Nu har jag anmält mig

Efter att vänner hemma i Sverige frågade mig redan förra året ifall jag ville springa detta lopp tillsammans med dem så har jag ju haft gott om tid att fundera. Och det lät onekligen kul. Nu sedan jag kom igång med löpningen i vintras, men sedan haft ett (alldeles för långt) uppehåll sedan i februari eller så, tänkte jag att jag banne mig behöver en ny morot. För att komma igång igen. Detta loppet kändes alldeles lagom och helt perfekt. Dessutom går det i Central Park, och det finns inte många andra ställen jag tycker lika mycket om att springa på som just min Älsklingspark. Alltså anmälde jag mig idag. Häromdagen nämnde jag även för min gamla vapendragare (vi sporrade ju varandra att ta de där tidiga morgonrundorna när det var som allra mörkast) att jag funderade på att anmäla mig till loppet och hon blev sugen hon också. Så nu är vi båda anmälda! Det känns jätteroligt och det finns gott om tid att slipa formen. Loppet är inte förrän i början av juni. Två månader ska man väl kunna hotta upp sin kondis på så att man klarar ett 10-kilometers lopp utan besvär. Faktum är att jag inte tycker att en mil känns särskilt långt. Alls. Men allt däröver känns oändligt. Så jo, jag inser att mycket hänger på det mentala. Att springa en mil är något jag gjort mycket och ofta tidigare. Jag vet hur 10 km känns i kroppen. Både före, under och efter själva löpningen. Men som sagt allt över det känns ungefär som om någon skulle be mig flyga till månen. Så jag håller mig än så länge i min lilla "comfort zone" och tänker att en mil det är alldeles alldeles lagom det.

En vanlig onsdag

En helt vanlig onsdag idag. Inga direkta Upp eller Ner. Lite smågrått ute men inget regn. Termometern visar på 12 grader. Alltså ingen värme att tala om, men inte heller kallt. Dagen har mest gått åt till att sitta framför datorn och kolla jobb, fila lite på lite olika "writing samples" som jag känner att jag bör försöka skriva ihop inför kommande jobbsök. Lunch framför TVn och Mad Men säsong 4. Senare kom M hem och vi tog varsin mugg te ihop innan han återgick till jobbet och jag till datorn. Hann med att få ihop en gryta också i förmiddags. Den står och småputtrar i vår slow cooker nu. Doften sprider sig i lägenheten. Jag tror det blir en perfekt middag. Har jag sagt att jag älskar vår slowcooker?!? Nu ska jag snart hämta Lill-Skruttan på dagis. Som sagt en helt vanlig onsdag. Varken mer eller mindre. För mig. För oss. Tänk ändå så olika det kan vara! Om man jämför med våra vänner. För dem kommer denna onsdag för evigt att vara alldeles alldeles speciell. Inget vanligt alls.

CONGRATS!!!!!

I just received an email from our Dear Friends and former neighbors that their little Baby Girl has arrived! She decided to come out early this morning which was great since J's parents are here visiting this week. I'm so happy for them and yes, she is beautiful!!! Can't wait to meet the family and see the little Wonder!

I bet W is a very proud Big Brother!



Picture from: http://www.brewercoinc.com/blog/whats-new/welcome-baby/attachment/new-baby-girl-copy2-2/

Tack!

Tack föra alla grattis till mitt inlägg nedan. Det känns verkligen fint! Vill bara förtydliga att vi ju fick vårt godkännande redan i slutet av sommaren förra året, vilket inneburit att jag sedan i höstas har kunnat söka arbete utan några som helst problem. Det svåra verkar vara att få dem. Jobben alltså...

Men det som strulade för mig var att mitt Gröna Kort aldrig kom. Och med detta menar jag alltså det riktiga fysiska kortet. Plastbiten stor som ett kreditkort ungefär. Det lyste med sin frånvaro. Det visade sig då jag besökte vårt lokala Immigration Office här på Manhattan, att de faktiskt aldrig ens skickat det. Något måste ha gått fel redan på ett tidigt stadium i den processen. Det var positivt på så vis att det innebar att kortet inte kunnat komma på villovägar och därmed var t ex en ID-Theft inte något att oroa sig för. Men jag ville ju ändå ha mitt kort, även om jag vid samma besök fick ett temporärt Green Card i form av en stämpel i passet.

Under de här ca åtta månaderna sedan vi fick vårt "approval notice" fram tills nu har jag därför upprepade gånger kontaktat Immigration, vilket är ett väldigt tidsödande projekt där man oftast känner sig helt maktlös och i händerna på personer som inte ens har befogenheterna att hjälpa en på det vis man själv inser att de kanske skulle behöva göra. Alla mina telefonsamtal under hösten och vintern ledde enbart till att jag fick "skicka en anmälan" om att jag aldrig mottagit mitt kort. Denna anmälan skickade jag två gånger eftersom inget hände den första gången. Detta trots att jag förstod vid min andra anmälan att inget skulle hända. Men jag kände att jag var tvungen att göra det ändå eftersom det var det enda jag kunde göra. Så att slippa hela den cirkusen med telefonsamtal, telefonköer, menyer och att trycka 1#, 3#, 7#... och sedan prata med någon som man redan på förhand vet inte kan hjälpa en - DET känns otroligt skönt!

ÄNTLIGEN kom det!

