Tyst

Jag vill börja med att tacka varmt och innerligt för alla era fina, tröstande och gulliga kommentarer till inlägget nedan! Tack snälla söta rara ni!!! Jag blir ofta så förundrad och glad av den respons jag får här på bloggen. Att det finns så många där ute som läser och som bryr sig. Att NI bryr er. Det värmer så gott. Tack igen!

Anledningen till att det varit tyst ett tag här har inte något att göra med vare sig inlägget om min pappa eller något annat sorgligt. Utan det beror helt enkelt på att jag haft fullt upp. Jag har haft att göra. Både i söndags och igårkväll. Dessutom jobbet med tidiga morgnar och pendlingen. Men det är kul att vara tillbaka på jobbet igen efter förra veckan som hemmajobbare. Fikade med en ny jobbarkompis i eftermiddags. Och har småsnattrat en del med chefen. Jag trivs verkligen så himla bra!

Ikväll kommer det bli tidig sänggång känner jag. Klockan är bara lite efter halvnio men det känns som om jag har sandkorn i ögonen och mina ögonlock känns tyngre och tyngre. Det ska bli skönt med en lång natts sömn. Och imorgon är det hemmajobbardag. Plus frukost på dagis. En s.k Curriculum Breakfast då lärarna kommer att gå igenom vad de planerat för "undervisning/pedagogik" under det kommande året (men främst under hösten).

Men först en lång natts sömn. Mmmmm......

Pappa

Idag är det exakt 20 år sedan min älskade pappa begravdes. Sjunde oktober 1992. Då. En smärtsamt vacker höstdag. Himlen blåaste blå. Trädens löv som stod i brand. Solen som sken så obarmhärtigt på den vita kyrkan.

Jag sörjde honom länge. På många olika plan. Och jag var arg. Men tjugo år är en lång tid. Jag sörjer inte längre. Inte på det viset. Men jag saknar honom. Och ibland kan jag fortfarande blir oändligt sorgsen.

"O det tar tid
innan gråten blir till sten
och ännu längre tid
innan stenen famnas av mossans vila"

(Maria Wine ur "Kärleken den ljusa, den mörka")


Maria Wine beskriver det så bra tycker jag. Detta är från en av mina absoluta favoritdikter ur en av hennes diktsamling som jag nästan läst sönder. Den följde mig genom mina tonår och många av hennes ord fick en ny betydelse för mig efter min pappas död. De liksom talade till mig igen. På ett nytt sätt.

Godnatt lilla pappa.
Jag hoppas du sover riktigt gott.

Kompisbesök

I eftermiddags hade vi en av Lill-Skruttans bästa kompisar från dagis över på besök. De här två tjejerna leker fantastiskt bra tillsammans. De är båda oerhört verbala och de leker mycket genom att bygga upp fantasivärldar eller händelser genom att berätta för varandra. Och så berättar de även för varandra hur "saker och ting är". När den ena drar in andan tar den andra vid. Och det är roligt att lyssna på deras konversationer. Ibland undrar man hur gamla de egentligen är. De har börjat slänga sig med ord och uttryck som förvånar en. Överraskar. Det svåraste är ofta att kunna hålla sig för skratt.

Det lagades pizza och lektes med nästan varenda leksak Lill-Skruttan har. Själv pratade jag rätt mycket med E's mamma som faktiskt arbetar som lärare på dagiset. Och så åt vi såklart pizzan också.  Och lyssnade på tjejerna.

Jag kan säga att det var full rulle hela kvällen. De hade tydligen pratat om detta enda sedan i morse då de sågs på dagis. Planerat vad de skulle göra. Berättat för lärare och kompisar. Och ikväll när det var dags att säga hejdå började båda två genast fråga när de skulle kunna ses nästa gång. Och Lill-Skruttan tog resolut på sig både skor och jacka för att följa med hem till E, men ångrade sig då jag sade hejdå till henne utanför hissen. Då först vände hon tillbaka och vinkade hejdå till E.

