Kräks kräks och mera kräks

Det är verkligen oerhört få personer jag skulle kunna tänka mig bli nerkräkt av gång efter annan och ändå bara torka upp, le och pussa. Hm, så få är dessa personer att det faktiskt bara är en. En enda. Men just denna lilla Skrutta kan kräkas på mig. I form av kesokonsistens. Eller kanske bara "mjölkaktigt". Eller mer som yoghurt. Hur många gånger per dag som helst utan att jag blir arg. Lite irriterad kanske. Jo, det ska erkännas. Lite irritation kan komma smygande när man just satt på sig dagens 3:e t-shirt och bytt kläder på Kräkskruttan för typ 5:e gången och det återigen kommer keso sprutande. Den där sortens irritation som egentligen bottnar i 1/3 trötthet, 1/3 maktlöshet och 1/3 frustration...

Men det fantastiska är ju såklart inte att jag kan känna denna irritation när jag blir nerkräkt för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen . Nej, de fantastiska är att jag trots denna smygande irritation, ändå bara suckar, torkar bort allt kladd från hennes ansikte, hals, nacke och ibland armar och händer innan jag byter kläder...igen.... på både mig själv och Kräkskruttan och slutligen när jag tittar på henne bara känner ett sådant enormt sug att pussa de där nyss nerkräkta kinderna!
Det är kärlek! Det bara måste det vara!
För vilken annan person skulle jag bara känna lust att le mot och pussa på kinder som alldeles nyss varit nedkräkta med något som liknar sur keso...?


Fast jag undrar lite i mitt stilla sinne när det ska vara färdigkräkt...??
Hur många månader till??
Å andra sidan ska man kanske redan nu börja förbereda sig på när Kräkskruttan kommer hem efter sjuans skolavslutning och kräks något som kanske inte ser ut som keso...?? Och då gissar jag att hur mycket jag än älskar henne så har min nuvarande lust att pussa på de nyss nerkräkta kinderna växt bort?

...Förresten, vid närmare eftertanke så är det nog dessutom bara otroligt dumt att gå historien i förväg...

Paradiset för Soffsportare

Jag erkänner.
Jag är verkligen en OS-nörd. En sådan som helt enkelt älskar OS!!! Sommar som vinter. Spelar ingen roll.
Men jag älskar att fastna i TV-soffan under OS-dagarna och få följa vissa helt okända personer och sporter. Att se på sporter jag aldrig annars kan eller ens vill titta på. Men just under OS så är det så roligt! På något vis är atmosfären kring OS så positiv. Och det finns så många talanger och sporter jag knappt ens känner till, men som liksom hoppar ut ur TV-rutan.
Jag menar, hur många var särkskilt intresserade av curling innan svenska laget visade framfötterna vid senaste vinter-OS? Eller som nu när jag suttit ett par kvällar och följt "parhoppning" i simhopp... Visste inte ens att man kunde tävla i par i den sporten!

Nu har jag dessutom upptäckt ännu en enorm fördel med OS!
Som bebismamma med väldigt konstig dygnsrytm så är det super med OS eftersom man kan följa spelen i stort sett dygnet runt. Alltid är det något som visas.
Iallafall om man har kabelTV här. Det visas nästan alltid någon sport på någon kanal.
Så nu är plötsligt klockan-4-matningarna lite roligare.

Här i USA är det dessutom Phelps-feber! Och även jag och M följer Phelps med spänning varje kväll!
Eftersom jag själv har simmat aktivt när jag var tonåring (om än aldrig på landslagsnivå, men ändå tävlat i ungdoms- och junior-SM) så tycker jag såklart att simningen är lite extra rolig att följa. Men jag ska erkänna att jag hittills under detta OS inte alls brytt mig om några svenska "simstjärnor" alls. Känns som om Sveriges simglansdagar är förbi. Åtminstone för "denna gången".
Däremot fick lagkappen både mig och M att nästan hoppa ur soffan. Himmel!!!!! Jag hade gåshud! USA:s lag var bara så oerhört bra! Och det var ju så jämnt mellan dem och Frankrike. M och jag satt båda i soffan och nästan skrek och hejade som galningar. Hahaha!

