Hur blev det då?

Jo midsommaraftonen blev precis som jag trodde - inte alls så “jättemidsomrig”. Fast vi gick ut ganska hårt ändå tycker jag. Gick tidigt från jobbet och handlade sill och gräslök på vägen hem. Fixade sedan iordning den sena sillunchen hemma med diverse sillar från Abbas. Det blev både matjes samt en del inlagda varianter. Och självklart både en och två, tre snapsar. Klassikerna OP Andersson samt Skåne. Mmmmm. Fick även ett skypesamtal från Sverige vilket var roligt!

Efter lunchen drog vi förstås ner till Battery Park och spanade in alla svenskar. Det är ganska lustigt egentligen men vi har verkligen insett att vi inte alls har något som helst umgänge med någon svensk “community” här. Det blir ännu mer uppenbart just en dag som Midsommarafton, som ju är det svenskaste av det svenskaste på något vis. Väl nere i parken fullkomligt kryllade det av svenskar. Knappt ett grässtrå syntes på gräsmattan för alla picknickfiltar med tillhörande picknickätare. Och man hörde svenska överallt. Plötsligt var man tvungen att börja tänka på att folk faktiskt förstår vad man säger, vilket innebär att man inte kan slänga ur sig vad som helst om vem som helst hur som helst. Detta är en ovana som man ganska snabbt började lägga sig till med här måste jag erkänna. Som att ha ett hemligt språk som man kan ta till i stort sett när det passar. Otroligt användbart och bekvämt i många sammanhang. Men kan som sagt vara förrädiskt i en stad där det ändå faktiskt finns ganska många svenskar som rör sig på gatorna.

Jaja, vi tillbringade en stund i parken med att kolla in folk och lyssna till spelmanslaget som åkt hela vägen från Minneapolis och Minnesota för att spela hambo och polska iförda svenska folkdräkter. Just spelmanslaget tycker jag var rätt imponerande faktiskt! Men när kvällsolen började försvinna ner bakom husen i New Jersey kände vi att det var dags att dra vidare. Till en träff med några vänner på en resturang på Upper East Side. Amerikaner. Ingen snaps där utan istället lite färglada drinkar. Och därmed var årets officiella Midsommaraftonsfirande definitivt över. Inget regn, inga små grodor, inga direkta överraskningar. Och min åsikt om att midsommarfirande utomlands är och förblir ett surrogat kvarstår. Lite nostalgi, lite lagom trevligt sådär - men ett surrogat. Tror att den allra största behållningen från Battery park var våra godisinköp som vi gjorde i ett av stånden utanför parken. Men det var å andra sidan en riktig höjdare! Svenskt godis. Punchpraliner, peps samt salta fiskar. Ett surrogatfirande kan inte få en bättre avslutning!

Små grodorna…

Så är det Midsommar igen. Imorgon. Eller tja, hemma i Sverige så har man ju redan passerat midnatt och därmed datumgränsen vilket innebär att det faktiskt är Midsommarafton där hemma redan nu. Men här dröjer det några timmar än.

Jag tror att mina amerikanska vänner tycker att det är en ganska lustig tradition. Förra året firade jag midsommar i Battery Park längst ner på Manhattans sydspets tillsammans med ett par amerikanska vänner. Det är Svenska Konsulatet som anordnar firandet och har gjort detta i flera år. När man först förklarar varför man firar midsommar så måste man hålla med om att det låter ganska konstigt. Att man firar ljuset och sommaren fattar de ju. Och att man förr firade för att få en god skörd och feta kossor. Det fattar de också. Men själva firandet, alltså på vilket sätt vi firar, är det lite svårt att förklara. Jo vi plockar blommor och löv för att klä en stor fallossymbol som vi kallar ”the may pole”. Sedan reser vi denna stång och dansar som små grodor kring den glatt kvackande och hoppande. Och så äter man rå marinerad sill och dricker en sjujädrans massa sprit. Och sjunger visor. För att fira. Fast det är ju i och för sig rena barnleken att försöka förklara midsommarfirandet jämfört med Luciafirandet. Men det är en annan historia.

