Men in black

I helgen gick jag och maken M på stan och kollade på folk och i affärer. Självklart ville M in i Apple Store butiken som ligger i korsningen 5th Avenue 59th street. Han skulle köpa en adaptor till sin nyinköpta iPhone. Jag orkade inte riktigt trängas med folk där nere i affären (det är alltid knökfullt där!) så jag stannade kvar ute. De har ett litet ”torg” där, eller ”plaza” som det heter på lite tjusigare språk. Intressant att spana in folk här. Särskilt vakterna som ju måste var anställda av Apple, är mycket intressanta att spana in. Jag tror knappt jag sett så många vakter stå eller strosa runt på en så pass liten yta någon annanstans. Densiteten vakt/kvadratmeter närmar sig det skrattretande faktiskt. Som svartmyror runt en sockerbit. Ja, här snackar vi kostymklädda män med öronsnäckor och viktig uppsyn!
Men de verkar ha ganska tråkigt faktiskt. Kanske är det därför de är som ettriga myror på var och en som har det minsta lilla ”underliga” beteende. Med underligt beteende menar jag naturligtvis sådana suspekta saker som att man t ex flyttar på en av de utställda stolarna från sin ursprungliga plats vid borden till en plats närmare fontänen. Ett avstånd på säkert 2-3 meter. Detta är inte okej! Eller att man ställer sig upp på den lilla knähöga muren som omger ”plazan” för att den person man väntar på lättare ska få syn på en i folkmassan. Inte okej! De är dessutom väldigt snabba varje gång de tvingas rycka ut. Och självklart har de en mycket allvarlig och seriös uppsyn. De tar minsann sitt arbete på fullaste allvar. Och jag menar, vem skulle inte göra det?!

När de inte anfaller glassätare som flyttat en stol från sin korrekta plats, eller personer som gud förbjude gör sig huvudet högre genom att beträda muren, pratar de med varandra i sina walkie talkies också. Det senare är ganska roligt att studera faktiskt. Tänk er scenen:

- Ett ganska litet torg, eller mer ”öppen plats”, med en stor glaskub i mitten. På vardera sidan av denna glaskub kan man se en fontän samt ett par bord och stolar där folk sitter och pratar i telefon, surfar eller bar äter glass och tittar på folk. Runt denna glaskub står det ca 5-6 vakter. De rör sig ett par steg åt höger sedan ett par åt vänster. De har full koll på allt som händer runt kuben. Plötsligt tar en av vakterna, låt oss säga på den på södra sidan, upp sin walkie-talkie och anropar vakten på norra sidan. Man kan se att det är just dessa två vakter som pratar med varandra eftersom man faktiskt ser igenom glasfönstren som utgör kubens sidor… Står man tillräckligt nära kan man även höra den pågående konversationen. Den är mycket seriös. Vakt 1 frågar vakt 2 om han har sett något av intresse på sin sida kuben. Det har han inte. Inget mystiskt på gång där inte. Vakt 1 har inte heller sett något misstänkt. Roger that! De avslutar och fortsätter lugnt att med bister uppsyn studera folk. Så mycket allvar.

Jag får ett fnissanfall! Om vakt 1 hade velat så hade han bara kunnat vrida huvudet och tittat genom glaskuben till andra sidan. Då hade han ju själv kunnat konstatera att inget skumt var i görningen där. Detta eftersom glaskuben verkligen är gjord av glas och därmed genomskinlig! Så man kan faktiskt ganska lätt se vad som händer runt kuben trots att man själv befinner sig bakom en av de fyra sidorna. Fast det har de nog inte tänkt på att man kan göra? Eller så tycker de bara att det är mycket roligare att prata i sina walkie-talkies. Och jag förstår dem faktiskt. Det skulle jag också ha tyckt! Har man fått en svart kostym, en bister uppsyn, ett viktigt uppdrag och dessutom en walkie-talkie så är det ju liksom självklart att man tar det hela på fullaste allvar. Och därmed använder sin walkie-talkie. Leksaker är till för att lekas med... Själv ringer jag ju till och med ibland från sovrummet ut till M som sitter i vardagsrummet. Haha! Eller skypar honom ibland när vi sitter med varsin dator, trots att vi sitter i samma rum. Bara för att det är lite roligare.