Imorgon blir det mer besök. Då kommer våra f.d Grannar hit. Det ska bli jätteroligt. Dessutom kommer en fd arbetskompis till mig också Med sin alldeles nykläckta lilla son. Så det kommer bli en social dag imorgon också minsann.

Att göra en tavla

Jag är ibland den stoltaste av mammor. Iallafall kan det kännas så. Självklart inser jag att alla föräldrar från och till tycker att just deras barn är de absolut mest begåvade, smarta, talangfulla, socialt kompetenta, fysiskt kreativa, kloka, gosiga, intelligenta, generösa, fantastiska och underbara barn som någonsin skådats. På samma vis som att alla föräldrar nog ibland känner (om precis samma barn) att de skulle kunna sätta ut en annons på ebay eller blocket där den som vore intresserad skulle kunna få barnet helt gratis mot att de kom och hämtade det själva. Så är ju föräldraskapet. Det går upp och det går ner. Liksom det mesta här i livet. Men en sak kan säga helt säkert gäller för min egen del, och det är att det är få personer jag kan bli så oerhört stolt över som just min dotter. Och här kommer en liten varning att resten av mitt inlägg kanske kommer att låta lite "skrytit". Om ni har svårt för det så vänligen klicka er vidare i cyberrymden redan nu!

Något som gör mig glad och stolt är hennes intresse och faktiskt talang, för att rita och måla. Hon älskar verkligen just att måla och rita. På hennes dagis har de under alla år uppmuntrat barnen att göra olika former av konst. Så hon har redan i mycket tidiga år varit van vid att hålla inte bara kritor utan pennor och penslar i sina små händer. Nu detta hennes sista år på dagis, har barnen även "art" på schemat. Tidigare har de ju endast haft musik och rörelse, men de äldsta barnen har alltså även "konst" tillsammans med en utbildad "bildlärare" en gång i veckan. Lill-Skruttan verkar älska det!

 Här är den bild jag nämnde lite tidigare. Jag fullkomligt ÄLSKAR den! Så nu är den inramad.

För er som inte orkar kolla hela den långa filmsnutten nedan kan jag berätta att bilden föreställer Lill-Skruttan, mig, M, R's pappa och R när vi är ute och tittar på regnbågen. Självklart är både regn och sol på plats också "för annars blir det ju ingen regnbåge" förklarade Lill-Skruttan för mig.

Filmen här är ganska lång men själv tyckte jag det var roligt att filma och sätta ihop den just för att det var så kul att fånga Lill-Skruttan "in action". Jag satt bredvid och blev helt fascinerad av hur fokuserad och koncentrerad hon var. Och hur otroligt "proffsigt" hon håller penseln och med vilken precision hon målar. Det är ju inte helt lätt att måla detaljer med pensel så som det är med en tuschpenna. Och på tal om detaljer tycker jag det är otroligt roligt och intressant att hon alltid alltid alltid målar naveln på personerna. Så även här trots att hon sedan målar kläder över dem. 

Tips: Filmen har widescreen format så om ni inte vill att bilden ska kapas till höger kanske det bästa är att klicka på den så den öppnas upp i Youtube direkt.

Jag tycker hon utvecklats mycket under bara säg ett halvår ungefär. Denna målade hon februari i år. Den föreställer en familj (en mamma en pappa och ett barn) som äter äpplen på tallrikar framför sig. Intill står äppelträdet med äpplen i kronan. Ritad med "tuschpennor".

Även denna teckning i blyerts är från ungefär samma tid. Ett monster med en baby i sin mage och så någon person med hatt på huvudet till vänster. 

Den här teckningen var hennes huvudlärare i Green Room otroligt imponerad av. Inte så mycket på grund av själva bilden i sig utan över att Lill-Skruttan ritade något UPPIFRÅN. Alltså att hon trots att hon här bara var 3 år ritade från ett helt annat perspektiv. Vad den föreställer? Ja ni, det kan ni kolla här nedanför eftersom det tydligen var en hel historia kring denna bild som hon berättade för sin lärare (som skrev ner den på baksidan av teckningen). Då förstår ni också mer vad cirkeln med prickarna föreställer. Samt den lila "fläcken" bredvid.

