måndag, maj 24, 2010

Kärlekstrött

Okej, inlägget nedan började jag skriva på igårkväll (söndag). Jag hann aldrig klart så jag har skrivit färdigt det nu idag och postar eftersom jag känner att tankar och känslor som dessa ändå är skönt att ventilera. Vill dock varna er som läser redan nu att det är ganska långt, något rörigt skrivet och kanske inte ens särskilt intressant. Helt enkelt bara ett sätt att försöka klä mina tankar och känslor för stunden i ord.


Idag har varit en sådan där dag som när man tänker på den rent "praktiskt" egentligen kan tyckas vara enbart härlig och mysig. En söndag. Vädret ok. Inte alls så uselt som man förutspått. Jobbade en stund på förmiddagen och bytte sedan med M som var tvungen att jobba lite längre pass trots att det ju var söndag. Alltså spenderades i stort sett en hel dag med Lill-Skruttan. Det blev en stund i lekparken på vår gård samt en liten stund i ett av våra s.k "playroom". Så lunch hemma. Lite mys i sängen. Lite lek hemma med play-dough, pussel, vagnar samt tåg. Lite snacks. Och så kom M hem och då bar det raka vägen upp en trappa till vänner som vi bestämt en eftermiddagsfika med.

Låter inte det mysigt?
Som en familjeidyll.
En riktig myssöndag.

Jag kan säga att många och långa stunder var det mysigt! Roligt. Härligt. Som jag skrivit tidigare så njuter jag mycket av Lill-Skruttan nu. Hennes förmåga att uttrycka sig i ord som bara blir bättre och bättre. Hennes humor. Hennes skratt.
MEN, eftersom hon har en extrem mammaperiod just nu så blir det lätt lite för mycket. Idag sov hon dessutom inte på hela dagen. Normalt sover hon inte särskilt länge på dagarna, men åtminstone någon timme brukar det bli. Idag försökte jag dock tre gånger utan att lyckas. Hon for mest omkring i och ur sängen som en liten studsboll. Pratandes. Skrattandes. Sjungandes. Så efter tredje försöket gav jag upp helt. Jag ska dock erkänna att mitt eget humör inte var på topp. Med ett lågt blodsocker p g a att jag inte hunnit med att äta lunch, samt en växande frustration över att inte få en endaste minut för mig själv var mitt tålamod inte det bästa. Min röst höjdes och jag orkade inte alls vara den där förstående mamman längre.

Att höja rösten som förälder är helt okej. Att säga ifrån är helt okej. Men jag skäms ändå lite varje gång det händer. Inte för att jag höjer rösten. Inte för att jag säger ifrån. Nej, men för att jag gör det utan egentlig anledning. Bara av trötthet. Och för att jag själv inte varit vuxen nog att strunta i att Lill-Skruttan bokstavligt talat hänger i mina byxor ropandes "mammamammamamma" och ändå trots detta, fixa mig något att äta. Något som gör att min buffert blir åtminstone något större än annars. Istället petar jag i mig ett äpple och hoppas innerligt på att nästa läggningsförsök ska gå bra. För då när hon somnat ska jag äta lunch i lugn och ro. Men se så ville det ju inte riktigt bli. Tre läggningsförsök på ca 20 minuter vardera. Mellan dessa någon halvtimme uppe innan nästa försök. Det blir ett par timmars försök. När resultatet uteblir växer frustrationen och irritationen medan blodsockret dalar mot botten. Ingen vinnande kombination kan jag meddela.

Kanske är jag onormal? Jag hör sällan andra mammor klaga över att deras barn älskar dem och vill vara tillsammans med dem. Hela tiden. Jag hör väldigt sällan att andra småbarnsmammor beklagar sig om andra saker än över förlorad sömn, trotsighet hos sina barn och/eller periodvisa matproblem. Vid saker som mammighet säger de flesta "ja hon/hon är ju lite mammig just nu och det kan vara lite jobbigt. Men det är nog bara en fas. Den går väl snart över." Och eftersom de oftast ler samtidigt och rycker lite sådär lagom nonchalant på axlarna samtidigt som de säger detta, så känns det inte som om det är något större problem för dem. Lite småjobbigt i största allmänhet ibland. Men inget som får dem att vilja ta på sig skorna, stänga dörren och gå ut. Utan sitt barn. Att bara få sitta och stirra rakt ut i luften och bara vara. Utan sitt barn.

Är jag bortskämd? Egotrippad? Inte av rätta mammavirket? Älskar jag inte min dotter tillräckligt mycket?
På de första frågorna kan jag bara svara "Jag vet inte. Kanske?" På den sista kan jag dock med fullt hjärta säga "JO, det GÖR jag" Verkligen verkligen verkligen. Utan den minsta tvekan."
Men jag kan ändå, trots min oerhörda kärlek, i dessa lägen känna mig som en hemsk mamma. Bortskämd och framförallt otacksam. Kanske särskilt med tanke på att vi kämpade så länge för att få bli föräldrar. Jag vet självklart att det inte finns någon logik bakom känslor som dessa, men någonstans finns ändå en gnagande känsla av att man har mindre rätt att klaga eller att längta tillbaks till tiden innan man fick barn, när man som vi fick jobba lite mer för att bli föräldrar. Att bli mamma var ju vad jag längtade efter. Hett och innerligt. Med en oro över att det kanske aldrig skulle bli så. Någonsin. Och sedan fick man sitt mirakel. Borde man inte då vara enbart glad, lycklig och kanske framförallt tacksam? Även när det är jobbiga perioder?

Kanske förstärks dessa tankar och känslor av att det just nu främst inte är fråga om "jobbiga perioder" på det viset att Lill-Skruttan är ständigt arg, trotsig eller sömnlös. Utan att en av de saker som tar mest energi från mig handlar om kärlek. Kärlek Kärlek Kärlek. Jag fullkomligt överöses med Kärlek. Hela tiden. "Come mommy". "Sit here mommy". "I love you Mommy". "Ja elskedej Mommy". "Gosa mamma". "Ha mamma" "Sitta i mamma lap".
Alltså borde jag väl känna mig glad och lycklig. Glad över att hon visar mig sin kärlek. Lycklig över att hon inget hellre önskar än att få vara nära mig. Tacksam över de starka band hon uppenbarligen har bundit till mig. Min känsla av att jag blir instängd och måste få komma ut, måste få andas. Är den egentligen legitim? Alls? Eller är den endast ett resultat av min egen oförmåga att gå utanför mig själv och sluta fokusera på mina egna behov? Varför reagerar jag så starkt mot just hennes kärleksförklaring? Varför kan jag inte bara njuta av att jag just nu är den mest centrala och viktiga personen i hennes värld? Hennes älskade Mamma.

