Hon har kommit!

Ni har rätt. Hon är här nu!
Vår Lill-Skrutta.

Helt fantastisk! Fin. Stark.

En sådan lättnad när jag hörde henne skrika de första skriken. "Du har tillräckligt starka lungor Älsklingen!" Det var en sådan glädje.

Den mest omtumlande dagen i mitt liv är till ända. När jag skriver detta är det snart 24 timmar sedan jag insåg att något kanske var på gång.
Fjärde juni 2008. 4 juni 2008. 4/6-08. 06/04/08. 08-06-04. Så många olika sätt att skriva dagens datum. Detta datum kommer för alltid att dela in mitt liv i ett före och ett efter. Mitt liv kommer aldrig mer bli detsamma igen. Jag kommer inte bli densamma igen.
Det känns underligt. Svårt att förstå. Att ta in.
Men jag inser det ändå.
När jag äntligen äntligen fick känna dig i min famn och noga titta in i ditt lilla ansikte, i dina mörka mörka ögon. Så insåg jag detta; Det blir aldrig mer detsamma. Aldrig mer.

Jag kan inte ens säga att jag älskar dig. Inte än. För den stora känslan har inte riktigt hunnit infinna sig för mig. Jag känner mig fortfarande alltför omtumlad. Alltför chockad. Alltför överraskad.
Så nej, jag har inte bondat än. Inte på långa vägar. Att säga det vore att ljuga.

MEN, när jag fick hålla dig i mina armar så kände jag en enorm Glädje. En enorm Förundran. Över livet. Över att man ena dagen inte vet vad nästa kan föra med sig.
Och när du plirade med dina ögon och fäste din blick i min så visste jag genast att från och med nu finns ingen återvändo. Nu blir livet aldrig mer detsamma. Aldrig mer.
Men det var en positiv känsla. Inget uppoffrande eller negativt. Kanske är det detta som är det egentliga fröet till en livslång Kärlek...?



* Till er som vill ha bilder och mer detaljer om denna förunderliga dag kan jag säga att det kommer. Men inte just nu. Jag är alltför trött. Både fysiskt och känslomässigt utpumpad. Men självklart kommer det. Så småningom.
Och än en gång: TACK till er alla som tänkt på oss!!! Ni är fantastiska!

Allt väl!

Enligt den senaste undersökningen mår Lill-Skruttan bra.
Hjärtljuden var normala och stabila.
Inga sammandragningar hos mig.
Ultraljudet visade att hon rör sig, och att hon dessutom fortsätter träna sin andning, vilket var något de kollade väldigt noga.
Hon verkar alltså må bra trots att hon får torrsimma lite stackarn, för det var verkligen nästan ingen vätska alls där inne.
Fortfarande har hon huvudet högt, så vi är helt inställda på kejsarsnitt.

Det känns så oerhört skönt att hon verkar må bra och att hon förhoppningsvis kan stanna lite till.

Snabb uppdatering

Vill först bara säga TACK till er alla därute som tänker på oss!!!Det betyder verkligen oerhört mycket! Tack för sms, hälsningar, mail och kommentarer här på bloggen!!
Och till er som skickat kommentarer: Jag kan tyvärr inte kommentera alla era individuella inlägg just nu, men läser dem självklart och de värmer oerhört mycket!

Sedan kan jag meddela att inget nytt har hänt än. Har haft en ok natt även om det inte blvit så jättemycket sömn. Först var jag ju uppkopplad till monitorn för att ha koll på hjärtljuden, och då blir man ju rätt begränsad i rörelsefriheten vilket gör det lite knepigare att sova.
Sedan hade jag självklart miljarder tankar som snurrade i huvudet...
Men framåt småtimmarna blev det lite sömn ändå. Skönt.

Nu har jag fått frukost, och om ca 1 timme ska jag och Lill-Skruttan på kontroll igen. Tror de vill kolla hjärtljud och flöde för att se att hon mår bra.
Har dock känt rörelser nu under morgonen vilket alltid känns skönt och betryggande. Jag hoppas såklart att hon fortfarande mår bra så hon kan stanna där inne och växa lite till. Men vi får se vad de säger.


Återkommer senare.
Och STOR KRAM till er alla!!

Bum bum bum...

Ok nu lyssnar jag på dina hjärtljud.
I mina amatöröron låter det bra.


Hang in there Little one!
Världen här ute finns kvar. Du behöver inte Skynda...

Trissreklam i verkliga livet

Plötsligt händer det...!

Tid: Ja, i morse närmare bestämt.
Plats: Tunnelbanevagn på tåg 5 mellan Manhattan och Bronx.
Vad: Vattnet gick!!!!!


Ok, för att vara lite mer detaljerad så kommer här en liten resumé över dagen:
Jag steg som vanligt upp i morse, myste lite med katten, åt min frukost, kollade mail och bloggar, packade min jobbväska och gick till tunnelbanan. Det var en strålande morgon med sol, klarblå himmel och lite lagom vind. Ca 21 grader.

Väl på tåget satte jag mig ner. Vagnen var långt ifrån fullsatt så det var inga problem att få en plats.
Redan efter ca 1 stopp kändes det plötsligt som om jag "läckte" lite. Inte alls mycket men ungefär som om man är superkissnödig och hostar eller nyser och då inte kan hålla helt tätt. Min första tanke var "oj, är det urinläckage!?!?". Men det kom inget mer på en stund och jag tänkte att "himmel, kan man börja läcka urin sådär utan att det går att kontrollera det minsta - pinsamt!" Sedan kom plötsligt en liten skvätt till. Och inom en kvart insåg jag att det läckte lite vätska varje gång jag rörde på mig. Sjävklart började jag fundera på om det var något annat än kiss, och när tåget kom upp ur underjorden ringde jag M.

