måndag, juni 02, 2008

Trissreklam i verkliga livet

Plötsligt händer det...!

Tid: Ja, i morse närmare bestämt.
Plats: Tunnelbanevagn på tåg 5 mellan Manhattan och Bronx.
Vad: Vattnet gick!!!!!



Ok, för att vara lite mer detaljerad så kommer här en liten resumé över dagen:
Jag steg som vanligt upp i morse, myste lite med katten, åt min frukost, kollade mail och bloggar, packade min jobbväska och gick till tunnelbanan. Det var en strålande morgon med sol, klarblå himmel och lite lagom vind. Ca 21 grader.

Väl på tåget satte jag mig ner. Vagnen var långt ifrån fullsatt så det var inga problem att få en plats.
Redan efter ca 1 stopp kändes det plötsligt som om jag "läckte" lite. Inte alls mycket men ungefär som om man är superkissnödig och hostar eller nyser och då inte kan hålla helt tätt. Min första tanke var "oj, är det urinläckage!?!?". Men det kom inget mer på en stund och jag tänkte att "himmel, kan man börja läcka urin sådär utan att det går att kontrollera det minsta - pinsamt!" Sedan kom plötsligt en liten skvätt till. Och inom en kvart insåg jag att det läckte lite vätska varje gång jag rörde på mig. Sjävklart började jag fundera på om det var något annat än kiss, och när tåget kom upp ur underjorden ringde jag M.

Samtalet lät ungefär såhär:
Jag: "Jag tror jag läcker, men jag vet inte vad det är riktigt."
M: "Oj!!!! Läcker... men vadå läcker??!!"
Jag: "Ja det rinner från mig när jag rör mig, men jag vet inte ifall jag sitter här och kissar på mig eller om det är något annat..."
M: "Men du måste väl veta om du kissar på dig!!??!!"
Jag: "Jaaa, joooo... kanske, fast jag vet faktiskt inte. Men jag tror inte att jag kissar på mig..."
M: "Kan du inte hoppa av tåget och ta första bästa tillbaks till stan då? Du ska väl inte till jobbet oavsett, även om det "bara" är kiss???"
Jag: "Jo, fast nu läcker det mer när jag rör mig och jag tycker det känns superpinsamt att kliva av tåget och vara alldeles blöt så jag tror jag stannar på detta tåget till ändstationen och åker tillbaka med det ner igen när det vänder. Och eftersom jag inte känner några sammandragningar eller smärta så tror jag inte det är någon fara."
M: "Hm, ok. Ja, kanske är det bra??"
Jag: "Men jag sitter kvar på tåget och åker tillbaka med det in till stan. Jo, så gör jag nog. Jag har ju inga värkar eller sammandragningar eller så. Känner egentligen inget alls, så det borde inte vara vattnet som gått iallafall...?"
M: "Nej, fast man vet ju inte... Men kom ner till stan iallafall."
Jag: Jo det ska jag göra. Jag ringer dig om en stund."


Sedan satt jag där i vagnen och kände att för varje liten rörelse jag gjorde läckte jag mer och mer, tills jag insåg att jag nog satt i en liten pöl...
Tåget kom till ändstationen, men min ursprungsplan skrinlades eftersom alla var tvungna att lämna tåget och kliva på ett annat som stod på andra sidan perrongen.
Och när jag steg ut på perrongen sa det plötsligt bara "Splash!"
Då först insåg jag att, jo detta måste verkligen vara vattnet som gick!! Det fullkomligen forsade längs benen och mina skor blev helt dyblöta.
Jag hade dittills varit rätt lugn, men nu när denna insikt slog mig så steg plötsligt pulsen och jag kände mig väldigt väldigt ensam och liten... Ensam på en perrong på ändstationen någonstans i Bronx - en station jag inte hade någon som helst aning var på kartan den egentligen låg, utom att den låg i just Bronx.

Ringde M och berättade vad som hänt. Hade nog gråten i halsen just då. Jag sa att jag skulle ringa jobbet och be dem komma med bil och hämta mig. Han sa att det var en bra idé så att jag kunde komma ner till sta´n (läs: Manhattan).
Ringde sedan labbet och min kompis D svarade. Jag berättade vad som hänt och han sa att de skulle "come and get me."

Efter att jag lagt på gick jag för att leta upp en bänk att sätta mig på, och då kom flera av de som arbetar för MTA (tunnelbaneföretaget) fram till mig och frågade vad som hänt. Fler och fler strömmade till. Kände mig nästan som en sockerbit som plötlsligt blir alldeles omsvärmad av myror....! Men de var alla otroligt gulliga och hjälpsamma. Några av dem var kvinnor och en av dem såg att vattnet gått så hon sa att jag skulle ringa en ambulans. De var alla vädligt eniga i detta, så jag ringde faktiskt 911 och de skickade en bil. Men efter detta ringde jag min gynekolog och de sa att en ambulans enbart skulle ta mig till närmaste sjukhus och alltså inte ner till "mitt sjukhus" och "min" läkare. Så om jag inte ville "bli fast" i Bronx skulle jag ta en taxi. De sa att detta skulle vara helt ok eftersom jag inte kände några sammandragningar eller värkar. Så då bestämde jag mig för att ändå åka med mina vänner från jobbet. Kvinnorna följde mig sedan till kontoret där jag fick sitta och vänta på ambulansen och mina vänner.
Självklart kom ambulansen samtidigt med dem, och jag förklarade varför jag ville åka med mina vänner istället. Ambulansmännen förstod och efter att ha signerat papper där jag berättat att de erbjudit ambulanstransport men att jag frivilligt nekat till detta och valt en annan transport så kunde jag lämna perrongen och följa med D och L till bilen.

