6 veckor kvar

Att säga att det är mycket nu är en ren underdrift. I huvudet snurrar hur mycket som helst. Hela tiden. Både praktiska saker att göra, fixa, ta reda på, kolla, förbereda, avsluta. Och sedan tankar om hur det ska bli, hur man ska göra vissa saker på bästa vis, och såklart alla känslor och funderingar kring hur vårt nya liv kommer att bli där borta. Och sorgen och vemodet över att lämna detta. Alla avsked. Alla "sista gången". Samtidigt är det inte enbart "ledsamt" utan också otroligt spännande. Ena stunden är man exalterad och planerar allt möjligt (fast man egentligen inte vet något alls och inte borde kunna planera haha) och andra är man vettskrämd och känner att det kommer bli hemskt att lämna allt och alla här.

I söndags träffade vi våra kära vänner, de vi känt allra längst här i NYC och det kändes så vemodigt att veta att det nog kommer dröja väldigt länge innan vi kommer kunna träffas allihop igen samtidigt

Lillebröderna kommer nog inte minnas varandra ens

Fast storasyrrorna kommer definitivt att göra det

Däremellan, eller snarare hela tiden, är man trött trött trött. Lite som att man vandrar runt i trötthetens dimma. Allt tar sådan energi. Tankar, Känslor. Och såklart allt praktiskt som måste göras. NU. Igår. Imorgon. Snarast. Förutom själva packandet är det biltransporten och omregistrering till ny delstat för den, försäkring för både bil och hem samt katter och transport av dem. Vi ska kontakta skolan och fixa vad vi behöver inför Storasysters skolstart samt  kontakta el-, vatten- och gasbolaget för kommande boendet. Vi kommer även att behöva skaffa ytterligare en bil då vi kommer dit, och detta å det snaraste. Och så funderar vi hit och dit över logistiken. Vad ska flyttas och när. Så ja, lite stressigt känns det just nu. Minst sagt.

Inte hjälper det heller att Lillebror fortfarande vaknar en del på nätterna så man sover mindre än vanligt på grund av det också. Den där "vanliga" sömnbristen som man lider av med spädbarn. Och Storasyster får regelbundna protestutbrott. Tror det är både åldern (6-års åldern kallas ju för "lilla tonåren") och sedan flyttoro på det. Allt sådant äter den lilla energin som finns. Samtidigt hinner vi faktiskt med att drömma lite också. Om nya boendet. Och vårt "nya" liv. Ikväll hann vi även med att mysa riktigt med barnen. Först hittade M och Storasyster på ett "spel" med en ballong som de sköt mellan sig efter middagen. Sedan lekte vi charader, läste och fikade. I den ordningen. Så det hinns med annat också. Det måste det ju. Livet och vardagen stannar ju inte upp bara för att man ska flytta. Även om man önskade det ibland.