Fast säga vad man vill om svenskar som smäller upp midsommarstänger på de mest tänkbara och otänkbara platser utomlands. Hur trevligt det än är. Hur många blomsterkransar folk än lyckats binda och pressa ner över sina skallar. Hur mycket dragspel och knätofs man lyckats plocka fram så inte är det som hemma inte. Näe, hur mycket folk än har ansträngt sig, så blir det faktiskt aldrig den där äkta Midsommaraftonen. Den där magiska. Den där otroligt svenska. När natten aldrig riktigt mörknar, eller om den gör det så hinner man knappt ta fram myggljusen innan himlen återigen ljusnar och blir sådär otroligt härligt svenskt sommarnattigt blek.

Midsommar utomlands är och förblir ett surrogat. Hur mycket man än försöker att få det att bli så bra och äkta som möjligt. Sorgligt men tyvärr sant. Men med detta vill jag verkligen inte säga att jag tycker att man bör strunta i att fira Midsommar utomlands. Nej, jag tycker det är jättebra! Mysigt. Nostalgiskt. Roligt till och med. Självklart ska man träffa folk, äta och dricka gott. Gärna sitta ute och mer än gärna ha någon form av midsommarstång att titta på och kanske till och med dansa runt! Vifta lite med svenska flaggor. Räkna hur många procent blonda kalufser som samlats på en och samma plats. Jag gillar det! Även om det inte är ”på riktigt” så kan det ju vara jättetrevligt och roligt.

Jaja, det blir nog en sväng ner till Battery Park ändå imorgonkväll. För att ändå få höra dragspelsmusiken och kolla in midsommarstången med solrosor i kransarna. Men jag tror inte vi kommer dansa i år. Men sill blir det såklart! Och snaps! Hittade förresten OP Andersson i vår vin- och spritbutik som ligger bara ett kvarter bort från oss. Den är dessutom billigare här än i Sverige!

Jag tror det kommer bli bra. Ännu ett midsommarfirande i New York. Mitt andra. Förra året var det skoj tycker jag! Om än ett surrogat. Men det var ändå väldigt väldigt väldigt nära en äkta midsommarkänsla just i slutet av firandet. Då när man efter att ha köat i en halv evighet för att få sig sin öl och sedan äntligen satte sig ner med sin papperstallrik i knät och precis ska börja äta. Då känner man de första dropparna knacka en försiktigt i huvudet. Regn!?! Såklart! En midsommarafton utan den traditionella midsommarskuren är ju som en sill utan nubbe. Alltså ingen midsommar! Så det gjorde ni riktigt bra Svenska Konsulatet! Över förväntan faktiskt. För med en midsommarstång i ögonvrån, dragspelsmusik i öronen och blygrå moln som stormar in från Frihetsgudinnan och med folk som tar sina picknickfiltar och snabbt söker skydd under närmsta träd så känns det ändå nästan nästan som Midsommar. På riktigt.
Vi får väl se hur det blir imorgon…

Språkförbistring

Tänk vad det är lustigt med språk. Man tycker man förstår och behärskar ett språk ganska bra. Tills man plötsligt måste använda detta språk varje dag och det bland personer är "födda" med språket. Då inser man verkligen hur lite man faktiskt förstår. Som att lägga ett pussel och plötsligt se hur många pusselbitar som fattas. Det gapar tomma vita hål mot en och man hittar inget bra att fylla dem med. Om man som jag har haft en personlighet som till stor del bestått i att prata mycket, ofta, länge och intensivt med min omgivning, så kan ett språkombyte faktiskt göra att man inte riktigt känner igen "sig själv". Att inte hitta ord. Att förklara saker med förenklade ord eller uttryck bara för att man inte kan hitta det där rätta, det exakta. Det var i början rätt jobbigt. Jag kände mig till viss del hämmad i mina sociala kontakter.

Men min engelska har helt klart fått sig en rejäl ansiktslyftning sedan vi flyttde hit. Mitt ordförråd har utökats och plötsligt kan man en massa nya ord. I början lärde jag mig flera om dagen. Nu har det drastiskt minskat till kanske något eller några nya i veckan. Max. En del är verkligen användbara och bra. Sådana ord som man behöver för att kunna hålla en hyfsat normal konversation. Som t ex namn på olika kryddor, maträtter eller annat som man gillar att prata om. Medan andra är lite mer "kuriosa" och som man inte slänger in i så många meningar. Iallafall inte i min vardag. Det konstiga är att jag idag inte riktigt kan minnas vilka ord jag lärt mig under mitt ca 1,5 år här och vilka ord jag redan kände till innan jag lämnade Sverige. De har liksom smygit sig på mig. Ett och ett har de långsamt men säkert börjat stapla sig i minnet. Fyllt igen de tomma hålen. Jättebra! Engelskan började så småningom flyta på bättre och bättre och jag började komma upp i min mer normala "konversationshastighet". Jag började känna mig mer och mer som "mig själv" igen.

