Ut ur kuvösen!

I morse kände jag mig mycket bättre. Jag plockade ihop de små kläder sam två "Swaddles" (filtar) som jag och M tagit fram och tvättat igårkväll. Vi hade bestämt oss för att ta med fem par "onceies" och en tröja med lång ärm. Vi hade inga fler små långärmade tröjor, och denna såg väldigt stor ut den med. Men fick duga eftersom sköterskan igår sagt att de helst ville ha långa ärmar på de små liven när de först byter kuvösens värme till vanlig rumstemperatur.

Morgonen var riktigt skön. Efter åskovädret som drog fram här igårkväll var luften mycket skönare att andas och det var inte lika varmt.
Vi pratade med en sköterska som berättade att de fortfarande väntade på hennes testvärden. Men det stod en "bassinett" framme och väntade bredvid kuvösen vilket vi tyckte såg lovande ut. Vi skulle få veta vid lunchen om hon skulle få komma ut i "friheten" eller inte. Men vi lämnade kvar påsen med hennes små kläder och hoppades att hon skulle få användning av dem alldeles snart. På bilderna här syns hennes kläder som vi tog med oss i morse. Jag lade dit en penna som "referens" så att man kan se att det inte handlar om särskilt stora storlekar...

Efter morgonmatningen satte jag mig i den "Family lounge" som finns utanför avdelningen. Efter gårdagens funderingar över hur jag ska göra med alla dessa matningar och sjukhusbesök så hade jag bestämt mig för att stanna kvar på sjukhuset mellan morgon- och lunchmatningen. På så vis blir det färre promenader och jag kan ta det lugnt och vila där på sjukhuset. Sedan har jag tänkt hoppa över eftermiddagsmatningen och enbart gå på tidiga (17.30) samt sena (20.30) kvällsmatningarna. På så vis får jag eftermiddagen ledig (mellan ca 12.30-17.30) och kan vila hemma, men även pyssla och fixa lite med saker här som jag känner att jag vill få iordning. Det känns som en väldigt bra plan och jag känner mig väldigt nöjd med den.

Så var det dags för lunchmatningen och till vår stora glädje så hade Ellas bilirubinvärden sjunkit såpass mycket att hon skulle få komma ut ur sin kuvös!!! När Ella ätit gjorde sköterskan iordning henne och satte på henne kläder. Vi hade ju endast en tröja med lång ärm så det fick bli den (syns till höger här i bilden). För att hålla värmen satte sköterskan på Ella den tröjan ovanpå den sjukhuströja (också med lång ärm) som hon haft på sig sedan igårkväll. Vår tröja såg helt groteskt stor ut på lilla Ella! Men det spelar ingen roll, huvudsaken är att hon är varm. För att ytterligare hjälpa till att hålla värmen uppe blev hon "swaddled" i en sjukhusfilt. Här verkar de "swaddla" som standard. Jag har inte alls sett det hemma i Sverige. Det är väl ungefär vad man gjorde förr när man "lindade" barnen. Alltså man lindar in dem i en filt så de ser ut som små kåldolmar...

Ovanpå fick hon sedan vår ena "swaddle" (filt) och sedan ytterligare en sjukhusfilt. Sist blev det även en liten mössa på huvudet. Simsalabim, så var hon klar att prova på att sova ute i rumstemperatur för första gången i livet!

Vår lilla tjej har nu gått från denna fria och betydligt mer avklädda sovstil inne i den varma kuvösen...

...till denna betydligt mer omstoppade. För att hålla värmen har hon nu på sig två långärmade tröjor, två tunna flanellfiltar (sjukhusets s.k "swaddles") som är virade runtomkring henne, vår swaddlefilt vikt dubbel, sam ytterligare en sjukhusfilt på toppen. Så här sover hon nu, vår alldeles egen lilla burrito.

Ella på uppgång, men mamma på sparlåga

Ett par dagar har gått sedan jag fick lämna sjukhuset. Det var verkligen otroligt skönt att få komma hem. Samtidigt kändes det mycket underligt när jag steg innanför dörren. Som om jag färdats i tiden. Som om jag varit långt långt borta länge. Allt var sig likt där hemma, men samtidigt kändes allt annorlunda. En mycket märklig känsla.