Och precis som alltid när jag ser simning i världsklass så kommer den smygande. Den där känslan av saknad. Lite lite... Att återigen få uppleva stämningen i en simhall under en större tävling. Att få ladda upp. Koncentrera sig. Fokusera. Känna nervositeten komma, men att försöka hålla den i schack. Känna adrenalindet pumpa i blodet. Pulsen som ökar. Sedan urladdningen när man gör sitt lopp. Att tänja gränserna till det yttersta. Att få hjärnan att tvinga kroppen att jobba hårdare hårdare hårdare trots att alla muskler bara skriker smärta smärta smärta...
Hm, låter som man är masochist...? Och kanske är all sport på elitnivå just något som endast självplågare riktigt kan njuta av?!
Men det är verkligen något visst med att lyckas överträffa sig själv. Att ha kontrollen över sin kropp och att lyckas pressa sig till max.

Nu hoppas jag såklart på Phelps. Att han ska kunna slå det där rekordet med flest guldmedaljer under ett OS. Det hade varit så häftigt! Och redan nu har man ju hört USA:s nationalsång rätt många gånger...
Jag insåg det igårkväll när M påpekade för mig att han tyckte det var så roligt att nynnade amerikanska nationalsången när jag nattade Ella. Det hade jag inte ens tänkt på att jag gjorde. jag sjöng bara lite för henne så hon skulle somna. Första bästa melodi som poppade upp i mitt huvud.
Men visst. Det ska väl böjas i tid det som krokigt ska bli.
För hon är ju faktiskt amerikansk medborgare.
Och om Phelps fortsätter sina framgångar så lär hon snart själv kunna nynna sin nationalsång...

Gamla och nya vänner

Pratade just med en vän i Sverige. Skype. Jag fick veta att hon och hennes man har planer på att eventuellt komma hit i höst och hälsa på. Å vad glad jag blev! Och häromdagen pratade jag med en annan av mina gamla trogna supervänner där hemma. Ocg för ett tag sedan fick jag ett mail från ännu en av mina närmsta vänner som även hon har planer på att komma hit någongång under hösten. Underbart!
Det är så fantastiskt skönt att man kan hålla kontakten trots avståndet. Det betyder så oerhört mycket. Oavsett om det sker en gång i kvartalet eller i halvåret eller om året. Det har liksom ingen betydelse eftersom allt som är viktigt är att när man verkligen hörs så känns det som om det var igår.
Att prata med vänner som känt en i åratal. Som känner till ens fel och brister men som tycker att de bra sidorna fortfarande överväger. De man följt och som själva följt en. 10, 15 20 år... De som känns som familj.
Alla gamla underbara vänner som man delat så mycket med. Lycka glädje, men också svåra och jobbiga tider.
Tack för att ni finns!

Och för ett tag sedan fick jag ett mail från en av de bloggare jag har börjat utvecklat en vänskapsrelation till. Allt via nätet eftersom vi tyvärr aldrig träffats IRL. Men jag hoppas att vi någon sagb ska kunna göra det. De här vänskapsbanden man knyter via bloggarna och via nätet betyder också otroligt mycket för mig. Att ha någon som är i ungefär samma sits som man själv. Som upplevt liknande situationer. Som brottas med samma tankar och känslor.
Att kunna prata och diskutera om hemlängtan och känslor kopplade till att plötsligt ha ett rikt liv här men ändå sakna något. Hur svårt det är att ha lämnat något bakom sig. Hur svårt det är att starta ett "nytt liv", kanske famförallt eftersom man i och med detta känner att man från och med nu alltid kommer att brottas med känslor som handlar om att man känner sig hemma på två ställen. Och samtidigt inte på något av dem. Om ständig saknad och längtan. Samtidigt som man känner en enromt lycka över att man fått möjligheten att uppleva allt detta som berikar ens liv. Varje dag. Nu och även framöver.
Tack för att ni finns!

Stark, söt eller både och??

Sjukhusbesöket gick bra.
Ella gillade inte riktigt att bli fasthållen. Särskilt inte benen. Vilket ju var exakt det som ultraljudsspecialisten var tvungen att göra för att kunna scanna höfterna. Och självklart hade vi glömt nappen hemma i virrvarret när vi skulle lämna lägenheten. Men M's pekfinger dög lika bra som "pacifier". Hela proceduren gick dock mycket snabbare än när vi gjorde ultraljudet på hennes hjärta, så det var inte så länge hon var tvungen att ligga still.
Vi fick inte veta resultatet nu idag utan det kommer att skickas per post till oss.

