Framme

Kom fram i morse. Tröttare än tröttast. Lill-Skruttan sov inte på hela flyget över Atlanten. Somnade först ca 5 minuter innan landning. Så det har varit ganska trötta resenärer. Men glada. Över att vara framme. Över att resan gått såpass bra ändå trots sömnbristen. Och att få se vår älskade Skånefamilj igen! Vi tog tupplurar lite omlott under dagen och lyckades sova alla tre ett par timmar mitt på dagen. Välbehövligt. Ja, nödvändigt. Detta gjorde att vi orkade med eftermiddag och kväll.

På det hela taget har det varit en riktigt bra dag om än i trötthetens tecken. Frukost hos Svärmor, sedan en tur till Lekplatsen med Lill-Skruttan och Svägerskan medan M sov. Efteråt somnade även jag och Lill-Skruttan innan vi under sena eftermiddagen åkte allihop till Svägerskan och Loff. Där bakades det rabarberkaka, fixades supergod räkmiddag, mystes med Max och sedan spelade vi Dinosaurie-Lotto som Lill-Skruttan fick av Svägerskan. En riktig myskväll tillsammans. Imorgon ska jag besöka Svägerskans frissa i Malmö och eventuellt (beroende på tid) kanske kanske få träffa Petchie.



Nu blir det den efterlängtade sängen.

Godnatt!!

Trött tröttare tröttast

Vilken rivstart! Upp tidigt och iväg i morgontrafiken. Det gick dock över förväntan. Både genom Manhattan och sedan vidare i New Jersey. Känns ganska skönt att lämna ön bakom sig och se att i stort sett alla köer går TILL ön, medan man själv rullar på fint. Motströms. Det kändes iallafall fantastiskt fint att själva bilkörningen (som jag egentligen varit mer nervös för än själva jobbdagen) gick så bra.

Första dagen gick i stort sett fint men självklart var det saker som inte riktigt blev som väntat. Inget jag tänker gå in på här just nu, men jag var ändå inte helt förvånad. På det hela taget kändes det dock väldigt bra men nu är min hjärna så trött så trött. Det känns nästan som om jag har mjölksyra i den....

Min nya arbetsplats - ett växthus...!

Imorgonbitti blir det tåget till jobbet. Eller rättare sagt tåg plus taxi eftersom jag inte kan komma den sista biten till jobbet på annat vis. Men så får det bli eftersom jag kommer åka direkt till flygplatsen efter lunch. Med i stort sett samma tåg.

Kanske är det därför min hjärna känns extra trött. För att jag vet att jag inte kommer att få lägga mig än på flera timmar. Vi har nämligen inte ens börjat packa. Just nu nattar M Lill-Skruttan och när hon väl somnat kan vi börja. Själv har jag just avslutat ett samtal med min blivande chef. Som sagt mjöksyra....

Vi får se när det blir bloggande nästa gång. Med Sverigeresa alldeles inpå så vet man att tiden inte alltid räcker till. Men jag vet iallafall en som lär somna som en stock på planet imorgonkväll. Inte särskilt kul ressällskap alltså, men det är säkert bra för jetlagen.

Nu till resväskorna!



Men först lite kaffe kanske....?!?!????

Dag ett

Så är det dags. Första dagen på mitt nya jobb. Igår provkörde jag sträckan igen, fast vi körde inte den allra sista biten fram till kontorsbyggnaden. Istället körde vi till en intilliggande mall. Och handlade kostym, skjorta och slips till M som han ska ha till det stundande bröllopet. Men idag blir det första gången jag ska köra hela vägen ensam. Lite småpirrigt känns det. Bara jag och Michelle (vår GPS) i bilen. Men jag tänker börja tidigt. För att förhoppningsvis slippa fen värsta rusningstrafiken på morgonen. "You can do it!" som Lill-Skruttan brukar säga när hon ska peppa. "I can do it!" Jag och Michelle!!

Lördag igen

Så är det lördag igen. Igår var min sista dag som arbetslös.Förhoppningsvis på mycket mycket mycket länge. Det känns otroligt på flera vis. Overkligt. Särskilt som hela den här rekryteringsprocessen varit så segdragen. Nästan två månader har det ju tagit sedan jag först ansökte. och nu kommer det bli en eller högst en och en halv dag på nya arbetsplatsen innan det är dags att resa till Sverige. Så jag lär inte komma igång "på riktigt" förrän efter Sverigeresan. Det inser jag. Men det känns ändå bra att få börja lite innan. Kanske kan jag få med mig lite mer att läsa på resan för att ytterligare förbereda mig lite inför hösten.

Den här hösten lär bli den mest omvälvande för mig sedan Lill-Skruttan kom. Allt kommer att bli annorlunda. Jag inser det. Men jag är mer än redo. Ser fram emot förändringen. Den känns både välbehövlig, ja nödvändig faktiskt, och efterlängtad.

Men idag är det lördag. Det kommer bli en del besök i olika affärer inför Sverigeresan. Och i eftermiddag blir det barnkalas. En av Lill-Skruttans dagiskompisar blir fyra. Kvällen kommer sedan att gå lite i vemodets tecken. Vi ska ut och äta med en av de familjer vi umgåtts mest med här. O som är en av Lill-Skruttans allra käraste vänner ska flytta. I slutet av augusti går flyttlasset. Men eftersom vi åker till Sverige redan nu i veckan som kommer så är de här få dagarna innan vår avresa de sista vi har tillsammans med våra vänner. Som alltid känns det jobbigt med avsked. Särskilt när det handlar om stora avstånd. Såpass stora att man inser (fast man inte vill det) att vi troligen inte kommer att ses särskilt ofta efter flytten. Vi kommer att sakna dem. Mycket mycket mycket. Samtidigt är jag glad för deras skull. Detta kommer bli väldigt bra för dem. Och det betyder såklart mycket det också. Och förhoppningsvis ska vi kunna hälsa på dem någongång.