Jaja, det känns i vilket fall väldigt tryggt att sitta och äta glass i solen utanför Apples glaskub. För om det är någonstans här i stan som det lär vara svårt, ja näst intill omöjligt, för några terrorister att försöka sig på något lurt så är det här! Men kanske är det inte alls så konstigt med all denna säkerhetskontroll just här om man tänker efter? Egentligen. Med ett ständigt överhängande terrorhot. Och tänk på själva symboliken! För vad vore en bättre symbolisk måltavla för NYC om inte en glaskub med världens mest kända äpple?!

Film är bäst.... hemma?

Oj det var länge sedan jag skrev något här nu. Men det har hänt så mycket på sista tiden att jag liksom inte haft tid. Mannen åkte hem till Sverige i 10 dagar och plötsligt hade jag fullt upp med en massa saker! Låter kanske konstigt och mest var det väl en slump att det råkade bli så, men lite beror det säkert också på att man var ”ensam kvar i stan”. Det är ju tyvärr så att det är alldeles för lätt att bli bekväm och lat när man är tillsammans med någon man älskar och trivs att bara "vara" med. Det är inte alltid man tar alla tillfällen i akt att hitta på något särskilt. Men under de 10 dagarna han var borta lyckades jag hinna med två grillkvällar, en liten tur på ett par dagar till en hyrd stuga utanför sta’n med några vänner, en pubkväll samt en "all-around-the-world-fest". Ja, och så jobbet också då såklart. Puh, det var nästan skönt när han kom tillbaks så man fick ta det lite lugnt igen.

Igår bestämde vi oss iallafall för att gå och se nya Harry Potter filmen. Jag kan meddela att jag under denna filmvisning slog nytt rekord i ”irritation-över-personer-som-inte-fattat-att-de-är-på-bio-bland-folk”. Under filmens gång sprang folk in och ut så många gånger att man inte kunde förstå vad det var de gjorde där ute egentligen. Jag menar, hur kissnödiga kan folk bli?? Eftersom salongen inte var så stor märkte man ju självklart varenda gång dörren öppnades och stängdes också. Detta eftersom det var väldigt ljust utanför salongen, och detta ljus letade sig ju in varje gång någon gick in eller ut.
Men det absolut värsta var ändå den småbarnsfamilj, ja ni ser rätt småbarnsfamilj, som bestämt sig för att ta med sina båda barn för att se nya Potter-filmen. Jag har verkligen inget emot barn, men jag tycker att man som vuxen individ måste förstå att man inte kan ta med hur små barn som helst på bio! Här handlade det om en liten kille på kanske 4-5 år och en liten bebis (!) som kanske var några månader eller så. Den senare började dessutom gnälla, gny och till sist skrika under filmen. Till slut gick mamman ut med barnet. Men självklart kom hon tillbaka igen. Och så började det hela om igen….
Helt otroligt! Jag förstår mig verkligen inte på folk! Hur kan man bara få för sig att ta med sig två små barn varav ett är ett litet spädbarn - på bio?!?!?

I min drömvärld skulle det finnas speciella filmvisningar på några biografer, som riktade sig till "folk som vill se film på bio". Inte nödvändigtvis några "super-cineaster" utan enbart folk som vill kunna njuta av en film på en stor bioduk och med bra ljud. Utan att för den skull behöva stå ut med folk som pratar (antingen med varandra eller i sina mobiltelefoner), folk som springer in och ut minst 3 gånger under 2 timmar, folk som äter godis ur cellofanpåsar…
Och det skulle även vara en åldersgräns på dessa filmvisningar oavsett vilken åldersgräns själva filmen har. För min del skulle det gärna få vara en 25-årsgräns!!!!! Inga små kids som sparkar på ens stolsrygg eller pladdrar genom hela filmen, eller gud bevars måste få filmen förklarad för sig av sina medföljande föräldrar! Inga störiga teens som skickar sms eller pratar i sina mobiler. OCH framförallt inga bebisar som plötsligt får för sig att börja bli hungriga, törstiga eller allmänt olyckliga.

Men med fler och fler biostolar som gapar tomma så lär det kanske vara svårt att få till något sådant. Det är väl lite i biobranschen som i flygbranschen nu. Man vill gärna fylla upp alla tomma stolar så gott det går inför varje "körning". Utgifterna är ju desamma oavsett om det är en eller 100 biljetter sålda. Men för min del skulle jag t o m kunna tänka mig att betala lite extra för en föreställning där jag vet att jag kan få se filmen utan irriterande och störande ”avbrott”. Kanske något för SF därhemma i Sverige att fundera över? Fast det kanske redan finns. Jag har ju inte varit på bio i Sverige på ett par år, så mycket kan ju ha förändrats.

