Storm King Art Center

Idag är det söndag, men jag tänker visa bilder från gårdagens utflykt till Storm King Art Center. Vi har varit här förut. Senaste gången var nog lite drygt två år sedan. Tillsammans me våra vänner Familjen K. Och jag älskar verkligen denna park. Storm King är magnifik! Särskilt nu om hösten. Då träden fullkomligt brinner, glöder, lyser. Känna doften av löv i näsborrarna och det lite krispiga prasslet under skorna.

Igår när vi var där med Olgakatt tog jag det mycket lugnt. Jag kände mig fortfarande ganska trött av den här körtelfebern så jag ville inte vandra runt i den gigantiska parken. Istället hade vi förberett med en picknickfilt som jag och Lill-Skruttan hade som vår bas medan M och Olgakatt promenerade runt i den mycket stora parken. Jag fick alltså inte njuta av så många skulpturer, men hade en helt fantastisk mysig dag tillsammans med Lill-Skruttan! Vi pratade, myste, hon ritade av skulpturerna vi såg omkring oss, sedan sprang vi runt lite i löven, sparkade boll och kastade löv. Åt lite mellanmål och berättade sagor för varandra. Promenerade iväg till de närmsta skulpturerna för att känna på dem. Hon var på sitt allra soligate, goaste och mysigaste humör. Verkade älska både parken och skulpturerna. En sann mor och dotter mysdag som verkligen kändes välbehövlig efter alla dessa sjukdagar då jag vare sig orkat eller ens kunnat prata med Lill-Skruttan. Det var dessutom en riktig extra bonus att vädret var sådär underbart skönt som det kan vara här i oktober. Med temperaturer runt 20 grader, solsken och sprakande höstprakt omkring oss kunde vi inte valt en bättre dag till vår utflykt. Nedan kommer en bildbomb från dagen.

På vägen stannade vi till i Cold Spring där vi tänkte äta brunch. Intill vårt brunchställe fanns denna allti-i-allo-affär.

I väntan på bord

Vi fick en god brunch. Och även jag kunde äta en riktig amerikansk pannkaka utan problem. Lycka!

Ett av de Halloweendekorerade husen i Cold Spring

Längs med huvudgatan Main Street.

Hudson River ligger alldeles intill.

Sedan åkte vi vidare till Storm King.

De fantastiska höstfärgerna sprakade och gav skulpturerna ytterligare liv.

En bänk att vila på. Här inne bland träden och löven slog jag och Lill-Skruttan läger.

Lill-Skruttan ville gärna rita av skulpturerna vi såg omkring oss.

Mellanmål i form av ett gott sött äpple

Lite trädklättring

En av skulpturerna på nära håll.

Tittut!

Uppåt

Sagoberättarstund

Pappa tillbaka!

Som sagt, en fantastiskt härlig dag! Om ni har vägarna förbi så är ett besök på Storm King verkligen att rekommendera! Visserligen fick ni här mest se bilder från vårt lilla "läger", men i tidigare inlägg om Storm King kan ni se mer. Eller kanske kommer Olgakatt att skriva lite mer om detta besöket också så småningom i sin blogg.

Vad gäller mitt sjuläge kan jag meddela att jag mår bättre för var dag! Så det känns verkligen som det vänt på riktigt. Dock är jag väldigt trött och blev helt matt under eftermiddagen idag då vi promenerade tillbaks genom staden. Så imorgon får bli en hemmajobbardag.

Äntligen vänder det!!

Eller det känns i varje fall så. Jag hoppas och tror att det värsta är över. Min tunga känns bättre. Hej, idag har jag kunnat äta både en pannkaka, ett äpple och lite kyckling och ris! Och jag kan prata igen. Inte helt smärtfritt, men jag KAN. Det går. OCH folk verkar förstå åtminstone det mesta jag lyckas få ur mig.

Det känns verkligen HELT FANTASTISKT! Som att ha varit nere i en mörk brunn, men nu äntligen börjat kravla upp mot ljuset igen. Så SKÖNT! Den här senaste veckan (eller tio dagarna) har verkligen inte varit kul. Alls. Jag fick mina provsvar häromdagen också och det verkar som om allt det här stavas Körtelfeber. Eller Mononukleos ("mono" som det ofta kallas här i USA kort och gott). "Kissing Disease" brukar den också kallas. En virusinfektion. Som ca 90% av den vuxna befolkningen  bär på. Epstein-Barr Virus (EBV). Hallå, mitt examensarbete gjorde jag i ett labb där en av forskarna studerade just EBV. Fast då som faktor i vissa lymfom. Många som får körtelfeber blir otroligt sjuka i veckor. Så på sätt och vis klarade jag mig nog ganska lindrigt undan. Och det värsta för min del har helt klart varit de här blåsorna i munnen och på tungan. Vilket egentligen inte är från körtelfebern direkt utan troligen något sekundärt. Men FY, i mitt liv har det verkligen varit detta som styrt allt den senaste tiden. Nu äntligen börjar jag se en vändning och det går inte att beskriva i ord hur skönt det känns. Fast jag är inte i mål än.  Men varje litet steg framåt känns som en enorm seger. Jag längtar som en galning till den dag jag kan äta och dricka precis vad jag vill utan att munnen ska kännas som om den är satt i brand, men gläder mig över att jag KAN äta nu.