- En liten reflexion efter våra många besök på sjukhuset här:
Det känns som om många av ultraljudsteknikerna här är från f d öststatsblocket. Och de kulturella skillnaderna är ibland så otroligt tydliga. Vid 20-veckors ultraljudet under graviditeten var det ju en kvinna som bröt på något slaviskt språk som utförde ultraljudet. Hon sa inte många ord till oss. Otroligt lite information och kommunikation. Hon gjorde sitt jobb. Punkt. Varken mer eller mindre. Inget onödigt mellansnack där inte.

Denna gång var det också en kvinna med det ryskklingande efternamnet Popova. Blond, söt och ungefär i vår ålder skulle jag gissa. Även hon hade en slavisk accent och liksom vår erfarenhet av vår tidigare öst-ultraljudsspecialist så sa hon inte mer än nödvändigt. Det roliga var dock hennes slutkommentar. När Ella var färdigundersökt och vi skulle gå frågade vi lite försiktigt ifall hon kunde säga något om resultatet. Hon tittade då på oss och svarade "No, we will send it by mail to you." Jag vet inte ifall hon sedan ville lugna oss i tron att vi kanske var oroliga, för hon tinade liksom upp något efter detta svar och man kunde nästan nästan ana skymten av ett litet leende i ena mungipan när hon tittade på oss och konstaterade: "She is strrrong. Yes, she is a strrrrong girrrl!"
Detta kändes så otroligt "ryskt"! Vi kunde nästan inte hålla oss för skratt. Hennes kommentar och uppsyn var verkligen menat som en komplimang såklart. Och samtidigt ett konstaterande som skulle "lugna oss" något. Få oss att inse att vårt barn minsann var en fighter. Att allt kommer sluta bra. Men det var den mest återhållsamma komplimang jag någonsin fått tror jag. Men dock en komplimang. Och i det ögonblicket tyckte jag verkligen hon var "gullig". Man kände en värme från henne även om hennes kroppspråk och ansiktsuttryck fortfarande utstrålade den där typiska kärvheten som man kan träffa på hos just forna "öststatspersoner".

Verkligen "no offense"! Jag hoppas att jag inte trampat på några ryssars, polackers eller andra fd östblockstår när jag säger detta, men det är verkligen en stor kulturell skillnad mellan dessa kulturer och den svenska. För att inte tala om vilken kulturkrock det måste bli här i USA. Här där man fostras till att vara översvallande ytligt trevlig hela tiden... leenden ska strös lika ymnigt som pudersocker på en semla.
Även som svensk kan man ju uppfattas som tyst, tillknäppt och ja till och med oartig med amerikanska mått mätt. Och att komma hit från kulturer där det är ännu mindre "ytligt artigt mellanprat" måste kunna bädda för rejäla missförstånd om det vill sig illa. Jag tyckte just detta exemplet med vår ultraljudsspecialist idag var så otroligt slående eftersom allt bemötande vi fått hittills av amerikanska läkare, sjuksköterskor och tekniker på sjukhuset som varit involverade i olika behandlingar av Ella har varit så annorlunda. Uttalanden och komplimangerna har alltid varit av just den sockersöta typen som "Oh, she is adoooooorable" eller "Ah, she is sooooo cute!" eller "She is really beautiful!". Därför tycker jag att det var jätteintressant ur kulturell synvinkel idag, när vi fick komplimangen i form av att vårt barn var starkt (troligen till viss del antytt med hennes fysik i åtanke, men säkert ännu mer som ett symboliskt uttalande för hennes hälsa generellt - att hon verkar frisk helt enkelt). Till skillnad från de flesta amerikaner som baserar sina komplimanger på hur vårt barn ser ut.

Man kan självklart inte utveckla några som helst direkta teorier på dessa lösa funderingar och spekulationer, men både M och jag tyckte ändå det var lite roligt att vi båda två gjort samma typ av iakttagelse och tänkt i samma banor. För jag tror verkligen att det inte enbart handlar om individuella skilllnader utan också om skillnader i kultur och på vilket sätt man kommunicerar. Vad som anses viktigt och därmed utgör grunden till en komplimang.