     

Bra och dåliga tuttnyheter

Förmiddagen bjöd på mitt livs första mammografi. Det var inte alls såpass "läskigt" eller obehagligt som jag trott. Vilket kändes skönt. Teknikern som utförde det hela var dessutom bland de gulligaste jag träffat på inom vården. Verkligen en lysande stjärna tycker jag. Med den där alldeles perfekta balansen mellan skämtlynne, värme och professionalism. Fler sådana personer efterlyses i vården!

Det roligaste och sötaste jag fick höra (av mammografiteknikern såklart) var:
"You have fantastic breasts! The kind everyone woman dream of." Visserligen säkert i betydelsen att de var lätta att undersöka eftersom de ju inte är några direkta vattenmeloner utan snarare små mandariner....

Såhär snygg är man innan man ska få brösten undersökta.

Ska hon på SPA eller ska hon få tuttarna tillplattade som pannkakor?

Efteråt skulle jag även kollas med ultraljud. Det var då de inte-så-roliga-nyheterna kom. I mitt vänstra bröst såg man något som på skärmen såg ut som en svart liten boll. Enligt läkaren som blev inkallad för att titta lite extra så skulle jag absolut inte oroa mig. Detta var något mycket litet (det hade inte synts alls på mamografin utan upptäcktes endast nu vid ultraljudet), och det var troligt att det handlar om en "fibroid" vilket inte är malignt alls. Men man vill göra en biopsi. Bara utifallatt. De ska höra av sig i början på nästa vecka. Så att vi kan bestämma en tid för denna. Tyvärr är det ju väldigt dålig "timing" eftersom vi åker till Sverige i början av veckan. Så jag gissar att biopsin får vänta tills efter Sverigeresan. Det ska nog inte var någon fara i medicinsk mening. Eftersom den här lilla svarta bollen tydligen inte ska vara farlig. Men det känns inte sådär hej-hopp-roligt precis. För även om jag har "lugnat ner mig lite" nu så finns det såklart ändå en tanke där i bakhuvudet som gnager lite. Skaver. Man vill ju allra helst få sådana här svar så snabbt som möjligt.

Lite fler fjärilsbilder

Kom på att jag kanske skulle visa några fler bilder från inspelningen av Bari Koral's video till sången "Butterfly" som vi var på för ett tag sedan. Själva filmningen skedde på teaterscenen inne på Long Island Children's Museum. Här kommer de:

När vi kom fram kollade Lill-Skruttan först på när den drygt ett år äldre N (som förövrigt bodde på vårt våningsplan och gick på samma dagis för ett par år sedan) började att filmas.

Sedan fick de två flickorna dansa tillsammans en stund.

Bari syns till vänster där hon ibland "regisserade" lite eller kom med glada tillrop.

Fjärilsvingar

En kram efter väl uträttat arbete.

Sedan var det dags för Lill-Skruttan att vara ensam framför kameran och Bari instruerade lite först.

En liten caterpillar (mätarlarv) framför och i kameran.

Sedan flyger den färdiga fjärilen iväg.

Det var väldigt kul att få varit med, och Lill-Skruttan tyckte det var både spännande och roligt. Nu ser vi fram emot att få se den färdiga videon så småningom. Det var fler barn som spelades in efter oss så jag gissar att endast ett fåtal klipp av Lill-Skruttan kommer att synas i själva videon, men som sagt det kommer att bli kul att se vilka klipp de kommer att välja. Efter inspelningen som inte tog särskilt lång tid gick vi in på själva muséet Long Island Children's Museum (LICM) och där roade sig Lill-Skruttan ett bra tag. Muséet påminde lite om mitt "favoritbarnmuséum" Tom Tits Experiment som finns i Södertälje, men detta var mindre och inte lika fint som Tom Tits. LICM var dessutom ganska slitet och flera av sakerna fungerade inte. Men Lill-Skruttan tyckte ändå det var roligt och det var ju huvudsaken.

Liten present

I måndags hade vi avslutningsfrukost i The Green Room på dagis. Det känns lite vemodigt som alltid då ett år har gått. Jag tycker varje år vid den här tiden att året rusat fram och att man nyligen haft inskolning.... Som tack för att jag varit med och fotat så många av barnens olika aktiviteter under året fick jag en liten present av lärarna. Det tycker jag var supergulligt! Själva hade vi föräldrar samlat ihop pengar till lärarna. Det är kotym att göra det varje år vid slutet av läsåret (samt även till jul och vid "Teacher Appreciation Day"). Som en extra "bonus" till dem. Ibland köper man en present till dem och ibland ger man pengar. Tidigare år har vi nog gjort både och tror jag om jag minns rätt. Alltid uppskattat av lärarna.

Såhär fin och blå var min present

Och när vi öppnade det var det de godaste små kakorna från finfina bageriet Financier.

Här i skolorna och på dagis/förskolor byter ju barnen lärare och ofta även klasskamrater varje år. Nästa år blir det Blue Room för Lill-Skruttan. Det vet vi. Och vi har redan haft vårt möte med Huvudläraren i det rummet. Hon verkar toppen! Lill-Skruttan verkar dessutom se fram emot att få börja i The Blue Room, så det bådar gott. Hon blir då bland de äldsta på dagis. Från att ha varit nästan yngst en gång, för vad som känns som både en evighet och samtidigt ett ögonblick sedan, till att vara störst. Otroligt! Nästa år blir det Kindergarten. En helt ny värld. M och jag bävar lite inför att då kastas ut i "Verkligheten" från vår lilla skyddade verkstad här på Campus....