Cirkeln med prickarna är alltså barn sedda uppifrån när de sitter i ring och har "Circle Time" (gissar att det kallas samling eller så på svenska dagis?). All the projects antar jag syftar till alla art projects de jobbade med, och björnsängarna var sängar av kartong till varsin björn som alla barnen fick i Green Room. Fantasin är det inte direkt fel på heller....

Här är en spökfamilj.

Och detta är från i våras då barnen gjorde olika projekt till sin "Art's Festival". I Green Room gjorde man collage inspirerade av konstnären och författaren Eric Carle som skrivit och illustrerat en mängd barnböcker vilka är otroligt populära här i USA (jag vet inte ifall man känner till dem i  Sverige). den mest kända är kanske "The very hungry catepillar" vilket jag tror att Lill-Skruttans bild skulle föreställa. Därav alla benen....

I Green Room gjorde de även många stilleben. Här en frukt. Gissa vilken?!

Här grönsak. Kan ni gissa vad?

Här tulpaner och påskliljor

Totoro från hennes älsklingsfilm "My neighbor Totoro".

Även här måste jag säga att jag älskar perspektivet. Totoro tittar upp och skrattar. 

Detta är ett foto av teckningar som målades av barnen i Green Room i våras. Och när vi hade utvecklingssamtal med lärarna då var de alla otroligt imponerade av Lill-Skruttans förmåga att rita och måla. Just hennes bild här längst ner till vänster var den de tog upp som exempel. Och ja, visst slog det mig när jag tittade lite närmare att den ändå sticker ut lite jämfört med de andra?

Här är den. Enligt Lill-Skruttan föreställer den en val som hoppar upp ur havet och nästan krockar med en fågel som flyger där. Läraren sade till oss att särskilt notera detaljrikedomen som t ex valens blåshål på ryggen.

Här är vi när vi campar. Med väldigt många tält...

Och så lite akvarell.

Jag tyckte om att de faktiskt hade riktigt akvarellpapper till barnen. Olika tjocklekar och struktur. Så att de skulle kunna få känna skillnaden.

Nu har jag skrutit färdigt för denna gången. Ledsen ifall ni tyckte detta kändes tjatigt. Men jag är som sagt själv mycket både glad, fascinerad och stolt över Lill-Skruttans intresse och förmåga att rita och måla. Så jag kunde inte riktigt låta bli..... 

Detta intresse är förövrigt en av de saker vi har lite i huvudet inför nästa skolår då vi kommer att behöva anmäla henne till "after-school-activities" eftersom barnen inte går heltid på kindergarten, och därmed måste ha andra aktiviteter på eftermiddagarna. På många skolor finns sportaktiviteter, art, samt en del "skolämnen" tror jag. Eftersom Lill-Skruttan älskar just konst så hoppas jag därför att det ska finnas någon sådan aktivitet för henne då. Men det får vi se. Oavsett kommer vi verkligen att fortsätta uppmuntra henne att rita och måla. Både hemma och kanske utanför hemmet också.

Sju, Seven, Siete, Sept, Sieben - 7

Siffran sju. Ett sådant där lite smått magiskt nummer. Ni vet, sju som i de Sju Dödssynderna (kanske minns ni den läskiga filmen Seven med bl a Brad Pitt i huvudrollen från mitten av 90-talet?). Sju som i Veckans alla Dagar. Eller Sju som Regnbågens Färger. Talet sju återkommer många gånger i olika religioner, kristendom, islam, hinduism och judendom. Det återfinns i sagor och myter. Man kan vara i Sjunde Himlen. Och Snövit träffade enligt sagan Sju små Dvärgar (eller smurfarna som Lill-Skruttan länge kallade dem....). Vet ni förresten vad som räknas till Världens Sju Underverk? Eller Antikens Sju Underverk som de ju också kallas. Bara för att ge en liten hint om tiden ifall ni försöker er på att gissa (en tabell finns längst ner här om ni vill kolla sedan).