Hela tiden sedan jag ringt och bett mina vänner hämta mig var jag otroligt lugn. Kände mig inte alls orolig. Eller stressad. Bara väldigt lugn. Ringde M som packat en väska och skulle möta mig vid sjukhuset. Väl nere vid sjukhuset så gick vi till förlossningen och fick vänta en stund. Fortfarande kände jag mig varken nervös eller stressad. Men kanske lite chockad över at det redan verkade vara dags. Vi skojade om att vi ju hade vår "rundtur på förlossningen" bokad till denna söndag, men att vi nu skulle få se avdelningen tidigare. Samt att vi nu inte fick glömma att avboka vår Lamaze class...

Sedan blev det koll av barnets hjärtljud och även en extra koll av mig för att se att det verkligen var vattnet som gått, och inte enbart ett "litet läckage".
Det var vattnet som gått. Definitvt och utan återvändo. Enligt rapporteringen sköterkorna emellan var jag "grossly ruptured"...
Min gyn som undersökt mig berättade att man i detta läget skulle behålla mig på sjukhuset. Helst ville man försöka få barnet att stanna kvar ett par dagar så att jag närmar mig vecka 34. Jag är nu i vad proffsen kallar vecka 33+1 vilket betyder 33 fullgångna veckor + 1 dag. Eftersom jag inte kände några värkar eller sammandragningar hoppades man att detta skulle vara möjligt. För att ytterligare fördröja det hela satte man in i.v antibiotika. Detta gjordes även för att minska risken för infektion, vilket är vikigt när vattnet gått eftersom barnet lättare kan drabbas av infektion då.
Vid ultraljudet som gjordes såg man att den rackarns lilla Skruttan lyckats vända sig igen! Hon som sjunkit ner och legat med huvud i dykarläge ett par veckor tidigare hade nu snurrat och låg med huvudet uppåt. Alltså kommer det med största sannolikhet bli kejsarsnitt. Vare sig jag, M eller läkaren ville ta de ökade riskerna med att föda i säte (eller "breech" som det heter här).

Så snart de gjort iordning ett rum till mig kördes jag dit i rullstol av världens gulligaste frivilligarbetare Brian! Han var även en manlig doula! Coolt!!! M var självklart med mig hela tiden. Nu är det kväll. Jag har fått dropp, antibiotika samt steroider. De senare ges för att ytterligare skynda på utvecklingen av lungorna hos fostret.

Jag mår efter omständigheterna bra, men känner mig fortfarande väldigt omtumlad mentalt. Som om min hjärna har åkt några varv i centrigfugen för att sedan ta en sväng i berg-o-dalbanan...
Men jag hoppas nu att allt kommer gå bra. Känner stor tillit till läkarna här på sjukhuset. Enligt fler jag pratat med tidigare så är Presbyterian Weill-Cornell Hospital ett av de bästa vad gäller just förlossningar. De får många "specialfall" och komplicerade fall sända hit, så jag litar på deras expertis.
Men visst ska jag säga att stråk av oro och funderingar drar genom mitt huvud då och då också. De snurrar runt och det är ibland svårt att inte tänka så mycket.
Hur ska det gå?
Vad ska hända?
Hur kommer barnet att må när det väl kommer ut?


Hon kommer ju ändå att vara vad man kallar prematur, även om alla förklarar att vi har tur som kommit såhär långt och att barn som föds efter vecka 32 har mycket mindre risk att drabbas av komplikationer. Men samtidigt har jag just haft ett samtal med en av läkarna här som informerat mig om vad man skulle kunna förvänta sig när hon väl kommer. Troligtivis kommer hon att få stanna här på sjukhuset ett tag så att de kan ha henne under uppsikt. Många barn stannar till de är runt vecka 35 3ll34 36, men allt beror självklart på hur barnet kommer må.

Men jag är som sagt väldigt glad över att jag ändå är såpass långt gången som jag faktiskt är. Jag delar rum med T, en jättegullig kinna som väntar trillingar!!! Alla tre är flickor. Snacka om Triss!!!!
Och hon är endast i vecka 26 och hoppas att barnen ska stanna där de är åtminstone 3 veckor till. Så med tanke på det så känns vecka 33 som en lyx.


Ok, nu måste jag sluta för en sköterska kom just och vill ha min fulla uppmärksamhet!
Over and out.

17 kommentarer:

cecilia sa...

Oh - jag tänker på dig och håller tummarna för att allt går bra - väntar med spänning på vidare rapporter!!! Stora kramar från SF

Saltistjejen sa...

tack!!!!