Jaja, nog klagat. Filmen var helt okej annars. Det är ju den 5:e filmen och eftersom den självklart bygger på den 5:e boken som jag tycker är en av de "sämre" och lite "tråkigare" i serien så var filmen inte heller någon stor överraskning. Men självklart underhållande. Nu ser jag mest av allt fram emot att sätta tänderna i den nya boken!

Vänner på avstånd

Sitter hemma i lägenheten och väntar på ett Sverigebesök. Känns alltid lika overkligt varje gång det kommer vänner eller familj som ska hälsa på från Sverige. Man inser plötsligt att man inte sett personen/personerna på minst ett år! Man är förväntansfull. Man har städat. I alla fall hjälpligt. Och man har planerat närmaste dagarnas jobb i mer eller mindre detalj, så att man ska kunna dra från jobbet i hygglig tid för att sedan kunna umgås så mycket som möjligt. Utnyttja tiden så effektivt som möjligt. Det är alltid en speciell känsla över de här ”väntetimmarna” innan besöket ringer på ens dörr. Lite otålighet blandat med glädje. Nästan lite pirr i magen. En härlig känsla!

Häromveckan fick jag ett mail från en av mina närmaste vänner. Vi har inte hört av varandra på hur länge som helst. Trots att man ser varandra som ”bästa vänner” så är det den trista sanningen; att man ofta inte lyckas ta sig ut ur sin vardag för att ringa, maila eller höra av sig på annat vis. En otroligt lam ursäkt jag vet, men tyvärr är det så. Men det jag tycker är så fantastiskt är att man ändå, när man väl hörs av, får tillbaka den där enorma känslan av glädje. Den värmer i magen och sprider sig ut i kroppen. Och plötsligt försvinner alla dagar, alla månader som man inte hörts, och man sitter där lyckligt fånleende framför datorn. Läser mailet. En gång. Sedan en gång till. Igenkänningsfaktorn är hög. Samma ton. Samma jargong. Man läser inte längre orden på skärmen, utan istället hör man rösten i huvudet. Exakta tonläget. Pauserna. Betoningarna. Först kommer skrattet. Sedan nästan med en gång kommer saknaden. Pang! Mitt i solar plexus. Man tänker ”Vad fan gör jag här på andra sidan Atlanten egentligen?”. Man blir nästan lite arg. Känner frustration. Frustration över att inte bara kunna slå en snabb signal och bestämma en fika eller en efter-jobbet-öl i veckan. Men när man läst mailet ytterligare en gång börjar frustrationen lägga sig och en annan känsla ta överhanden. Man känner återigen glädje. Glädje över att ha sådana underbara vänner. Glädje över att man faktiskt kan fortsätta känna sig så nära trots att man är långt ifrån varandra i både tid och rum.

Så vad vill jag egentligen säga med detta? Kanske bara att jag, trots att det kan gå långt mellan mina mail eller skypesamtal, ofta tänker på er där hemma i Sverige (eller vart i världen ni nu än befinner er) och saknar er. Mycket. Men också att jag sedan jag lämnade Sverige verkligen insett att vänskap egentligen inte alls handlar om hur ofta man hörs eller ses, utan helt enkelt om tillit, och framförallt om att man fortfarande hyser en genuin nyfikenhet för varandra och varandras liv. Hur mår du – egentligen? Vad har hänt sedan sist? Så länge man har kvar den känslan spelar tid och avstånd en betydligt mindre roll. Men visst, självklart måste man få sakna alla vardagliga saker man inte längre kan göra tillsammans. Och det gör jag. Jag saknar spontaniteten. Att kunna träffas utan att man planerat det minst 4 månader i förväg. Eller att bara kunna ringa och snacka skit en kväll. Om allt eller inget. För även detta kräver såklart planering eftersom vi här borta ligger 6 timmar efter. Så alla ni där hemma. Glöm aldrig att om ni råkar ha vägarna förbi NYC – kom förbi! Slå en signal! Ring på vår dörr! Ni är alltid alltid välkomna!!!!!

…och ja, jag tänker på er. Ofta och mycket!

Hur blev det då?

