Ny Blogg - hänger ni med?

Så nu har jag äntligen fått till början till en Ny Blogg. Denna känns alltför förknippad med New York City och mitt liv där. Så det kändes mest naturligt att vända blad nu. Börja om. Mitt västkustsliv får helt enkelt en egen blogg.

Och ja, jag behåller Saltistjejen i "bloggtiteln". Det handlar ju inte om någon revolutionerande skillnad direkt. Jag är ju samma gamla Saltistjej som kommer fortsätta att fundera över smått som stort. Bara med ytterligare nya funderingar i jeansfickan. En utlandssvensk. Och numera f.d New Yorker. Som nu försöker att hitta sin nya plats i Kalifornien. Så det kändes också mest naturligt. Att fortsätta vara "Saltis".

Om det känns vemodigt eller sorgligt att avsluta denna bloggen? Nej, faktiskt inte. Det känns som sagt som ett naturligt steg. Efter nära 8 år är nu sista inlägget här skrivet. Ett avslut. Min New York City Blogg får förbli just detta - en blogg om min tid och mitt liv i NYC. Det känns bra. Fint så. San Diego och Kalifornien kräver sin egen plats. Så, alltså Saltistjejen i San Diego.

Min nya bloggadress är saltisisandiego.blogspot.com

Nu hoppas jag bara att ni som läst här vill följa med på nästa äventyr också!

I så fall - VÄLKOMNA!!!

En månad

Till att börja med vill jag TACKA er alla som hört av er till mig efter förra inlägget. Era kommentarer och email har gjort mig väldigt glad. Att ni är många som varit med om liknande situationer. Som har egna erfarenheter att dela med er av. Det känns så fint. Självklart vet jag att det tar tid med sådana här omställningar i livet. Och visst är det så att en del av mig sörjer det jag lämnat i NYC. Både staden i sig. Men kanske framförallt människorna. Vännerna. Att vara en helt självklart och naturlig del i sitt eget sammanhang på något vis. Att kunna bara vara. Att veta vem man kan kontakta och fråga om vad. Och veta att man har folk omkring sig som både kan och vill hjälpa med i stort sett vad som helst. Och att bara springa på varandra på väg till eller från skolan, affären, lekparken... Prata en stund. Inga stora saker men det är så otroligt värdefullt. Och DET saknar jag här.

Idag är det exakt en månad sedan vi lämnade NYC och tog flyget hit. En månad. På något underligt vis känns tiden återigen sådär dubbel. Å ena sidan känns det som om vi bott här väldigt mycket längre än en månad. New York City-livet känns ganska långt bort. Både i tid och i rum. Å andra sidan känns det som om vi nyss kom hit. Det är så mycket som fortfarande liksom "hänger i luften". Saker vi inte hunnit med att fixa.

Och ja, än så länge går det även rätt långsamt på nätverksfronten. Jag tycker det är galet mycket svårare här än hur jag upplevde det i New York. Beroende på flera faktorer såklart. Dels jobbade både jag och M på universitet när vi kom som gröna svenskar till New York. Och det är helt klart enklare att träffa nytt folk i en sådan miljö. Dels så finns det så otroligt många fler naturliga "mötesplatser" i vår förra hemstad. Här sätter sig alla i sin egen bil och kör dit de ska. Man träffas inte "på väg någonstans". Inga bussar, inga tåg. Inga tunnelbanor. Man promenerar inte till affären. Oftast inte heller till lekparken. Man springer inte på folk i hissen eller lobbyn. Så nej, jag tycker det är lite svårt.

Dessutom har Storasysters klass inga klassföräldrar och man verkar inte alls ha någon klasslista med kontaktinformation så som vi hade i hennes förra skola. Så det har inte varit helt enkelt att få kontakt med andra föräldrar heller. Förra veckan introducerade dock hennes lärare mig och en annan mamma när båda var i skolan för att hämta på eftermiddagen. Våra tjejer verkar ha kul ihop i klassen och igårkväll var vi ute och åt middag på Chipotle tillsammans. Det var egentligen ett fundraising event för skolan där 50% av intäkterna för middagsgäster som åt mellan 17-21 går till skolan. Jag och den här andra mamman hade lite sms-kontakt under eftermiddagen och hon kom sedan med sina två barn vilket var himla trevligt eftersom vi fick lite tid att prata då. Vi kommer helt klart att ses igen och även fixa lite playdates för tjejerna. Det känns positivt. Så jag peppar mig själv med att jag helt enkelt "bara" får fortsätta så här. Heja heja!

