Kärlek

Idag fick jag äntligen äntligen äntligen hålla min lilla Drakunge. Känna hans värme i mina armar. Hans fjäderlätta tyngd i min famn. Min son. Med de mjukaste fjuniga kinder. Att kunna se hur snabbt skiftningarna drar över hans ansikte. Som en sommarbris över vattenytan på en sommarsjö. Och när han sekundsnabbt plötsligt öppnar sina mörka ögon, ser rakt in i mina och sedan ler. Rakt mot mig. Rakt IN i MIG. Då känner jag hur tårarna vill leta sig ner längs mina kinder. Kärlekstårar. Varma. Salta. Och jag, jag kan inte sluta att le.

Och mitt hjärta. Det slår så fort och så starkt. Du är här nu. Hos mig. Och jag vill aldrig aldrig släppa dig. Någonsin. Drakungen min.

I de där små små små händerna håller du nu mitt hjärta. För alltid.

Hemma

Äntligen hemma. Promenerade hem från sjukhuset i det fantastiskt sköna vädret. Det gick fint. Långsamt men utan problem. Nu sitter jag i soffan och tittar ut genom vardagsrumsfönstret. Rutorna gråstrimmiga av smuts som syns extra tydligt i det tidiga vårljuset. Men det gör inget. Njuter ändå av att vara här igen. Med Lipton sittandes bredvid.

Det känns som om jag varit borta länge. Som om jag gjort en lång resa. Och på sätt och vis har vi ju det. Om än inte i traditionell bemärkelse. Men visst är det en resa vi gjort. Eller kanske snarare påbörjat.

Sista natten

Så är det sista natten här för mig. Imorgon ska jag få komma hem. Det känns skönt. Samtidigt jobbigt. Liksom förra gången jag lämnade den här avdelningen. Då med Lill-Skruttan kvar.  Denna gången hade vi ju hoppats få slippa just detta. Vi hade hoppats få med oss Lillebror hem. Att gå tillsammans längs med York Avenue. Hem. Men, återigen lämnar vi en liten fågelunge kvar här. Eller i detta fallet. En liten Drakunge med spretiga ben.

Det kommer dessutom bli lite mer planering och logistik den här gången än då Lill-Skruttan föddes. Att ha två barn varav ett på sjukhus är helt klart knepigare än då vi hade endast ett. Vi får helt enkelt pussla lite mer. Promenaderna kommer även för min del bli lite jobbiga i början. Jag mår bra, men känner fortfarande av att jag nyss låg på operationsbordet. Och det lär väl ta några dagar till innan avståndet till sjukhuset återigen kommer kännas kort.

Men, vi får helt enkelt ta det lite som det kommer. Tids nog får vi säkert in någon form av vardagsrutin. Det jag hoppas allra mest på just nu är att vår lilla Drakunge snart ska kunna andas själv. Få slippa c-pappen. Fast varje litet framsteg är såklart välkommet. Och idag var en bra dag i vårt NICU-rum. Den ena lilla tvillingflickan blev flyttad från kuvös till vanlig spjälsäng! Tvillingpojken i det andra tvillingparet har just börjat få mjölk via sond. Och det verkar som om han klarar det fint. För vår egen lilla Drakunge har det också gått framåt idag. 5 gram upp i vikt. Och ökad mängd mjölk från 10 cl till 20. Dessutom bajsas det friskt vilket är otroligt bra. Så det går framåt.

Morgontimmar

Morgontimmarna här. Så annorlunda. Ändå precis som överallt. Tystnaden. Den där liksom väntande. Bidande. Innan dagen tar sats. Innan karusellerna börjar snurra igen.

Denna morgon. Efter att ha sovit av och till under natten med vakna stunder tillsammans med pumpen kunde jag till slut inte somna om. Klockan var då runt halv fem. Försiktigt smög jag ner till NICU med min ännu varma nyutpumpade mjölk. Nattsköterskan Lauren stod vid kuvösen. Där inne låg han. Sollampan fortfarande tänd. Han såg så avslappnad ut i det blå skenet. Som en liten fågelunge i sitt bo.

