Jag borde kanske söka jobb som lärare? Tydligen går jag runt och "ser ut" just som en sådan. Det tyckte iallafall en man i 60-årsåldern som jag träffade på Walgreens idag. Han och en av de anställda pratade lite när jag skulle fråga killen som jobbade på Walgreens något. Då tittade mannen (kunden alltså) på mig och sa "You look like a school teacher. Do you work in a school?".
Sådant känns så amerikanskt. Eller i varje fall icke-svenskt. Att en främmande person ställer en fråga som handlar ens liv. Antingen det är en fråga om yrke, hobby eller kanske rentav åsikt(er). Och det här handlar inte om att främmande människor vill suga ut en massa personlig information av en. Nej, för om man har tid och lust och möjlighet att konversera lite med dem lämnar även de ganska snart ut personlig information om sig själva också. Small talk men om stora saker. Alltså inte enbart en konversation om vädret eller någon sporthändelse vilket väl är det man som svensk eventuellt skulle kunna råka bli indragen i. Men nu tillbaka till den amerikanske 60+ mannen. När jag svarade att jag inte var lärare men att jag forskat så berättade han att hans fru fått ryggmärgsbedövning (epidural) för ett antal år sedan, men att det hela gått snett. Resultatet hade varit katastrofalt. Hon blev förlamad. Sedan hade de varit i kontakt med olika sjukhus för att se ifall det skulle vara möjligt med stamscellstransplantation. Det visade sig inte vara möjligt. Nu var hon dock bättre och hade börjat kunna gå igen. Detta efter flertal operationer, specialredskap samt mycket mycket fysioterapi (sjukgymnastik?).
Sådant kan man alltså få reda på under en par minuter lång (kort) konversation här. Jag fick dessutom veta att han var professionell fotograf som förr om åren fotat kändisar som Frank Sinatra och Billy Joel, men att han lade av för flera år sedan då han insåg att yngre nya förmågor inom hans yrkeskår gjorde så otroligt avancerade och mycket bättre foton med hjälp av sina digitala utrustningar.
En liknande händelse inträffade när jag var på mitt läkarbesök. Men då var det en av de anställda där (ultraljudstekniker*) som började fråga mig om mer existentiella frågor. Han höll på att skriva en bok om tro på någon "högre design". Enligt honom själv handlade det inte aaaalls om religion, utan mer om filosofi. Men som icke-troende svensk och dessutom trist biolog tycker min fyrkantiga hjärna att det visst är en form av religiösa frågor detta. Jag svarade dock sanningsenligt att jag inte tror på något någon form av "design" utan att jag helt enkelt tror att livet med all dess komplexitet helt är sprunget ur slump och "trial and error". Darwin med andra ord. Vi hade lite olika åsikter där visade det sig, men han tillade också att han tyckte mitt svar var väldigt intressant eftersom han fått i stort sett samma svar från majoriteten av alla forskare och naturvetare han intervjuat. No kidding säger jag bara. Det kändes inte alltför förvånande eller chockartat direkt. Alltså, att de flesta naturvetare tror på evolutionen.... Sedan kan man ju ändå ha en tro på andra s.k högre makter såsom Gud, Allah eller andra gudar, vilket många naturvetare och vetenskapsmän faktiskt har. Men att som naturvetare inte tro på evolutionen DET är nog inte så vanligt gissar jag.
Jag måste säga att jag gillar detta. Efter snart 6 år (herregud är det så lång tid?!) här på andra sidan Atlanten så är detta något jag verkligen uppskattar. Att folk kan prata med personer de inte känner. I hissen. Ute på gatan. I busskön. I affären. Att man liksom inte stänger in sig i sin egen bubbla. Att folk i en miljonstad som New York, ändå ser varandra och faktiskt tar kontakt. Om så bara med en nick, ett ögonkast eller som i vissa fall med en kort stunds samtal. Att man är artig och hjälpsam. Uppmärksam. Bekräftande. Inte bekräftelse som i "jag tycker du är fantastisk om du tycker jag är minst lika fantastisk", utan bekräftelse som i "hej, jag ser dig och du ser mig. Vi ser varandra och vi är båda en del av denna stad, detta samhälle - Tillsammans". Att man helt enkelt är en människa, inte en robot på väg till eller från något som "alla andra ska skita i". Det känns verkligen som en viktig del av vår flockmentalitet och en ursprunglig och grundläggande del av vår natur. Att vi faktiskt ser varandra. Och vågar mötas.