Nu måste jag sluta för det är kort dag i skolan idag. Varje torsdag slutar de redan kl 12 så nu måste jag och Lillebror iväg för att hämta.

Konstig känsla

De senaste dagarna har det slagit mig. Inte som ett bombnedslag eller så, utan snarare på ett krypande vis. Detta att jag faktiskt saknar New York City mer än jag saknar Sverige. Att NYC är det jag just nu känner är mitt "hem". Inte Sverige. I första hand. Trots att jag inte bor och lever i vare sig NYC eller Sverige längre. Men efter mina år i New York City känner jag mig alltså känslomässigt mer som en New Yorker än svensk. Och att det känns mer underligt att mina barn kommer att växa upp som Californians (förutsatt att vi blir kvar här då såklart) istället för New Yorkers än att de inte kommer att växa upp som svenskar.

Under mina drygt nio år i NYC har mycket hänt. Helt klart. Framförallt min känslomässiga identitet. Uppenbarligen. Och detta var inget jag direkt reflekterade över så länge jag bodde kvar där. Utan det är något jag insett nu i och med flytten hit. Som sagt, en mycket underlig känsla.

Biosöndag

Innan vi flyttade hit till San Diego sa alla till oss att "där regnar det aaaaaaldrig". Men jo, sedan vi kommit hit har vi haft flera regndagar (och nätter). Mig gör det inget. Snarare tycker jag det är bra att det kommer regn eftersomi stort sett hela Kalifornien lider av torka. Så nederbörd är bra. För alla. Men just när det som igår är en heldag med regn kan det ju kännas lite småtrist. Jag och Storasyster tog dock vara på den grå dagen och gick på bio.

Vi såg "Night at the museum - Secret of the tomb" vilket är den andra uppföljaren (alltså film nummer 3) till "Night at the museum"som kom redan 2006. Vi har sett både ettan och tvåan så det kändes roligt att se trean också. Men oj vilken NYC-längtan jag fick då jag såg den. Eller "HEMlängtan". För just SÅ kändes det. Natural History Museum. Det är ju "VÅRT" museum. Det var ju där vi sprang i stort sett varenda helg under ca ett års tid då när Storasyster var som mest dinosaurietokig.

Och att stå där på trappan och blicka ut över Central Park. Kärlek. Längtan. Central Park. Det är ju "VÅR" park. Den som i så många år tjänat som vår "trädgård". Jag kunde inte låta bli att tänka att "just så där ser det ju ut där NU". Med snö mellan alla kala träd. Min Park i vinterskrud.

Central Park under min senaste promenad där i december innan flytten

Och ja, jag kunde heller inte låta bli att kolla in byggnaderna i södra delen av parken som skymtade i vissa klipp, och jämföra siluetten av "the skyline" med den jag har i mitt minne. Och nej, den nya höga smala skyskrapan som byggs nu hade inte alls hunnit så långt då de spelade in filmen. Den var högre då jag senast gick i Parken nu i december. Knäppt jag vet.

Mitt hjärta är fortfarande kvar i New York City...

I slutet av filmen ska jag erkänna att jag grät en skvätt. Mest för alla känslor som kommit i gungning under New York klippen. Men även en liten tår för Robin Williams. För när sluttexterna rullat en stund kom ju såklart "In Memory of Robin Williams - The magic never ends". Och jag tänkte att det är bra sorgligt detta, att människors vemod kan ta över så totalt. Och min näta tanke var att detta måste varit en av de sista filmerna Robin Williams spelade in. I en roll som Theodore Roosevelts vaxdocka. Roosevelt. Ett namn min dotter endast förknippar med "vår" linbana över till Roosevelt Island. I den stad vi kallade vår men som vi nu lämnat. Och med den tanken kom ännu lite tårar. Men att sedan få komma hem till vårt nya hem som jag verkligen börjar att tycka riktigt mycket om kändes fint. Det är verkligen så som så många påpekat för mig. Man kan ha flera "hemma".