Men för ett tag sedan började något underligt hända. Jag märkte att jag när jag pratade med vänner och arbetskamrater plötsligt, mitt i en konversation, kunde se konstiga uttryck i deras ansikten. Rynkade pannor. Frågande miner. Som om de inte riktigt hört. Eller som om de inte förstod. I början förstod jag inte själv riktigt varför det blev så och jag pratade glatt vidare. Men så en dag insåg jag verkligen varför de såg så frågande ut. Jag hade mitt i en mening bytt från engelska till svenska. Bara sådär. Inte många ord. Men ett par. Kanske en kortare mening. Tillräckligt för att de skulle undra vad fasen jag höll på med. Shit! Jag hade inte ens märkt att jag bytte språk! När jag påpekade detta för dem sa de bara "jo vi har märkt det ett par gånger tidigare, men det gör inget för i slutändan fattar man ju ändå vad du vill ha sagt." Men himmel! Hur kan det bli så???? Min enda förklaring är att jag numer känner mig såpass hemma med min engelska att hjärnan är mer avslappnad när jag pratar och därför ibland inte riktigt "gör skillnad" på de två språken. Den registrerar liksom inte när min svenska hoppar in mitt i min engelska. Nu försöker jag att aktivt tänka på detta vilket bidragit till att mina svenska "ordinhopp" varit färre den senaste tiden. Men visst är det ett konstigt fenomen?!

Jaja, huvudsaken är ju ändå att folk förstår vad man vill ha sagt. Och det tror jag de flesta brukar göra ändå. Eller rättare sagt, om de inte förstår det så beror det nog mer på hur jag uttrycker mig (luddigt??) än på själva språket i sig. Detta eftersom min man också kan ha svårt att hänga med i svängarna ibland när jag pratar med honom. Och då är det ju ändå på svenska.

Om man däremot känner att man verkligen inte behärskar ett språk alls så kan man ju göra som en helt underbar japansk "delivery-kille" som kom med hämtmat från vår favorit sushirestaurang. Han kunde uppenbarligen ingen engelska men hade ändå, visade det sig, pluggat på en hel del "bra-att-ha-uttryck". Där stod han med vår suhsi i en brun papperspåse och bugade, log och sa "Long time no see". Glatt följt av "Happy New Year!" när han räckte fram påsen. Jag tackade såklart och tog emot påsen när jag vände mig om hörde jag ett hurtigt "Happy Birthday!". Allt uttalat med en stark japansk brytning. Eftersom jag betalade med kort men ville ge dricksen kontant så fyllde jag inte i någon summa på kvittot utan signerade bara. Vår lille japan tittade då mycket sorgset på mig, pekade på den tomma raden och upprepade "Noooooothing?????" flera gånger med darr på rösten. Men lille vän! Självklart ska du få dricks. Jag förklarade att jag ville ge honom dricks kontant och när han fick sedlarna i handen sken han upp som en sol och sa återigen med en mycket lycklig stämma "Thank you thank you! Happy New Year!". Sedan gick han baklänges ut genom dörren och bugade konstant hela tiden medan han upprepade "Thank you! Happy New Year!" tills dörren stängdes. Inte förrän då kunde jag släppa ut skrattet. Så störtskönt!!! Det var liksom bara "I love you" som saknades!

Nationaldag i antågande

Ok.
Så imorgon är det Sveriges Nationaldag. Jag har ju aldrig direkt firat den. Nationaldagen alltså. För mig är nog nästan Midsommarafton mer en Nationaldag. Men det känns ganska svenskt att vi inte förrän nu på de senaste åren ens riktigt reflekterat över att vi inte firat Vår Dag. Vi är ju inte direkt det mest patriotiska folket i världen. På gott och ont. Istället ”ber vi ofta om ursäkt” över vår nationalitet. Att vara ”osvensk” är ett mått på att något är ”bra”, vilket faktiskt kan kännas lite underligt. En nation fylld av invånare som när de ska ge en komplimang använder uttryck som ”Jamen hon är verkligen supertrevlig, inte alls svensk!” eller ”Den restaurangen är en av mina favoriter för den känns verkligen inte alls svensk.”.