*) Och NEJ, vill bara förtydliga att jag INTE är gravid! Det var inte ett sådant ultraljud! Bara så ni vet. Nej, här kollade man mitt hjärta, inte min livmoder, mycket noggrant. Bara så att ni inte funderar....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
21 kommentarer:
Det beror sakert pa vad man ar for nagon person om man tycker om att prata med framlingar eller inte. Sjalv tycker jag att det ar jatteskoj! Intressanat att traffa pa nagon helt frammande och plotsligen ha en diskussion om nagot annat an vadret som sagt. I engalnd ar det ocksa vanligare an i sverige att man pratar med de andra pa busshallplatsen etc. I sverige kommer jag ihag att jag stod brevid samma manniskor dag ut och dag in pa busshallplatsen men aldrig prtade om nagot. Och gick pa forbi varandra pa stan sa latsades man som om man aldrig sett varandra forr... hur skumt ar inte det egentligen!
Men sedan ar det sakert sa att vissa manniskor tycker det ar skont att slippa prata med andra nar de ar ute och vill bli lamnade i fred!
Sag att du klickat ivag din ansokan nedan ocksa! Lycka till!!
Kram
Sedan jag fått barn och är ute och åker buss en del så har jag fått en hel del konversationer med främlingar. Framförallt äldre men även andra. Först pratar man om barnet men sedan går det kanske över i annat. Fast kanske inte så ofta om forskning och "intelligent design" :) Men yrken är ju annars det vi svenskar pratar om en del. Vi är ju lite yrkesfixerade. I de flesta sociala sammanhang är en av de främsta frågorna vad man jobbar med. Och efter det, var och hur man bor, just för att bostadsmarknaden är som den är.
Antar att det där med yrket är ett sätt att se att man har något att prata om och ev något gemensamt.
Millan,
självklart vill man inte prata med folk varje gång man går ut, men jag tycker inte detta behöver handla så mycket om längre konversationer heller. Som jag skrev så är det så trevligt bara att många man möter ute kan säga "Godmorgon" eller nicka åt en om man råkar passera väldigt nära, eller säga att par få ord näst man väntar på bussen eller så. Det är ju absolut inte alltid det blir ett flera minuter långt samtal. Men jag gillar just att folk här kan göra lite "small talk". Det skapar en mycket trevligare , vänligare och mjukare atmosfär i staden. Om jag jämför med t ex Sverige som jag verkligen uppfattar som oerhört oartigt och "kyligt" (inte vädermässigt nu menar jag även om det också gäller såklart) varje gång jag åker hem till Sverige nu. Jag tänkte inte alls på det förut men nu slår det mig varenda gång. Att folk verkligen AKTIVT försöker att INTE se sin omgivning.
Sedan kan ju även jag bli irriterad på om folk liksom inte ger sig, när de börjar konversera. Sådant är jättejobbigt.
Kramar!!!
Anna Fair and True,
ja, jag tror också att just barn kan vara en sådan sak som gör att folk ibland "bryter isen". Särskilt bebisar. Här när E var liten så skedde det nästan varje gång vi gick ut. Att folk pratade eller sa några ord om henne. Sedan är det nog sant att man i Sverige fokuserar mycket på yrken, som du säger. Att ha jobb och vilket jobb, är viktigare än hur man är som person. Nästan alltså om man hårddrar det ;-)
Men som sagt, det jag tycker är fascinerande här är att många totala främlingar också KAN börja prata med varandra om mycket mer personliga eller "djupa" saker, eller börja diskutera åsikter. Har t ex hört personer som inte verkar känna varandra börjat diskutera politik här. Sådant skulle ALDRIG ske i Sverige tror jag. Där är ju de flesta såååå hemliga om sina åsikter. Och verkar ofta bli s-k "kränkta" av om andra tycker annorlunda... ;-)
Kram!