Jag är dessutom inte ensam förälder. Tack och lov. Hur alla ni ensamstående föräldrar klarar av ert föräldraskap är något jag knappt kan förstå. All heder till er! Både rent praktiskt, ekonomiskt och kanske framförallt mentalt. För mig och Lill-Skruttan så finns ju M. Pappa. Daddy. Han tar lika mycket ansvar som jag. Har alltid gjort. Enda sedan hon var liten liten pytta. Eftersom jag aldrig fick amningen att fungera så har vi dessutom båda flaskmatat henne från väldigt späd ålder. Men när M numera kommer till henne är det ofta ofta "No pappa!". Som om hon ser honom som en konkurrent om mig. Eller som om hon i sin värld tänker att "När pappa kommer är det likvärdigt med att mamma går. Alltså vill jag inte att pappa kommer." Jag vet inte. Men detta är självklart jobbigt för oss båda. För M liksom för mig. Att vara överälskad är inte alltid så lätt. Att känna sig "ratad" är inte heller särskilt roligt. Ändå försöker vi båda. Att fortsätta spendera ungefär lika mycket mamma- resp. pappatid med Lill-Skruttan.

Men troligen är det just det att trots att M gör vad han kan så blir det i praktiken ändå helt olika. Vi delar tid med Lill-Skruttan och sysslor rätt lika mellan oss. Trots det skiljer sig Lill-Skruttans beteende enormt när hon är med M jämfört när hon är med mig. M kan ofta få lite tid för sig själv även när han är med Lill-Skruttan. Däremot när hon är tillsammans med mig så är det 150%. Hon följer mig som en liten hund. Om jag tar två steg bort så hon inte ser mig blir det ofta gråt och tandagnisslan. Direkt "mommy mommy!?!". Jag försöker alltid att säga till henne om jag ska gå ut i köket, till badrummet eller göra något. Så att hon ska veta vart jag är och att jag inte bara försvunnit. Men de flesta gånger hjälper det inte utan hon säger antingen "fölla me" vilket betyder att hon vill följa med, eller så bara gråter hon och säger att hon vill att jag ska vara med henne.

Självklart går det ju också oftast bra att hon kommer med mig. Det är sällan några direkt praktiska problem utom när jag ska duscha. Men förutom just duschningen går det bra att hon t ex sitter på köksbänken och tittar på när jag fixar i köket, eller står bredvid mig och trummar på mina knän när jag kissar. Allt fungerar. Rent praktiskt. Det enda problemet är som sagt att jag stundtals känner mig lätt kvävd. Att all denna kärlek ibland kan kännas mer som ett par stickiga yllestrumpor som kliar än som ett par sköna tofflor. Och detta i sin tur kan få mig att få otroligt dåligt samvete och känna mig som den otacksammaste mamman i världen.


Okej, så långt skrev jag igår.
Då kände jag mig helt slut. Off. Batterilampan blinkade rött rött rött och jag kände mig tömd på energi.

Kan med facit över gårdagen tillägga att även natten blev rätt jobbig. Lill-Skruttan var sjäkvklart supertrött ganska tidigt på kvällen och somnade vid 20-tiden vilket numer är tidigt för henne (vi hoppas dock att hon och vi nu i och med detta har lyckats vända tillbaks dygnet lite igen). När hon väl somnat fixade vi en snabb middag och började sedan se på Lost. Det var ju final igår. Slutet med stort S. Efter 6 år! Men vi hann aldrig se färdigt slutet. Så snälla. Ni som vet. Berätta inget än! Vi hoppas få se färdigt ikväll. Igår avbröts vi nämligen eftersom Lill-Skruttan började storgråta. När jag kommer in i sovrummet har hon krypit över från sin säng till vår och sitter mitt i den och gråter så att man tror att någon försökt ha ihjäl henne. Efter det snodde hon runt i vår säng jag vet inte hur länge. Jag och M lade oss eftersom det var enda sättet att försöka få henne åtminstone hyfsat lugn. Så småningom måste hon ändå ha somnat. Och vi lyckades somna vi också. Men för min del blev det en ganska dålig sömn. Jag vaknade stup i kvarten eftersom Lill-Skruttan ömsom låg klistrad runt mig som ett frimärke, ömsom for runt runt runt och därmed sparkade eller slog till mig med armar eller ben. Eller helt sonika försökte inta min kudde och därmed skuffa bort mitt huvud.

Så, idag är jag rätt trött. Trots detta känner jag mig ändå betydlig mer energirik än igår. Batterilampan har slutat blinka. Inte för att jag är något kärnkraftverk direkt, men helt klart känns det bättre på energifronten trots få sömntimmar. Dagen ska säkert bli okej. Med lite kaffe som extra hjälp. Men ändå utan större problem. För att vara sömnig känns inte så svårt. Det är helt klart legitimt. Att vara trött för att man sovit för få timmar är något alla, inklusive man själv har förståelse för. Till och med kan känna sympati inför. Därför känns det inte så jobbigt. Det är klart värre med den där andra tröttheten. Kärlekströttheten. Att känna sig urlakad av för mycket kärlek. Det är mer svårförklarligt och dessutom mer svårförsvarligt. Inför omgivningen, men kanske framförallt inför en själv.

Just nu njuter jag alltså av att jag idag känner mest Sömnighetströtthet och inte Kärlekströtthet. Det förra är något jag lättare kan hantera. Och kanske kanske kan man även få se hur Lost slutar ikväll....!?

40 kommentarer:

S w e F l o sa...

Det kunde lika gärna ha varit jag som skrev det där för några år sedan! Helt normalt... Sarah kommer fortfarande så gott som varenda natt (vanligtvis runt 2:30) och tar upp halva sängen. Och så blir hon nästan arg om JAG tar upp hennes plats, ha ha! Vem vet när hon kommer att hålla sig till sin egen säng, men det är OK om hon vill komma in. Men så fort vi flyttar blir det KING size säng istället! :-) Vissa dagar är man bara helt slut, och som du sa, man får dåligt samvete för att man blir arg eftersom de ju egentligen inte gjort nått. Men det är en del av livet också, att lära sig att mamma faktiskt har sina begränsningar med... Kram!

KARLAVAGNEN sa...

Ta det från mig som inte har barn, men har massor med barn runt om mig. DU är en högst mänsklig mamma!

Men det visste du nog innerst inne.

Var rädd om dig och lyssna på din kropps signaler ät ordentligt och regelbundet!!! Who is a mummy now? :o)

Jenny sa...

Jag har också välsingnat med två MYCKET mammiga barn, framför allt Mathilda och jag kan inte annat än säga att jag känner igen mig SÅ mycket och att du inte alls är onormal som känner som du gör. Det är klart att det inte alls har att göra med hur mycket man älskar sina barn, i alla fall jag tycker inte om att inte ens få typ andas ifred. Och när de är så små så PÅGÅR de ju HELA TIDEN, det tar aldrig slut! Och tillsist tror jag att man måste vara övermänsklig om man inte blir irriterad. Tröstar jag mig med i alla fall. Visst ska de få vara mammiga allt de vill, det är en underbar kärlek att få, men jag tror inte att den blir mindre av att man också visar barnet att det finns en gräns även för mammor. Man har rätt att få kissa ifred faktiskt. Visst, särskilt rofyllt är det ju inte, när nån står och gallskriker på andra sidan dörren, men å andra sidan, efter trettiohundrade gången tröttnar de förhoppningvis. Ibland ;-).
Tyvärr önskar jag att jag kunde trösta dig med att det går över och till viss del gör det väl det, men Mathilda gråter fortfarande om jag går bort på kvällen, vill att "mamma ska göra" och absolut inte pappa. Och då älskar hon ändå sin pappa hur mycket som helst, det tvivlar ingen av oss på, men av någon anledning är det inte riktigt samma sak, jag vet inte varför. Mamma är speciellast, så är det bara av någon anledning. Jag har ingen egentlig lösning heller, annat än att jag brukar försöka tänka att "this too shall pass" och hur mycket jag nog kommer att sakna att vara #1 i deras liv när de blir större, för det blir de ju SÅ fort! Det låter lite klichéigt, men det funkar ofta för att kunna fungera ytterligare en stund utan att snäsa av någon som älskar en över allt på jorden. Och funkar det inte så låser jag in mig på toaletten i en minut eller två, trots skrik, och bara andas. Inga långsiktiga lösningar, men jag känner mig i alla fall lite mindre kvävd när jag kommer ut :-). Kram!

