Inte riktigt som man tänkt sig

Dagen blev inte som vi tänkt oss. M hade fortfarande lika ont i morse då jag åkte iväg till jobbet (tidigt) så våra vänner fick hämta Lill-Skruttan och ta henne till skolan. Jag hade ju redan åkt till jobbet då och satt i ett stort Kick-Off-möte under dagen och hade därför mobilen på ljudlöst. Vid lunch kollade jag dock och såg då att jag fått ett sms. Från M. det stod "Är på ER nu". Självklart skenade både hjärtat och tankarna iväg och jag försökte nå honom men utan resultat. Någon dryg halvtimme senare ringde han dock själv upp och jag sprang ut från konferensen och fick veta att han gått till akuten och där hade de mer eller mindre konstaterat att det måste vara blindtarmsinflammation. CT-scan och operation var det som skulle ske. Jag pratade med min chef, avslutade det jag behövde och körde sedan tillbaka hem. M ringde då jag kommit hem. Jag kunde tyvärr inte nå honom eftersom det är noll täckning inne på sjukhuset. Väldigt jobbigt att inte kunna höras tycker jag. Varken via samtal eller sms. När vi väl kunde prata berättade han att man nu konstaterat med allra största säkerhet att det var blindtarmen så CT-scannen var inte längre aktuell utan istället skulle han in och opereras ganska snart.

Själv tyckte jag det var jobbigt att inte veta var eller hur jag skulle kunna få tag i honom efter operationen. Men på väg till skolan för att hämta Lill-Skruttan gick jag förbi akuten och fick då två telefonnummer jag skulle kunna ringa senare. Efter att vi ätit middag ringde jag sjukhuset och fick då veta att M just kommit in till uppvaket men fortfarande sov. Jag skulle höra av mig igen om ca 40 minuter. Men redan efter kanske 10 ringde M själv upp för då hade han just vaknat. Det kändes så otroligt skönt att höra hans röst! Trots att en blindtarmsoperation ju är en rutinsak för ett stort sjukhus, så hade jag ändå känt mig lite orolig. Jag vet, logik och känslor går inte alltid ihop...

Jag och Lill-Skruttan promenerade sedan till sjukhuset för att träffa M och för att se om han eventuellt skulle kunna komma hem redan samma kväll. Det hade han sagt i telefonen att han kanske skulle få. För säkerhetsskull hade vi med oss lite saker till honom ifall han skulle stanna hela natten. Och det var tur för det visade sig att han inte kunde följa med oss hem utan skulle bli kvar för observation till imorgon. Lill-Skruttan tyckte det var jobbigt att lämna M på sjukhuset. Liten. Under kvällen här hemma har det varit en del tårar och oro. Inte så konstigt med tanke på att detta är första gången hon ens besökt ett sjukhus sedan hon som två veckor gammal fick lämna just det sjukhuset där M nu ligger. Själv känner jag mig otroligt lättad över att de här tre dagarnas magsmärtor (och oron över den) är över och att det hela gick så bra till slut. Nu får vi hoppas att det inte blir några komplikationer och att M verkligen får komma hem imorgon. Vi saknar honom.

Årets första måndag

Idag var det dagen D för oss. D. Som. I. Deadline. Nu blev den faktiskt uppskjuten till imorgon p g a vädret i Chigaco (fråga mig inte om logiken i det när alla "submittar online", men så var det). Det sköna i kråksången var ändå att vi nu har skickat in alla våra abstrakt iallafall så inget är kvar till imorgon. Nu är det bara att vänta och se om de blir accepterade.

Det fanns alltså dubbel anledning att fira idag. Jag och Lill-Skruttan bakade muffins igår som jag sedan fyllde (gjorde en fyllning av gräddfil, jordgubbssylt, florsocker och lite vaniljsocker som blev riktigt god) och dekorerade idag. Det var för att fira min underbara chef som ju fyllde år på Nyårsdagen. Bilden är från de muffins som blev över efter vår lunch med teamet idag.