Jag tycker att det är så najs! Svenskar är så j*vla stela och skitnödigt rädda att ta kontakt. Gör man det tror folk att man antingen är full eller mentalsjuk. Typ. Sedan jag flyttade hit har jag blivit mer öppen, trevligare, jag ser andra människor på att annat sätt, här i Madison säger alla powerwalkare hej till varandra och springer jag och möter en annan löpare gör man det alltid med en nick eller vink. Och som du beskriver här är amerikanare allt annat än ytliga, jag har också haft otroligt djupa samtal med totala främlingar. Gillar´t!
Petra,
jamen eller hur! Jag tycker det är ett så mycket mer vänligt klimat här trots att New York City har ungefär lika många invånare som hela Sverige! Så det där med "storstadsfenomen" som man ofta svänger sig med i Sverige tycker jag inte alls stämmer.
Kram!!
Saltis, haller verkligen med! Det är precis som du skriver...man blir sedd i Amerika! Det är helt fantastiskt & nagot jag kan sakna här. Folk blir för det mesta misstänksamma om man börjar prata med dem!
Kramar, Lisa
Men ja, det kan man nog kalla ANNORLUNDA, och det är otroligt osvenskt. Tror ALDRIG det skulle förekomma hemma, kanske om man har småbarn, men då är det ju ett annat snack: ålder, vagn etc etc.
ALDRIG annars!!
Folk är inte rädda att ta kontakt här, och om de tar kontakt tycker ingen att det är PUCKON för det.
Precis som Petra säger hälsar ALLA på varandra här då jag är ute på PW, och i kön på Safeway kan det ofta hända att ngn säger ngt.
Man kan lugnt säga att USA är vänligare än Sve. Utan att ens darra på mancheten då man säger det. Det är ett faktum. Helt enkelt.
OCh du, du skulle PASSA som lärare. Du skulle bli one of kind, as a matter of fact!!
KRAAAAM!!
PS, ultraljud på hjärtat har jag också gjort flera ggr. Här tas alltid det säkra före det osäkra (om man har försäkring, vill säga. Men den diskussionen behöver vi inte ta nu)
Jag tror precis som flera andra här att svenskar är stela, generellt. Men svenskar brukar mjukna upp då de är utanför Sverige!
Jag tycker det är rätt trevligt med småprat, oftast. Jag brukar tänka på det när jag tar vår shuttle bus till ett mall, någon gång i veckan, att det är alltid, de andra som börjar småorata med mig. Ibland tänker jag, att nu ska jag vara före någon annan.
Nä, jag pratar aldrig om barn eller med småbarns föräldrar, de verkar mest prata med varandra :) Har man inte barn själv, ja, då står man inte så högt i kurs hos småbarnsföräldrar (generellt), de söker sig till de i samma sits. Jag är den som har händerna fria, och bara lyfter in dessa barnvagnar i bussen, men mer är det inte.. ha ha
Jag tycker det är trevlig, än om ytligt, att småprata, speciellt när jag reer till USA. Kul att du tar upp detta.
Lisa,
ja i Sverige är det ofta så att de enda som pratar med andra de inte känner ute på stan eller liknande är de som är lite överförfriskade eller så Tyvärr.
Här känns småprat som en väldigt naturlig del av kulturen.
Kram!!
Annika,
jag tycker definitivt att iallafall NYC är en mycket mycket mycket "vänligare" stad än t ex Stockholm. Inte lika hård, även om det självklart finns massor med problem här som kanske i djupare och större än i Sverige vad gäller fattiga områden och så. Men annars är den allmänna attityden annorlunda och mer artig och hjälpsam. Mer "småstadslik" faktiskt än Stockholm. Just detta att folk ofta hälsar, nickar, säger ett ord eller två till någon som står bredvid när man väntar på att korsa en gata.... jag gillar det mycket. Det skapar en helt annan miljö. Sedan vet jag att vissa svenskar fnyser och tycker att DET är ju bara "ytligt skit", men det tycker inte jag. Eller jo, visst kan det mesta av småpratet vara "yta" även om det ofta blir som i mitt inlägg här att vissa berättar väldigt personliga saker, men om vi återgår till ytlighet så föredrar jag faktiskt en trevlig, vänlig yta framför oartig ovänlighet. Varför skulle DET vara så mycket finare??? Det har jag aldrig förstått riktigt.
Och ja, jag fick ett så grundligt läkarbesök att det tog typ 2 timmar!!!!! :-)
Kramar!!