Sollampan släcktes och ögonbindeln och hakskyddet togs av en stund. Så att jag kunde få se hans ansikte. Eller iallafall lite mer av ansiktet. Det som inte täcks av mössan och c-pappsmasken. Och jag kunde hålla hans lilla hand. Smeka hans små spretiga ben. Prata med honom genom kuvösens plastväggar. Han drömde. Sprattlade. Öppnade nästan nästan ögonen ibland. Min Lilla.

Efter en stund tillsammans gick jag tillbaka. Sollampan skulle på igen. Och då även ögonskyddet. Plus hakskyddet. Det senare eftersom han annars vill andas med munnen och då sjunker syreintaget eftersom c-pappens slangar går genom näsan. Med all "utrustning" på ser man honom knappt. Endast hans näsborrar tittar fram bakom c-pappens slangar. Uppspärrade. Likt en liten draknos.  "Hejdå min lilla Drakunge" viskar jag i mitt hjärta. "Jag kommer snart tillbaka."

Solarium

Tack igen för alla fina, uppmuntrande kommentarer! Jag blir verkligen glad och rörd. Idag gick både M och jag ner till vår Lilla Kämpe på morgonen. Lyssnade på ronden. Det känns otroligt bra att vi föräldrar får vara med där. En genomgång och sammanfattning om vad som hänt sedan gårdagen samt under kvällen och natten. Och så går man veta vad planen är för dagen. Vår Lilla Semla hade lite för höga bilirubinvärden så idag stod solning på schemat. Hela dagen har han mer eller mindre legat i sin kuvös med sollampan tänd. Som en liten beach boy.

Jag har bytt blöjor, hållt handen, smekt hans lilla fjuniga bröstkorg. Men tyvärr kan jag fortfarande inte hålla honom. Han är ju uppkopplad med sin c-papp så det går inte att ta ut honom ur kuvösen. Och just detta är svårt tycker jag. Det värker liksom i hela kroppen av längtan att få hålla om. Hålla intill. Tätt tätt mot sin egen hud. Känna tyngden i sina armar. Men än får vi vänta.

Hans vikt har sjunkit under 2 kg, men de verkade inte oroliga. Det var en helt normal viktnedgång hos en nyföding. Men själv tänkte jag tyst inom mig att det var tur han har lite vikt att ta av ändå. Skönt han vägde såpass mycket trots allt. Så det finns lite att ta av. Mariginaler...

Jag har dessutom under dagen fått två besök här på sjukhuset. Två vänner. Det kändes fint att de tog sig tid att komma förbi. Och på kvällen kom Lill-Skruttan och M. Det blev ett fint och mysigt besök det också. Med fika, pyssel och en glad tjej som berättade om sin skoldag. Jag saknar min lilla familj.

Imorgon är det fredag och det känns underligt att det endast gått ett par dagar sedan vår Lilla Kämpe kom ut. Det känns så mycket längre. Tiden flyter så annorlunda här. Likt en flod. Och det känns återigen som om vi passerat ett vägskäl. Ett före. Och ett efter.

Mitt i natten

Mitt i natten. Bara jag och pumpen vakna här i rummet. Korridoren utanför sveper tyst förbi min dörr. Ljudlöst.

Kom. Mjölk. kom.
Om så bara ett par droppar. De är ändå värda sin vikt i guld.

Nu
Den ljudlösa korridoren får liv. Det piper. Någonstans där ute hörs fotsteg. Hastiga men utan hets. En dörr öppnas och går igen. Pipet tystnar. Lugnet sänker sig igen.

Pumpen andas. In. Ut. Snart får både du och mina ömma bröst vila. Ett par timmar till.

Efteråt ny tystnad. Känner mitt hjärta slå. Lugnt. Taktfast. 