Bloggfunderingar

Jag har funderat lite till och från under hösten och vintern men ännu inte kommit fram till något beslut. Det gäller bloggen. Inte dess vara eller icke vara. För fortsätta blogga kommer jag helt klart göra. I någon form. Dock har det ju under det senaste halvåret varit väldigt lite tid för bloggen. Av helt naturliga skäl. Men ändå. Det har varit glesare än normalt mellan mina inlägg. Särskilt under december månad. På grund av flyttbestyren. Men även nu efter flytten känner jag att tiden inte finns på samma vis som tidigare. Mitt vardagsliv har förändrats radikalt. Mycket mindre egentid, särskilt under dagarna. Men som sagt, jag kommer inte sluta blogga.

Det jag däremot har funderat över är om jag ska starta om? En ny blogg. Det känns lite konstigt att fortsätta här. Jag vet inte varför, men det tar emot att ändra här. Att byta ut min hemort. Från New York City. Till San Diego. Just denna blogg ÄR ju mitt liv i New York. Och nu efter flytten känns det nästan mer naturligt att börja en ny blogg. Om mitt liv här. På västkusten. Samtidigt känns det både vemodigt och lite läskigt att lämna denna, min älskade blogg. Och jag vet av egen erfarenhet att man alltid tappar en del läsare då bloggar byts. Och sådant känns såklart lite tråkigt också. Även om jag hoppas och tror att de mest trogna kommer att följa med mig om jag skulle "börja om". Så ja, jag funderar vidare lite till. Men det lutar nog åt att jag kommer att fortsätta detta nya kapitel i livet med en ny blogg. Det skulle kännas mest naturligt.

Och på tal om nystart. Jag borde ju verkligen byta namn på mitt instagramkonto!!! Där heter jag ju saltisinnewyork vilket är heeeelt fel och till och med missvisande nu! Fy Fy! Jag ska försöka fixa det också....

Återkommer när jag funderat färdigt angående bloggen.

Ett brev

I helgen skrev Storasyster ett brev till sin förra klass i New York City. Idag ska jag posta det. Så fint. Hon saknar dem såklart, men nu när det verkar som om det går bra med den nya skolan och klassen känns det mer fint än sorgligt att läsa det här brevet. Att hon skrev det helt på eget bevåg utan att vi pratat om det visar att hon tänker på sina kompisar och lärare där och att hon vill dela med sig av sina nya upplevelser, vilket jag tycker är jättefint.

Teckningarna på baksidan av brevet säger det mesta de med. Ni vet det där med en bild säger mer än tusen ord. Så kan det verkligen vara. Jag är så otroligt glad och tacksam över att hon är såpass bra på att uttrycka sina känslor både i skrift och i bild. Jag hoppas och tror att det hjälper när livet utmanar henne. Både med stora förändringar och små.

Så fin bild tycker jag. Den visar att hon känner sig låååångt bort från sitt gamla liv och hem. Även fast vi faktiskt fortfarande bor på samma kontinent...

Andra skoldagen

Ja, det blir inte mycket egentid när man är hemma på heltid med en 10-månaders krabat. Men vill ändå uppdatera lite snabbt nu om Storasysters andra dag i nya skolan. I eftermiddags när jag hämtade henne strålade hon med hela ansiktet och utbrast "Det har varit en toppendag idag mamma! Allt var hur bra som helst!". Mitt lilla hjärta! Det värmer så oerhört att höra det. På vägen hem berättade hon lite mer om sin dag och hon förklarade vilka saker hon redan nu tyckte var bättre i nya skolan jämfört med hennes gamla.

Eftersom det var en strålande vacker (och varm) dag stannade vi till på lekplatsen mellan skolan och oss när vi promenerade hem. Det känns fortfarande underligt att det är så varmt. Denna veckan har värmen kommit tillbaka och idag hade vi 27 grader mitt på dagen. På vägen till skolan såg jag återigen en kolibri och overklighetskänslan kom över mig igen. Att det är här vi bor nu. Känslan förstärks när jag ser på sociala medier att det snöat i NYC. Jag saknar mycket. Det gör jag. Det måste jag säga. Men just nu inte vädret där.