Desiree sa...

Åh Saltis, stor kram till dig. Vilken dramatik. Shit du kan då verkligen hålla oss alla på helspänn. Jag tänker också på dig och ska naturligtvis hålla tummarna för att det blir så bra som möjligt för både dig och skruttan. Jag hade en kollega på KI som råkade ut för något liknande och fick också sin dotter prematurt i v 34. Det gick efter omständigheterna väligt bra. Hennes lilla tjej är frisk och mår bra och har kommit ikapp med hennes jämnåriga. Skönt att du har hamnat på "ditt" sjukhus med din läkare. Det verkar vara ett väldigt bra och kompetent ställe så jag är övertygad om att du är i trygga händer och att de de gör det bästa möjliga för dig och skruttan.

Stor kram till dig.

Lollo sa...

Hej! Jag brukar läsa din blogg och måste bara önska dig lycka till och skicka en kram! Tänk, snart har ni er lilla bebis hos er. :)

Telis sa...

Weeeeeheeee, spännande!!! Stort lycka till!!!

kramar Telis

Mia sa...

Hej! Oj vad spännande. Beundrar dig som behöll lugnet och inte fick panik i tunnelbanan. Skönt att det finns hjälpsamma människor. Håller tummarna för att lillan vill stanna kvar lite till och att allt går bra med snittet. Fick själv snitt med förste sonen eftersom han låg med rumpan först. Allt gick bra och väldigt snabbt. helt plötsligt var han bara ute!
Hälsningar Mia

JaCal sa...

Sitter på kontoret i Stockholm och skulle bara snabbt kika runt på bloggarna i en kort paus och vad är det jag läser - vad är det som händer! Oj oj! Du - vad cool du är tjejen! Och tänk vad fint du skriver. Skönt att ni nu i förväg kommer veta att lillan kommer vara premature och att ni kommer att vara mer förberedda. Nu hoppas jag hon stannar där inne så länge det går och att on mår så bra som hon bara kan när hon dyker upp. Ska hålla tummar och tår!!!! Min första var också säte och det var snitt. Säg till maken att ha kameran i högsta hugg och tvinga honom att ta många bilder. Det var det enda jag saknade efteråt - att jag missade lite av det där första - och maken var för omtumlad för att ta upp kameran. Jag har nu "tittat sönder" de få bilder som togs... det var så viktigt för mig att kunna se, minnas och tänka. Om maken inte är kapabel - be någon annan (de tenderar att bli lite stirriga...) ;-)

KRAAAAAM! Tänker på dig där på sjukhuset och skickar en bunt kramar!!

Anonym sa...

Har nu läst din "vattenstory" och fattar inte att du klarade av att vara så lugn. Strongt av dig!

Lycka till och massor av kramar,

//Lapinette

Anonym sa...

stort lycka till!! tänker på er och skickar kramar i mängder!

/gosnosen

min stora lilla värld sa...

Herregud, Sweetan vilken historia och tänk att uppleva att vattnet går på tunnelbanan o allt (själv nojade jag över att förstöra sängen med vattnet så jag sov på plast båda gångerna, i flera veckor ...)!
Hursom helst - vecka 34 (eller 33+ några dagar) är inte illa. En av Livias kompisar plockades ut då (pga dålig tillväxt. Han har vuxit till sig sedan länge nu). Jag håller alla tummar och hoppas allt jag kan för att det ska gå bra - men det kommer det! Jag har en bra magkänsla inför din bebis ankomst. Stor kram och lycka till!

Magdalena sa...

Oj oj, vilken historia! TACK för att du delade med dig! Tänker på dig & M & lilla Skruttan & skickar massor med kramar!!

Anonym sa...

Oj, oj, vilken historia!

Hoppas allt går bra nu och vi håller alla tummarna för er alla!!!

Skickar många kramar....

Anonym sa...

Glömde visst att skriva under.

Mrs B

Petra H sa...

Wow Saltis, här sitter jag och skulle bara kolla lite snabbt bloggarna innan jag ska på spanska!
Så spännande, jag är säker på att det kommer att gå bra. Jag håller tummarna!
Jag är imponerad över hur cool du var i tunnelbanan, själv hade jag nog börjat gråta direkt och fått panik...
Stora kramar från PR!

Fröken Anki sa...

Ohh, vilken morgon! Men spännande! fattar inte att du kunde hålla dig så lugn. Hoppas att hon håller på sig ett tag till även om det säkert kommer att gå jättebra ändå. Låter som ett väldigt bra sjukhus.
Lycka till med allt nu och jag håller också tummarna!
kram Anki

Sporty Spice sa...

OMG! Jag blev helt svettig bara av att läsa din historia. Vilken tur att allt gick ok och att du slapp föda ombord på en tunnelbana. Hua!

Jess sa...

Hjälp!!
Petra skrev på min blogg om att det var nått på G hos dig och jag läser nu ikapp på dina inlägg!

Men är det så att vi båda blir mammor i dagarna.

Måste fortsätta läsa nu...

KRAMAR I MASSOR!!!