Nu har en ny vardag infunnit sig. En vardag som består av många promenader fram och tillbaka till sjukhuset. Jag har försökt att vara där vid varje matningstillfälle på dagtid, vilket inneburit att jag gått dit till morgonpasset 8.30 och sedan var 3:e timme fram till kvällspasset 20.30. Eftersom varje matning (inklusive promenaden dit och hem) tar ca 1-1,5 timme där beroende på om jag stannar och pumpar mjölk så har det inte blivit mycket vila. Igår hoppade jag över lunchmatningen, men då för att åka och hyra en pump så jag kan pumpa bröstmjölk under natten.
Igårkväll efter sista kvällsmatningen var jag så trött och hade riktigt ont igen, så idag sa M till mig efter morgonmatningen att han inte tyckte jag skulle gå till sjukhuset till varje matning. Detta eftersom han var lite orolig för att jag tog ut mig för mycket fysiskt. Man ska ju ta det relativt lugnt efter ett kejsarsnitt. Visserligen inte sitta still utan röra på sig, men som M sa "kanske inte gå 10 block 5 gånger dagligen med ca 1,5 timmars mellanrum. Du kommer bli en mycket bättre mamma om du itne tar ut dig helt nu, utan faktiskt vilar lite, tar hand om dig själv och återhämtar dig. Ella blir ju inte hjälpt av en mamma som kraschar, eller inte orkar fysiskt på grund av att hon inte tagit hand som sig efter sin operation." Först när han sagt detta kände jag att "nej det går ju inte!" "Hur ska jag kunna stanna hemma utan att träffa Ella och finnas där när hon behöver mig?!" Kände nästan paniken stiga upp i bröstet, och tårarna kom. Men jag insåg och inser att han ju faktiskt har rätt. Jag har varit så grymt trött, både i kroppen och huvudet sedan jag kom hem. Att gå promenaden till sjukhuset på morgonen går jättebra, men de på eftermiddagen och kvällen har jag haft ont och kroppen varit så trött att jag gått snigelfart igen. Egentligen är det ju inte så konstigt med tanke på att jag sedan kejsarsnittet för ja, snart 1 vecka sedan exakt har varit igång och på benen. De första två dagarna visserligen rätt begränsat, men sedan helgen har jag gått rätt mycket och sedan jag kom hem (4 dagar efter snittet) har jag varit igång i stort sett hela dagarna utan vila.

Så idag gjorde vi så att vi tillsammans gick till lunchmatningen men sedan tog vi båda "ledigt" ända fram till kvällsmatningen. Detta blev ett extra långt pass utanför sjukhuset. Dels för att jag skulle få vila, men även för att M var och hämtade den barnsäng som vi fått låna av en av våra vänner. Sedan fixade M iordning sängen och flyttade möbler i sovrummet så att sängen skulle få plats. Så nu är det i stort sett iordning tills Ella ska få komma hem. Det är fortfarande mycket småplock och detaljer att fixa, som att t ex rensa ur lådor i byråer och garderober så att vi kan organisera Ellas saker. Men de stora möblerna är flyttade och på plats nu, vilket känns jätteskönt.

Själv kunde jag lägga mig ett tag och faktiskt sova lite under dagen vilket var otroligt skönt! Jag inser verkligen nu att jag behöver vila också. Så imorgon ska jag nog ta ledigt från 2 pass på dagen så att jag kan få ett par timmar i sträck hemma. Men jag ska erkänna att det inte känns bra det gör det inte. Visst förstår jag att de rätt starka känslorna till viss del beror på hormoner som ruasr runt i kroppen och förstärker allt, men det hjälps inte. Jag kan känna mig otroligt ledsen och nedstämd, och känna mig som en usel mamma som inte gör allt jag kan för att vara hos Ella varje stund det går. Men jag försöker att faktiskt tänka lite logiskt också och putta undan de här känslorna. För jag inser som sagt att det i längden är bättre att jag tar det lite lugnt nu och lyssnar till min kropp. Man måste hämta kraft för att kunna ge kraft.


Vi fick iallafall väldigt goda nyheter när vi var på kvällsmatningen idag!
Ella har lagt på sig 40 gram sedan igår! Jättebra! Hon har dessutom verkligen kommit igång med "poopandet" vilket känns jättebra eftersom det visar att hennes mage verkar vara igång, och att hon faktiskt "tar upp" mjölken hon får.
Hennes bilirubinvärden har gått ner vilket gör att OM morgondagens mätningar visar på fortsatt nedgång kommer hon troligen att kunna flyttas från kuvösen tille en öppen säng! Man vill sedan se ifall hon klarar av att temperaturreglera utanför kuvösen och samtidigt gå upp i vikt. Så detta skulle isåfall bli ett första test att se om hon är redo att lämna kuvösen.

Sköterskan sa därför till oss att vi imorgon ska ta med lite kläder till Ella. Som hon kan ha på sig ifall hon får komma ut ur kuvösen. Det känns som ett jättestort steg i rätt rikktning! Så nu ikväll gick vi hem för att se vilka kläder vi skulle kunna ta med. Vi har ju inte hunnit skaffa särskilt mycket till henne och vi insåg snart att det minsta kläderna vi har är för "newborn" vilket ser gigantiskt ut när man tittar på dem och jämför med Ellas storlek. Men vi har nu iallfall tvättat upp en del s.k "onceies" som vi ska ta med imorgon.

Nu hoppas jag bara att hon verkligen kommer att få komma ut ur kuvösen. Men vi är även inställda på att det kanske inte alls blir så imorgon ifall hennes värden inte är tillräckligt bra. Man vill ju inte bli alltför besviken så det är lika bra att tänka på att det faktiskt kan bli så. Även om vi självklart hoppas.

