". Inget snack om saken. Vattnet hade gått. Benen och skorna helt dyngsura. Folk på perrongen strömmade till. Man ringde ambulans. Jag ringde M. Igen. Uppdaterade. Sedan ringde jag min gynekolog. Och så M igen.

För att göra en längre historia kort så slutade det hela med att jag avböjde ambulansen. Fick skriva under papper på att jag gjorde det frivilligt. Alltmedan ambulanspersonalen försökte övertala mig om att de skulle få köra mig. Orsaken var att de endast kör en till närmaste sjukhus. Det ville inte jag. Nej, jag ville ner till Manhattan och "vårt" sjukhus där "min" gynekolog jobbar. Så istället ringde jag en av mina vänner på jobbet som kom och hämtade mig med sin bil och körde ner mig till sjukhuset på Upper East Side. Med facit i handen var det helt rätt beslut. Sjukhuset som har en av det här landets allra bästa neonatalavdelningar för bebisar. TUR att vår lilla Skrutta fick födas där. Men det är en helt annan historia som egentligen inte ska berättas förrän om ett par dagar. För hon stannade ju kvar i magen ett tag till.

Idag är minnet av den här måndagmorgonen för 6 år sedan fortfarande alldeles tydligt. Ändå, så otroligt mycket som hänt sedan dess. Här sitter jag nu med min dotter. Stor. Klok. Fantasifull. Omtänksam och Kärleksfull. Nära till skratt och nära till gråt. Känslosam. Och med det största hjärtat jag vet. Som om två dagar kommer att fylla 6 år. Stora tjejen.