Saltistjejen sa...

SweFlo,
ja detta med sömnen äch sovrutinerna är ju EN sak, men det är framförallt mammigheten som tar min energi just nu känner jag. Men skönt att höra att fler än jag gått igenom det och kommit ut på andra sidan! ;-)
Kram!!!


Karlavagnen,
tack vännen! Jo jag vet att jag är mönsklig och säkert vanlig, men ibland kan man ändå fundera lite över hur starkt man reagerar. På något som egentligen borde kunna ses som något positivt...
Kramar!!


Jenny,
ojojoj! Sååå länge!!
kanske har min "oförståelse och min starka reaktion" mot denna mammighet lite att göra med att jag själv aldrig var särskilt vare sig mammig eller pappig? Inte vad jag minns och itne av vad jag förstått från mina föräldrar. Jag kan ha lite svårt att relatera till den känslan. Dessutom är det ju just det där att "aldrig få andas" som känns jobbigast. att som du säger visst kunna stänga dörren till toaletten när man sak göra ngt där, MEN att man då får räkna med att ens älskling står utanför och bankar och gråter och skriker. Inte så "vilande" direkt men visst, det fungerar ju. Sedan är det som du säger så att vår lilla tjej självklart älskar pappa. och pappa går hur bra som helst när jag inte råkar befinna mig i samma rum/lägenhet. och hon frågar ofta ofta efter pappa när hon och jag är ensamma samt blir jätteglad när han kommer hem om jag är hemma med henne själv. Så det hadnlar såklart inte om kärlek/icke-kärlek utan om något annat. vad har jag dock svårt att riktigt förstå?????? kontrollbehov? Rädsla att bli övergiven? Kärlek?
Jag vet dessuotm inte riktigt hur man bäst ska "råda bot" på situationen. är det bättre att vara där så mycket som möjligt för att försöka "mätta" hennes mammabehov? Eller ska man försöka tvärtom, att då pch då regelbundet få henne att inte följa efter mig?
tack för ditt stöd och ditt engagemang!
kram!!

Anonym sa...

Jag vet ju inte så mycket om småtjejer (än) min är ju så liten.. men är inte den där mammigheten nån sorts övning hela tiden - du är ju hennes stora förebild, hon vill va som du och va med dig och se på dej hela hela tiden för att få veta hur du gör saker. He he jag vet ju nada, kommer säkert att få svälja detta hundrafalt när min tjej kommer i den åldern:) Men förstår att det blir superintensivt - du jobbar ju heltid också, missarna ska matas - och kattlådan..(!) en fantastisk blogg - vännerna hinns med, och en man har du som man vill "hinna" med :) och på alla bilder har den söta lilla ungen snajsiga kläder (som nån har haft tid att köpa och sätta på) och håret i svans eller svansar (som nån haft tid att säta upp). Och ingen mormor el farmor i närheten som kan avlasta -klart man blir trött... Du gör ju ett superjobb!!

Jag har önskat mig ett eget barn hela livet och när J och jag försökte så blev jag i stort sett gravid på en gång. Men inte älskar jag ju henne MINDRE för det ;) (jag menar för att jag inte behövt kämpa i många långa år)... så inte behöver man ju heller älska mer för att man kämpat mer... eller? Fast jag förstår vad du menar. Men vi som inte kämpat så mycket för att få det vi ville älskar också;) -är det då snarare jag som är "bortskämd" !??

Men ÄT ordentligt... lyssna på amatör-dietisten här nu som säger naturella cashewnötter& mandlar, så får du nyttiga fetter i dig (ajja bajja inge godis!!) - knapra på det tills du hinner äta så slipper du bli trött och gnällig:))
Kram hela dan -annica l (sunflake)

Mrs Clapper sa...

Jag har inga barn och kanske inte borde uttala mig så mycket, men jag gör det ändå :)
Jag tror att i princip alla känner som du gör, men alla säger inte det. Vi svenskar ska ju vara så präktiga och duktiga när det gäller allt. Jag tycker det är jättehärligt att du är så ärlig och delar med dig om hur det känns och hur vardagen är. Att läsa sånt här, det är det som gör att jag faktiskt en dag kommer att våga bilda familj. Att veta att man inte behöver vara rosaskimrande, baka bullar direkt när man vaknar och älska varenda liten vaken sekund tillsammans. Att det är självklart att det är jobbigt ibland, att det kan bli för mycket av både det goda och det dåliga. Alla historier om hur himlastormande varje dag är och allt är så lätt och fantastiskt, det ger mig förlossningsdepression utan att ens vara gravid!

Så TACK för att du är ärlig och delar med dig!

Kram

olgakatt sa...

Från dalafamiljen hör jag PRECIS samma visa liksom från Karls ömma moder - som i sin tur blir oerhört lättad av att läsa om Ellas föräldrars liv och leverne!
Samma "utpressningsmetoder", samma skrik och gråt-orgier, samma samvetskval, ja det är bara att lägga karbonpapper emellan.
Tror inte alls att det är skadligt för Ella att du sätter vissa gränser! Stäng om dig när du kissar och håll för öronen!Efter ett tag står hon där hon lyssnar och kungör för hela världen vad du gör!

Desiree sa...

Jag tror att ALLA föräldrar känner som du gör med jämna mellanrum. Det är tärande och jobbigt att inte få en minut själv oavsett om det är därför att man är mycket älskad. Jag tycker inte att du ska känna dig som dålig mamma eller ens ha skuldkänslor över detta. Man får bara hoppas att denna intensiva mammaperioden går över snart och att hon också kan ty sig lika mycket till M och inte längre se honom som en konkurrent. Många kanske inte pratar om det men jag tror som sagt att alla faktiskt känner som du då och då.
Jag hoppas att ni båda får en bättre natt i natt så att du kan återhämta dig både från uteblivien nattsömn och kärlekströtthet.
Kram!

Saltistjejen sa...