Nu är det dags för en sista pumpning och sedan är det definitvt läggdags.

Sista natten på sjukhuset

Först av allt vill jag återigen säga TACK TACK TACK TACK!!!!!!
Till Er Alla där ute som tänker på oss!
Det är helt ovärderligt och även om vi inte riktigt lyckas att höra av oss och tacka eller på annat sätt visa vår uppskattning så betyder det ändå oerhört mycket! Så tack alla ni som hört av er via e-post, telefon, sms eller här på bloggen.

Jag har nu även läst alla kommentarer här i mina senaste inlägg och vill tacka stort för dem också! Ni är alla så otroliga! Jag har lett och gråtit av era ord. Känner mig så rörd över allt ni säger. Och glad och tacksam över att ni bryr er om. Det värmer verkligen! Det vill jag ni ska veta även om jag inte alls har hunnit med att svara personligt på era kommentarer. Men jag läser dem, och kommer fortsätta göra det framöver också det lovar jag! Och det känns fantastiskt att få ett sådant underbart stöd av så många personer jag egentligen aldrig riktigt träffat. Helt otroligt egentligen, om man tänker efter... Haha, och det känns stort att Ella redan har en liten Fan Club!!!


Dagens nyheter i korthet är följande:

1) Ella har gått upp 15 gram sedan igår! Jehooo! Hon har visserligen tappat en del i vikt sedan födseln (väger nu knappt 2,1 kg), vilket i stort sett alla "nyfödingar" gör den första tiden. Men eftersom hon nu ökar igen så visar det på en uppåtgående formkurva vilket känns super!

2) Ella har "poopat" sitt livs första bajsblöja! Hurra! Hennes mage och tarmar verkar därmed börja komma igång nu. Detta är självklart bra eftersom det visar att hon verkar ta upp maten hon får nu (min bröstmjölk), men det är dessutom även väldigt bra eftersom det troligtvis kommer att göra att hon fortare blir av med sin gulsot också. Bilirubinet (färgämnet som gör huden gul) transporteras nämligen ut ur kroppen med just bajs, så mer bajs innebär alltså bättre rening av kroppen!

3) Ella har även börjat förstå detta med att faktiskt försöka ta tag och äta från bröstet. Än går det inte så snabbt, men jag tycker ändå att det går framåt för varje försök.

4) Hon har även ökat sin dos per måltid (flaskmatningen) till ca 20 ml nu! Från bara 5 ml i torsdagskväll.

5) Imorgon får jag gå hem!!!!! Det ska bli jätteskönt att komma hem och sova i sin egen säng och slippa vara i sjukhusmiljö hela tiden. Samtidigt känns det lite konstigt. Mitt liv har ändrats så mycket på en sådan kort tid att jag inte riktigt hängt med, och därmed känns det nästan lite främmande att komma hem nu. Lite som att "man har byggt upp en vardagstrygghet" här på sjukhuset med rutiner som innefattar Ella. Men min hjärna har lite svårt att föreställa sig hur de vardagsrutinerna kommer se ut när jag nu kommer hem.

Men nu är alltså sista natten här på sjukhuset. Ska snart pumpa lite mer mjölk och sedan försöka sova.


Sist men inte minst är här en liten filmsnutt på Ella som vi filmde häromdagen. Hennes gulsot behandlas ju med särskild värmelampa och här ligger hon "Storsolaren och jäser...."

När Ella kom till världen...

Har en liten stund över och jag har fått frågor om hur allt egentligen gick till när Lilla Ella kom till världen så jag tänkte jag skulle försöka skriva lite om denna ganska så (i mitt liv) dramatiska händelse. Obs! Detta är ett långt inlägg och eftersom det är mer eller mindre min upplevelse av "förlossningen/kejsarsnittet" så kanske det inte alls är något som intresserar dig. Mitt råd är: Hoppa isåfall över att läsa det tycker jag!
Men eftersom flera har undrat lite mer om hur allt faktiskt gick till, samt att jag känner att jag använder bloggen som ett sätt att bearbeta mina tankar och upplevelser här av allt som hänt den senaste tiden, så vill jag ändå skriva om detta.


Som jag skrev om tidigare här på bloggen så gick ju vattnet på väg till jobbet i måndagsmorse utan att jag hade någon som helst föraning om att det var något på gång.
Väl på sjukhuset blev vi undersökta och man kunde konstatera att vattnet verkligen gått men att Ella fortfarande mådde fint och därför ville man försöka få henne att stanna kvar så länge som möjligt i min mage.

