Inte den bästa morgonen

Den här morgonen började inte så bra. Jag lyckades snooza alldeles för länge och M lyckades med tricket att inte ens snooza utan att stänga av larmet helt och hållet. Hallå Apple!!!! Kan ni göra en uppgradering av er mjukvara som gör att snoozknappen på iPhonen blir STÖRRE inte mindre!! Snälla! För tydligen kan personer med stora fingrar inte snooza med den lilla lilla lilla snoozknappen.....

Jaja, vi kom upp iallafall, men sisådär en 30 minuter senare än vad vi egentligen borde. Vi har oftast inga supergalna morgnar trots att vi nästan varje morgon är lite senare än vad som vore optimalt. Mycket tack vare att M har gångavstånd (ca 5 minuter eller så) till sitt jobb och dagiset ligger precis bredvid. Så inga bussar, tåg, tunnelbanor, bil eller cykel behövs för att ta Lill-Skruttan till dagis. Och glöms något viktigt hemma är det ju enkelt att ta sig hem igen för att hämta det. Otroligt lyxigt jag vet! Nu sedan jag inte arbetar är det nästan alltid jag som fixar i ordning Lill-Skruttan, hennes lunch och mellanmål (jo här i USA har varje barn med sig egen lunch varje dag och på vårt dagis även ett av de två mellanmålen) och sedan går med henne till dagis. Det här gör ju att det blir ännu enklare med morgonbestyren. För även då jag själv hade gångavstånd till jobbet (vilket jag hade med mitt senaste jobb) så är det ändå en stor skillnad nu då jag inte har någon tid alls som jag måste passa. Det kan låta konstigt, men morgonrutinerna nu är inte alls stressiga på samma vis nu jämfört med då jag jobbade. Att inte ha någon egen tid att passa vad gäller jobb, gör att det blir så mycket mindre stress eftersom det är okej om man blir något senare än vad det var tänkt.

Denna morgon började som sagt en aning för sent... En halvtimmes försening gör ju inte så mycket om det bara handlar om en själv. Det enda som brukar hända är att man själv får vara dubbelt så snabb. Kanske skippa vissa av sina morgonrutiner eller hasta över dem lite slarvigare än vanligt. Och det brukar i slutänden fungera rätt bra ändå. Men för er som inte själva erfarit det kan jag meddela att det inte går så bra att skynda, hasta eller stressa ett barn. Ofta får det faktiskt till och med helt motsatt effekt. Det som normalt kanske brukar ta en 10-15 minuter kan plötsligt ta nästan det dubbla. För stress framkallar någon slags "jag-vägrar-göra-något-alls-som-du-säger-syndrom". Iallafall hos Lill-Skruttan.

Om man adderar detta syndrom till Lill-Skruttans normala beteende vilket brukar bjuda på en 2-4 stycken "Jag-kan-själv-och-jag-vägrar-göra-på-något-annat-vis-än-mitt-eget-även-om-det-inte-kommer-att-fungera-utbrott" varje morgon, så inser ni kanske att en del saker tog lite längre tid än vanligt i morse. Ytterligare en faktor var att den slarviga mamman inte gjort i ordning lunchen kvällen innan, utan stod och fixade lite pasta, köttbullar och annat under morgonen. Med lite enkel matematik kan man nu se att saker och ting blev lite stressigare än vanligt. Jag fortfarande iklädd pyjamas jonglerande köttbullar, katter, flingor och mjölk. M var en ängel dock och sa att han kunde gå med Lill-Skruttan till dagis denna morgon, vilket just då kändes som att vinna en storvinst på lotteri. I slutänden lyckades vi också få i ordning det mesta i hyfsad tid, men betalningen för detta blev att mitt tålamod och humör inte var det bästa. Alls. Jag kände att mina morgonförhandlingar ätit lite för mycket av mitt redan morgontrötta humör, så när det krånglades ytterligare just innan dagistruppen skulle ge sig iväg klarade jag helt enkelt inte av det. Utan SNIPP SNAPP SNIPP! Så hade jag den där Arga Rösten och den Sura Blicken. Ni vet, Rösten som är alldeles för hög och Blicken som är alldeles för svart. Som inte riktigt står i proportion till "brottet". Utan som egentligen är ett resultat av den egna tröttheten. Och av dagsformen. Vilken idag tydligen inte var så bra...

Det blir alltså ytterligare gråt och skrik (inte jag då). Lill-Skruttan riktigt skakar av ilska och springer skrikande iväg in i sovrummet. Tårarna sprutar. Man kan nästan ta på hennes ilska. Hon känner sig grymt förolämpad. Mamma är DUM DUM DUM! Och Orättvis! Vilket är en helt korrekt bedömning. För ja, jag inser att jag överreagerade. Helt klart var det så. Denna morgonen var egentligen inte värre än många andra morgnar, men då har jag hanterat det bättre. Mer tålamod. Humor och en förmåga att faktiskt stänga av öronen ibland. Men denna morgon fungerade det uppenbarligen inte. M hämtade ut Lill-Skruttan ur sovrummet och lovade att bära henne hela vägen till hissen. När de gick sa vi hejdå men jag var fortfarande arg. Lill-Skruttan likaså. Jag hör hennes gråt och protester genom den stängda ytterdörren. Ute i korridoren hela vägen till hissen.

Så onödigt! Och jag kan inte ens förklara varför? Varför just idag? Varför går det bra vissa dagar? Vissa morgnar? Vissa men inte andra? Det känns inte bra alls och det dåliga samvetet gnager. Ibland önskar jag att hon varit lite äldre. Då hade jag kunnat ringa henne och kunnat säga förlåt på telefon. Men det går inte så bra nu. Troligen har hon redan glömt allt. Det brukar vara så. Hastigt uppblossande ilska och två minuter senare är det glömt. Det är nog oftare hos mig sådana här saker kan hänga kvar en lite längre stund. Jag hoppas i vilket fall att hon glömt morgonens trista toner. Och jag önskar så att hon får en bra dag på dagis. Trots den icke-ultimata morgonen.

Hur brukar era morgnar se ut?
Sover ni de där extra minuterna som gör att det blir stressigt i slutet, eller går ni kanske upp en halvtimme tidigare än vad ni egentligen behöver för att få ta det lite lugnt? Äter ni frukost och läser tidningen i lugn och ro? Eller kanske kollar ni email, Facebook och twittrar lite? Särskilda rutiner? Är ni morgonpersoner eller är ni morgontrötta? Om ni har barn, fungerar de flesta morgnarna okej eller har även ni samma diskussioner varenda morgon? Om toalettbestyr? Om att ta av pyjamsen. Och sedan klä på kläder. Vilka kläder? Eller om annat? Kanske har ni några fina tips på hur man kan försöka undvika de här typerna av konflikter, eller på hur ni brukar göra för att lösa dem? Eller hur ni får ert tålamod att räcka den där sista lilla biten in i mål?