Annica (Sunflake),
TACK! Vad gullig du är! Och nej jag menar inte att alla föräldrar som inte behövt kämpa för sina barn" älskar dem mindre, det handlar självklart inte om det. Men ibland kan en sådan dum tanke som just att JAG borde ju vara Dubbelt TACKSAM, ploppa upp i huvudet..... Jag som längtat så och kämpat. Jag borde inte ha samma "rätt" att klaga. lite som att "som man bäddar får man ligga" och jag sprang ju till skräddaren föra tt sy sängkläder och sedan till snickaren för att fix sängen och sedan plockade jag hästtagel i hagen för att fixa madrassen så JAg om NÅGON borde väl ligga snällt och fint oavsett om sängen knarrar eller inte...?!? Ungefär? ;-)
Tack igen!
Kram!!!


Mrs Clapper,
hahaha! Förlossningsdepression utan att vara graid" DEN var bra!!!!! :-)
Och visst ligger det säkert en del i vad du säger. Att många kasnke itne pratar om sådant för att man just känner sig "som en dålig förälder". Det är lätt att få dåligt samvete och känna skuld som förälder. Alldeles för lätt. OCH många runtomkring en HAR även mycket åsikter om föräldraskap, På gott och ont. Men men....
Skönt att jag iallafall slipper ha dåligt samvete för att jag med mitt inlägg gjort att du INTE vill ha barn i framtiden....! ;-)
Kram!!!


Olgakatt,
ja det är skönt att höra! Även om jag ju egentligen inte önskar samma sak till andra familjer....
Jag tror inte heller det är skadligt att sätta gränser och t ex stänga toadörren. Det görs också. Inte alltid men ofta. Det jobbiga är väl att man just känner att energin sugs från en ändå på ngt vis. Bara det att veta att hon står utanför och VILL IN gör att man inte direkt får den toaron man annars har om man så säger. Iallafall itne jag. men kasnke är jag ovanligt blödig och känslig?? Men det är som sagt skönt att se att man inte är ensam.
Kram!!!!


Desiree,
tack vännen! Och du har nog rätt i att de flesta genomgår sådana här perioder med småbarn. Jag vet ju i grunden att jag inte borde känna dåligt samvete, men det kanske är så att man ju allra helst vill ha ett aldrig sinande tålamod. Men i praktiken HAR den ju ett slut. Tyvärr. Och just detta att känna sig totalt ofri är något som tar mycket energi. Iallafall för mig. Som tur är går det lite i vågor. Vissa perioder kan jag hantera detta med mammigheten rätt bra. Men som igår så var en sådan dag när det bara blev för mycket.
Kram!!!

Malin sa...

Saltis, du är högst normal och har satt ord på det många föräldrar känner. Om man har någon som kräver ens totala uppmärksamhet hela tiden (även om det är av kärlek) så blir man mentalt utmattad. Så är det bara! Jag har tre barn och har upplevt det mer eller mindre med alla tre. Det har inte alls varit ovanligt att jag blivit sur och vresig mot barnen när de varit som allra mammigast. Jag har blivit arg, ledsen, uppgiven, utmattad och sist men inte minst drabbats av dåligt samvete...
Det är väl inte mycket till tröst att skriva att det går över, det vet du ju säkert redan. Det spelar liksom ingen roll att logiskt tänka att det går över när man står utmattad mitt i det.
Kramar

Saltistjejen sa...

Malin,
tack!!! Jo faktiskt kan det ändå vara skönt att höra att det går över. Även om jag självklart fattar det rent logiskt så kan det vara skönt att höra från andra som gått igenom samma sak. Att det går över.
Kram!

snaily sa...

Hej! Förlåt att jag inte kommenterar just det här inlägget. Vilka härliga nya bilder på din blogg, det var ett tag sen jag kikade in! Ville bara tala om att jag mailat dig på din hotmailadress, hoppas du har tid att läsa. :-)
Kram
Snaily

Annika sa...

Käraste Saltis!
Det ar ju bara i förra veckan jag såg hur mammig hon var med egna ögon!!
Ja, det är tufft för dig just nu, och för M också.
Visst är den lilla skruttfian mammig, inget snack om saken.
Du får minsann ha tålamod just nu. OCH du har tålamod, och ORK!!
Tycker du är fantastisk som mor, Saltis! DU förlorade inte ditt fantastiska tålamod en enda ggn.
K var sådär mammig när hon var runt året. DET var jobbigt, för alla. Ja, jag minns tom att jag grät vid ett tillfälle.
Det gick över, och det kommer det att göra för Ella Bella också. Du får vila i den vetskapen.
Hoppas du har blivit stärkt av alla kommentarer ovan.
Kramar i massor från mig!!!
Styrka också, och måtte du/ni få sova gott inatt!!

Saltistjejen sa...

Snaily,
oj då ska jag kolla den!!! :-)
och tack också för din gulliga kommentar!
Kram!!!


Annika,
TACK gulle du!
Ja mammig är väl egentligen abra förnamnet...
Och ibladn gör det mig inte så mycket, men vissa dagar kan det liksom bli lite för mycket. Då rinner det över....
Tack igen för dina jättefina ord!!!!!! jag blir glad!
kramar!!

Annika sa...

DU har en ängels tålamod. En ängels!!
OCH det menar jag från djupet av mitt hjärta!
Skulle önska att jag hade 1/4 av det tålamod jag såg dig ge prov på i förra veckan.
DET kommer att ta dig lååångt.
KRAM igen!!

Bejla sa...

Ja, alla tycks ju redan ha sagt det, men jag känner också igen mig till 100 %. Alla barn är så klart olika, och vuxna handskas med barnsituationen på olika sätt, men jag tror otroligt många (så gott som alla?) känner det precis som vi, mer eller mindre ofta. Fast visst känner man sig ensam i världen - som om man är den enda som känner så - och visst skäms man, när man efteråt tänker det igenom och ger sig självskulden. Fast det är alltså ok att tappa humöret och det är helt ok - ja faktiskt absolut nödvändigt - att man tar sig tid för sig själv. Som sagt alla barn är olika, men troligtvis skulle det ju också gå att skapa sig lite mer egentid med tiden. Numera är det t.ex väldigt sällan att jag går på toa utan att låsa dörren, och det sker numera utan protester (situationen var inte den samma för ett år sedan kan jag väl säga..). ;-) Den totatiden, efter middagen är guld värd för mig. Något som inte alls går att jämföra med egentid i form av att gå ut med vänner, träna osv. Bara få 10 minuters paus från allt. Jag som ALDRIG läste något på toa (jag tyckte t.o.m det var ganska äckligt ;-) ), ses numera ofta snika med mig något lästbart in på toan och snabbt låsa dörren. En liten livlina i vardagen... ;-)
Stor kraaam!! :-)

Saltistjejen sa...

Annika,
haha en ängels tålamod kanske var att ta i...? ;-)
Vad gullig du är!
:-)



Bejla,
jo det är ju så att barnen är olika, vi är olika och allt går dessutom i perioder. Och jag inser ju såklart att detta inte kommer att vara för evigt. Försöker tänka på det ibland när det känns jobbigt.
Du har ju dessutom varit ganska ensam med din son på många vis och jag måste säga att jag imponeras av din energi och din kraft, men kanske allra mest din förmåga att alltid alltid försöka se det hela från den bästa sidan. Även när det är riktigt tungt.
Kram!!