Så varför tar jag upp siffran sju idag då? Det är ju idag den 4:e oktober. Så varken datum eller månad stämmer med siffran sju. Inte heller veckodagen eftersom det endast är torsdag. Så varför tjatar hon om sju sju sju?

Jo, för idag är det på dagen exakt S-J-U år sedan jag låste dörren till vår lägenhet, kånkade ner mina två överfyllda resväskor nedför alla de tre stentrapporna, satte mig i en väntade taxi som tog mig till Arlanda och sedan lämnade Sverige. För att flytta hit. Till New York City. M hade åkt ett par dagar tidigare och väntade på mig här. Sju år sedan jag landade på Newark och då tänkte att detta är nu mitt hemland. Sju år sedan både M och jag satt vilsna, trötta men också otroligt spända och förväntansfulla i vår lilla temporära lägenhet (mer som ett hotellrum) och sa till varandra "att nu börjar vårt stora äventyr. Vi vet ingenting om hur detta kommer att bli. Ingenting". Sju år sedan.

Det enda vi hade här då var två resväskor var med kläder, lite skor, två kastruller. Varsin uppsättning bestick och varsin mugg. Inget mer. När jag nu ser tillbaka på den här tiden känns den otroligt avlägsen. Allt som var så nytt då. Förvirrande. Annorlunda. Saker man inte förstod. Kulturskillnader. Språkförbistringar. Nu efter alla de här åren känns det mindre förvirrande. Jag har koll på fler saker, även om det finns mycket jag fortfarande inte förstår. Och kulturkrockar råkar jag ut för. Lite titt som tätt. För jag känner mig fortfarande otroligt svensk. Men numer kanske mer som en svensk i New York. En svensk med ytterligare erfarenheter i bagaget. En svensk med hjärtat på två ställen.  För ja, jag känner mig hemma här nu. Detta är numera vad jag räknar som min hemstad nummer ett. Både "på pappret" och rent känslomässigt. Så på det viset känns den första tiden oändligt långt bort. Samtidigt som jag inte för mitt liv kan förstå att jag verkligen bott här så länge. Vad hände med de där tre åren vi hade tänkt vara här från början? Hur blev de mer än dubbelt så många? Jag vet inte. Men så blev det.

USA. New York City. Detta är den stad där M och jag bott längst tillsammans. Vi bodde bara 4 år tillsammans i vår lägenhet i Stockholm. NYC är alltså vår hemstad nummer ett. Det är här vi levt den största delen av vår gemensamma tid. Det är här vi blivit föräldrar. Denna stad är vår dotters hem. Den hon kallar sin. Det känns smått overkligt. Hon som tycker det är det naturligaste i världen att se Frihetsgudinnan på väg till Ikea. Hon som när hon vill "gå till parken" menar Central Park. Hon som nu har förstått att alla städer inte har såhär höga hus som vi bor i. Hon som för tidigare i somras vinkade in en taxi i gathörnet medan vi väntade på bussen bara för att "så hade hon minsann sett att man gjorde" (vi bad såklart taxichauffören om ursäkt och lät honom köra iväg utan passagerare).

Detta hade jag aldrig i min vildaste fantasti kunnat föreställa mig den där dagen för SJU år sedan när jag landade här. Aldrig någonsin. Men nu är det så. Sjuårsdag idag alltså. Hur ska man fira det tro??



*) Och för er som ville veta vilka Världens Sju Underverjk är kan kolla i tabellen nedan. Den är lånad från Wikipedia på nätet om någon undrar.