Värkar eller inte värkar - det är fågan?
Men natten till onsdagen vaknade jag vid 2-tiden av något som liknade starkare menssmärtor. Jag ringde sjuksöterskan och hon kom in och kopplade upp mig till en monitor för att se om det var fråga om sammandragningar. Men inga sådana "bumpar" visade sig på utskriften så sköterskan sa till mig att det troligtvis enbart var fråga om att livmodern var lite "irriterad". "Jaha", tänkte man då. Och så lade jag mig igen för att försöka somna om. Slumrade faktiskt till lite, men vaknade något senare av att "menssmärtorna" fortsatte. Lite starkare. Jag ringde in sköterskan igen. Denna gång sa hon att hon kunnat se små sammandragningar på utskriften, men att de verkade gå tillbaka igen. Jag frågade ifall jag kanske borde ringa och kontakta min man (ja, M alltså) men det tyckte hon var helt onödigt. "You don't need to disturb him now since this is far to early to tell if there is anything going on". Klockan var då ca 3 på natten och ytterligare en timme hade gått sedan jag vaknade av de första smärtorna. Jag försökte somna om igen, men smärtorna jag kände blev definitivt starkare och kom tätare. Det satt en klocka på väggen och jag försökte ha lite koll på hur ofta smärtan kom. När det först startade (efter att jag vaknat) hade jag nog ont ungefär var 15-20:e minut, men nu en dryg timme senare kom smärtan ungefär var 7:e.

Jag försökte slappna av så mycket jag kunde för att inte öka smärtan, och i mitt huvud försökte jag att visualisera smärtorna som vågor som liksom rullar in mot stranden. Det gick hyfsat bra till en början och jag kunde till och med "slumra in" något mellan de smärttopparna. Fortfarande hade jag ingen aning om ifall detta "bara" var fråga om en lite irritabel livmoder, eller om det faktiskt handlade om riktiga sammandragningar/värkar. Men jag tänkte att så länge sköterksan inte kommer tillbaka så är det nog bara fråga om just en irriterad livmoder. Vi detta laget gjorde dock såpass ont att jag ändå övervägde att ringa M eftersom jag kände mig ensam och skulle velat ha hans stöd. Kände mig så ensam där på rummet. Kramade täcket hårt i händerna när smärtan var som starkast. Lyssnade på Ellas hjärtljud och tänkte att "de låter åtminstone stabila och bra". Pratade med henne när smärtorna kom. "Det är du & jag nu Lill-tjejen. Nu ska vi igenom detta! Vi tillsammans."

I'm in labor
Vid en titt på klockan var den nu närmare 4 och ytterligare ungefär en timme hade gått. Smärtorna kom nu med ungefär 5 minuters mellanrum, och jag minns att jag verkligen tänkte att "om det gör såhär jävla ont med en irriterad livmoder, hur ont ska det då inte göra med riktiga värkar?!?!!?". Osäkerheten över vilken typ av smäta jag egentligen kände gjorde att jag had lite svårt att koppla av mellan smärttopparna. Men då kom sköterskan in i rummet igen. Jag sa att jag hade rätt ont nu, och hon sa att hon sett att det ändå verkade handla om sammandragningar nu. Hon frågade ifall jag kände något tryck i underlivet mot tarmen, men det gjorde jag inte. Sedan försvann hon ut igen, och en stund senare kom det in två läkare som skulle undersöka mig och se ifall jag kanske ändå börjat öppna mig. Jag hade nu väldigt ont och hela kroppen hade börjat skaka av frossa. Efter att de sxnabbt undersökt mig kunde de konstatera "Congratulations, you are in labor!" Jag frågade oom jag borde ringa min man, och det tyckte de defintivt.
Klockan var nu nästan 04.50 och jag lyckades ringa till M mitt i en värk. Stackarn. Jag lät nog inte särskilt trevlig i telefon eftersom jag mest halvkved, grät och hackade tänder så jag visste knappt ifall han skulle höra vad jag sa.
Men självklart förstod han och efter att vi lagt på kom min gyneklolog samt den ena läkaren som konstaterat att jag börjat öppna mig in för att göra ett snabbt ultraljud. Enbart för att kontrollera att barnet fortfarande låg med rumpan neråt så att de skulle förbereda för snitt.

Ella vill ut
Efter detta är minna minnen ganska kaotiska. Jag hade rejäla värkar med mycket korta mellanrum. Det blev en snabb avfärd i min säng till själva förlossningen. Minns att det var en hel armé med folk som kom och gick och som hela tiden påkallade min uppmärksamhet. Och jag minns att jag stup i kvarten "bad om ursäkt" för att jag inte var talbar p g a värkar. Jo, såpass väluppfostrad var man tydligen, haha... Låter knäppt men jag tror jag sa "Sorry" tusen gånger...
Frågor om allergier, tidigare operationer, komplikationer vid graviditeten, medicinska problem, sjukdomar i familjen... you name it... kom och jag vet knappt vad jag svarade, men försökte att samla mig inför varje person som dök upp i mitt synfält. Fick även ett papper jag skulle signera och jag minns att jag skrve på fel rad. Fick skriva om. Däremellan minns jag mest att jag tänkte att "fan att man inte hann gå en endaste riktig Lamazelektion så man skulle vetat hur jag skulle andas nu!"

