Ja, ikväll har det varit lite svårt med koncentrationen. Många tankar som surrar i huvudet och känslor som bubblar i magen. Minnen bubblar till ytan och blandar sig med reflektioner i nuet och med funderingar över framtiden. Historia, Nu och Sedan. Så viktiga alla tre både i det Lilla Livet och det Stora. Efter årets val kan man lätt sätta skrattet i vrångstrupen. Jag känner faktiskt en stor sorg. Inför att det blev såhär. Att Sveriges tredje största parti är ett som uttryckligen vill se en värld i en brun nyans. Just den färgnyansen som partiet inte verkar vilja se på någons hud. Iallafall inte hemma i det blågula fosterlandet. Skrämmande, tragiskt och hemskt att de fått ett sådant starkt stöd. Detta är verkligen något jag hoppas och önskar att ALLA politiska partier oavsett höger eller vänster ska ta på allvar. Man måste våga möta även de tuffa frågorna öppet och visa på att det finns både hjärta och hjärna bakom andra alternativ. Man måste våga lyssna. Inte bara skylla ifrån sig, bortförklara eller tysta ner. Utan öppet diskutera. Våga ha högt i tak. Våga våga våga. Även då åsikterna som vädras skaver och luktar illa. Men man måste låta dem luftas. Och sedan ta diskussionen. Agera istället för att ignorera.
Ja, många tankar surrar nu i mitt övertrötta huvud. Inför Sveriges framtid. Men också vår egen. Och just denna helgen smyger även minnen fram. Från en helg för exakt 22 år sedan. Ett samtal i natten som jag aldrig kommer att glömma. Jag ligger i min säng och hör mina barns andetag i mörkret och jag översköljs av kärlek. Älskade älskade älskade liv. Mina Hjärtegryn. Mina Tufsungar. Mina solstrålar. Tidigare ikväll grät Storasyster då vi pratade om döden. Hon vill inte sova i "en evighet". Och hon vill inte att jag eller pappa eller lillebror ska göra det heller. Döden. Så ogripbar. För oss alla.
Och vad svarar man på sin 6-åriga dotters sorg över det där skrämmande oundvikliga? Hur tröstar man? Jag skulle önska att jag aldrig skulle behöva lämna er. Jag vill glädjas med er, gråta med er, hålla om er och skydda er i all evinnerlighet. Samtidigt vet jag att den där telefonsignalen. Den som skär genom både tid och rum. Den kan komma när som helst. Var som helst. Men just nu tänker jag inte på det. Istället håller jag min dotters kropp tätt intill mig. Torkar hennes tårar så gott det går. Smeker. Tröstar. Det är långt långt långt till den eviga vilan. Hundra år. Minst. Och just då när jag säger det skorrar det faktiskt inte alls falskt. För så talar hjärtat. Så talar Mammahjärtat. Det som i minnet finns endast ett telonsamtal bort ligger i min egen nutid minst hundra år framåt i tiden. Historia, Nu och Sedan. Ihopvävda. Ändå så tänjbara. Det viktigaste är ändå att vi vågar lyssna. Att vi inte väjer för att fråga eller för att svara. Och såklart vår förmåga att älska. Och förlåta. Både i den Lilla världen och den Stora. I det Lilla Livet och det Stora.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Så fint uttryckt Saltis. Jag är också väldigt besviken över valresultatet. Tydligen måste det finnas många som sympatiserar med SD men inte vågar säga att de gör det. Döden är inget lätt ämne. Jag minns själv hur rädd jag var just för döden då jag var i E´s ålder. Att finnas där, våga leva och älska är det viktigaste. Jag hoppas det ordnar sig med både de små och de större frågorna och pusselbitarna snart inom kort för er.
Varm kram!
Så fint. Jag känner igen mig så, i vårt hem blandades också sorgen i valresultatet med den stora sorgen av det där samtalet för vår del kom för inte ens ett år sedan men som lämnade ett sår tiden nog aldrig läker helt. Känner den där skörheten i att inte kunna kontrollera. Demokratin kan främja dumhet och omänsklighet - livet kommer aldrig ifrån döden. Det där man inte kan påverka hur gärna man än vill. Stor kram till dig och till fina storasystern... och tack för dina ord!
Desiree,
Tack! JA valresultatet känns som en smäll rakt i solar plexus. Man tappar andan. Luften går ur en. Hur kunde det bli såhär? Vad gick fel? Hur kan människor tycka och tänka så radikalt annorlunda och leva i en sådan annorlunda verklighet än min egen? I mitt gamla Sverige? Alltså inte i ett krigsdrabbat eller fattigt land utan ett land där föräldrar har rätt till den längsta föräldraledigheten, man har rätt till VAB, man får barnbidrag, har fri sjukvård, fri skolgång även på universitetsnivå. Man har ett skyddsnät som fångar upp en om man faller. Man har många och långa semestrar. Man har så otroligt mycket. Så hur kunde missnöjet växa sig så starkt? Det undrar jag. Och jag tror att ett av svaren är just att man inte tagit debatten med SD utan "tystat ner". Försökt förnekla alltför mycket. Man har inte lyssnat på alla de som nu lagt sin röst på detta partiet. Inte tagit deras frågor, deras oro, deras funderingar på allvar. Tyvärr. Och nu ser vi resultatet.
:-(
Kram!!