Underverk	Plats	Uppfört	Förstört
Cheopspyramiden	Giza, Egypten	2550 f.Kr.	Finns kvar idag
Babylons hängande trädgårdar	Irak	500-talet f.Kr.	Har kanske aldrig funnits
Zeusstatyn i Olympia	Olympia, Grekland	430 f.Kr.	426 e.Kr. av en brand
Artemistemplet i Efesos	Efesos, Turkiet	560 f.Kr.	263 e.Kr. av en brand
Mausoleet i Halikarnassos	Halikarnassos, Turkiet	360 f.Kr.	Revs 1493-1522
Kolossen på Rhodos	Rhodos, Grekland	304-292 f.Kr.	225 f.Kr. av ett jordskalv
Fyrtornet på Faros	Alexandria, Egypten	200-talet f.Kr.	Av ett jordskalv på 1300-talet

Höst

Oktober. Lill-Skruttan var s.k "Helper" idag på dagis och hon berättade stolt att hon hade fått dra loss 1:an på kalendern. Till en 2:a. Alltså andra oktober. De pratar om veckodagarna, månaderna och om olika säsonger på morgnarna på dagis. Om vädret och om andra iakttagelser som har med årstiderna att göra. Och. Nu. Oktober. Helt klart en höstmånad. Även här. September här är ju höst enligt kalendern men ofta känns det inte som riktig höst här tycker jag eftersom september ofta är varm fortfarande. Och med varm menar jag shortsväder. Runt 20-25 grader och sol är inte ovanligt i september. Som jag förövrigt tycker är en av mina absoluta favoritmånader här. Luften är oftast torr och skön. Temperaturen behaglig.

Men nu som sagt oktober. Löven har börjat skifta färg. Inte mycket men ändå tydligt. Mörkret sänker sig betydligt tidigare nu. Redan vid 19-tiden är det mörkt ute. Jag tycker mycket om hösten här. Mer än i Sverige faktiskt. Den är mildare. Den är färgrikare. Den är lite mer utav det man tycker om med hösten, och lite mindre av det man ofta inte tycker lika mycket om.

Och så tycker jag om Halloween. Och då menar jag inte enbart själva Halloween med trick-or-treat, kostymer och utklädda barn. Nej, jag menar hela oktober som liksom leder fram till denna högtid. Med pumpor. Varma färger. Mys. Ofta ordnas olika aktiviteter för barnen runtom. I parkerna. På Zoo:t (t ex här i Bronx). På gårdar strax utanför staden. Sådant är himla mysigt.

Idag har det varit otroligt regnigt och grått väder. Jag var glad att slippa köra bil. Att vara ute på vägarna i ösregn är inte så kul. Men i övrigt kan jag tycka att regndagar kan vara lite mysigt också. Om de inte blir alltför segdragna och långvariga. Jag gillar inte regnVECKOR....

Höst är för mig att ta det något lugnare. Samtidigt är det ofta mer struktur och lite högre tempo på jobbet än under sommaren. Men ändå, det ligger ändå en annan slags lugnare rytm över hösten tycker jag. Kanske är det de kortare dagarna? Jag vet inte, men något är det. Lill-Skruttan har frågat efter hösten länge nu. "När är det höst mamma?" Eller snarare "When är det höst mamma?". Hon har velat ha höst för då kan man mysa inne med varm choklad och marshmallows. Och så är det ju Halloween såklart. Gullungen!

Nu kan jag tänka tillbaka lite på förra hösten och konstatera att detta kommer att bli en mycket annorlunda höst för min del. På så många vis. Vilket känns bra. Jag hoppas jag ska kunna njuta av denna hösten mer nu när jag inte känner samma stress över att hitta ett jobb. Och det känns otroligt skönt. Oktober. 2012. Vi får se vad den har att bjuda på.

M och Lill-Skruttan med stora pumpor.

Och här de små.

Nytt

Under den senaste tiden har vi investerat i lite nya saker. En del mer för nöjes skull och en del för att underlätta vår vardag.

I vårt redan överfulla och övermöblerade hem finns nu ytterligare en ny ganska stor medlem - nämligen en frys. Den är inte vacker. Och det ser onekligen lite skumt ut att ha en stor frysbox mitt i vardagsrummet. Men den fyller verkligen en funktion. Nu när vi har bil kan vi åka och storhandla på lite billigare matställen och behöver då mer förvaring. Igår körde M till Costco och vi kunde därmed börja använda frysen mer ordentligt. Det känns otroligt bra! 

I lördags tog vi också bilen på en liten utflykt.

Till det stora varuhuset där man kan fika lite "svenskt".