Jag minns också att jag kände ett enormt tryck nere i underlivet och att det automatiskt gjorde att jag nästan ville börja krysta, men jag var jätterädd för denna känsla eftersom jag ju någonstans visste att barnet ju inte skulle komma ut den vägen. Så jag var livrädd för att det skulle gå tokigt på grund av att jag kanske krystade ut barnet med fötterna före. Därför försökte jag hålla emot, men det var väldigt svårt. Detta är faktiskt en av de starkaste minnena jag har av mina tankar då. Just detta att jag försökte "följa med" värken men samtidigt var livrädd för att göra det ordentligt eftersom jag inte visste om detta skulle vara farligt för barnet. Så istället försökte jag nästan motarbeta värken och hålla emot, vilket inte var så lätt när man samtidigt inser att man borde slappna av.

Mitt i allt detta hörde jag äntligen M´s röst. Han var där! Så otroligt skönt att veta. Kände hans hand på min skuldra när värkarna kom och gick. Jag var inte ensam längre. Han hade hunnit dit. Han fanns där.
Men nu gick det om möjligt ändå fortare. Skymtade min gynekolog med ett papper jag skulle signera. Lyckades mellan två värkar. Anestesiläkaren kom och informerade mig om ryggbedövningen. Minns inte vad han sa riktigt, men jag minns att jag tyckte han verkade väldigt trygg, lugn och pålitlig. Sedan hörde jag att man sa till M att han skulle vänta utanför operationsrummet tills jag var "iordningjord". Jag kördes snabbt in i en sal med stickande vitt ljus. Så ljust, så ljust!
Jag var nu tvungen att förflytta mig från min säng där jag legat på sidan och krampaktigt klamrat mig fast i sidorna, till en operationsbrits. Kändes som om de lika gärna kunnat be mig bestiga Mount Everest. Men det fixade sig. Mellan två värkar lyckades jag med deras hjälp kravla mig dit. Sedan frågade de om jag trodde jag skulle kunna sätta mig upp för att underlätta när de skulle ge bedövningen. Hm, ytterligare något jag inte trodde skulle vara möjligt, men jag lyckades. För att överhuvudtaget kunna hålla mig upprätt tog jag tag i en läkare som stod framför mig, och släppte sedan inte taget. Stackars henne, jag höll så hört i henne när värkarna kom att hon måste ha blåmärken på axlarna än. Men hon var helt suverän på stöttningen. Pratade lugnt med mig och försökte få mig att slappna av.

Det jag var mest rädd för nu var att de inte skulle lyckas bedöva mig på grund av att jag skakade så okontrollerat i kroppen. Antingen var det värkar som tog kroppen i besittning, och däremellan hade jag otroliga frossbrytningar som gjorde att hela jag skakade. Värkarna var dessutom så täta nu att uppehållet mellan dem var nästan obefintligt. Men de lyckades och när bedövningen började ta, vilket var nästan omedelbart, var det en obeskrivligt skön känsla. Inte enbart för att den fysiska smärtan försvann, utan även för att min oro släppte. Oron jag känt över detta att man kanske inte skulle hinna ta ut barnet med kejsarsnitt eftersom allt gått så fort. Bilden av mitt barn på väg ut med benen före, som jag haft i huvudet blekande bort. Nu visste jag att jag var redo för att öppnas. Och det var en sådan lättnad.

Bakom det himmelsblå skynket
Man lade ner mig på britsen och M kunde komma in. Ett himmelsblått skynke sattes upp för att avskärma mitt huvud från resten av kroppen. M satt hela tiden uppe hos mig vid huvudändan.
Att beskriva känslan av att ligga där och veta att ett läkarlag nu höll på att hjälpa fram mitt barn till världen vet jag inte riktigt om jag kan göra. Det var något så absurdt över hela upplevelsen. Man är där mentalt. Jo, för nu var ju hjärnan tillbaka igen. Men den senaste timmens kaos hade ändå gjort att jag kände mig extremt omtumlad. Detta tillsammans med den otroligt konstiga känslan av att veta vad som skedde med ens kropp, men utan att kunna känna av kroppen skapade en mycket märklig upplevelse tycker jag.

Jag ville hela tiden veta vad som hände. Vad de gjorde.
Var barnet ute?
Varför tog det så lång tid?
Vad hände?
Var barnet ute nudå?

Jag frågade M om han kunde se barnet men när han sneglade över det himmelsblå skynket sa han att det inte var ute än. Senare berättade han att han sett hur de dragit och slitigt i barnets fötter för att få ut det. Men just då sa han inget om det till mig.
Jag kände hur man tryckte och klämde på min mage. Kände att det nog var fråga om hårda tryck, men bedövningen gjord såklart att det kändes stumt.