I mina fingertoppar lever minnet kvar. Av det hastiga pickandet. Mot den tunna huden. Ditt Hjärta. En helt annan rytm. Ändå. På något vis för alltid en del av mitt hjärta. 

Liten uppdatering

Först av allt: TACK TACK TACK!!!!! Till alla Er som hört av sig. Här på bloggen eller via email, sms eller t o m ringt. Det värmer så fantastiskt! Idag har varit lite som en resa bakåt i tiden. Har tillbringat stora delar av dagen nere på NICU. Och allt där nere förflyttar mig till juni 2008. Bipandet och pipandet av alla monitorer, i otakt och med olika trudelutter. Lukterna. Purell. Och någon annan speciell doft jag inte känt någon annanstans. Någon form av rengöringsmedel kanske? Sättet man kommunicerar på. Lite lågmält men ändå tydligt. Atmosfären. Känslan av att alla har en uppgift. Hela tiden. Ändå ett lugn. Proffessionalitet. Kunskap. Erfarenhet. Hos alla som arbetar där. Läkare, sköterskor, residents, specialister, teknikpersonalen. Ja även föräldrarna. I den sistnämnda kategorin fick jag en pratstund. Två föräldrapar med barn i samma rum som Semlan. Båda föräldraparen hade fått tvillingar. Ett par hade båda barnen där, det andra hade fått hem den ena tvillingen medan den andra låg kvar. Med allvarliga hjärtfel. Redan opererad tre gånger och med ännu en hjärtoperationen i sikte. Deras barn har redan varit mer än 12 veckor här och ännu väntar många fler. Iallafall om allt går som vi alla hoppas. När man pratar med föräldrar i den situationen känner jag sådan tacksamhet men också skuld. Jag vet att man inte borde känna skuld, och kanske är skuld inte riktigt rätta ordet, men på något vis finns en känsla av att man själv har "kommit undan". Svårt att riktigt beskriva.

I vilket fall fick jag fin kontakt med båda dessa föräldrapar och jag känner redan av en viss sammanhållning och support hos de föräldrar som går igenom detta svåra. Man stöttar varandra. Man lyssnar. Man pratar. Man byter erfarenheter. Man bryr sig om. Mamman till den hjärtsjuka tvillingen erbjöd sig att skjutsa upp mig till mitt rum efter mitt besök. Jag hade då väntat ett bra tag på min "eskort"*.

På eftermiddagen kom M också. Vi gick då gemensamt till NICU. Jag har idag återigen bytt pytteblöjor inne kuvösen. Pytteblöjor som trots sin litenhet nästan glider av de små sköra spinkebenen. Minnen från 2008. Minnen inte enbart i huvudet utan i händerna. I kroppen. I känslan som sitter i fingrarna. Fingertopparna. Värmen av kuvösen. De små små lena fötterna. De spretande tunna tårna. De blå små hälarna fulla av sticksår. Det gör så ont i mig att se dem. Ändå vet jag ju att det måste vara så. Men allt detta gör att det kommer tillbaka. Minnen. Från då. Såpass starkt att det ibland är svårt att inte säga "she" istället för "he". För jo, vår Lilla Semla är en liten Lillebror. Jag insåg av kommentarerna från gårdagen att många trott det var en liten syster. Men nej, det är en liten bror. Namnlös än så länge, men idag har vi åtminstone bantat ner listan med våra "namnförslag". Och nu försöker vi känna efter vem han är. Vår lilla Kämpe.

*) efter kejsarsnittet igår tog jag mig fram med hjälp av rullstol, dvs jag har blivit körd eller eskorterad. Till och från NICU. Igår av M och i morse av en här på sjukhuset. Men i eftermiddags kände jag mig såpass bra att jag gick dit själv. Likaså under kvällens besök. Myrsteg men ändå. Känslan av frihet att kunna röra sig själv. Den är oslagbar. Fast nu under kvällen blev jag plötsligt så trött så trött. Och smärtan blev intensivare så jag hoppas att jag inte förtagit mig. Det blir helt klart nattinatti här strax.