Det känns även som om vi är det folk som till största del är villiga att anpassa oss och ta efter andra kulturer. Ta t ex mat. De flesta i min generation idag tror jag har t ex italienska köket som storfavorit. Tätt följd av kanske sushi, thai och andra mer exotiska rätter. Någon frågade mig här om vad man har för traditionell mat i Sverige. Och första tanken är såklart att vi inte har särskilt exotisk mat. Husmanskost är ju för många förknippad med ganska tråkig mat. Men faktum är att våra olika typer av sill, gravad och rökt lax, dill med sötsur sås, kroppkakor alt pitepalt ju ändå ÄR exotiska rätter för många i länder med en helt annan matkultur än vår. Men man tänker liksom inte riktigt så som svensk.

Jag har i-och-för-sig alltid varit stolt över att jag är svensk och över mitt land. Men visst, även jag har ju många gånger varit mer än nödvändigt ödmjuk när man träffat på folk från andra kulturer. Man har liksom lett lite sådär generat och nickat och hummat över att ”Javisst svenskar kan ofta uppfattas som lite inbundna (utom när de är onyktra) och är kanske lite väl fyrkantiga.” Men nu sedan jag flyttat från Sverige har jag verkligen insett hur svensk jag faktiskt är. Och inte nog med det. Jag har plötsligt blivit så otroligt patriotisk! Det är inte klokt!! Man känner något lite extra i magen bara av att se en Volvo eller Saab köra förbi på gatan. Eller se Absolut Vodka reklamen. Man berättar gärna och glatt om hur vi hoppar runt och imiterar grodor och grisar runt en stång klädd med blad och blommor en gång om året. En stång som dessutom är en fallossymbol. Och man berättar glatt att man gör om samma djurimitationer runt julgranen på julafton. Höjdpunkten för min Sverige-fanatism kom självklart vid senaste OS när vi spelade hockeyfinal mot Finland. Och vann!!!!!!! Hemma i Sverige hade jag varit himlastormande glad. Åt att vi spöade just Finland och åt guldet. I den ordningen. Här blev det en extra krydda just för att Sverige känns så långt bort. Man känner liksom lite extra mycket. Lite extra starkt. Mmmmmm Sverige. Mitt land.

På många vis tycker jag det är så sorgligt att svenskar inte är gladare och stoltare över Sverige och våra traditioner. Jag har funderat på varför men inte riktigt kommit fram till något svar. Vissa har teorier om att det beror på att vi inte varit i krig på så otroligt länge. Krig brukar ju ha en enorm förmåga att ”samla” en nation. Det stämmer säkert. Men jag undrar om det inte också har att göra med att vi i Sverige ibland inte inser vilket bra land Sverige ändå är. För vissa säkert på grund av okunnighet? För andra kanske lite av ren lathet? Det är enklare att klaga på saker man inte gillar än att se de saker som faktiskt är bra. Gräset är alltid grönare på andra sidan…

Nej jag tycker vi borde skärpa till oss lite svenskar! Istället för att gömma undan vår nationalitet borde vi vara stolta över det som vi tycker är bra med svenskheten. Istället för att klaga på det vi tycker är dåligt borde vi ta tag i det och försöka ändra det. För tyvärr är väl en del av det negativa hos oss svenskar att vi har en viss benägenhet att klaga väldigt mycket. Över vädret. Över politkerna. Över jobbet. Över tidsbristen. Över att vi inte får så mycket som vi tycker att vi förtjänar. Det tycker jag är tråkigt. Vi kanske inte är så himla bra på att njuta av nuet. Eller att försöka förändra det vi inte gillar. Tyvärr.