Du är ute!
Sedan hördes plötsligt skrik.
Skrik!
Det måste ju vara barnet!
"Congratulations, it's a baby girl". Hördes det från andra sidan himmelsblå skynket.
Å, mitt barn! Min dotter!
Hon skriker!
En overklighetskänsla. men ändå, samtidigt en sådan känsla av lättnad och glädje. Hon skriker - då borde hon väl må bra?!

M frågade om han fick komma och titta. Alldeles strax sa de. De skulle bara undersöka henne lite först.
Sedan får M gå iväg. Kvar ligger jag och stirrar in i ett himmelsblått skynke.
Jag vill också se vår dotter! Men det går inte. Försöker se med öronen. Tar in alla ljud i rummet. Försöker höra allt vad som sägs. Lyssna om jag kan höra fler ljud från mitt barn. Försöker få en uppfattning om vad som händer där bakom skynket.
Sedan kommer M tillbaka. Ett sådant leende.
"Hon är jättefin" säger han med vördnad och glädje i rösten.
Tittar in i hans ansikte och känner, ja bara en stor glädje tror jag. Och lättnad. All spänning släpper.

Sedan får jag äntligen se henne. En i läkarteamet kommer med henne inlindad i en filt. Å mitt lilla barn. Där är du. Så liten. Så fin. Pappa hade rätt. Du är verkligen jättefin.
En snabb puss på den mössklädda pannan innan de försvinner iväg med dig till neo.

En mycket speciell känsla att ligga där i operationssalen fast man inget hellre vill än att följa med dig. Titta till dig. Jag är ändå glad att pappa kan följa med dig. Du är inte ensam.

Efter vad som känns som en lång stund blir jag äntligen färdig och de rullar mig till "recovery". Där ska jag ligga tills jag återfår känslen i benen. Uppkopplad för att kolla blodtryck, puls etc. Alltid denna koll. Normalt brukar det ta ca 2 timmar innan man får lämna "uppvaket". Jag ligger där i ca 6 timmar. Ut och in i dvala. Är så trött, så trött. Tydligen var jag känsligare än normalt för bedövingen. Eller som en av sköterskorna sa till mig emd glimten i ögat "You've been living a far to clean life honey!"
Jag kan i och för sig tänka mig att de desutom tog i lite "extra" kanske vad gäller bedövningen, med tanke på att de måste vara säkra på att den skulle ta väldigt snabbt? De blev ju nästan mer likt ett mer akut snitt än ett planerat eftersom jag ju faktiskt var igång med själva värkarbetet. Men jag kan inget om anestesi eller så, så detta är enbart egna spekuleringar.

M kommer tillbaks från neo. Rapporterar. Du verkar må bra. Andas själv. Är stor för din ålder. Verkar stark. Jag känner mig underligt bortkopplad. En del av mig vill bara ner till dig. En annan del känner nästan tacksamhet över att jag inte får eller kan ta mig från "recovery". För jag är ju så obeskrivligt trött. Ingen kraft finns där.

Vid 12-tiden får jag äntligen flyttas till mitt rum. Har fått ett nytt rum nu. På avdelningen för nyförlösta. Där får jag ligga i ytterlígare 6 timmar eftersom man inte får röra sig förrän tidigast 12 timmar efter kejsarsnittet. Även här är jag vaken och sover i omgångar. M kommer och går. Jag minns faktiskt inte så mycket. Mer än att M pratat med familj, skickat sms till vänner. Jag pratar med mamma och det känns jättebra. Hon är så fantastiskt glad. Att allt gått bra. En lycklig mormor.
M har tagit foton på dig. Vi tittar på dem tillsammans på datorn. Så liten du är. Så fin. Känner en sådan förundran.

Så äntligen är det dags. Jag ska få träffa Ella. Det känns nästan lite overkligt. Högtidligt. Känner att jag definitvt måste kamma mig. Göra mig lite fin. Så fin det nu går i ett sjukhusnattlinne och sjukhussockor med anti-halkskydd.

Å att få se dig. På riktigt.
Hur kan du vara så fin, så lugn, så oberörd efter all denna kalabalik?
Att få hålla dig. Snusa på dig. Du ser så nöjd ut. Äntligen här. I denna nya värld. Det var väl precis det du ville? Kunde inte vänta. Inte bärga dig. Nu är du här. Med buller och bång.


Snabbt förlopp - inget maraton snarare sprint
Enligt M så gick tydligen hela "förlossningen" extremt snabbt. Han berättade för mig att min gynekolog varit rätt irriterad på att en del av sköterskorna och läkarna inte varit bättre förberedda på det snabba förloppet. Att hela värkarbetet gick så snabbt berodde på att vattnet redan gått för mer än ett dygn sedan. Det kan då gå väldigt snabbt från "ingenting" till "full fart". Inte konstigt att mitt värkarbete gick igång med en en kick-start. Min gynekolog hade tydligen varit lite orolig över att jag hade såpass täta värkar och varit såpass öppen att det kanske skulle varit risk för att barnet ändå var på väg vaginalt. Så han hade tydligen fräst ifrån som en ilsken katt till en del av teamet innan jag kom in i operationssalen. Mest stressad över att de inte tog in mig dit direkt.

