Känslig

Just nu verkar Lill-Skruttan vara inne i en period då hon är extra känslig. Hon är mammigare än vanligt. Hon blir lättare upprörd över saker. Om hon inte får som hon vill, eller om hon måste göra saker hon inte vill. De dagliga bråken och diskussionerna kommer vid ungefär samma tidpunkter och handlar om samma saker igen och igen och igen. Som att gå upp på morgonen, sitta på pottan, klä på sig, gå till dagis, äta mat, ta på sig pyjamasen, borsta tänderna, gå och lägga sig... Alla de här "bråken" känns dock helt normala. De har man vant sig vid. Visst kan de kännas tråkiga, onödiga och ja ibland sliter de lite extra, men på något vis känns de ändå som om de har blivit en del av vår vardag. Och vi har lärt oss att försöka hantera dem som just en del av vår vardag. Det fungerar. Oftast.

Men den senaste veckan har Lill-Skruttan varit ännu känsligare. Hon har lättare till tårarna. Både orsakade av ilska, frustration och av ledsenhet. Hon tycker att det kan vara väldigt jobbigt att interagera med andra barn även sina kompisar. "I need my space!" är ett återkommande uttryck som hon upprepar ofta numera. Så även tillsammans med oss ibland. Det är ganska vanligt nu sedan en tid tillbaka att hon ber oss gå iväg. "Jag vill va ifred!" säger hon bestämt och med betoning på ifred. Eller ibland "I need my privacy!" Men däremellan vill hon krypa upp i knät eller hålla handen. "Jag behöver inte min privacy längre." Hon sover oroligare om nätterna och drömmer massor. Gråter ibland i sömnen så vi väcker henne lite så att hon förhoppningsvis ska komma ur mardrömmarna. De här nätterna gör att även jag och M sover lite sämre vi med. Hon är klängigare och morgnarna har varit lite jobbigare eftersom hon inte alls vill gå till dagis. Väl framme har hon även svårt att säga hejdå. Separationsångest igen. För min del känns det så konstigt. Det har gått så otroligt bra för henne med det nya rummet under hösten. Men så kommer detta nu?! Jag tror och hoppas ändå att det är en utvecklingsfas av något slag. En liten utvecklingskris. Att den ska vara övergående.

Fast M säger att han känner igen sig. Att han var precis likadan som liten och att det bara blev värre med åren tills han blivit stor nog att hantera sina känslor. Vi får väl se hur det går. Jag hoppas ändå på att det "bara" är en utvecklingsfas och att det ska bli bättre igen snart. Någonstans tycker jag mig se att det ändå faktiskt kan handla om det här med att vara Liten och Stor på samma gång. Sådant tar energi. Det är jobbigt. Att vilja men inte kunna. Att kunna men inte vilja. Hela tiden. Flera gånger per dag. Såklart man kan känna sig förvirrad. Och därmed få ett pendlande och ibland sviktande humör. Flera gånger om dagen.

Det här med att känna sig liten ena stunden och stor i nästa kommer även fram en del när hon pratar. Hon berättar ofta om saker hon vill göra eller tror ska hända när hon "blir stor". Som "När jag blir stor kommer jag att tycka om spicy mat som ni gör." Eller "När jag blir större så kommer jag inte vara rädd för stora hundar längre." Egentligen är det ju inte konstigt att de här små liven tycker att livet är jobbigt emellanåt. Det är så otroligt mycket som händer med dem och runt dem. Det är en ständigt pågående förändring. Kroppsligt som mentalt. Som förälder kan man ibland glömma bort det tycker jag.

Det som gläder mig mitt i den här lite jobbigare perioden är ändå att hon har sådana där fantastiska stunder då hon är som en sol. Tillsammans med oss. När hon trivs och får vara hemma i tryggheten tillsammans med både mig och M, då kan hon vara så underbar att man bara vill stanna tiden. Stopp! Ticka inte vidare nu. Här är Nu och Nu är så BRA. Här med vår fantastiska Stora Lilla tjej!