Idag kände jag mig även såpass pigg att jag följde med på vår planerade utflykt till Storm King Art Center som ligger lite norr om New York City. En helt fantastisk dag fick vi. För jo, det har jag nog glömt berätta mitt i allt sjukdomselände, men vi har ju besök nu! Olgakatt kom i måndags (vi hämtade upp henne på Newark just efter att jag blivit släppt från Akuten) och hon har alltså varit här i snart en vecka. Bilder från dagen kommer senare. Men det var som sagt en underbar dag.

Nu blir det snart sängen och imorgon ska vi till vänner på Brunch. Det ska bli kul och jag hoppas att min tunga ska vara ytterligare lite bättre då. Jehooo! The only way is up....!

Jävla Skitsjukdom!

Just så känns det nu. Fast en driljard gånger om. Jag är så trött så trött så trött. På smärtan. På att känna mig handikappad. Funktionsnedsatt. På att känna magen kurra men inte kunna göra något åt det.

Idag har jag ätit glass. Till lunch. Och nu till middag. Låter kanske superhärligt. Men det är faktiskt ingen höjdare kan jag meddela. Jag skulle mycket hellre äta riktig mat. Men glassen går iallafall ner. Och munnen domnar bort en stund av kylan vilket är skönt. Men jag ska erkänna att jag redan känner mig väldigt väldigt mätt på gräddig glass Just nu står det mig lite upp i halsen faktiskt. Jag längtar SYRA! SALT! Textur. Den dag jag kan knapra knäckebröd med hårdost igen kommer jag känna mig salig!

Imorgon blir det en supertidig morgon. Jag har ju bilen kvar på jobbet så jag måste ta mig in med tåget från Penn Station. Och jag har en kurs som börjar klockan 08.30 så därav den okristligt tidiga tiden. Jag ska dessutom få träffa min "högre chef" för första gången. Hon flyger in från Paris nu. Det känns spännande, men samtidigt hade det ju varit så otroligt mycket roligare om man åtminstone kunnat prata med henne. Nu kommer jag om jag har tur, kunna sluddra fram något ohörbart till henne. Och det känns ju sisådär. Men hon vet om att jag blev riktigt dålig så jag tror inte att hon kommer att hålla det mot mig på något vis alls.

Usch, nu längtar jag verkligen bara efter att få bli frisk. Det här är hemskt hemskt hemskt och jag vill bara att det ska vara över!

Recept på Kvällens Cocktail

1 motrin (tablett med ibuprofen, jmfr med en ipren)
1 skvätt vatten
några droppar grädde

Ta ibuprofentabletten och lägg i en mortel
Krossa fint
Tillsätt lite vatten
Rör tills tablettpulvret löst sig
Häll i glas
Droppa i några droppar grädde
Rör om noga

Skölj munnen med detta
Om du klarar - svälj skiten! Helst utan att kräkas.


SKÅL!

Akuten

Ja, där låg jag igår. På akuten. Under natten till måndagen sov jag väldigt dåligt. Smärtan i min mun och i halsen gjorde det svårt att sova. Men på morgonen gick jag upp och körde till jobbet ändå. Jag hade bestämt mig för att gå till läkaren där (vi har nämligen läkare på jobbet ungefär som en vårdcentral för de anställda) och jag fick en tid vid halvtiotiden.

Jag gick dit. Med förhoppningen om att få recept utskrivet på antibiotika och något för min otroligt onda tunga. Och nu menar jag inte ond som i att prata illa om folk utan ond som i smärtsam. I ärlighetens namn var det framförallt tungan som jag kände mest oro inför. Den gjorde så ont så ont så ont. Kunde knappt prata. Inte äta. Hade googlat (ni vet just det man INTE ska göra... jag hade plötsligt tungcancer....) och trodde att jag jag efter att ha sållat bort mun- och tungcancer att jag eventuellt hade drabbats av en svampinfektion eller så.

Men när jag kom in till läkaren och hon kollade min hals såg hon otroligt allvarlig ut och sa att jag var tvungen att åka till akuten. För att få intravenöst antibiotika. Snabbt. Hon var mycket orolig för att min hals var otroligt svullen.

Och jag som redan kände mig otroligt låg. Jag började gråta. Som en barnunge. Och ja, just då kände jag mig både liten och ynklig. Men tanken på akuten kändes just då som det absolut sista jag ville. Detta samt oron för hur allvarligt det här nu var? Jaja, lite pinsamt men så var det. Lite tårar. Och så ringde jag M.