Jag inser nu i efterhand att mina värkar tydligen verkligen var värkar. Inte konstigt att de gjorde så ont då. Inte konstigt att min kropp reagerade så starkt. Jag som mest tänkte att jag hade ovanligt låg smärttröskel som blev såpass "utslagen" av smärtor som inte ens var "riktiga värkar" utan "bara lite-irriterad-livmoders-menssmärtor". Jag minns att jag tänkte att "himmel om jag knappt klarar av detta hur kan då någon klara av de riktiga värkarna...?". Men nu i efterhand så inser jag att det jag hade den där sista timmen måste varit riktiga värkar. Inte för att det spelar någon som helst roll. Men det känns på något vis bra att försöka förstå åtminstone lite vad som egentligen hände med min kropp den där natten.

Det viktiga var ju iallafall att allt gick bra till slut. Och det är jag otroligt tacksam över. Återigen kan jag tänka på detta att jag är lycklig som lever i ett land och en tid där en förlossning inte automatiskt innebär en enormt ökad risk för att man själv och/eller barnet ska dö. För i både mitt och Ellas fall känns det som om risken för att det hela slutat riktigt illa för åtminstone någon av oss varit överhängande stor ifall vi inte bott och levt här och nu.
Men nu är vi här. Och vår gemensamma resa genom livet har bara precis börjat. Vårt äventyr!

Kvällsmatning

Kvällsmatning. Lugnet har lagt sig inne på neo. Självklart piper och biper det överallt. Precis som på dagen. Men det är inte lika hektiskt. Färre personer där. Både personal och besökare. Jag har insett att just denna kvällsmatningstid är den som känns bäst just på grund av att det är mindre stress. Vi får längre tid tillsammans med vår lilla Älsklings-snorpa. Det är visserligen endast andra kvällen vi varit med och matat henne, men man börjar ändå få in något som åtminstone kan liknas vid en rutin;

- In i rummet. Heja på syrrorna. Tvätta händerna noga. Gå fram till Ella och titta på henne genom kuvösens genomskinliga väggar. Aha, idag var det lampa mot gulsoten. Där ser man. Hon ligger och sträcker på sig som värsta soldyrkaren i värmen.
- En stol tas fram till mig som jag kan sitta på när vi ska Quality Time vid bröstet. Ansvarig syrra tar ut Ella. Räcker henne till mig. Jag lägger henne mot mitt bröst. Försöker att inte sno in henne i alla slangar. Hennes lilla lilla men varmtunga huvud i min hand. Så litet att min hand liksom "omsluter" hennes nacke. Lägger henne mot mitt bröst. Försöker få henne att snutta lite. Helst suga tag, men det blir oftast mest lite snutteslick.
- Sedan byts det sida och bröst. Alltid mycket knepigare åt detta hållet eftersom vi hela tiden lyckas trassla in henne i alla sladdar. Apparaterna blinkar ilsket och ofta börjar syremätaren att larma.
- Efter ett tag blir det övergång till flaska. Nu har jag lyckats få igång mjölken med hjälp av pumpande så idag har hon faktiskt lyckats få enbart min mjölk isället för ersättning, vilket känns jättebra. Det har faktiskt gått över förväntan måste jag säga. Trodde det skulle dröja dagar innan man skulle lyckas få till någrot mer än enstaka droppar.


Flaskmatningen har både jag och M gjort. Men nu känns det mer naturligt att jag först får ha Lill-Snuttan hos mig vid bröstet, och att M sedan får sköta själva matningen. Så att vi båda får vår lilla stund med Ella. För de är värdefulla de här stunderna. För oss båda. Det är ju dessa stunder vi längtar till. Det är ju Ella vi längtar efter. Båda två. Att få hålla henne. Känna hennes lilla varma kropp. Sniffa på hennes mjuka hud. Smeka hennes lilla huvud. Följa näsans lilla böj med i fingret. Blåsa lätt på hennes öra. Se hur hon rynkar ihop pannan, kurar ihop sig lite för att sedan räta ut sig och kasnke till och med le en sekund. Lilla Snorpan. Om hon känns liten i mina händer så är det inget mot att se henne i M's famn. Hon liksom borrar in huvudet hos honom och nästan försvinner i hans stora händer.

Hon äter otroligt duktigt nu, och idag hade de t o m ökat dosen till 10 ml. Känns så fantastiskt bra. Ofta äter hon ganska snabbt när hon väl börjar suga i sig mjölken. Och man märker att hon blir nöjd efteråt. Maten mättar.
Efteråt blir det mysstund. Oftast i pappas armar, och sedan ibland även ännu en stund hos mig. Lilla stumpan. Så nöjd.
Sedan är det dags att säga Godnatt.
Tittar in på dig genom glaset igen.
Går därifrån med ett leende i hjärtat.
M's hand i min.
Värmen av din kropp ännu kvar i min famn.

