De här tre alltså, vad skulle jag göra utan dem...?!?!
Såhär den elfte september är det lätt att känna Tacksamhet. Stor Tacksamhet. Över allt man har. Nine eleven. Ett datum som står ut. Här i New York påminns man lite nu och då om den där hemska septembermorgonen. Då tornen plötsligt var historia och världen förändrades. Så många som förlorade så mycket. Som New Yorkbo känner man lite extra detta datum. Och som svensk tänker jag alltid mycket på Anna Lindh. Och det känns på vissa vis ännu närmare eftersom vi bodde i Sverige då det hände. Då arbetade jag på Karolinska och vi var alla tagna av vetskapen att hon kämpade för sitt liv i byggnaden intill vår. En kamp som hon till så mångas sorg förlorade. Och även denna sorg spred ringar på vattnet som nådde ända hit över Atlanten. Till alla dem som känt och arbetat med henne här. Elfte september. Ett datum som berör de flesta.
Rött, vitt och blått lyser ikväll till minne av alla som omkom eller på annat vis drabbades av attentaten här i New York City den elfte september
Så visst, en dag som denna är en hinderbana egentligen inte mer än just en hinderbana. Dock kan hinder i ens egen väg tillfoga rätt stor skada. Så jag hoppas ändå att jag ska komma i mål utan alltför stora problem. Helst önskar jag att de som lagt ut hindren ska komma och plocka upp dem. Städa undan efter sig. Så att jag kan springa fritt igen. Men under tiden fortsätter jag framåt. Och som sagt, det är nyttigt med perspektiv också. Så nu fortsätter jag framåt och känner ilska, trötthet, kärlek och tacksamhet i en salig blandning. Livet är väl som oftast just så. Inte svart eller vitt. Utan ett kalejdoskop. Ständigt skiftande. Med lite hinder som då och då måste övervinnas.
Inlägg
4 kommentarer:
Men usch vannen det later inte roligt! Laste inlagget nedan ocksa och forstar att nagot trakigt intraffat. Hoppas innerligen att det reder ut sig sa att du kan blicka framat igen.
Men visst ar det bra om man kan fokusera pa det som faktiskt ar allra viktigta. Familjen, vannerna och karleken! Och att kanna tacksamhet for det man har.
Skickar dig en stor kram och hoppas allt loser sig.
Må det reda ut sig, Saltis.
Allt till det bästa. Så ska det bli.
Ja, en sorglig dag igår. Jag var ju mitt i det, inte i NYC, men i DC som ju också blev hårt drabbat.
Usch, glömmer det inte. Aldrig, aldrig.
Skickar en stor varmt kram till dig och önskar dig en fin helg!!
Jag säger som Annika, må det hela reda ut sig snart. Du har en jättefin och go familj. Man ska känna sig tacksam över allt bra och fint man har. Det finns väldigt mycket man har som betyder så ofantligt mycket.
Stor kram och hoppas ni får en fin helg.
Hoppas verkligen att allt loser sig. Harligt med en fin familj som stottar och vad vore man utan dem? Varlden verkar just nu sa skor och orolig och man tanker och bryr sig extra mycket om de sina.
Sander massor av kramar!
Skicka en kommentar