Resultatet blev denna! En Gulliver. 

Lill-Skruttan har växt ur sin toddler bed (hon är så lång att hon sedan i somras inte längre kunde sträcka ut sig raklång utan att slå i tårna i den gamla sängen) så det var hög tid att köpa en ny och större säng till henne. Först funderade vi på att köpa en vanlig "stor" säng, men väl på IKEA tyckte vi att en barnsäng ändå vore skönt för oss med tanke på vårt minimala utrymme. En stor vanlig "twin" skulle gjort att vårt sovrum mest blivit ett stort sänghav utan mycket annat utrymme, men nu har vi fortfarande åtminstone lite golvyta kvar....

Påslakanet till nya täcket valde Lill-Skruttan själv. Mycket bestämt. Hon ville ha "det gröna med vargar och andra djur!".

Lipton blev genast förtjust i sängen och tackade så mycket för att vi skaffat honom en ny sovplats.

Och denna Hello Kitty inhandlades igår. Lill-Skruttans val.

Ett skydd till M's gamla iPhone. Både han och jag har nämligen köpt oss varsin ny iPhone 5. Och därmed har Lill-Skruttan fått "ärva" M's gamla. Hon blev helt salig såklart. Nu är det ju ingen "telefon" längre eftersom det inte går att ringa på den, utan den fungerar mer som en iPod Touch. Vi har lagt in en del filmer och spel till henne där som hon kan ha med sig i t ex bilen. Väldigt bra tycker vi, men visst jag inser att vissa föräldrar säkert kommer tycka att detta är att skämma bort sitt barn alldeles i överkant. Vi tycker dock att det är bra att hon kan ha sin egen nu och inte använda våra, men för den sakens skull kommer hon ju inte att få använda sin "telefon" i tid och otid. Utan just för samma sorts tillfällen som hon innan använde våra telefoner. 

Alltså är just våra nya telefoner också del av senaste tidens inköp. Varsin Femma har vi nu. Jag en svart och M en vit. Hittills måste jag säga att jag är nöjd. Den är längre än den tidigare, men eftersom den är både tunnare och lättare tycker jag ändå inte att den känns klumpigare på något vis. Snarare tvärtom. Bilden här är dock lånad från nätet (www.theverge.com)

En sak som vi faktiskt gjort oss av med i helgen var Lill-Skruttans gamla vagn. Hennes orange MacLaren. Den var så välanvänd att vi mer eller mindre slitit ut den helt. Hon fick den på sin 1-årsdag och vi har kört med den både här och haft den med på flygresor och så. Den har verkligen gjort sitt. Hon fick själv köra ner den till grovsoporna i källaren, men efter att vi sagt hejdå till vagnen började hon storgråta. Jag tror verkligen att hon tycker det känns otroligt sorgligt att ta avsked av vissa saker som varit hennes käraste och på många vis viktigaste ägodelar, och som rent symboliskt också varit en del av hennes tidiga uppväxt. Hon är stor nu men lika ofta som hon säger att hon vill bli ännu större, lika ofta vill hon gå tillbaka i tiden och vara liten bebis igen. Jag kan själv minnas att jag kände likadant som barn så jag förstår henne. Själva tyckte både M och jag också att det kändes lite vemodigt att göra sig av med vagnen. Just för att det är en epok som därmed är över. Men vi kände samtidigt en stor lättnad över att få iväg en av de mer skrymmande sakerna ur lägenheten. Den har stått i sovrummet och i och med att Lill-Skruttans nya säng är längre och något bredare än hennes gamla var det skönt att slippa ha vagnen där också.

Nu är det måndag och jag får jobba hemifrån hela denna veckan vilket känns otroligt skönt! Anledningen är att alla mina kollegor är i Berlin på en kongress så min chef tyckte det var onödigt att jag skulle pendla in till jobbet denna veckan. Jag sitter med andra ord hemma och ska läsa igenom ett mindre bibliotek till nästa vecka. Mycket att göra, men det är skönt att slippa fundera över trafiken på en hel vecka.