Det här med språklig identitet och tillkortakommanden

Läste nyligen på härliga och enormt kunniga Skrivarcoachen Ann Ljungbergs blogg ett mycket intressant inlägg av Christian Johansson. Han gjorde ett gästinlägg där som handlade om språket. Det var förövrigt Ann som hade den Skrivarkurs jag var med på här förra våren. En toppenkurs verkligen!

Som sagt, otroligt intressant inlägg tycker jag. Särskilt som han själv bott länge utanför Sverige och beskrev detta med hur man som utlandssvensk faktiskt måste jobba lite på detta att behålla sin svenska. Sitt modersmål. Ja, detta gäller såklart alla nationaliteter och deras respektive språk när man lämnar sitt land och därmed inte hör eller talar sitt språk 100% varje dag. Man pratar kanske knappt sitt språk dagligen utan använder endast det språk som talas i landet där man bor. Eller så pratar man sitt eget språk delvis, men kommunicerar på landets språk till största delen. I vissa fall kanske man pratar flera andra språk men knappt sitt "eget". Allt beroende på ens personliga situation.

Eftersom både M och jag är svenskar så är det självklart att vi pratar svenska hemma. Med varandra. Och med Lill-Skruttan. Dock är det många av våra vänner här som kommer från olika länder. Alltså där ett och samma par har olika modersmål och därmed talar engelska med varandra. Det blir självklart annorlunda för dem. Och de par vi känner som har barn, men där man pratar engelska även i hemmet och familjen, där är det ofta så att barnet eller barnen inte behärskar mammans eller pappans språk så väl. I många fall pratar barnet den ena förälderns språk bättre än den andras. Och ofta ofta har vi märkt att det är mammans språk. Jag vet inte varför men det verkar så att bland de vänner vi har är det oftare mamman som använder sitt modersmål när hon talar till barnet, och därmed lär sig barnet det språket bättre än pappans.

Vi pratar som sagt svenska här hemma. Med varandra och med Lill-Skruttan. Men hon pratar engelska hela dagarna på dagis. Så för henne är engelskan helt klart Språk Nummer 1. Det är hennes vardagsspråk. Språket hon har tillsammans med sina vänner. Lekspråket. När jag hör henne prata för sig själv då hon leker ensam är det i stort sett alltid engelska hon pratar. Och vi får numera ofta ofta ofta säga till henne att vi vill att hon ska prata svenska med oss. Hon gör det oftast då vi påpekar eller rättar henne. Men inte alltid. Och redan har hon börjat säga (ibland) att hon inte vill prata svenska utan engelska. Jag var beredd på det, men tycker det kom väldigt tidigt...? Den senaste tiden har hon dock ofta bett att vi ska läsa de amerikanska böckerna för henne men på svenska! Lite lustigt. Men det gör vi. På samma vis får vi lite sporadiskt försöka översätta hennes svenska böcker då hennes amerikanska vänner är på besök och vill att vi ska läsa för dem. Numera är jag rätt bra på att spontanöversätta "mamma Mu", "Pettson & Findus" samt "Pippi" och "Barbapapa" till engelska.

När det kommer till mig själv och hur jag pratar och skriver, så inser jag (även om det inte är något jag tänker på dagligen) att min svenska försämrats en hel del under våra år här. Inte så att jag bryter eller på något vis låter utländsk när jag talar. Men visst urholkas språket ändå. Det gör det. Ofta är det engelska ord och uttryck som hoppar in i huvudet före den svenska motsvarigheten. Det händer titt som tätt. Eller ofta. Dagligen. Man tappar ibland helt bort det svenska ordet medan det engelska hänger och dallrar på tungspetsen, färdigt att hoppa ut som en nykläckt kyckling. Likaså tycker jag att jag ibland, precis som Christian Johansson beskriver i sitt gästinlägg på Anns blogg, kan bli lite osäker på prepositionerna. Detta gäller tyvärr både svenska och engelskan. Svenskans sitter dock klart stabilare men ändå, det händer att jag får fundera både en och två gånger. På valet av de svenska prepositionerna. Det behövde jag i stort sett aldrig göra innan vi flyttade hit. Sedan ska erkännas att jag även fortfarande använder en del norrländska när jag pratar. Jag säger till exempel att jag ska "gå på affär'n". Haha! Kvar sedan min tid i Umeå. Jag vet att detta är dialektalt och inte ett språkligt fel som kommit för att jag lämnat Sverige, men för en icke-norrlänning kan det säkert låta lite konstigt. Framförallt är det nog ändå känslan av att man inte riktigt följer med sitt språks naturliga utveckling som gör att jag ibland märker att min svenska inte riktigt håller måttet. Ni vet, nya ord eller uttryck som dyker upp från år till år, men som jag inte riktigt har koll på. Man kan stöta på dem i svenska tidningar eller böcker eller om man lyssnar på svensk radio eller TV.

Hur känner ni andra som bott eller bor utomlands? Tycker ni att ert modersmål förändrats? Försämrats? Eller håller känns det som när ni fortfarande bodde i Sverige? Hur gör ni för att försöka bibehålla språket? Och hur gör ni med era barn? Anstränger ni er för att de ska prata just ert modersmål? Och hur har ni gjort med läsning? Läser era barn böcker på svenska (eller vilket språk ni nu har som första språk)? Och hur är det med skrift? Kan de skriva på ert modersmål?

Detta att leva med nya språk - innebär det att man vinner de nya språken eller att man förlorar sitt gamla?

Det vore väldigt roligt att få höra era synpunkter, råd och tips. Eller bara tankar och funderingar kring detta. Både med språk i allmänhet, samt hur ni ser på era barns språkutveckling. Tvåspråkighet? Trespråkighet? Flerspråkighet? Eller hur ni upplevt att känna och tänka på ett språk men kanske ha ert vardagsliv och även er kärleksrelation på ett helt annat språk. Och hur ni tänker kring detta med språklig identitet? För själv är ju svenskan en del av min personlighet. Min historia. Min kultur. Även om jag känner mig hyfsat bra på engelska nu så kommer det svenska språket alltid alltid alltid att vara det exakta språket för mig. Det språk där jag hittar rätt bland alla nyanser. Det där jag kan förklara glasklart och hitta det exakt rätta uttrycket för det specifika tillfället eller den speciella känslan. Svenskan är dessutom det språk där mitt hjärta finns. Eller säger man kanske att svenskan är det språk jag har i mitt Hjärta? Mitt Hjärtespråk.


*) Bilderna i inlägget (förutom det på mig och Lill-Skruttan)
http://www.kanarieliv.se/
http://blogs.babble.com/babys-first-year-blog
http://www.stpaulrealestateblog.com
http://www.globalclickz.com