Trillingnöten sa...

Det är så himla skönt att höra någon som upplever ungefär samma saker :) N och jag har också ett speciellt förhållande och hon är svartsjuk på min make, vill inte att vi ska hålla handen, pussas eller kramas utan henne. Hom vill att jag ska sitta bredvid henne och kan jag inte just då (man måste städa, laga mat, duscha etc) kan det bli storgråt. Men inte när hennes pappa inte vill. Jag känner PRECIS som du ibland. Vissa dagar är man inte på topp, alla har såna dagar, man har inte tålamod, man kanske hade andra förväntningar på dagen (t ex att E skulle sova en stund och du skulle äta lunch) och så blir det inte så. När sånt händer, försöker jag att vara ensam en stund om det går (ibland är ju maken inte hemma), ta en lång dusch eller gå på en liten promenad.
Att ha tålamod jämt är svårt att ha, men du är fantastiskt duktig :) Jag beundrar det!

Saltistjejen sa...

Trillingnöten,
ah, sååå skönt att höra att andra upplever samma saker. Eller kanske framförallt samma känslor. De där lite "förbjudna" som att känna skuld och dåligt samvete för att man är otillräcklig. trots att man innerst inne VET att man inte ska tänka eller känna så.
och DU vi MÅSTE verkligen ses när ni kommer hit!!! Känner redan nu att vi har massor att prata om! Inte enbart saker som detta då.
Kram!!!

Cecilia/svengland sa...

Det är helt normalt - visst blir man trött när de klänger så hela tiden! Men det går över!!! Och tänk, att när hon blir tonåring så vill hon inte veta av dig alls!!!! :-)

Katarina på Filippinerna sa...

Saltis, vännen!

Jag har inga egna barn, så jag vet inte vad det egentligen innebär att ha ett mammigt barn, men jag försöker föreställa mig det!

Jag tror att det du känner gör nog alla föräldrar någon gång eller rätt ofta. Att aldrig få en egen stund när man själv vill och behöver det. Jag tycker du utger att vara mycket medveten och en mycket god mor till lill skruttan. Att våga berätta hur man känner visar bara på att du vågar och kan.

Jag tror att det så småningom går över från hennes sida att vara mammig,, men hur länge vet man ju inte.. Jag hoppas du och ni alla får er ro och vila och kan ladda batterierna..

Skickar dig en bamsekram!

Millan sa...

Jag kanner igen varenda grej du skriver! Allt fran mammigheten till det daliga samvetet... Ja det ar svart det dar och ibland racker helt enklet inte talamodet till!! kram

Marianne sa...

Åh, söta Saltis! Jag tror att alla mammor känner så där ibland, och att döma av kommentarerna ovan så är det nog bara någonting som man knappt vågar säga för risken att verka som en dålig mamma. En del barn har längre perioder av det där, och andra kortare.

När jag tänker efter så är det nog helt rätt att man ska känna som du gör, om man tillåter barnet att lägga beslag på en till 100% är det annars lätt att barnet inte kan ta sig ur symbiosen med modern. Hahaha, nu är jag visst barnpsykolog också : D Äsch, vad vet jag, men det var en tanke som slog mig.

Inte en chans att jag avslöjar hur Lost slutar, för jag har varken sett början, mitten eller slutet : )

KRAMAR!

Västmanländskan sa...

Jag känner precis igen mig!!!! Och jag har vräkt ur mig im det påm min blogg (om än inte lika långt och välformulerat). Visst känner man sig som en usel mamma när man beklagar sig över att vara älskad FÖR mycket. Men sanningen är ju att det är jobbigt att inte få en sekund för sig själv. Jag känner också att jag blir lite sur och missunnsam mot min man eftersom jag tycker det är orättvist att han får mer egentid. Å andra sidan blir ju han superleden när lilla T säger "inte pappa" och "pappa bort" .

Kram!

Ingrid sa...

SÅ många kommentarer visar tydligt att du inte är ensam eller ovanlig. Tvärtom! Och så är det ju ofta när man dryftar ett ämne och kanske är det en av bloggarnas största styrkor att man kan skriva om stort som smått och få andras reflektioner kring det.
Jag känner också igen mig i det du skriver. När våra barn var små arbetade jag mycket och då blev allt med barnen så superintensivt när jag väl var hemma. Nu när vi är utomlands och jag är hemma är jag mycket mer med dem, men då kan det kännas för mycket på andra sätt.
Jag tror faktiskt att detta är lite annorlunda än tidigare generationer. Även om vi jobbar mycket så ägnar vi mycket av vår tid till barnen när vi är lediga. Mina föräldrar brukar säga att de tycker vi är fantastiska som har våra barn med hela tiden överallt. När vi var små och föräldrarna var bortbjudna ordnade de barnvakt och umgicks bara med vuxna för ett tag. Nu skulle det vara en väldigt konstigt arrangemang.
Tove Jansson sa i en intervju att när hon växte upp fick man tidigt lära sig att ge varandra utrymme. De störde inte varandra, varken barn eller vuxna, för minsta lilla. Det har jag tänkt mycket på, för jag tror det ligger något i det. Våra barn ropar på oss eller pratar med oss HELA tiden. Inte för att jag inte vill lyssna på dem och höra vad de tänker, men det är HELA tiden. Jag har nu börjat bli tuffare på att be dem försöka hitta saker själva innan de ropar på mig, fundera på om det de ska säga är relevant med motiveringen att vi då kan få mer tid att prata om det vi verkligen vill... samt att be dem ge alla i familjen space, att inte vara inpå varandra alltid.
Du kommer att klara allt det här fint, men det här vara bara några av mina reflektioner på "temat" :-) .. Ha en härlig dag!

Taina sa...

Söta Saltis!
Det här upplever nog de flesta föräldrar. Och jag är definitivt en av dem! Ibland hade vi diskussioner om varför L bara föredrog mig trots att J gjorde lika mycket och ibland roligare saker än mamma, men ICKE! Det skulle BARA vara mamma ett tag. Kunde inte skita ibland på flera dagar då magen sate stopp för detta. Fick ju aldrig vara ifred!!! Blev tokig. Så be cool...

Kram på dig!

Pratglad sa...

Givande inlägg och givande kommentarer!! Signaturen Ingrids inlägg var riktigt tankeväckande! Jag tror att hon är något på spåren... den stressade nutidsmänniskan ska vara närvarande 100% och tillgänglig konstant. Ta med sig barnen in på dass känns mer än avlägset, även om jag förstår att omständigheterna kan leda dit.

Själv har jag bara tre månaders erfarenhet av att vara mamma. Och jag har redan hunnit med att bli frustrerad över att det är jag som känner sonen bäst. Blir besviken varje gång maken misslyckas med att läsa av sonens behov. För jag VILL att sonen ska känna sig lika trygg hos sin pappa. Eftersom jag både ammar och är föräldrarledig på heltid är det inte så avlägset att det är jag som är förstahandsföräldern... men det är inget jag är särskilt bekväm med. Snacka om otålighet.. hm.. men sådan är jag till min natur....

Saltistjejen sa...