Själv, som förälder, tycker man såklart att ens barn är både vackert, sött, beundransvärt, starkt, härligt och på alla sätt och vis underbart...! Ja, det finns inget tvivel om saken - hon kan vara både söt och stark på samma gång!
Men det är klart, man är ju inte objektiv direkt....

Magknip

Kom i säng i riktigt skaplig tid igårkväll eftersom jag var trött efter en ganska "aktiv" natt. Ella lyckades med konststycket att ha nästan fler klädbyten än Madonna på scen...
Jag hade "första nattmatningen" på min lott inatt och vaknade vid 02.30-tiden av en hungrig Ella. Allt gick väldigt bra och smidigt. Inte särskilt mycket kräks. Ett snabbt och enkelt stopp i blöjdepån. Ella tillbaks till sängen i ett nafs. Dockning av mig själv till pumpstationen. Allt var färdigt på mindre än en timme.
Men då började jag känna av magen. Hade känt lite knip i den redan när jag vaknade, men det hade nu blivit värre. Har ingen aning om orsaken till knipet men när jag tänkte efter kände jag nog av magen lite redan tidigare igårkväll.
Så istället för att få ytterligare flera härliga timmars sömn har det blivit en uppesittarnatt med magknip. Det är bättre nu iallafall och jag hoppas att det kommer klinga av under förmiddagen.
Just nu känner jag mig hyfsat pigg men jag gissar att denna uppesittarnatt med endast ca 3-4 timmars sömn totalt kommer sätta sina spår i eftermiddag. Hoppas att Ella kommer tillåta mig en liten eftermiddagslur...

Men nu på förmiddagen ska vi först på ännu ett sjukhusbesök. Denna gång ska det bli ultraljudsundersökning av Ellas höftkula. En rutinkontroll som tydligen görs på barn som legat med rumpa och fötter nedåt under graviditeten (säte). Tydligen kan detta öka risken att höften inte utvecklas riktigt normalt och det är detta vi ska undersöka idag.

Mina älsklingar

Så här ser det ofta ut hos oss på morgnarna.
M och jag delar på nattmatningarna. Ofta är det någon strax efter midnatt, en runt 3-4.30-tiden och sedan en på morgonen runt 6-7-tiden.
När M har haft den vid 6-tiden brukar han komma in och lägga sig igen ett tag innan han går upp för att gå till jobbet. Då tar han väldigt ofta med Ella i vår säng. Sedan ligger de och myser tillsammans.
Varm i hjärtat blir jag när jag ser dem där bredvid mig.

Ibland kommer Lipton också. Men han brukar krypa ner under täcket hos mig. Jag tror att han fortfarande är lite "rädd" för Ella så han vill helst inte ligga alltför nära henne.


Lycka är att öppna ögonen och se dem ligga där tillsammans och mysa, M och Ella.
Och samtidigt ha en varm, mjuk och gosig katt som spinner under täcket mot ens bröst.

Liten blir större

Vi var med Ella på 2 månaders kontroll nu i förrgår. Hon vägdes och mättes samt fick 3 vaccinationer. Vi har ju insett att hon växt med en enorm fart eftersom vi känner att hon blir tyngre att hålla. Och hon har dessutom nu hunnit med att växa ur ett par av sina klädesplagg. Men vi visste ju ändå inte hennes vikt och längd så det var väldigt roligt att få veta detta.
Nu väger vår Lill-Snorpa hela 9,8 lb (pund) vilket motsvarar ca 4,4 kg! Hon har alltså nästan exakt fördubblat sin födelsevikt under dessa två månader! Och går med rasande fart mot 10-strecket!
Även på längden har hon vuxit och är nu nästan 53 cm lång. I stort sett en hel decimeter längre jämfört med de ca 42,5 hon var när hon föddes. Inte konstigt att en del av hennes tidiga klädesplagg nu sitter väldigt tight...
Man ser framförallt att hennes ben blivit sådär härligt bebisknubbiga med små sköna valkar. Likaså har hon ju fått små "hamsterkinder". Så istället för att vara en liten spinkis har hon nu växt till sig och är vår egen lilla "Buddabebis"!