Emma,
Tack vännen! Ja det var mycket blandade känslor som snurrade runt hos mig igårkväll. Så många tankar. Om nu och då. Och kanske mest om det där stora okända "Framöver". Vad ska hända? Vad kan vi göra? Hur kommer saker att utvecklas? Demokrati är verkligen fantastiskt, men ibland känner jag att vi alla kanske tar den lite för mycket "för given". Man måste ju aktivt kämpa också. För den. Och för att framförallt innehållet och diskussionen inte ska förtunnas. Med tystnad kommer man ingenstans. Genom att aktivt ignorera tror jag att politikerna bäddat lite för detta valresultatet. Tyvärr. Att bemöta och visa att man lyssnar är alltid nummer ett. Jag tror det. Både i privatlivet och ute i den stora världen. Man måste kunna visa att man har svar, eller åtminstone att man har tankar kring saker som kommer upp. Man måste visa att man är medmänniska. Först och främst. Och där har vi väl alla kanske misslyckats något denna gången?
Och så alla tankar på livet och döden. De stora frågorna. Existentiellt sätt. Ändå så omöjliga att besvara. Att ha svar på. Att veta något om.
Men jag hoppas och tror ändå på det goda i oss. Både i Livet nu och när vi sover. Kraften. Den finns kvar. Tror jag. Energi är ju enligt fysikens lagar evigt. Den kan aldrig försvinna. Endast omvandlas till ny sorts energi.
Varm Kram!!
Visst är det svårt att förstå.
SD in med en skräll. Fi kommer inte ens upp till 4%.
Helt sanslöst så galet, och skrämmande.
Ja, vilka är de alla? INGEN som röstar på dem, eller väldigt få, säger att de gör det. USCH!
Så många smygröstare där.
Nog blåser rassevindar kallt över hela europa.
Saltis, har du Dödenboken av Pernilla Stahlfeldt. Den tyckte jag var bra. Läste den för K då hon var i Ellas ålder.
Kramar!!
Jättefin text!
Valresultaten: sorgligt men jag är faktiskt inte överraskad. Jag växte upp i en omgivning och skolsystem som, om någon hade bett mig gissa hur många som hörde till "den" miljön, hade jag nog sagt ca. 10%. Alla kände någon som kände någon osv. Och nu med nedskärningarna av välfärden och frånvaron av en konstruktiv integrationsdebatt samt ett parti som verkligen förstått hur man använder sociala medier…nej, jag är inte förvånad. Tror som du att mycket måste ändras och specifikt sättet att hantera högerextremismen, de infekterade integrationsfrågorna, sättet att hantera oliktänkande (man är mycket för att tysta i Sverige i allmänhet!), välfärden osv.
Och döden ja - jag har Adjö Herr Muffin hemma och gråter floder om jag ens öppnar den. Den passar nog bäst om man som liten faktiskt går igenom en nära anhörig eller djurs dödsfall som liten så kanske inte riktigt det rätta för Ella just nu? Men väldigt väldigt fin och tänkvärd.
Annika
Fint skrivet! Jag tycker också att valresultatet känns tragiskt. Jag tror dock inte att så många människor egentligen är rasister. Jag tror inte att de förstår vad SD egentligen står för. Jag har läst en del på deras sida och tycker att de har en djupt obehaglig ideologi, men om man bara lyssnar på korta uttalanden från Jimmie Åkesson är det inte säkert att man uppfattar det. De andra partierna vill tyvärr inte diskutera integrationsfrågor, och där tror jag att de gör ett misstag. Det får en viss grupp väljare att välja SD... Tyvärr. Jag tycker att det är ett mycket tråkigt valresultat. Hoppas att de andra partierna kan våga lyfta de här frågorna (på ett sunt och humanistiskt sätt) och på det sättet få tillbaka röster från SD. Detta är INTE människor jag vill se styra Sverige.
Saltis, fint skrivet.
Igår måndag kändes det verklgien som en sorgedag för Sverige när valesultaten tuttades ut i landet. Det är verklgien med sorg jag beskådar detta och snart ska dessa "icke politker" ta plats i våra kommuner, landsting och riksdagen. De är dessa som ska styra Sverige. en förslust för Sverige och en valvinst för rasister. Jag bävar.
Jag är verkligen inte optimistisk nu.
Kram
HOPPAS alltid dina TELEFONsignaler ska vara positiva Saltis ..... alltid tills hundraårsdagen!! Eller hundraETT
Och att du mår BRA. Ta dig över all hinder i hinderbanan. Stockar och sten de är bra där för att du ska ta dig över dem. HOPPAS jag. FÖR nu skriver du så där INLINDAT igen ;) :)
Så som det var med jobbet när du inte fick förlängt. Hoppas nu det är ett jobb-besked du väntar på.
Oj jag tänker ofta på den där hundraårsdagen och kan ibland få lite fånig panik över att jag måste lämna mina barn även när jag är asgammal. Och jag hoppa när den tiden är där att jag ska få "exakt Samma barn " i Nangijala :)
Tänker på dig.
STOR KRAM
/Susanne
https://www.youtube.com/watch?v=84DLT4yRcy4
Kolla denna videon om du kommer fram på länken annars heter den- Sadie doesn't want her brother to grow up- PÅ YT.
Förkrossande söt :)
Kram
/Susanne
Skicka en kommentar