Biosöndag

Innan vi flyttade hit till San Diego sa alla till oss att "där regnar det aaaaaaldrig". Men jo, sedan vi kommit hit har vi haft flera regndagar (och nätter). Mig gör det inget. Snarare tycker jag det är bra att det kommer regn eftersomi stort sett hela Kalifornien lider av torka. Så nederbörd är bra. För alla. Men just när det som igår är en heldag med regn kan det ju kännas lite småtrist. Jag och Storasyster tog dock vara på den grå dagen och gick på bio.

Vi såg "Night at the museum - Secret of the tomb" vilket är den andra uppföljaren (alltså film nummer 3) till "Night at the museum"som kom redan 2006. Vi har sett både ettan och tvåan så det kändes roligt att se trean också. Men oj vilken NYC-längtan jag fick då jag såg den. Eller "HEMlängtan". För just SÅ kändes det. Natural History Museum. Det är ju "VÅRT" museum. Det var ju där vi sprang i stort sett varenda helg under ca ett års tid då när Storasyster var som mest dinosaurietokig.

Och att stå där på trappan och blicka ut över Central Park. Kärlek. Längtan. Central Park. Det är ju "VÅR" park. Den som i så många år tjänat som vår "trädgård". Jag kunde inte låta bli att tänka att "just så där ser det ju ut där NU". Med snö mellan alla kala träd. Min Park i vinterskrud.

Central Park under min senaste promenad där i december innan flytten

Och ja, jag kunde heller inte låta bli att kolla in byggnaderna i södra delen av parken som skymtade i vissa klipp, och jämföra siluetten av "the skyline" med den jag har i mitt minne. Och nej, den nya höga smala skyskrapan som byggs nu hade inte alls hunnit så långt då de spelade in filmen. Den var högre då jag senast gick i Parken nu i december. Knäppt jag vet.

Mitt hjärta är fortfarande kvar i New York City...

I slutet av filmen ska jag erkänna att jag grät en skvätt. Mest för alla känslor som kommit i gungning under New York klippen. Men även en liten tår för Robin Williams. För när sluttexterna rullat en stund kom ju såklart "In Memory of Robin Williams - The magic never ends". Och jag tänkte att det är bra sorgligt detta, att människors vemod kan ta över så totalt. Och min näta tanke var att detta måste varit en av de sista filmerna Robin Williams spelade in. I en roll som Theodore Roosevelts vaxdocka. Roosevelt. Ett namn min dotter endast förknippar med "vår" linbana över till Roosevelt Island. I den stad vi kallade vår men som vi nu lämnat. Och med den tanken kom ännu lite tårar. Men att sedan få komma hem till vårt nya hem som jag verkligen börjar att tycka riktigt mycket om kändes fint. Det är verkligen så som så många påpekat för mig. Man kan ha flera "hemma".