Jag tror jag börjar bli kär!

Ja, nu börjar den komma. Den där känslan man bara hört talas om, men inte riktigt kunnat förstå. Den växer till sig. Inne i hjärtat, bröstet, magen, huvudet.

Ikväll fick vi vara med och mata Ella. Hennes livs första riktiga måltid. Så otroligt mysigt!
Först fick M byta blöja han också. Sedan tog sköterskan ut Ella och gav henne till mig eftersom de ville prova att lägga henne till mitt bröst för att se om hon kunde suga. Jag producerar knappt någon mjölk än, bara ett par droppar lyckades jag pumpa ut tidigare idag. Men till en början vill de mest se ifall hon verkar vilja suga och de vill att hon ska vänja sig vid min kropp, min doft, mitt bröst.
Och visst tog hon tag. Hon har ett ganska starkt sugbehov tror jag. Inte tror jag hon fick något i sig, men det gjorde ändå inget. Detta var vår första riktigt nära stund! Hon verkade så nöjd. Så tillfreds. Att bara ligga där hos mig, nära och sutta tutte. Ibland gick små mysrysningar genom hela hennes kropp och hon log. M satt bredvid mig och det kändes verkligen som att sitta i en kokong av värme.
Frö att ändå få i sig lite mat så fick vi flaskmata henne efteråt. En middag bestående av ca 99% formula och mina utpumpade droppar mjölk... Det allra bästa var att hon verkligen åt upp allt. Ja, det var ju inte fråga om några mängder direkt, utan ungefär 5 ml. Men ändå. Sög i sig det på nolltid! Så hon verkar stark och hungrig och villig att äta. Så skönt!!
Fortsätt så lilla Snorpan! Fortsätt så!

Sedan satt M och höll henne och myste. Länge.
Återigen kändes närheten så stark. Till Ella. Till varandra.
Det var svårt att lämna henne ifrån sig, men vi var ju tvungna.

Detta känns helt klart som första steget på den här Känslostegen.
Vår första riktiga närkontakt med Ella.
Man börjar så smått kunna läsa av henne lite. Hennes ansiktsuttryck. Hennes kroppsspråk. En trevande nybörjarkänsla av att börja lära känna henne.
Längtar redan till imorgon. Ska dit vid 8-tiden för att få vara med vid matningen.
För er som känner M och hans sovvanor kan ni ju gissa vilken enorm dragningskraft vår lilla tjej redan har på honom eftersom han verkligen ville att jag skulle väcka honom tidigt så vi kan gå dit tillsammans.

Ja, sannerligen känns det som en ny era i ens liv har börjat...

Ella est là!

Så här är hon då äntligen - vår Lill-Skrutta!

Lilla Ella.
Fjunig, gosig och bara alldeles alldeles underbar!

Vi var nere hos henne idag.
Fick byta blöja på henne. Inne i kuvösen.
Sedan hålla henne. I min famn. Utanför kuvösen. Hon var självklart fortfarande ihopkopplad med alla apparater, men det gick ändå fint. Inlindad i filt för att hålla värmen. Även pappa M fick hålla. För första gången. Och ja, jag vet att han inte är någon barnfantast. Aldrig har varit. Men hans blick när han håller vår alldeles superfina goa lilla dotter är en sådan blick man bara smälter av... En sådan där blick man blir lycklig av ända in i hjärtat när man ser. En sådan blick man kommer minnas och bära med sig hela livet.

Hon har fortfarande inte fått äta. Hon får enbart dropp med näringslösning än. Hon ligger i kuvös för att hålla kroppstemperaturen. Hon måste ha mössa på sig om hon är ute lite längre stund från den varma kuvösen.
Men hon är stark. Hon rör sig ganska mycket. Hon andas helt själv utan hjälp.
Idag när vi var där nere så hann hon både gråta och le en stund med oss.
Så självklart. Så enkelt. En ny liten person. Känns som om hon tar livet som det kommer. Ingen idé att komplicera tillvaron.
Men vi förundras.
Över hennes mörka ögon som ibland tittar upp mot en och hon ser då ut som om hon förstår hela världen. Över hennes små fingrar och tår. Över hennes fjuniga kinder. Över hennes små snirkliga öron. Över att hon är hon. Och att hon är här. Hos oss.

Älskade lilla Ella.
Välkommen till världen!



Första bilderna på Ella utanför magen. Liten men ändå stor tjej på 2175 gram (4 pounds 13 oz). Trots att hon är 6,5 veckor tidigare än väntat verkar hon inte ha särskilt mycket av det där speciella "prematura" utseendet som många barn som kommer ut för tidigt har. Kanske har hon ärvt underhudsfettet från sin mamma...?!

Här nere på Neonatal Intensive Care Unit (NICU) strax efter födseln. Pappa M fick vara med och titta till vår Lill-Skrutta.