Ett år bakåt i tiden

Idag för exakt ett år sedan var en speciell dag för mig. För oss. Men i första hand för just mig. Det var dagen då jag var Värphöna. Dagen då mina ägg skulle plockas. De som jag på artificiell väg försökt att få till. Växa. Mogna. The more the merrier. Fast det såklart, även här fanns en balans. Gärna många ägg men inte på bekostnad av kvaliteten. Kvantitet är inget utan kvalitet. Iallafall inte på äggfronten.

Jag har ju tidigare nämnt att vår väg till föräldraskap inte varit någon lätt och enkel väg. Istället har det varit både upp och ner. Vi har gått i cirklar och kommit tillbaks till utgångspunkten många gånger. Hoppet och Längtan har varit starka drivkrafter. Men med sin styrka har de även varit de faktorer jag själv personligen också tyckt varit jobbigast att bära. För ju starkare de lyser upp vägen framför en desto mer nattsvart blir omgivningen då de slocknar. Allra störst var längtan innan vi hade fått Storasyster. När vi ville gå från tvåsamhet till tresamhet. Tanken, rädslan att vi kanske aldrig någonsin skulle kunna bli föräldrar var som en skugga som förföljde mig. Bet mig i hoppet. Naggade det inte bara i kanten utan tog rejäla munsbitar då och då.

Andra gången. Alltså nu. När vi ville bli föräldrar ännu en gång. Då var vi förberedda på den krokiga vägen. Ja, vi insåg ju även att vägen denna gången troligtvis skulle vara ännu svårare att gå. Och att det skulle vara ännu större sannolikhet att vi aldrig skulle nå fram till målet. Men vi ville ändå försöka. Längtan och Hopp fanns där även denna gång. Starka. Fast jag tycker ändå det var annorlunda. Denna här gången var jag mamma. Jag hade en älskad dotter. Och visst gjorde det skillnad. Längtan efter att få ännu ett barn kan vara oändligt stor, men den är ändå inte tillnärmelsevis lika mäktig eller alltomslukande som längtan efter att gå från att vara barnlös till att få bli förälder. Iallafall inte för mig.

Men det var ändå inte helt enkelt. Vare sig rent fysiskt eller mentalt. Särskilt inte det senare. Det var också den biten jag var mest oroad för innan vi påbörjade vår resa. Nu såhär i efterhand inser jag att jag nog stängde av. Så gott jag kunde. Försökte att inte vare sig känna eller tänka särskilt mycket. Och min hektiska vardag hjälpte mig med detta. Men visst fanns det stunder när tankar och känslor hann ikapp. Stunder då skalet krackelerade. Stunder då hopp blandades med tvivel. Stunder då jag gjorde det mest förbjudna av det förbjudna. Jag Googlade. Läste. Och försökte sedan att inte tänka på vad jag läst. Det gick sådär. Och rent fysiskt var det inte någon höjdare heller även om jag inser att det kunnat vara så otroligt mycket jobbigare.

Och så idag. Idag tänker jag tillbaka på förra sommaren och inser hur långt bort den är. En annan tid. Ett annat liv. Då satt jag i ett väntrum. Med tusen tankar som jag försökte att inte tänka och tusen känslor jag försökte att inte känna. Idag är jag så långt ifrån det där väntrummet man kan komma. Idag kan jag klaga på sömnbrist, såriga bröstvårtor, obefintlig tvåsamhetstid. Men är ändå genuint lycklig. Över att vår resa fick ett lyckligt slut. Eller slut och slut. Vår resa tog oss snarare till ett vägskäl. Ett vägskäl där vi fick ynnesten att få slå in på den väg vi så länge drömt om. Och kunna fortsätta resan längs med denna nya väg. Jag vet att det inte är alla förunnat.