Cecilia,
nej det är ju jsut det amn får höra och det amn tänker på ibland när det känns jobbigt, Det där att man borde ta vara på att hon verkligen VILL vara med en nu för sedan kommer det bli tvärtom...


Katarina,
tack för din fina kommentar! Jo jag hoppas att det är en fas som sak gå över, men hittills har det varit en rätt lååååång sådan med bar kortare perioder av omammighet, Men vi får vl se som sagt....
Kram!


Millan,
tack! Ja det är nog något alla känner då och då. Skönt att höra att man inte är ensam!
kram!


Marianne,
jo detta är ng ett vanligt "problem" men mång apratar inte så mycket om det som sagt. Eller man nämner det men samtidigt så känner jag att de känslor av frustration JAG kan ha ibland inte alls verkar vara samma sak som det vissa mammor nämner när de pratar om detta. Jag känner det som om jag har en mycket starkare känsla av att tycka detta är jobbigt jämfört med många andra mammor. Men kanske är det bara för att de inte säger "hela sanningen" jag vet inte?!?
Kram!!!


Västmanländskan,
tack! Och jo jag minns ditt inlägg också!
Haha DÅ kände JAG igen mig mycket. Och jag blev faktiskt glad av at du skrev om det på bloggen!
Visst kan det kännas orättvist att man trots att amn försöker dela "lika" med pappan ändå likt förbaksat får så otroligt mycket mindre egentid ändå. Och detta i stort sett endast för att barnet behandlar en själv och pappan så olika!!!!
Kram!!!


Ingrid,
det ligger mycket i det du skriver. kloka ord och tankar!
Det svåra jag kan känna med perioden just nu är att hon än är sp liten att man inte kan resonera och förklara såpass abstrakta saker som att man behöver lite mer "space" på det planet. Jag tror inte hon skulle förstå det alls. Det kanske går bättre när barnen är något äldre? just nu har hon ju i stort sett noll koll på tid överhuvudtaget. Men visst försöker vi ibland säga att hon ska leka själv en stund. Bara det att för henne kan en stund vara 5 sekunder. Sedan tycker hon att hon lekt klart själv och vill vara med oss (ofta mig...). Så det är svårt det där. men jag tror som du säger att vi lätt kommer in i ett tänk att när man är med sina barn handlar det auomatiskt om "aktiv tid". Det är lätt att glömma att bara för att man finns för sina barn så kan det även innebära att vi gör saker på olika håll i hemmet.
tack för dina fina och tänkvärda ord!
Kramar!


Taina,
ja det ÄR frustrerande att ens barn vill vara mer med en själv än med sin pappa TROTS att de älskar sin pappa och att de ofta verkar ha roligare än med en själv haha! ;-)
Kram!


Pratglad,
Jag håller med dig och tycker också att Ingrid hade en mycket klok kommentar! Haha det där med toan kan du bara vänta ett år eller så, sedan kommer det kanske inte kännas lika avlägset... ;-)
Självklart är det svåraste kasnke för en "effektiv nutidsmänniska" att faktiskt inse att man inte KAn inna med allt man gjorde innan man fick barn. och att på ngåot vis lyckas vila i den vetskapen. men det är svårt. Och även om jag tror miljön spelar stor roll så tror jag detta med mamma och pappa för ett barn också är genetiskt. iallafall kan jag inte annars förklara detta med att vår dotter är så mammig trots att M varit med så mycket från allra första början och i stort sett delat allt mer eller mindre lika.
Kramar!!

Anne sa...

Jag har inte läst igenom alla kommentarer så blir kanske en massa upprepningar av vad andra redan sagt. Allra först så måste jag ju säga: Du är en superbra, den bästa mamman! Ha alltid det i minnet och känn dig stark i det. Och ja, man får (och ska) känna som du gjorde då du skrev inlägget. Jag lovar att alla gör det, vissa är bättre på att säga det medan andra anstränger sig hårt för att hela tiden säga allting är så ljuuuuuuvligt.
Jag kommer att tänka på en kompis som alltid då hon och hennes barn kommer säger hon alltid direkt "Hej, här är jag och min skugga igen". . Barnet är verkligen som en skugga som bara slukar mamma till hundra procent och helt dränerar.
Men så kan det vara, det går över. Det passerar, den fasen försvinner. Även om när det pågår känns som miljoner år. Jag vet att hon också berättat hur svartsjuk deras dotter är på mamma och pappas dynamik. Kanske inget Lill-Skruttan är, men vet min kompis sagt att så fort t.ex. mamma och pappa ger varann en kram eller skojar nåt med varann så kommer direkt flickan och travar emellan och säger "pappa inte krama mamma, mamma bara krama XXX (barnets namn)" Samma när de ska sitta i soffan, barnet måste alltid sitta mellan dem två så hon får mest plats ("mamma och pappa inte sitta bredvid varann, mamma ska sitta bredvid mig"). Det här kan ju också vara rätt jobbigt.
Hur mycket ska man bara ha tålamod, vänta ut fasen och hur mycket ska man "tvinga" barnet till förändring. Vi har diskuerat det lite med min kompis och det är ju jättesvårt, man vill ju inte känna sig som en skurk som totalt nonchalerar sitt gråtande och skrikande barn när man bestämt sig för att laga maten nu och inte bry sig om sin "skugga". Samtidigt så blir det ju oerhört påfrestande och man måste markera och göra något också.
Vet inte om du känner igen det, men min kompis har sagt att då hon just nu måste ge så mycket kärlek till sin dotter så finns det liksom inget kvar till mannen. All närhet går till dottern. Även om det så klart är en annan sorts närhet man har till sin man, men hon säger det liksom är som hela kärleks-och närhetskontot blir dränerat när en liten en bara tar och tar dagen lång, sen måste hon få vara sin egen och klarar inte mer mänsklig kontakt, beröring. OCH här kommer ju det dåliga samvetet in, hur kan jag känna mig kvävd och trött på för mycket kärlek från min dotter.. MEN. Det är mänskligt, det är fullkomligt normalt!!!!

Har en annan kompis som likt ni kämpade länge för att få barn. Jag kan känna igen det du skriver från hennes prat, det här med att nu när man fått kämpa och sen äntligen fick miraklet så ska man vara tacksam på ett annat sätt och hur kan jag då gnälla och vara "otacksam". Skuldkänslorna kommer som ett brev på posten. Det är så FEL, så dumt att ens börja tänka på det sättet. Återiggen, det är helt mänskligt att faktiskt få tycka det är asjobbigt(med vad det en kan vara) och även fullt mänskligt och helt normalt att behöva paus från sitt barn, vilja bort, ut och andas frisk luft utan följeslagaren. Det är helt ok att känna nä, nu säljer jag dig på e-bay...
Saltis, än en gång, finare och klokare mamma än du får man leta efter. Jag har alltid känt i dina inlägg din kärlek till din dotter och hur mycket du har att ge, vilket bra föräldraskap du och M erbjuder er lilla tjej. Men man får samtidigt tycka det är superjobbigt periodvis, det gör en INTE till en dålig förälder. Snarare tvärtom faktiskt. KRAMAR

Saltistjejen sa...