Igår kom ett efterlängtat brev! Visst, vi har ju redan fått vår ansökan godkänd, men igår kom äntligen själva KORTET! Mitt Green Card! Så skönt!!! Jag har ju haft en del problem eftersom jag efter att vi fick vårt godkännande i slutet av förra sommaren, aldrig fick mitt riktiga kort. M fick sitt redan 2 veckor (eller kanske ännu kortare) efter att vi fick brevet om att vår ansökan var godkänd, men själv har jag ju spenderat åtskilliga timmar med att ringa Immigration under hösten och vintern, och sedan till slut ta mig till det lokala kontoret här på Manhattan för att få ett temporärt Green Card (stämpel i passet). Där skickade man ett email till de som är ansvariga för att skicka ut just Green Cards och berättade att mitt aldrig blivit skickat. Sedan sa man till mig att vänta ca 2 månader och om jag inte fått något kort då skulle jag komma tillbaka. Häromdagen började jag fundera på att boka en ny tid för detta men tänkte att jag skulle vänta till mitten av april. Men nu behöver jag inte det längre! Och det känns fantastiskt skönt!!! Alla som någongång varit tvungna att prata med just Immigration här kan säkert förstå lättnaden att slippa.

Jag visar av säkerhetsskäl ingen bild av själva kortert, utan endast en del av de brev som följde med.

Även om jag vetat sedan i höstas att jag faktiskt är BEVILJAD ett Green Card känns det riktigt bra att ha det fysiska kortert i min ägo nu. Om inte annat för att jag kan släppa funderingarna kring detta nu och det är så skönt. Det är tillräckligt med alla andra funderingar och tankar jag har kring mitt liv just nu. Alltid skönt att kunna lägga en del av sin packning åt sidan tycker jag. Igår firade vi med lite vin till middagen. Något bubbel hade vi inte hemma.

Lite mer påsk

Även om vi inte alls firat påsken så som man gör i Sverige, så har påskhelgen ändå varit lite mer än enbart Äggjakten och Brunchen i lördags. Här kommer några bilder från den gångna påskhelgen. Jo, jag skriver gångna eftersom man inte alls har någon Annandag Påsk här. Lika lite som det finns Annandag Jul. Nej, idag är det vanlig jobb- och skoldag här. Påskhelgen är alltså inget mer än en vanlig helg vad gäller ledighet. Men vi har trots detta haft en riktigt fin Påskhelg även i år.

Vi fixade en liten påskdekoration med kycklingarna som min mamma skickade till oss.

I fredags (som även den var en vanlig dag här vad gäller skola och jobb) blev vi hembjudna till våra vänner på middag. Tjejerna fixade pizza till oss alla!

En barnvariant och en vuxen. Det blev ytterligare en vuxenpizza senare men då hade Lill-Skruttan och O övergått till att leka i badkaret istället...

Lill-Skruttan fick även en egen liten Påskkorg med några fler påskägg. 

I det stora ägget (från Sverige) fanns en chokladhare som blev mycket mycket uppskattad. Detta trots att hon inte ens smakat på den än, men bara storleken tyckte hon var imponerande. Så hon har tittat på den och luktat på den flera gånger, men hon ska inte börja smaka på den förrän på lördag har hon berättat.

Påskkatten Lipton

Igår var det underbart väder här så vi passade på att gå ut en sväng innan vi skulle på påsklunchen till våra vänner. LillSkruttan tog med sig ett av sina små påskägg med M&Ms och en liten twix. Själv tog jag med mig en mugg kaffe.

Här är vi. Ni kan ju alla försöka bortse från att jag ser helt galen ut.

Efter en stund anslöt även M.

Gårdagen avslutades med en otroligt trevlig och god Påsklunch hos våra vänner. 

Här på bilden sitter Lill-Skruttan med sin kompis L.

Påsklunchen varade i flera timmar. Timmar fyllda av god mat och dryck, glada och lekande barn, prat och skratt. Vi firade ju just Påskdagen tillsammans även förra året då vi också var bjudna hit, så det känns nästan som om detta nu har blivit en liten påsktradition. Eftersom flera av våra vänner som vi lärt känna genom Lill-Skruttans dagis, också var bjudna till Påskfesten hade barnen hur roligt som helst. De fyra kompisarna stängde helt enkelt in sig en stor del av tiden i C's rum och lekte för fullt medan vi vuxna kunde prata, äta och ha det bra. Emellanåt kom de ut till oss och fortsatte leka och prata. Otroligt lyxigt! Det blev verkligen ett mysigt och trevligt Påskfirande för både stora och små. Kvällen blev väldigt lugn och Lill-Skruttan somnade minst sagt ovaggad.

STORT TACK till Herr Blues och Fru K för den härliga Påskfesten!!! En sådan mysig tradition ni startat!

GRATTIS!!!!

Idag firar Svägerskans Loff sin Födelsedag och vi hade mer än gärna firat tillsammans med dem. Tyvärr är det inte möjligt, men vi tänker på vår Kära Loff och hoppas att han har en riktigt fin dag! Avslutar med att berätta denna lilla dialog:

Lill-Skruttan sitter på M's axlar och säger: Jag är JÄTTELÅNG nu!!!
M: Ja, det är du.
Lill-Skruttan: Som en stor pojke!!!!!
M: En lång pojke ja.
Jag: Faktiskt längre än de flesta jättelånga män.
Lill-Skruttan: JA! NÄSTAN lika lång som, som som... som Andejjas!!!!!!

HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA För Jättelånga Loff!!!

Och eftersom Loff är betydligt mer intresserad av sport än blommor blir det ingen blombukett.

Bilden är lånad från: http://www.freeiconsdownload.com/Free_Downloads.asp?id=375