Min rara chef körde mig till akuten i den intilliggande staden. Och hon stannade tills M kom. Väl på akuten togs en hög prover men som tur var blev jag släppt efter ett antal timmar. Då hade man kollat mina förstorade lymfkörtlar med ultraljud, tagit blodprover, fått antibiotika intravenöst, steroider och tagit svalg- och urinprov. Man hade ingen direkt diagnos för flera av proverna skulle det ta dagar innan man fick resultaten från, men man kunde mer eller mindre konstatera att det inte var någon bakterieinfektion utan troligen virus. Och läkaren trodde det var någon form av Herpesvirus och att det därför min tunga blivit så otroligt illa åtgången. Jag fick recept på jättestarka smärtstillande som jag faktiskt inte tagit än på grund av den otroliga styrkan i dem (vill helst inte bli helt neddrogad) och ett recept på anti-virus-medicin.

Idag har jag jobbat hemifrån. Mår mycket bättre. Svullnaden i halsen och mina pingpongbollar har börjat gå ner. Men tungan är tyvärr inte bättre. Snarare värre. Blåsor jag dessutom börjat utvecklats på insidan av underläppen. Och just detta är så fruktansvärt jobbigt! Det gör så jävla ont rent ut sagt. Och jag är så trött på att inte kunna vare sig prata eller äta ordentligt på grund av smärtan. Jag väntar nu mest på att den här medicinen ska börja få effekt på min tunga. Å jag längtar verkligen! För det här börjar verkligen kännas så tröstlöst och hemskt nu. Jag kan verkligen förstå att personer med kronisk smärta kan bli depressiva.

Fru Ofräsch

Ja, det är JAG som är Fru Ofräsch just nu. Riktigt riktigt riktigt ofräsch känner jag mig. Men kanske är det ett friskhetstecken. För innan har jag inte ens brytt mig. Jag har legat avdomnad mest hela dagen idag. Efter morgonen då jag gick upp med M och Lill-Skruttan gick jag raka vägen tillbaks till sängen igen då de gått ut genom dörren. Och somnade PANG! Sov sedan djupt och drömlöst fram till halv ettiden. Då gick jag upp och kände mig lite bättre. Febern kändes bortblåst. Åt lite soppa till lunch. Läste lite. Sedan blev jag sådär omåttligt trött igen och somnade igen. M kom hem en stund på eftermiddagen. Då vaknade jag igen och jag sade till honom att jag tror det har vänt nu.

Men sedan kom kvällen. Och då kom febern tillbaks. Usch! Och huvudvärken. Den förbannade huvudvärken. Som knivar. Bihålorna gissar jag. Dessutom ser jag ut som jag fått en ordentlig dubbelhaka!! Efter lite googlande insåg vi att det nog är fråga om svullna lymfkörtlar under hakan. Så en ofräsch kalkon alltså. Lite tidigt med tanke på att Thanksgiving inte är än på en dryg månad.

Vill så gärna tro på en vändning nu. Men jag tror tyvärr mer att denna känsla av bättring nu under kvällen beror på att jag tog ytterligare två motrin. För att orka vara uppe lite med min familj. Vi har spelat spel och det har varit mysigt. För att förhoppningsvis ska jag även kunna somna hyfsat bra och slippa huvudvärken en stund. Dessutom skönt att slippa huttra i feberfrossor.

Nu hoppas jag så otroligt mycket att jag snart ska bli bättre på riktigt. Helst redan imorgon. Men vi får se. Just nu känns det som en väldigt envis förkylning detta. Det var länge sedan jag hade feber och mådde såhär pass dåligt. Flera år sedan tror jag. Och det får man väl vara glad för iallafall. Nu blir det snart sängen igen.

Sjuk

Som rubriken säger här ovan så har jag åkt på en rejäl förkylning. Eller vad det nu är. INTE KUL ALLS! Började känna av det redan igårkväll. Öm i kroppen. En sådan där lite pirrig känsla i huden som man kan få om man har lite feber. I morse kändes det tyvärr inte bättre. Men jag körde in till jobbet ändå. Väl där hann jag med en del vilket var bra, men min chef gav mig först två Motrin (ungefär som Ipren) för att få ner febern och sa sedan till mig att packa ihop och köra hem innan jag kände mig värre.

Men oj vad de där små pillren gör underverk! Efter dem kände jag mig inte alls så dålig längre och kunde jobba lite till vilket känns skönt. Men vid halv tvåtiden gav jag upp och begav mig hemåt. Bra tänkt där för väl hemma hade effekten av ibuprofenet slutat verka och jag kände mig riktigt dålig igen. Hoppade raka vägen i säng huttrandes och frysandes. Och sov som en stock tills M och Lill-Skruttan kom hem. M fixade middag och jag kunde sova lite till. Nu har jag varit uppe i snart en timme, fått i mig lite mat och försöker värma mig med en mugg te. Sedan lär det bli sänggång igen känner jag. Kroppen trött och frusen. Huvudet trött och tungt. Hoppas alla timmar av sömn ska kunna mota iväg den här dumma förkylningen! Jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Som tur var känner jag inget dåligt samvete för att jag lämnat M ensam uppe i stort sett alla kvällar denna veckan. Han har just köpt sig ett, eller två var det nog faktiskt, nya spel till sin XBox. Så det går verkligen ingen nöd på honom.