Fråga mig inte
varför egentligen. Jag har denna helg
sovit fler timmar än på länge. Både natten till lördag och den till idag, söndag. Det har dessutom varit en rätt lugn helg med få inbokade aktiviteter.
Tid för spontanitet och även hemmamys. Samt en rolig social aktivitet igårkväll då vi bjudna på middag till våra kära vänner. Så egentligen har denna helg
bjudit på en optimal blandning av lugn och roliga saker. Verkligen. Normalt borde jag känna att detta varit en superhelg. Ändå känner jag mig
trött. Hängig.
Låg på energi. Konstigt. Och man
kan inte enbart skylla på vädret även om det inte alls visat sig från sin bästa sida denna helgen. Kyligt med regnmulen himmel och småregn på kvällarna. Både idag och igår. Men som sagt, det kan inte bara vara vädret som fått mig ur spel.
Troligen är det
en blandning. Av allt från att Lill-Skruttan de här senaste dagarna varit mer
upp-och-ner än vanligt, till att jag själv har ett
getingbo av tankar som konstant surrar i huvudet. Frågor och oro inför framtiden. Jobb, eller snarare
avsaknaden av just jobb. Plan A, plan B, plan C. Hur? Vad? Om? Om inte? Hopp och hopplöshet. Hit och dit. Upp och ned. Det är svårt att stänga av. Och sådant getingsurr snor en jädrans massa energi. Även när man försöker att inte surra med.
Och så, uppe på alla surrande, snurrande tankar kommer Lill-Skruttans senaste dagar med
lite Extra Allt. Först ynkligt sjuk, men ändå tappert vuxen. Att kräkas som en stor tjej i hink utan att fälla en enda tår och sedan be att få nappen. Sedan efter detta kom dagarna här hemma med mer mys, men också med
fler känsloutbrott. Betydligt fler än vanligt. Fler bråk. Mer trots. Mer mammig klängighet. Jag kan knappt gå tre steg från henne rent fysiskt innan hon ropar, klagar. Jag
MÅSTE komma och jag
MÅSTE sitta eller vara alldeles intill henne. Inga andra alternativ finns. Men i nästa sekund är jag bara
dum dum dum och ska gå bort och försvinna och lämna henne ifred.
Kan själv.
Ena stunden stor och vuxen.
I nästa liten, bebis och måste ha hjälp.
Kräver hjälp. Ilska och tårar.
En masse. Frustrerad dotter och frustrerad mamma.
Så
mycket mer berg-och-dalbana nu än vad det varit på ett tag. En del av detta beror säker på att hon varit sjuk och därmed kanske varit lite tröttare än vanligt. Lite
ur gängorna. Kanske även lite mer rastlös på grund av att hon var hemma med mig både torsdag och fredag och därmed saknat att få leka med sina kompisar? Jag har inga svar. Vet bara att jag
försökt att finnas där.
Ibland har jag lyckats men ibland inte alls.
Lekt, läst, busat, tröstat, blivit arg, tröstat igen, kramats, lekt, fixat mat, trugat, hotat, mutat, plockat, lekt mer, pratat, promenerat, tvättat, lekt, bråkat, tröstat, bett om förlåtelse, kramats, läst, hoppat, lekt, handlat mat, blivit arg, känt mig otillräcklig, blivit irriterad, pockat och lockat, mutat, lekt, förhandlat, fräst, tröstat, läst, pratat.....
Missförstå mig rätt nu. Jag
har njutit av helgen också. Det
har jag verkligen. Många stunder har varit sådär riktigt
BRA. Såpass bra att jag säkert kommer att kunna tänka tillbaka på
just dem med stor glädje. Tacksamhet. Kärlek. Men trots detta så känner jag mig sliten. Tröttare
än jag egentligen borde. Som om jag börjat nalla lite av reserven. Eller som om jag helt enkelt går på sparlåga. Kanske lite som om jag igår själv släckte min
egen lampa långt innan Earth Hour, och
ännu inte riktigt hittat strömbrytaren igen.
Häck väck våt fläck! Lampan är puts väck! Förhoppningsvis kan mitt vindkraftverk hitta lite nya vindar imorgon. Jag hoppas det.