Jag klagar också. På ganska mycket. Titt som tätt. Men jag måste säga att det är nyttigt att se sitt land "utifrån" ibland. Att liksom ta ett steg tillbaks. När den första rosaskimrande hemlängtande patriotismen lagt sig så kan man ändå se det hela något mer objektivt. Tycker jag. De här sakerna älskar jag med Sverige. De här är jag mindre stolt över. De här gör mig arg. De här gör mig lycklig. Och jag hoppas självklart att jag så småningom, när jag återvänder till Sverige, ska kunna ta med mig mina erfarenheter härifrån och importera de saker jag tycker är bra. Åtminstone i mitt eget liv.

Om jag ska fira Nationaldagen imorgon? Njae, knappast. Däremot hoppas jag kunna dricka nubbe och äta sill på Midsommarafton! Och glad att jag är svensk - det är jag!!!

Lite grus i systemet?

Angående resor och flygning så undrar jag förresten lite över det där med att man inte får använda elektronisk utrustning vid start och landning. Typ mp3-spelare, laptops, mobiler etc. Detta eftersom det tydligen kan störa den elektroniska utrustningen på planet, vilket självklart vore ganska trist vid just start och landning. Man vill ju inte gärna att piloten plötsligt tror att man flyger 1000 meter högre än vad man gör. Eller att radarn slutar fungera så man inte har någon aning om var de omkringflygande planen befinner sig utan rätt som det är kan hamna i rumpan på en annan flight. Allt detta är ju helt naturligt att man vill undvika. Tycker jag. Men är det någon som egentligen vet hur de här störningarna fungerar?????

Jag är lite nyfiken. För på flera flygningar jag gjort den senaste tiden så har faktiskt medpassageraren i stolen bredvid mig tagit fram sin mp3-spelare just efter att han knäppt på sig säkerhetsbältet. Eller så har mobilen åkt fram och börjat användas antingen vid start eller just innan landning. Allt detta har alltid skett minuterna efter att man meddelat i högtalarsystemet att ”alla nu ombeds stänga av all sin elektroniska utrustning eftersom planet ska starta/landa”. Jag undrar alltid över om de som ändå just då bestämmer sig för att plocka fram sina mobiler är lite döva? Kanske hör de inte vad som sägs? För inte kan det väl vara så illa att de faktiskt hör, men ändå skiter i det? Kan folk vara så dumma? Eller modiga? Eller bara provokativa? Fast kanske är det så att det inte alls är särskilt farliga störningar ändå? Jag har ju ingen aning. Kanske blir det bara lite extra brus i pilotens radio? Ungefär som när man åker bil och lyssnar på radion och plötsligt kommer in i någon liten radioskugga. Det sprakar en liten stund. Lite grus i systemet. Alla ord som sägs i radion och som har ett ”s” i sig låter knäppa, och sedan tar sprak och knaster överhanden innan rösterna återvänder igen vartefter man kör vidare och återigen har full mottagning. Kanske är det bara så det fungerar i cock-pit också? Med störningarna.

Nästa fråga är isåfall; märker de av ifall det är en eller flera mobiler som är igång? Ja, märker de ens av en enda mobil? Kanske de till och med kan avläsa på sina instrument att ”Jaha, nu sitter någon på säte 17A och pillar med sin elektronik igen, att de aldrig lär sig!” Eller kanske märker de inte av det? Kanske handlar det om att alla passagerarna på planet måste ha sina mobiler, ipods och datorer igång för att piloterna ska märka något? Så det gör inget om enbart passagerare på säte 18B lyssnar på Springsteen i sina lurar, eller om passagerare på säte 10E pratar med frugan i mobilen.
Se där, flygplanselektronik - ett modernt mysterium. Om någon har ett svar vore jag mycket tacksam! För jag undrar verkligen. Mest undrar jag om jag ska behöva vara orolig när jag flyger och grannen snackar i mobilen. Jag tänker alltid att ”Borde jag säga till?” men sedan tänker jag att ”Äsch, det fungerade ju förra flygningen så då gör det säkert det denna gången med. Lite grus i systemet har väl ingen dött av?!” Ja, i vissa lägen så är jag bara alltför svensk! Man vill inte lägga sig i. Man vill inte vara i vägen. Man vill inte uppfattas som störande eller kanske t o m stötande. Nej, framförallt vill man inte det sistnämnda herregud! Då störtar jag hellre!!!!!