Något som är mindre kul är att M är riktigt dålig. Magen. Det började redan igåreftermiddags och har fortsatt. Hela natten och dagen. Sängläge. Utom i morse då han lyckades masa sig till skolan för att lämna Lill-Skruttan. Men han sa att det var med nöd och näppe. Imorgon måste jag in till jobbet för ett möte klockan 8 så vi har bett våra fina vänner om hjälp. De kommer och hämtar Lill-Skruttan på morgonen och tar henne till skolan ifall M fortfarande är såpass dålig att han inte kan följa henne dit. Jag har sagt det förr, och säger det igen, vad gjorde man utan vänner?! Nu hoppas vi att han snart ska vara bättre igen och inte ha så jädrans ont. Stackarn!

Ännu något jag inte gillar riktigt är temperaturomslaget som kommer ske nu inta. Från att ha varit 12 PLUSgrader idag ska det bli ungefär 12 MINUS imorgon. GALET!!!!! Det blir till att köra försiktigt imorgonbitti för de har varnat för halka. Blir tidig sänggång kväll. Känner mig trött men det är skönt att vi nu passerat vår deadline. Mer jobb står på vänt, men förhoppningsvis ska det vara något lugnare åtminstone ett litet tag. Och jag längtar redan till helgen....

Se upp i backen!

Igår var det en sådan där fantastisk vinterdag här. Snön gnistrade vit i vintersolen. Klarbå himmel. I stort sett vindstilla och temperaturen steg från ca -10 grader på morgonen till runt -6 på dagen. Helt perfekt med andra ord. Vi hade redan planerat att ta oss till Central Park för lite vinterlek och så blev det. Efter en lugn morgon slöt vi upp med två andra familjer och tog bussen cross-town. M promenerade till parken för att kunna se om han skulle hitta en pulka i någon affär. Vi trodde det skulle vara omöjligt eftersom vi tidigare år helt misslyckats med detta, men i år blev det jackpot!

Här blir Lill-Skruttan och hennes kompis O dragna i O's pulka

På väg till en av backarna (det finns ett par stycken bra att välja på i Central Park) ville tjejerna såklart pulsa i snön också

Nya solgula pulkan

Första backen som testades var den som slutar nere vid dammen

Upp ska man ta sig efter att ha åkt ner

Vi bytte sedan backe eftersom Lill-Skruttan tyckt den första varit lite för läskig. Hittade en alldeles bredvid som var lite planare och med något färre åkare

Här tyckte hon det var roligt att åka eftersom farten var lite mer kontrollerbar

Central Park är så vacker då snön ligger vit

På kvällen var vi bjudna till våra vänner Herr och Fru Wien i Harlem. Det bjöds som vanligt på hur mycket gott som helst!

Huvudrätten bestod av ostfondue! Eftersom en av gästerna var från Schweiz blev det såklart en mycket lyckad fondue. Även om vi "fuskade" lite och hade mer än bröd och potatis till. Vi fick annars lära oss att den traditionella klassiska ostfonduen i Schweiz endast ska bestå av bröd (och eventuellt potatis) samt att man ALDRIG dricker rött vin till. Nej, vitt vin ska det vara. Eller svart te med mycket mjölk och socker. Igårkväll bjöds det dock på både champagne, vitt och rött vin samt österrikisk snaps "Kirsch". Och så äppelcider till mig då...

Det var verkligen en helt perfekt vintermiddag och ja, ostfondue är ju så otroligt gott. Dessutom ett väldigt bra sätt att umgås på kring middagsbordet tycker jag. Det finns tydligen olika lokala "ostblandningar" till fonduen och den vi åt nu var från Genève och den bestod av 2/3 raclette och 1/3 gruyère om jag minns rätt. Tydligen ska osten värmas tillsammans med vitt vin samt en liten gnutta stärkelse för att få osten och vinet att inte "skära sig". Och så ska det hela röras, röras och åter röras. Efter middagen blev det fruktsallad och glass. Supergott och trevligt. Men efter en dag i pulkabacken var vi ganska trötta (särskilt Lill-Skruttan och jag) så vi tog oss hem redan vid 22-tiden. Då hed temperaturen redan stigit ytterligare och snön kändes mer slaskig än pudrig.