Jo midsommaraftonen blev precis som jag trodde - inte alls så “jättemidsomrig”. Fast vi gick ut ganska hårt ändå tycker jag. Gick tidigt från jobbet och handlade sill och gräslök på vägen hem. Fixade sedan iordning den sena sillunchen hemma med diverse sillar från Abbas. Det blev både matjes samt en del inlagda varianter. Och självklart både en och två, tre snapsar. Klassikerna OP Andersson samt Skåne. Mmmmm. Fick även ett skypesamtal från Sverige vilket var roligt!

Efter lunchen drog vi förstås ner till Battery Park och spanade in alla svenskar. Det är ganska lustigt egentligen men vi har verkligen insett att vi inte alls har något som helst umgänge med någon svensk “community” här. Det blir ännu mer uppenbart just en dag som Midsommarafton, som ju är det svenskaste av det svenskaste på något vis. Väl nere i parken fullkomligt kryllade det av svenskar. Knappt ett grässtrå syntes på gräsmattan för alla picknickfiltar med tillhörande picknickätare. Och man hörde svenska överallt. Plötsligt var man tvungen att börja tänka på att folk faktiskt förstår vad man säger, vilket innebär att man inte kan slänga ur sig vad som helst om vem som helst hur som helst. Detta är en ovana som man ganska snabbt började lägga sig till med här måste jag erkänna. Som att ha ett hemligt språk som man kan ta till i stort sett när det passar. Otroligt användbart och bekvämt i många sammanhang. Men kan som sagt vara förrädiskt i en stad där det ändå faktiskt finns ganska många svenskar som rör sig på gatorna.

Jaja, vi tillbringade en stund i parken med att kolla in folk och lyssna till spelmanslaget som åkt hela vägen från Minneapolis och Minnesota för att spela hambo och polska iförda svenska folkdräkter. Just spelmanslaget tycker jag var rätt imponerande faktiskt! Men när kvällsolen började försvinna ner bakom husen i New Jersey kände vi att det var dags att dra vidare. Till en träff med några vänner på en resturang på Upper East Side. Amerikaner. Ingen snaps där utan istället lite färglada drinkar. Och därmed var årets officiella Midsommaraftonsfirande definitivt över. Inget regn, inga små grodor, inga direkta överraskningar. Och min åsikt om att midsommarfirande utomlands är och förblir ett surrogat kvarstår. Lite nostalgi, lite lagom trevligt sådär - men ett surrogat. Tror att den allra största behållningen från Battery park var våra godisinköp som vi gjorde i ett av stånden utanför parken. Men det var å andra sidan en riktig höjdare! Svenskt godis. Punchpraliner, peps samt salta fiskar. Ett surrogatfirande kan inte få en bättre avslutning!

Små grodorna…

Så är det Midsommar igen. Imorgon. Eller tja, hemma i Sverige så har man ju redan passerat midnatt och därmed datumgränsen vilket innebär att det faktiskt är Midsommarafton där hemma redan nu. Men här dröjer det några timmar än.

Jag tror att mina amerikanska vänner tycker att det är en ganska lustig tradition. Förra året firade jag midsommar i Battery Park längst ner på Manhattans sydspets tillsammans med ett par amerikanska vänner. Det är Svenska Konsulatet som anordnar firandet och har gjort detta i flera år. När man först förklarar varför man firar midsommar så måste man hålla med om att det låter ganska konstigt. Att man firar ljuset och sommaren fattar de ju. Och att man förr firade för att få en god skörd och feta kossor. Det fattar de också. Men själva firandet, alltså på vilket sätt vi firar, är det lite svårt att förklara. Jo vi plockar blommor och löv för att klä en stor fallossymbol som vi kallar ”the may pole”. Sedan reser vi denna stång och dansar som små grodor kring den glatt kvackande och hoppande. Och så äter man rå marinerad sill och dricker en sjujädrans massa sprit. Och sjunger visor. För att fira. Fast det är ju i och för sig rena barnleken att försöka förklara midsommarfirandet jämfört med Luciafirandet. Men det är en annan historia.

Fast säga vad man vill om svenskar som smäller upp midsommarstänger på de mest tänkbara och otänkbara platser utomlands. Hur trevligt det än är. Hur många blomsterkransar folk än lyckats binda och pressa ner över sina skallar. Hur mycket dragspel och knätofs man lyckats plocka fram så inte är det som hemma inte. Näe, hur mycket folk än har ansträngt sig, så blir det faktiskt aldrig den där äkta Midsommaraftonen. Den där magiska. Den där otroligt svenska. När natten aldrig riktigt mörknar, eller om den gör det så hinner man knappt ta fram myggljusen innan himlen återigen ljusnar och blir sådär otroligt härligt svenskt sommarnattigt blek.