Katarina,
ja det ligger i vår svenska kultur tror jag att inte riktigt "bjussa på oss" och vara så öppna mot andra. På gott och ont såklart. Haha, skoj att du säger att DU sällan tar initiativet till småprat men gillar när andra pratar. Jag tar oftast inte initiativ heller men ibland. beroende på situation. Har blivit bättre på det nu än tidigare. Och det faller sig mer naturligt för mig att göra det nu än för ett par år sedan när vi nyss flyttat hit. Trist att du säger att småbarnsföräldrar inte verkar intresserade att prata med icke-föräldrar. Bra att du ändå är hjälpsam och frågar om de behöver hjälp m vagn etc. Det gör alldeles för få i Sverige tycker jag.
Kramar!!
Amen! Från en annan Darwinist om än inte naturvetare.
Jamen, amen, Saltis!! Hellre en ytlig trevlighet än tvärtom.
Håller helt och hållet med.
Tycker att DC också är en väldigt artig stad, men då jämför man ju mot Sthlm då.
När jag skulle åka till NYC ffg varnade min värdfamilj för "rude New Yorkers". Jag kom tillbaka och sa att jag tyckte att de var sååå trevliga!! För det tyckte jag, och det tycker jag än idag då jag är i NYC. Heck, det tycker jag i varenda storstad jag varit i USA, so far.
Aja, ett litet tillägg bara, men hellre trevlig ytlighet än ren ignorans...
Karlavagnen,
:-)
Annika,
ja jag tycker att just den svenska inställningen "men i USA är man bara sååå ytlig!" är så konstig. Visst håller jag med om att jag ofta tycker att den amerikanska "kulturen" är mer ytlig och kanske mer inriktad på sådant som utseende, materiell status och sådant. Tycker personligen att det är svårare att komma amerikaner "in på livet" jämfört med andra européer när det gäller relationer (vänskap etc) men det har ju inget som helst att göra med just detta att man faktiskt kan vara artig och skapa en trivsam miljö runt sig i sin vardag. Som sagt, hellre lite ytlig artighet på väg till och från jobbet, affären, lekparken etc än oartiga, burdusa personer som liksom inte vill se andra än sig själva.
Kram!
Jag älskar såna där samtal och saknar dem lite här. Ibland lyckas jag få till nåt när jag åkt buss, men när folk inte ens vill sitta bredvid varandra till att börja med är det svårt att få till samtal :)
Trillingnöten,
Ja visst är det omöjligt att småprata med ögon på en buss där alla sitter ensamma. Fast jag är nog såpass svensk ändå att jag gärna sitter tyst just på buss o tåg. Men däremot gärna växlar ett ord eller fler i väntan på bussen eller tåget. :)
Instämmer verkligen. När jag pluggade i USA tycket mina studiekollegor fran Österrike att det var sa ytligt att mötas i korridoren, säga "hi, how are you" & sen ga vidare. Men jag tycket det var trevligt. Everyday life blir sa mycket trevligare om man växlar nagra ord. Dessutom tycker jag att de är mycket artigare i USA. Gillar ocksa det där med "personal space". Aldrig nagon som knuffar undan eller springer pa en eller flasar en i nacken! LOVE IT!
Kramar, Lisa
Lisa,
ja de är duktiga med personal space också faktist det har du rätt i. Artiga och ber alltid om ursäkt innan de ska passera en på trånga utrymmen etc iställlet för att bara knuffa sig fram. Just deta är något jag har vant mig vid och nu tycker jag det är så ohövligt att bara tränga sig förbi någon utan att säga "förlåt" eller "ursäkta".
Kram!!
Intressant inlägg:) Så roligt att läsa. Trevlig helg o KRAM!
bettankax,
tack!
Hoppas ni får en fin helg nu!
kram!
På ett sätt är det ju sympatiskt att man talar med "okända" människor. Oväntade möten är roligt. Men mitt svenska jag blir ju ofta lite besvärat i sådana situationer ...
Västmanländskan,
hahaha! Ja, det är nog en vanlig svensk reaktion.... Men det jag saknar mest när jag är hemma i Sverige är ändå inte själva samtalen utan just artigheten och vänligheten. Det där att man faktiskt hälsar och hjälper varandra i vardagen. istället för att bara stirra blint ut i luften och gå vidare med stel nacke. ;-)
Skicka en kommentar