Lucia i New York

Så är det den 13 december igen då. Lucia. Den dag på året då jag saknar mitt hemland allra mest. Den dag på året då jag känner mig sådär fånigt svensk och liksom nästan lite utanför här. Just för att min saknad är så stor. Förundras över att folk bara går upp och går till jobb och skola utan att fatta vilken underbar dag det egentligen är. I Sverige! Jag har redan skrivit om detta flera gånger så jag ska inte tjata om det igen. Bara säga att idag lär jag titta på SVT Play's Luciafirande. Säkert gråta en skvätt. En del av nostalgi, en av saknad och en bara för att jag blir så rörd. Äta en eller kanske två pepparkakor till mitt te eller kaffe. Känna Luciastämningen i hela kroppen. Och också känna glädjen över att jag fick gå på Svenska Kyrkans underbara Luciakonsert i lördags. Och även glädjen över att Lill-Skruttan faktiskt tyckte det var åtminstone liiiite spännande. Även om det mest varade under själva in- och uttåget. Under själva konserten frågade hon efter nästan varje sång om det var slut nu så vi kunde gå hem... Tills jag gav henne ett medtaget block och en penna så hon kunde rita.

Men kanske är det inte så underligt. Jag pratade med M om detta efteråt då vi promenerade hem genom staden. Att om vi bott i Sverige skulle vi aldrig aldrig aldrig någonsin kommit på tanken att ta med oss vår 3-åriga dotter på en Luciakonsert. Särskilt inte en 1-timmes lång konsert. Never! Men här gör man det. Helt självklart och naturligt. Just för att det är den ENDA Lucia hon (och vi) kan få uppleva här. Och självklart vill man att hon ska få uppleva detta. Om än i denna form. Men i Sverige hade man som sagt aldrig gjort det. För det är egentligen dömt att misslyckas från början. Jag tror det är ytterst få 3-åringar som orkar sitta stilla och tysta och NJUTA av en konsert. Oavsett om det är kvinnor med levande ljus i håret eller ej som sjunger.

Nej, i Sverige hade hon säkert struttar runt på dagis i egen särk och eventuellt sjungit någon Luciasång eller två i ett lussetåg som anordnats där. Sedan hoppat upp i vårt knä och ätit pepparkakor. Eller sprungit omkring med en elektrisk ljuskrona på sniskan. Och det hade varit det som passat hennes ålder bäst. Här kan vi dock inte välja. Här finns denna konserten och det är den enda. Och jag är verkligen oändligt tacksam över att den finns. Att vi får möjlighet att uppleva den. Och jag tycker därmed även att det är alldeles alldeles tillräckligt att Lill-Skruttan satt tyst och still i stort sett hela konserten igenom. Visserligen ritade hon sig igenom säkert halva konserten men vad gör väl det? Andra barn vi såg i kyrkan satt med sina föräldrars mobiler och kollade film eller spelade spel. Och jag är glad över att hon ändå tyckte att det var så spännande att se Luciatåget komma in och gå ut. DÅ hade hon stora stora ögon. Min lilla tjej.

Här nedan är även några korta filmsnuttar från konserten. Ni får ursäkta kvaliteten och att filmsnuttarna är lite hoppiga bitvis, men jag hade Lill-Skruttan i mitt knä vilket gjorde att jag inte alltid kunde hålla telefonen så stilla. Dessutom satt vi så att Lucian skymdes av dirigenten mesta tiden så det är bara då och då hon skymtar fram. Men det är iallafall ett litet smakprov på klassen på Luciafirandet. För er svenskar som inte bor i Sverige och som har svårt eller omöjligt att närvara vid något Luciafirande kanske det kan ge åtminstone lite Luciastämning. Och för er icke-svenskar som eventuellt råkar läsa detta inlägg så kan det eventuellt ge er en liten uppfattning om denna mycket speciella svenska tradition och högtid.

Ska tillägga att stjärngossarna här helt är utbytta mot män iförda skjorta, byxor och slips. Även bland barnen var just "stjärngossestrutarna" (och även stjärnorna de brukar hålla i handen) borttagna. Vår gissning är att man helt uteslutit detta ur tåget för att slippa missförstånd över att män (och även pojkar) i vita fotsida särkar som bär långa vita strutformade huvudbonader här lätt sammanknippas med Klu Klux Klan, vilket såklart vill undvikas till varje pris. Personligen saknar jag stjärngossarna lite. Iallafall bland barnen. Men man kan inte få allt. "You get what you get and you don't get upset!" som ett av favorituttrycken vi nyligen fått lära oss av en av Lill-Skruttans vänner lyder. Så sant så sant.
Och om någon undrar över hur Stjärngossarna ser ut kan ni klicka här, på Annas fina blogg. Där kan ni även läsa om hur en annan utlandssvensk saknar och funderar just över detta med Lucia. Ett jättefint inlägg.

Intåget - Lucia kommer in med sina tärnor


Oh, come all ye faithful


En av mina absoluta favoritjulsånger: "Adams Julsång" eller "O Helga" Natt (O Holy Night*)


Uttåget - Lucia tågar ut med sina tärnor



*) Originaltiteln är fransk: "Le Cantique de Noël" eller ofta "Minuit, Chrétiens" efter inledningsorden i den franska originaltexten "Minuit! Chrétiens, c’est l’heure solennelle". Sången komponerades 1847 av Adolphe Adam, originaltexten skrevs 1843 och översattes senare till svenska av Augustin Kock. (förkortat från Wikipedia)

Vill även tillägga att jag personligen skulle önska att just den tidiga eftermiddagskonserten vore något kortare än en hel timme. Den sägs vara inriktad för barnfamiljer och små barn har som bekant svårt att koncentrera sig så länge. 40-45 minuter max tycker jag den skulle vara. För alla år vi gått på den här eftermiddagskonserten har det varit precis likadant, efter ca 30 minuter börjar man höra, se och ja nästan känna hur det kryper i nästan halva publiken. Den halvan som är under låt säga 7 år eller så. Det är då det börjar viskas, gråtas, skrapas med fötter.... Då är tålamodet slut. Då vill små kroppar få röra sig fritt igen.

Men på det hela taget vill jag verkligen tacka alla i Svenska Kyrkan här i New York som varje år arrangerar detta otroligt vackra och stämningsfulla Luciafirande! 
Tack Tack Tack Tack Tack!!!!!