Midsommar utomlands är och förblir ett surrogat. Hur mycket man än försöker att få det att bli så bra och äkta som möjligt. Sorgligt men tyvärr sant. Men med detta vill jag verkligen inte säga att jag tycker att man bör strunta i att fira Midsommar utomlands. Nej, jag tycker det är jättebra! Mysigt. Nostalgiskt. Roligt till och med. Självklart ska man träffa folk, äta och dricka gott. Gärna sitta ute och mer än gärna ha någon form av midsommarstång att titta på och kanske till och med dansa runt! Vifta lite med svenska flaggor. Räkna hur många procent blonda kalufser som samlats på en och samma plats. Jag gillar det! Även om det inte är ”på riktigt” så kan det ju vara jättetrevligt och roligt.

Jaja, det blir nog en sväng ner till Battery Park ändå imorgonkväll. För att ändå få höra dragspelsmusiken och kolla in midsommarstången med solrosor i kransarna. Men jag tror inte vi kommer dansa i år. Men sill blir det såklart! Och snaps! Hittade förresten OP Andersson i vår vin- och spritbutik som ligger bara ett kvarter bort från oss. Den är dessutom billigare här än i Sverige!

Jag tror det kommer bli bra. Ännu ett midsommarfirande i New York. Mitt andra. Förra året var det skoj tycker jag! Om än ett surrogat. Men det var ändå väldigt väldigt väldigt nära en äkta midsommarkänsla just i slutet av firandet. Då när man efter att ha köat i en halv evighet för att få sig sin öl och sedan äntligen satte sig ner med sin papperstallrik i knät och precis ska börja äta. Då känner man de första dropparna knacka en försiktigt i huvudet. Regn!?! Såklart! En midsommarafton utan den traditionella midsommarskuren är ju som en sill utan nubbe. Alltså ingen midsommar! Så det gjorde ni riktigt bra Svenska Konsulatet! Över förväntan faktiskt. För med en midsommarstång i ögonvrån, dragspelsmusik i öronen och blygrå moln som stormar in från Frihetsgudinnan och med folk som tar sina picknickfiltar och snabbt söker skydd under närmsta träd så känns det ändå nästan nästan som Midsommar. På riktigt.
Vi får väl se hur det blir imorgon…

Språkförbistring

Tänk vad det är lustigt med språk. Man tycker man förstår och behärskar ett språk ganska bra. Tills man plötsligt måste använda detta språk varje dag och det bland personer är "födda" med språket. Då inser man verkligen hur lite man faktiskt förstår. Som att lägga ett pussel och plötsligt se hur många pusselbitar som fattas. Det gapar tomma vita hål mot en och man hittar inget bra att fylla dem med. Om man som jag har haft en personlighet som till stor del bestått i att prata mycket, ofta, länge och intensivt med min omgivning, så kan ett språkombyte faktiskt göra att man inte riktigt känner igen "sig själv". Att inte hitta ord. Att förklara saker med förenklade ord eller uttryck bara för att man inte kan hitta det där rätta, det exakta. Det var i början rätt jobbigt. Jag kände mig till viss del hämmad i mina sociala kontakter.

Men min engelska har helt klart fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi flyttde hit. Mitt ordförråd har utökats och plötsligt kan man en massa nya ord. I början lärde jag mig flera om dagen. Nu har det drastiskt minskat till kanske något eller några nya i veckan. Max. En del är verkligen användbara och bra. Sådana ord som man behöver för att kunna hålla en hyfsat normal konversation. Som t ex namn på olika kryddor, maträtter eller annat som man gillar att prata om. Medan andra är lite mer "kuriosa" och som man inte slänger in i så många meningar. Iallafall inte i min vardag. Det konstiga är att jag idag inte riktigt kan minnas vilka ord jag lärt mig under mitt ca 1,5 år här och vilka ord jag redan kände till innan jag lämnade Sverige. De har liksom smygit sig på mig. Ett och ett har de långsamt men säkert börjat stapla sig i minnet. Fyllt igen de tomma hålen. Jättebra! Engelskan började så småningom flyta på bättre och bättre och jag började komma upp i min mer normala "konversationshastighet". Jag började känna mig mer och mer som "mig själv" igen.