Förövigt undrar jag ifall det är någon annan än jag som lagt märke till att de som pratar i sina mobiler på flyget är samma typ av personer som ihärdigt använder dem även i biosalongen? Jag tycker helt klart att jag kunnat se en viss tendens som lett till en ”profil”. Störst risk att bli störd av sin grannes mobiltelefonanvändande på planet eller på bion är helt klart ifall grannen är: Man i 18-25-års åldern (bio) och 20-30-års åldern (flyg). Ofta av latinskt ursprung. Största skillnaden är att ”flygmobilanvändarna”, av någon anledning som jag inte riktigt luskat ut än, ofta ser rätt bra ut. De är snygga med andra ord. Snygga män. Kläderna kan variera lite, men oftast verkar de hyfsat medvetna om sitt yttre, sin stil. Detta gäller inte alls på bio. OCH det ska även tilläggas att de här observationerna inte gäller fullt ut i Sverige. Där pratar ju i stort sett alla kids i sina mobiler på bio, oavsett ålder, kön, kulturellt ursprung…. Och vad gäller svenska flygningar så var det ganska länge sedan jag gjorde någon sådan, men har inget minne av att jag någonsin suttit bredvid en svensk som pratat i mobilen vid start/landning. I övrigt pladdrar ju annars svenskar i tid och otid i sina mobiler. Om både ditt och datt. Utan någon som helst tanke om vad som är okej att prata om offentligt och vad man kanske skulle ta på något mer privat ställe än just tunnelbanan, bussen, cafeterian eller spårvagnen. Men än har det inte riktigt spritt sig till flyget vad jag har märkt i alla fall. Kanske för att vi svenskar är så bra på att följa regler och förordningar? Särskilt sådana som gäller säkerhet. Jag menar, skulle det införas hjälmtvång på flyget så är jag säker på att svenskarna snart skulle tycka det kändes helt naturligt att sitta på planen iförda speciella flyghjälmar. Självklart ergonomiskt utformade för att minska påverkan på våra stackars nackar!

Jaja, vi kom ju i alla fall både upp och ned igen med livet i behåll trots min elektronikaktiva granne. Han var dessutom rätt trevlig. ”Latino”, knappt 30. Och självklart såg han ganska bra ut.

Hemkomst

Puh, så är man tillbaks hemma igen.
Har haft en helt FANTASTISK semester/bröllopsresa! Men det känns ändå skönt att komma hem. Älskar att resa men älskar även att vara hemma.
Tror att de bästa resorna är de när man längtar efter att få komma iväg och verkligen ser fram emot det hela, sedan har man en underbar tid på sin resa, men när dagen närmar sig för hemfärd så känner man att man faktiskt gärna åker hem. Inte så att man längtar ifrån det man har och där man är, men att man faktiskt ändå ser fram emot att komma hem. Då tror jag att ens semester varit som mest lyckad.

Och detta är exakt så som denna resa varit. Jag och mannen har haft det underbart på alla sätt och vis. Första ön vi besökte var till och med för bra för att vara sann. Så kändes det i alla fall. Bodde på ett Bed & Breakfast som var helt perfekt för oss. Låg vackert i ”skogen” i Lawai, och med skog menar jag i det här fallet inte gran, tall eller björk. Utan tänk er något mer åt regnskogshållet. Detta gjorde att nätterna var svala och sköna. Man hörde exotiska fåglar på morgonen och vi hade inte bara ett rum, utan mer en liten lägenhet med eget kök samt terrass.
Dagarna fyllde vi sedan med allt från att bara köra runt och ”upptäcka” ön i vår jeep, till att vandra längs sagolikt vackra stränder, snorkla i klart turkosfärgat vatten, flyga helikopter utan dörrar (!), besöka Waimea Canyon som var helt fantastisk, samt göra den absolut vackraste vandring vi någonsin upplevt vid Napali Coast!
Detta är helt klart en ö att återvända till! Någongång i framtiden. I alla fall hoppas vi kunna göra det. För det känns som om den fortfarande har mycket kvar att ge.

Nästan på andra sidan jorden

Så är man då framme på denna Paradisö! Känns nästan konstigt att tänka sig att man verkligen är på andra sidan jorden. Då med metropolen Sverige som utgångspunkt förstås. 12 timmars tidsskillnad. Mitt på dagen här är mitt i natten i Sverige. Vi är nu lika långt efter New York, som New York är efter Sverige. Klurigt!