Anne,
TACK för ditt engagemang och stöd!!! Känns skönt att höra att du känner personer i samma situation och med likvärdiga känslor. Det hjälper att höra att man inte är ensam.Jag är också kluven mellan att ge barnet det som det verkar behöva 8 dvs närhet) och att "lära det" att man inte alltid kan vara hos mamma. Jag gissar att det måste finnas ngn slags balans i detta och att amn måste kunna vara hyfsat konsekvent vad gäller "när" man säger att barnet måste "klara sig själv". Altså när man som förälder behöver säga nej och vara för sig själv. Toalettbesök kan helt klart vara en bra början antar jag. Att de får lära sig at när man går dig så måste man få vara lite privat... ;-)
Dock är det som sagt inet så lätt att göra vad man ska när någon vrålar utanför dörren och rycker i handtaget och bankar o sparkar på dörren... Men det är antagligen ngt man får ta. Jag ska försöka bli bättre på det. Att TA mig dessa stunder.
Tack igen!!!!
Och ha det nu jättebra på er semester!
kramar!

Ingrid igen sa...

Hej igen!
Tack för svar till mig och förlåt om jag var otydlig. Jag tror inte heller att E skulle kunna förstå det här med mitt prat om space och annat :-) . Hon är ju inte så stor. Våra barn har varit urdåliga på att leka själva och när de blir större verkar de bara kunna göra det om de har en dator eller ett TV-spel framför sig :-) . Jag bruker be dem gå in i sina rum och öppna sina skåp och lådor för att se om de inte hittar något att göra där, för jag tycker de är lite bekväma ibland. De måste ju anstränga sig lite för att komma på vad de ska göra.
Det är jättesvårt att vara förälder, men jag har följt din blogg av och till under ganska lång tid och jag får bara intrycket av att du är en HELT fantastisk mamma med instinktivt kloka tankar om hur du är den bästa tänkbara mamman. Speciellt för E såklart, men du skulle säkert vara bra för vilket barn som helst!
Jag har också hört andra mammor som fått kämpa för att få barn eller som varit nära att förlora sina barn, som tycker att de har mindre rätt att beklaga sig än andra. Jag förstår att man kan känna så, men tror att det helt saknar relevans. Jag tror alla föräldrar kan få samma känslor och inte ska ha ett dugg dåligt samvete för det. Barn tar i stor utstäckning helt över ens liv och man kan inte styra vilka känslor det framkallar. Däremot tror jag att föräldrar med den erfarenheten kanske är bättre på att med jämna mellanrum reflektera över och sätta värde på det de har och det är ju bara bra.
En annan sak jag tänkte på är faktiskt att när man bor utomlands har man inte sitt vanliga nätverk med sig och framför allt tänker jag på föräldrar och syskon som många av oss har hjälp av hemma i Sverige, men inte utomlands. Det gör ju att vi har våra barn inpå oss ännu mer och det är inte lika lätt att få den där egna tiden som man får om en mor- eller farförälder tar hand om barnbarnen bara för att de vill och tycker det är kul. Inte bara för att man "bett" dem göra det.
Sorry för lite väl långa kommentarer! Jag är säker på att du av mängden svar har förstått att du är i gott sällskap, vilket i sig inte gör det lättare, men förhoppningsvis tar ifrån dig alla eventuella dåliga samveten när du känner som du gör. Kram!

Saltistjejen sa...

Ingrid,
vialk JÄTTEFINA ord! Jag blir väldigt glad och nästan lite rörd.
Och jag jag förstod på ditt förra inlägg att du menade lite äldre barn, och itne såpass små som Lill-Skruttan, Sedan har du rät i att ens nätverk ser väldigt annorlunda ut när man är långt från familj. Fast detta är ju ett vanligt fenomen även för många i Sverige som bor långt från familjerna. Jag har t ex flera vänner där som flyttat till storstadsområdena för att plugga och/eller jobba och därmed har de väldigt långt till sina familjer. Dock närmare ään vi såklart, och de flesta ser ju sina föräldrar bra mycket oftare än vad vi gör men ändå itne den där "vardagliga hjälpen" som man kan ha om man bor nära. På ett vis har nog just detta gjort att vi svetsats samman väldigt mycke som "kärnfamilj" också. Detta att vi umgås till största delen med varandra och itne med "extended famliy". Här är det dock okcås väldigt vanlig att ha ångt tll sin familj. Många som bor här har ju sina familjer antingen i andra länder eller i USA men i delstater som ligger kanske 6 timmars flygning härifrån vilket ju är likvärdigt med Europa. Nu arh vi ju förmånen att ha utvecklat väldigt bra relationer med andra barnfamiljer här så vi kan få avlastning och hjälp med barnvakteri etc vilket är ovärderligt när man är långt från familjen,
Tack igen för dina kommentarer!!!
Kramar!

Suddrik sa...

Min yngsta är likadan. Hon pussar och klänger och kramar och sjunger och ÄLSKAR mig. Och jag suger i mig. Men, det finns viktiga skillader, t ex är detta mitt andra barn och mitt första var inte alls lika keligt utan ville bara sitta i sekunder, sedan drog hon iväg på viktigare och mer spännande äventyr. Så jag njuter nu. Dessutom vet jag att det kan vara jobbigt ibland, när min lilla babblat, alltså; hon påbörjar en mening om prinsessor och robotar och ord som inte finns när jag hämtar från dagis, och 2 timmar senare när jag hämtar stora tjejen så har lillan inte avslutat sin mening än. Ibland vill jag bara skrika och det händer att jag skickar in henne på rummet så hon kan prata för sig själv.

Du är HELT normal!!

(Men en liten varning, det går över! Så försök att uppskatta det. :) Får du ett barn till kanske det blir mindre gosigt och då kommer du sakna det.)

Saltistjejen sa...

Suddrik,
tack! Jag tror dock inte detta handlar om gosighet så mycekt. Jag äslkar att gosa och tycker det är supermysigt att gosa med min dotter. Det som är jobbigt är att hon ofta inte "kan vara utan mig alls". Att jag inte kan gå två meter från henne utan att hon börjar ropa på mig eller gråta eller avslutar vad det än är hon gör för att följa med mig. Sådant är i längden rätt jobbigt. Sedan inser jag ju själv att det säkert kommer komma en tid när man kommer sakna mycket av det här. kanske kommer jag då att ha glömt hur det kunde kännas emellanåt...?

Anna, Fair and True sa...

Jag har ju inte erfarenhet av egna barn ännu men hoppas ändå att jag kan ge några råd. Först och främst, det är normalt att känna så! DU är normal! Bara för att ni kämpade så länge för att skaffa barn måste du inte gilla ditt barn hela tiden. Älskar gör man alltid men man kanske inte gillar dem eller är glada på dem varje minut. Jag tror man kan känna så där med en partner också. Älskar dem innerligt men det kanske är för intensivt, man behöver tid för sig själv den timmen, dagen eller veckan.