Men för ett tag sedan började något underligt hända. Jag märkte att jag när jag pratade med vänner och arbetskamrater plötsligt, mitt i en konversation, kunde se konstiga uttryck i deras ansikten. Rynkade pannor. Frågande miner. Som om de inte riktigt hört. Eller som om de inte förstod. I början förstod jag inte själv riktigt varför det blev så och jag pratade glatt vidare. Men så en dag insåg jag verkligen varför de såg så frågande ut. Jag hade mitt i en mening bytt från engelska till svenska. Bara sådär. Inte många ord. Men ett par. Kanske en kortare mening. Tillräckligt för att de skulle undra vad fasen jag höll på med. Shit! Jag hade inte ens märkt att jag bytte språk! När jag påpekade detta för dem sa de bara "jo vi har märkt det ett par gånger tidigare, men det gör inget för i slutändan fattar man ju ändå vad du vill ha sagt." Men himmel! Hur kan det bli så???? Min enda förklaring är att jag numer känner mig såpass hemma med min engelska att hjärnan är mer avslappnad när jag pratar och därför ibland inte riktigt "gör skillnad" på de två språken. Den registrerar liksom inte när min svenska hoppar in mitt i min engelska. Nu försöker jag att aktivt tänka på detta vilket bidragit till att mina svenska "ordinhopp" varit färre den senaste tiden. Men visst är det ett konstigt fenomen?!

Jaja, huvudsaken är ju ändå att folk förstår vad man vill ha sagt. Och det tror jag de flesta brukar göra ändå. Eller rättare sagt, om de inte förstår det så beror det nog mer på hur jag uttrycker mig (luddigt??) än på själva språket i sig. Detta eftersom min man också kan ha svårt att hänga med i svängarna ibland när jag pratar med honom. Och då är det ju ändå på svenska.

Om man däremot känner att man verkligen inte behärskar ett språk alls så kan man ju göra som en helt underbar japansk "delivery-kille" som kom med hämtmat från vår favorit sushirestaurang. Han kunde uppenbarligen ingen engelska men hade ändå, visade det sig, pluggat på en hel del "bra-att-ha-uttryck". Där stod han med vår suhsi i en brun papperspåse och bugade, log och sa "Long time no see". Glatt följt av "Happy New Year!" när han räckte fram påsen. Jag tackade såklart och tog emot påsen när jag vände mig om hörde jag ett hurtigt "Happy Birthday!". Allt uttalat med en stark japansk brytning. Eftersom jag betalade med kort men ville ge dricksen kontant så fyllde jag inte i någon summa på kvittot utan signerade bara. Vår lille japan tittade då mycket sorgset på mig, pekade på den tomma raden och upprepade "Noooooothing?????" flera gånger med darr på rösten. Men lille vän! Självklart ska du få dricks. Jag förklarade att jag ville ge honom dricks kontant och när han fick sedlarna i handen sken han upp som en sol och sa återigen med en mycket lycklig stämma "Thank you thank you! Happy New Year!". Sedan gick han baklänges ut genom dörren och bugade konstant hela tiden medan han upprepade "Thank you! Happy New Year!" tills dörren stängdes. Inte förrän då kunde jag släppa ut skrattet. Så störtskönt!!! Det var liksom bara "I love you" som saknades!

Nationaldag i antågande

Ok.
Så imorgon är det Sveriges Nationaldag. Jag har ju aldrig direkt firat den. Nationaldagen alltså. För mig är nog nästan Midsommarafton mer en Nationaldag. Men det känns ganska svenskt att vi inte förrän nu på de senaste åren ens riktigt reflekterat över att vi inte firat Vår Dag. Vi är ju inte direkt det mest patriotiska folket i världen. På gott och ont. Istället ”ber vi ofta om ursäkt” över vår nationalitet. Att vara ”osvensk” är ett mått på att något är ”bra”, vilket faktiskt kan kännas lite underligt. En nation fylld av invånare som när de ska ge en komplimang använder uttryck som ”Jamen hon är verkligen supertrevlig, inte alls svensk!” eller ”Den restaurangen är en av mina favoriter för den känns verkligen inte alls svensk.”.