Här nedan är bilder där ni själva kan se hur mycket vår Älskade lilla Skrutta har vuxit! En del av bilderna har jag publicerat i tidgare inlägg här i bloggen, men det är lite kul att se dem nu såhär en tid efteråt. Då inser man verkligen hur liten hon var i början. Det är nästan så man redan glömt...


Bild 1. Lill-Snorpan har här varit ute i världen endast två dagar. Så liten så liten i pappas famn...


Bild 2. Fortfarande kvar i kuvösen. Här Fem dagar gammal. Min hand ser så stor ut jämfört med Lilla Ella.


Bild 3. Dagen för hemgång från sjukhuset.Två veckor gammal har hon vuxit duktigt men tar fortfarande inte upp stor plats i sjukhusbassinetten. Det är iallafall dags att lämna denna bassinetten och få komma hem och sova i egen säng. Äntligen!


Bild 4. Får åka hem i bilbarnstolen. Vi var tvungna att "fylla ut" lite med filtar för att staga upp henne.


Bild 5. Väl hemma tar pappa M och byter på Ella i vår säng. Litet knyte med stora mössan på för att hålla värmen.


Bild 6. Första grillpartyt. Ella är här 16 dagar, och det är tredje dagen hemma från sjukhuset. Eftersom hamburgare och korv fortfarande är för vuxen mat så får pappa mata. Självklart med publik.


Bild 7. Här lite suddig närbild, men ville mest visa att det rosa plagget som hänger som ett tält runt henne här nu är nästan urvuxet.


Bild 8. Dagen efter - Första utflykten. På väg mot Central Park. Så liten i barvagnens liggdel att hon gärna vilar foten på "vindskyddet".


Bild 9. I Parken. Vilar i mammas famn.


Bild 10. Pappa byter blöja. Första bytet ute i det fria.


Bild 11. Vilar hemma på filten. Här tre veckor gammal. Redan börjar de små runda kinderna att ta form men ben o armar är fortfarande inte särskilt knubbiga. Denna lilla "oncie" som här ser lite stor ut sitter nu som en smäck.


Bild 12. Här i pappas knä iklädd den fina tvådelade dräkten som vår vän E sytt.


Bild 13. Mormor skickade bl a denna lilla söta "oncie". Ella har här precis blivit en månad gammal och ligger o sprattlar med sina ben. Nu kan man definitivt se att kinderna är rundare.


Bild 14. Ännu en utflykt till Parken. Lill-Snorpan är nu en månad och två dagar gammal.


Bild 15. Hon har fortfarande rätt spinkiga ben, och oncien sitter rätt löst runt kroppen.


Bild 16. Ännu en utfkt. Mat i det gröna. Här i den söta lilla oncien från vännerna U och M. "Pytteliten" passar verkligen bra! Men trots att denna dräkt satt rätt löst här när Skruttan var ca 5,5 veckor gammal så är den nästan för liten nu tre veckor senare.


Bild 17. Ännu en grillfest. Nu är Ella 6 veckor och vi testade den fina sommarklänningen hon fått från M och N. Fortfarande lite stor, men hon växer nog snart i den.


Bild 18. Här på utflykt till Carl Schurtz Park på sin "Due Date" alltså 6,5 veckor gammal. Detta var sista gången Ella kunde ha den otroligt fina dräkten som E sytt. Det är samma dräkt som hon har på bild 12 drygt 2 veckor tidigare, men då var den fortfarande lite stor.


Bild 19. Dräkten var tvådelad, men byxorna redan på gränsen till för små, så här användes endast tröjan.


Bild 20. Nu har hon verkligen börjat bli mer och mer vaken och aktiv. Lill-Snorpan fäster blicken allt oftare. Här sitter hon och myser med pappa efter badet innan hon ska gå och lägga sig. Fotot är taget för ungefär en vecka sedan när hon var ca 7,5 veckor gammal.


Bild 21. Här i den coola oncien från faster A och Loff. Även denna passar nu precis, men när den kom kändes den som ett tält!


Bild 22. Här är ett av de senaste fotona. Iklädd den otroligt coola retro-sparkdräkten från mormor. Här ser man verkligen hur vaken och med Ella kan vara nu! Verkligen jätteroligt!