Idag är det söndag och vädret är hur grått som helst. Temperaturen ligger runt nollan nu och imorgon ska den stiga till nio (!!!) plusgrader och det ska bli regn. Så TRIST att all den vackra snön regnar bort. Särskilt som det redan på tisdag igen ska bli -11 grader! Alltså, detta hoppande i temperatur är något jag har lite svårt för. Min kropp tycker inte om att det. Men så är det ofta här. Allt beror på från vilket håll luftmassorna sveper in över östkusten. Kommer de norrifrån blir det kyla, och kommer de söderifrån blir det högre temperaturer. Det kan skifta stort över ett dygns tid. Idag blir det nog en rätt lugn dag hemma. Jag ska försöka baka något att ta med till jobbet imorgon eftersom vi då ska fira min chef som just fyllt år. Men i övrigt hoppas jag det ska bli en skön söndag. Önskar er alla som läser en fin ny vecka!

Vinter på riktigt

Så blev det vinter här då. På riktigt. Kvicksilvret sjönk drastiskt. Idag har temperaturen legat på runt -12 grader. Det, samt framförallt den starka och mycket kalla vinden, gjorde att vi tyvärr bara var ute en kortare stund på dagen. Trots att snön lockade. Imorgon hoppas vi på lite högre temperaturer, och betydligt svagare vind, så vi kan vara ute lite längre. Tyvärr kommer snön inte bli långvarig. Redan på söndag spås det plusgrader. Buhu! Men imorgon hoppas vi på en dag i snön och sedan blir det som avslut ostfonduemiddag med våra österrikiska vänner.

Snow Day

Så är stormen här. Den kom inatt. Snön började falla igårkväll och snöplogarna har mullrat runt i staden hela natten. Alla public schools här i NYC är stängda idag p g a snön. En s.k Snow Day. Som svensk kan det vara svårt att förstå detta. Särskilt som vädret utanför mitt fönster inte ser sådär otroligt katastrofalt ut. Visst, Det yr snö. Och ser allmänt oinbjudande ut. Kallt. Blåsigt. Ruggigt. Men det är inga metervis med snö som kommit. Skillnaden mot Sverige är ändå att allt mer eller mindre kollapsar här vid sådana här oväder. Särskilt vägarna. De blir ofta nästintill oframkomliga. Bilarna har inte heller dubbdäck. Vilket gör det rent av farligt att vistas ute på vägarna. Många barn åker skolbuss till skolan, och då dessa inte kan köra så kan barnen inte heller komma. Detsamma gäller många vanliga bussar och andra färdmedel i staden, vilket gör att folk har svårt att ta sig till sina arbeten. Lärare och skolpersonal kan i vilket fall stanna hemma med tanke på att skolorna stängts.

Svårigheten är väl för de föräldrar som ändå måste försöka ta sig till sina jobb. Trots att barnen inte ska till skolan. Antingen får man själv stanna hemma eller så måste man försöka fixa hjälp. Släkt, vänner eller barnvakter. Inte helt lätt alla gånger. Jag och M är ju lyckligt lottade här eftersom vi båda har flexibla jobb och även ett bra kontaktnät de gånger det eventuellt skulle visa sig svårt för oss båda att vara hemma om skolan är stängd.

Så idag får vi alltså improvisera lite. M och jag får ta halva dagen var verkar det som. Men det ska nog gå bra. Imorgon hoppas vi att temperaturen stigit något och att vinden lagt sig så att vi ska kunna gå till Central Park och leka i snön.

Snöstorm på väg!