Flygresan hit gick kanon även om det verkligen var den längsta resa jag någonsin gjort, med 3 byten av plan, där den längsta flygningen varade ca 8 timmar (som att flyga hem till Sverige) och den kortaste var ca 20 minuter (Honolulu-Lihue). Som alltid är det rätt intressant att studera sina medresenärer. Från New York till Houston kändes det som om det var en blandning mellan privatpersoner och folk som reste i businessärenden. På flygningen från fastlandet till Honolulu var det desto fler privatpersoner. De flesta turister, och ett fåtal som såg ut som Hawaiianer. Om de var turister eller om de skulle "tillbaka hem" vet man såklart inte. Framför oss satt iallafall en kille i kanske 25-årsåldern och han var helt klart "surfare". Det absolut lustigaste på hela resan var ändå ett amerikanskt par som satt snett bakom oss i mittenraden. Båda var rejält överviktiga utan att för den skull vara i "Texas-grotesk-ligan", och de satt med lurar och kollade en av de filmer som visades. Man insåg väldigt snart att den film de, eller iallafall mannen, tittade på var en komedi med Eddie Murphy. För plötsligt började mannen skratta högt. Och han ville aldrig sluta. Efter en stund hämtade han iallafall andan och började då istället mycket högljutt förklara handlingen för sin fru i stolen bredvid. Eftersom båda hade på sig sina hörlurar var han självklart tvungen att prata med en mycket hög volym för att överrösta både ljudet av filmen (i sina lurar) samt motorljudet i planet. Ojoj, snacka om att det var flera runtomkring som vände sig om. Vissa kastade irriterade blickar på mannen. som förövrigt endast hade ögon för den lilla skärmen på stolsryggen framför sig, och som därför inte märkte den uppmärksamhet han fick. Han pratade och skrattade därför glatt vidare. Andra var nog mest roade av hela situationen och hade redan börjat med "The Aloha-spirit", och började själva skratta. Åt mannen. Tills slut satt vi flera stycken och skrattade tilsammans i något sorts samförstånd. Men upphovet till denna munterhet tror jag aldrig själv förstod, eller ens märkte, vad som hände utanför sina egna hörlurar.

En annan lustig upptäckt gjordes av min man på flygplatsen i Houston. Närmare bestämt på herrtoaletten. Det visade sig att det på herrtoaletten satt en låda uppsatt för kanyler. Alltså en liknande låda som vi har på labbet där man lägger använda nålar. Vi funderade en del över vilken för sorts nålar man skulle lämna på herrtoaletten på flygplatsen i Houston. Det borde ju knappast vara så att man har sådana drogproblem att man sätter upp insamlingslådor så att folk inte ska trampa på gamla använda kanyler inne på allmänna toaletten? Jag hade en fundering åt det mer medicinska hållet. Är inte Texas en av de delstater i USA där man har störst problem med övervikt och diabetes? Kanske är det nu så många som har diabetes att man satt upp insamlingslådor för använda kanlyler på allmänna toaletter som någon sorts standardservice? Allmänna toaletter tillhandahåller självklart toapapper, tvål samt kanylbox. Varken mer eller mindre. Allt för att inte diskriminera diabetessjuka. De ska ju också ha rätt att resa smidigt. Man får ju inte ta med sig något vasst i handbaggaget på flyget så då är det ju väldigt smart att man kan ta sig sin insulinshot på toaletten och sedan göra sig av med nålen utan problem. Bra service helt enkelt! Man måste ju vara medveten om och känna ansvar för passagerarnas hälsotillstånd. Att man sedan tillhandahåller ett litet "tåg" som kan köra resenärerna inomhus till de olika terminalerna så man slipper röra på sig i onödan, eller att de flesta matställena på flygplatsen var typiska "hög-kolesterol-socker-ställen" som inte alls lämpar sig för diabetiker kanske spelar mindre roll?

På tal om hälsotillstånd så lyckades jag bra med min nässpray och kunde lyfta och landa tre gången utan några större problem. Trumhinnorna är fortfarande hela. Min förkylning har till och med gett med sig nu efter ett par dagar på denna fantastiska ö. Det känns verkligen bra eftersom man nu helhjärtat kan ägna sig åt att vara sådär riktigt "turistig"! Haha! Vi har redan lyckats se ett par olika typer av turister på denna ö, men det är en annan historia....