Stort TACK!

Eftersom jag inte hunnit med bloggen särskilt mycket den senaste tiden vill jag nu passa på att tacka er alla som kommenterade på detta inlägg. Jag tycker det känns bra att kunna skriva en del om detta eftersom jag vet att det är ett ämne som berör många, och det är verkligen något som för mig personligen känns som en erfarenhet som färgat mig ganska mycket.  Det känns också otroligt fint att flera av er läsare själva delade med er av era egna erfarenheter också. Jag blev glad och rörd. Att ni vågade och ville. Dela. TACK TACK TACK! Och jag önskar er alla där ute som eventuellt gör en liknande resa just nu ett varmt Lycka Till! Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att er resa ska sluta (eller börja) på samma vis som vår gjorde.

I förrgår var det faktiskt exakt ett år sedan jag fick det där telefonsamtalet där en person i andra änden av luren berättade att det blodprov jag lämnat tidigare samma morgon gett ett positivt HCG-resultat. Vilket innebar att Lillebror bestämt sig för att växa där inne i min mage. Och nu bara ett år senare är han en sådan naturlig del av vår familj att det ibland känns konstigt att han inte alltid funnits här hos oss. Sådär som det ju är med barn. Först finns de inte, sedan vänds hela ens värld upp och ner ett tag och sedan känns det som om de aldrig gjort annat än just funnits och varit en del av familjen.