Det varnas för en snöstorm igen. Blizzard. Snö har redan börjat falla på Long Island. Här i staden syns ännu inget. Men jag lär köra hem tidigt från New Jersey idag. INNAN vägarna förvandlas till ett snökaos. Enligt nyheterna i morse ska detta bli den första utmaningen för vår nya borgmästare. Att lyckas ta hand om staden under och efter snöstormen. Vi får se hur pass illa det här vädret nu blir. Erfarenheten säger att det kan bli allt från "inget" till "absolut kaos".  Så beroende på hur det hela utvecklar sig får vi se om skolorna kommer vara stängda imorgon. Snow Days. Imorgon jobbar jag iallafall hemifrån. Det är ett som är säkert.

Årets allra första dag

Första dagen på ett nytt år. Det känns alltid lite speciellt sådär. Lite småhögtidligt mitt i ledigheten. Samtidigt är det nog den dag på året då jag (och jag tror ganska många med mig) känner att man mest vill ta det lite lugnt. Inga måsten. Nyårsfirandet är över. Det blir en dag för återhämtning.

I år firade vi dock otroligt lugnt. Vi var bjudna till ett större partaj, men ingen  av oss kände att vi hade ork eller energi för en fest av den storleken. Särskilt inte som det var i Queens vilket skulle innebära bilkörning och parkeringsbyrderi. Nej, efter att ha varit borta julaftons-, juldags- och annnadagjulskvällarna kände vi alla för att få vara hemma på Nyår. Hade detta skett då jag var yngre hade jag tyckt det varit hur trist som helst, men nu kändes det helt perfekt!

Så vi stannade helt enkelt här hemma och åt en mycket god middag tillsammans. Bara vi. Och det var hur mysigt och skönt som helst! Sedan, efter att Lill-Skruttan somnat (senare än vanligt men ändå före midnatt) räknade vi ner de sista skälvande sekunderna av 2013 tillsammans med de rätt trista TV-personligheterna på NBC, men missade ändå att se då bollen föll på Times Square eftersom vi pussades just i det ögonblicket. Sedan  skålade vi i alkoholfri men ändå bubblande äppelcider och såg fyrverkeriet från Central Park genom vårt vardagsrumsfönster. Perfekt faktiskt eftersom raketerna smällde av precis mitt emellan husen en bit bort så vi hade nästan fri sikt över färgprakten.

Nyårsnatten avslutades med att vi låg i soffan och kände hur det levde runt i min mage och M fick känna den största sparken hittills vilket han tyckte var roligt. Vi lekte lite med olika namnförslag och förundrades över att nästa nyår kommer vi fira som en familj om fyra. En tanke som känns fantastisk om än fortfarande lite konstig. Eller kanske borde man säga ovan. Jag säger som Lill-Skruttan gjorde då hon fick veta att hon skulle bli storasyster: "Jag har inte vänjt mig än vid att det ska bli en till i familjen, men jag kommer nog göra det senare" Och efter en stund: "Nu har jag vänjt mig". Men efter ytterligare ett tag: "Nu har vänjet gått bort igen!" Och precis så tycker jag det känns. Ena stunden kan jag nästan inte förstå medan det en liten stund senare känns helt naturligt att tänka på hur det ska bli att bli fyra. Men så plötsligt mitt i det självklara så slås jag igen av insikten "Men hur ska det bli egentligen?!?" och så håller det på. Fram och tillbaka. Vänjet kommer och vänjet går....

Imorgon är det dock vanlig vardag igen här. Lill-Skruttan börjar skolan igen efter jullovet. Själv kör jag in till jobbet. Vanlig torsdag med andra ord. Fast det sköna i kråksången är att man vet att man startar med en tvådagarsvecka. Skönt! Plus att vår deadline är nu på måndag, så jag ser definitivt ljust i tunneln. Det ska nog bli bra det här också.

Till er alla där ute önskar jag en en riktigt fin fortsättning på det nya året!