Det är lite intressant detta att hon ändå är så mammig trots att ni delar på det mesta och hon är lika mycket med båda. Det kan ju antingen vara att hon har en mammig period och senare kommer en pappig. Eller så kanske det är som i Bitterfittan - har du läst den? - att er "attityd" eller vad man ska kalla det mot Ella är olika och hon märker det. Hon kanske vet att pappa går inte med på att jag följer med på toa men mamma gör det. I Bitterfittan berättar huvudpersonen/författaren att barnet alltid t ex är ledset på mamma när hon varit på affärsresa. Men när pappa kommer hem från en resa är barnet bara jätteglad att se pappa. Pappans teori är att mamman har dåligt samvete över att ha varit borta medan pappan inte känner så och att barnet känner av detta och beter sig därefter. Kanske detta också kan förklara barns beteende i andra situationer med mamma och pappa?

Och du, du måste äta!

Kram!

Saltistjejen sa...

Anna Fair and True,
Tack!
Jo självklart är det så att bara för att man älskar sina barn (eller partners) så älskar man inte deras beteende hela tiden. Eller vill heller inte vara emd dem 100% av dygnets alla timmar. Så är det ju. Men med just ens barn kan det vara lätt att det blir frustrerande eftersom de inte direkt förstår när man försökaer förklara.
Ang det där att behandla barnet olika så gör vi självfallet det! Vi är väldigt olika som personer och har därför säkert helt olika sätt att umgås med vår dotter liksom med våra vänner eller andra i vår omgivning. Eventuellt kan detta vara en av anledningarna till mammigheten men jag tror ändå inte det. Jag tror som du vet även på biologin, (haha jag är ju inte superfeministisk... ;-)) och även om vi beter oss olika mot Lill-Skruttan är jag inte helt säker på att det kan förklara allt. En viss del av mammigheten kanske, men absolut inte allt. Jag tror barn går igenom sådana här perioder och jag tror även att vissa barn är mer mammiga än andra. Tyvärr. Dåligt samvete har jag inte när jag är borta från Lill-Skruttan. Utan dåligt samvete får jag nog mest när jag blir superirriterad och liksom "fräser eller snäser eller blir arg för ingeting". Alltså just för att hon klänger på mig hela tiden och mitt tålamod tryter. Jag förstår ju min egen rekation men det gör ändå att jag kan få dåligt samvete eftersom jag känner att HON inte förstår varför jag känner som jag känner. Hon är fortfarande så liten.
Bitterfittan har jag läst. Fast jag gillade inte alls boken! Men det kan vi ju ta i en annan diskussion. haha! Jag blev bara skitförbannad och tyckte att författaren var en riktigt gnällig egotjej som inte ens försökte att lösa problemen utan mest bara spydde galla. Förstår att hon var deprimerad och jag vet att sjuklig depression gör mäniskor extra ego men nej, jag kände direkt när jag läste att den personen gillade jag helt enkelt inte. Men men som sagt, det är en annan diskussion det... ;-)

Emmama sa...

Har missat massor av intressant läsning här ser jag nu! Du skriver så fint och klokt tycker jag och känner igen mig i mycket. Brukar trösta mig med att jag, som du, åtminstone funderar över vår mammaroll och inte bara rusar fram utan att tänka på varför det ibland blir fel.. G lämnar också sin M mycket mer för sig än mig, han vill gärna ha mig nära hela tiden och gillar inte när jag pysslar med annat hemma.. Vissa åldrar är så mycket krävande än andra och vi har båda viljestarka och personlighetsstarka barn, det är inte nåt dåligt! :)

STORA MAMMAKRAMAR! :)

Saltistjejen sa...

Emmama,
tack!! Och visst är det skönt att se att man inte är ensam om sina tankar och känslor. Jag håller med om att det går i vågor oc jag gissar att det blir ännu tydligare ju äldre de blir. Sedan tycker även jag att det är bra att barnen har en egen personlighet och vilja. At de meddelar och kommunicerar vad de vill och känner även om det ibland kan bli vädligt jobbigt också. Men jag är glad att man inte behöver fundera alltför mycket över om de lider i tysthet. För DET verkar de inte direkt göra haha! ;-)
Kraaaam!!!

Jemayá sa...

Här måste jag bara kommentera, fast Daniel ropade nerifrån att han är trött - vilket betyder att han troligen är hungrig och jag snabbt borde börja med lunchen...Folk brukar säga att alla barnens åldrar är härliga, men jag personligen har en ålder jag inte gillade - det var just den som Ella är i nu. Egentligen var det från att Daniel började gå, tills att blöjan helt kom bort där vid ca 3 - troligen var det en mognad som då skedde, eftersom också talet då hade blivit rätt bra. Men just där runt 2-årsåldern var det jättetungt. Nätterna var oroliga, ibland sådana där konstiga gråtattacker när han var onåbar - då var jag tvungen att gå och lägga mig i ett annat rum för att inte göra något hemskt (att inte få trösta, inte kunna göra något, men inte heller kunna sova på natten då man var helt slut, det var hemskt) - tills jag hörde att han började lugna ner sig. Jag kommer inte mera ihåg om han varit extra mammig - kanske han inte varit det, eftersom han ju sovit med mig hela tiden och jag haft möjlighet att vara rätt mycket hemma med honom. Men summa summarum - bra att du ventilerar!! Det är normalt att bli trött och också normalt att ha negativa känslor om sitt barn, trots att man älskar det ("jag älskar dig, men inte nödvändigtvis allt du gör"). En sak tror jag är viktig - att du får mat i dig - detdär med att sitta och äta i lugn och ro kanske du måste pruta på, viktigare att du får något i dig än att du väntar i timtal! Hoppas det är en tröst att (enligt mig) ni just nu är i den jobbigaste perioden och att det blir mycket bättre då hon blir lite, lite större - kanske tonåren är nästa :)? KRAMAR!!

Saltistjejen sa...

Jemayá,
TACK för din jättefina och långa kommentar! Jag blir så glad att ni där ute har tid och ork att engagera er. och du som ju är ensamstående mamma för dig är detta ju ännu mer påtagligt! Jag tycker att den här åldern hon är i nu är väldigt väldigt rolig faktiskt. Men också väldigt intensiv. Det kan vara en stor utmaning vissa dagar. Som du säger blir det säkert lättare med vissa saker när de kan kommunicera bättre. Hon har redan en bra kommunikationsförmåga med tane på åldern, men den är ju ändå väldigt basal sklart. och jag tror att en del av det jobbiga är att hon ibland blir frustrerad över att vi inte kan förstå henne. Att hon inte kan uttrycka sig på ett sådant vis så att vi kan förstå vad hon vill, menar eller känner. Och sådant kommer förhoppningsvis att bli bättre med åldern.
Hennes mammighet har faktiskt blivit lite bättre nu senaste veckorna vilket är ooooootroligt skönt! Det var verkligen detta jag tyckte var allra jobbigat. och att hon nu ibland självmant söker sin pappas sällskap eller åtminstone inte blir alldeles ifrån sig om inte jag finns 2 meter från henne, är såååå skönt! Man kan andas igen känns det som. Jag hoppas sååå att det här ska vara länge nu och att det ska dröja innan den där mammigheten kommer tillbaka.
Tack igen för ditt engagemang!!
Kramar!!