Det känns även som om vi är det folk som till största del är villiga att anpassa oss och ta efter andra kulturer. Ta t ex mat. De flesta i min generation idag tror jag har t ex italienska köket som storfavorit. Tätt följd av kanske sushi, thai och andra mer exotiska rätter. Någon frågade mig här om vad man har för traditionell mat i Sverige. Och första tanken är såklart att vi inte har särskilt exotisk mat. Husmanskost är ju för många förknippad med ganska tråkig mat. Men faktum är att våra olika typer av sill, gravad och rökt lax, dill med sötsur sås, kroppkakor alt pitepalt ju ändå ÄR exotiska rätter för många i länder med en helt annan matkultur än vår. Men man tänker liksom inte riktigt så som svensk.

Jag har i-och-för-sig alltid varit stolt över att jag är svensk och över mitt land. Men visst, även jag har ju många gånger varit mer än nödvändigt ödmjuk när man träffat på folk från andra kulturer. Man har liksom lett lite sådär generat och nickat och hummat över att ”Javisst svenskar kan ofta uppfattas som lite inbundna (utom när de är onyktra) och är kanske lite väl fyrkantiga.” Men nu sedan jag flyttat från Sverige har jag verkligen insett hur svensk jag faktiskt är. Och inte nog med det. Jag har plötsligt blivit så otroligt patriotisk! Det är inte klokt!! Man känner något lite extra i magen bara av att se en Volvo eller Saab köra förbi på gatan. Eller se Absolut Vodka reklamen. Man berättar gärna och glatt om hur vi hoppar runt och imiterar grodor och grisar runt en stång klädd med blad och blommor en gång om året. En stång som dessutom är en fallossymbol. Och man berättar glatt att man gör om samma djurimitationer runt julgranen på julafton. Höjdpunkten för min Sverige-fanatism kom självklart vid senaste OS när vi spelade hockeyfinal mot Finland. Och vann!!!!!!! Hemma i Sverige hade jag varit himlastormande glad. Åt att vi spöade just Finland och åt guldet. I den ordningen. Här blev det en extra krydda just för att Sverige känns så långt bort. Man känner liksom lite extra mycket. Lite extra starkt. Mmmmmm Sverige. Mitt land.

På många vis tycker jag det är så sorgligt att svenskar inte är gladare och stoltare över Sverige och våra traditioner. Jag har funderat på varför men inte riktigt kommit fram till något svar. Vissa har teorier om att det beror på att vi inte varit i krig på så otroligt länge. Krig brukar ju ha en enorm förmåga att ”samla” en nation. Det stämmer säkert. Men jag undrar om det inte också har att göra med att vi i Sverige ibland inte inser vilket bra land Sverige ändå är. För vissa säkert på grund av okunnighet? För andra kanske lite av ren lathet? Det är enklare att klaga på saker man inte gillar än att se de saker som faktiskt är bra. Gräset är alltid grönare på andra sidan…

Nej jag tycker vi borde skärpa till oss lite svenskar! Istället för att gömma undan vår nationalitet borde vi vara stolta över det som vi tycker är bra med svenskheten. Istället för att klaga på det vi tycker är dåligt borde vi ta tag i det och försöka ändra det. För tyvärr är väl en del av det negativa hos oss svenskar att vi har en viss benägenhet att klaga väldigt mycket. Över vädret. Över politkerna. Över jobbet. Över tidsbristen. Över att vi inte får så mycket som vi tycker att vi förtjänar. Det tycker jag är tråkigt. Vi kanske inte är så himla bra på att njuta av nuet. Eller att försöka förändra det vi inte gillar. Tyvärr.

Jag klagar också. På ganska mycket. Titt som tätt. Men jag måste säga att det är nyttigt att se sitt land "utifrån" ibland. Att liksom ta ett steg tillbaks. När den första rosaskimrande hemlängtande patriotismen lagt sig så kan man ändå se det hela något mer objektivt. Tycker jag. De här sakerna älskar jag med Sverige. De här är jag mindre stolt över. De här gör mig arg. De här gör mig lycklig. Och jag hoppas självklart att jag så småningom, när jag återvänder till Sverige, ska kunna ta med mig mina erfarenheter härifrån och importera de saker jag tycker är bra. Åtminstone i mitt eget liv.

Om jag ska fira Nationaldagen imorgon? Njae, knappast. Däremot hoppas jag kunna dricka nubbe och äta sill på Midsommarafton! Och glad att jag är svensk - det är jag!!!