Samtalet lät ungefär såhär:
Jag: "Jag tror jag läcker, men jag vet inte vad det är riktigt."
M: "Oj!!!! Läcker... men vadå läcker??!!"
Jag: "Ja det rinner från mig när jag rör mig, men jag vet inte ifall jag sitter här och kissar på mig eller om det är något annat..."
M: "Men du måste väl veta om du kissar på dig!!??!!"
Jag: "Jaaa, joooo... kanske, fast jag vet faktiskt inte. Men jag tror inte att jag kissar på mig..."
M: "Kan du inte hoppa av tåget och ta första bästa tillbaks till stan då? Du ska väl inte till jobbet oavsett, även om det "bara" är kiss???"
Jag: "Jo, fast nu läcker det mer när jag rör mig och jag tycker det känns superpinsamt att kliva av tåget och vara alldeles blöt så jag tror jag stannar på detta tåget till ändstationen och åker tillbaka med det ner igen när det vänder. Och eftersom jag inte känner några sammandragningar eller smärta så tror jag inte det är någon fara."
M: "Hm, ok. Ja, kanske är det bra??"
Jag: "Men jag sitter kvar på tåget och åker tillbaka med det in till stan. Jo, så gör jag nog. Jag har ju inga värkar eller sammandragningar eller så. Känner egentligen inget alls, så det borde inte vara vattnet som gått iallafall...?"
M: "Nej, fast man vet ju inte... Men kom ner till stan iallafall."
Jag: Jo det ska jag göra. Jag ringer dig om en stund."

Sedan satt jag där i vagnen och kände att för varje liten rörelse jag gjorde läckte jag mer och mer, tills jag insåg att jag nog satt i en liten pöl...
Tåget kom till ändstationen, men min ursprungsplan skrinlades eftersom alla var tvungna att lämna tåget och kliva på ett annat som stod på andra sidan perrongen.
Och när jag steg ut på perrongen sa det plötsligt bara "Splash!"
Då först insåg jag att, jo detta måste verkligen vara vattnet som gick!! Det fullkomligen forsade längs benen och mina skor blev helt dyblöta.
Jag hade dittills varit rätt lugn, men nu när denna insikt slog mig så steg plötsligt pulsen och jag kände mig väldigt väldigt ensam och liten... Ensam på en perrong på ändstationen någonstans i Bronx - en station jag inte hade någon som helst aning var på kartan den egentligen låg, utom att den låg i just Bronx.

Ringde M och berättade vad som hänt. Hade nog gråten i halsen just då. Jag sa att jag skulle ringa jobbet och be dem komma med bil och hämta mig. Han sa att det var en bra idé så att jag kunde komma ner till sta´n (läs: Manhattan).
Ringde sedan labbet och min kompis D svarade. Jag berättade vad som hänt och han sa att de skulle "come and get me."

Efter att jag lagt på gick jag för att leta upp en bänk att sätta mig på, och då kom flera av de som arbetar för MTA (tunnelbaneföretaget) fram till mig och frågade vad som hänt. Fler och fler strömmade till. Kände mig nästan som en sockerbit som plötlsligt blir alldeles omsvärmad av myror....! Men de var alla otroligt gulliga och hjälpsamma. Några av dem var kvinnor och en av dem såg att vattnet gått så hon sa att jag skulle ringa en ambulans. De var alla vädligt eniga i detta, så jag ringde faktiskt 911 och de skickade en bil. Men efter detta ringde jag min gynekolog och de sa att en ambulans enbart skulle ta mig till närmaste sjukhus och alltså inte ner till "mitt sjukhus" och "min" läkare. Så om jag inte ville "bli fast" i Bronx skulle jag ta en taxi. De sa att detta skulle vara helt ok eftersom jag inte kände några sammandragningar eller värkar. Så då bestämde jag mig för att ändå åka med mina vänner från jobbet. Kvinnorna följde mig sedan till kontoret där jag fick sitta och vänta på ambulansen och mina vänner.
Självklart kom ambulansen samtidigt med dem, och jag förklarade varför jag ville åka med mina vänner istället. Ambulansmännen förstod och efter att ha signerat papper där jag berättat att de erbjudit ambulanstransport men att jag frivilligt nekat till detta och valt en annan transport så kunde jag lämna perrongen och följa med D och L till bilen.

Hela tiden sedan jag ringt och bett mina vänner hämta mig var jag otroligt lugn. Kände mig inte alls orolig. Eller stressad. Bara väldigt lugn. Ringde M som packat en väska och skulle möta mig vid sjukhuset. Väl nere vid sjukhuset så gick vi till förlossningen och fick vänta en stund. Fortfarande kände jag mig varken nervös eller stressad. Men kanske lite chockad över at det redan verkade vara dags. Vi skojade om att vi ju hade vår "rundtur på förlossningen" bokad till denna söndag, men att vi nu skulle få se avdelningen tidigare. Samt att vi nu inte fick glömma att avboka vår Lamaze class...

Sedan blev det koll av barnets hjärtljud och även en extra koll av mig för att se att det verkligen var vattnet som gått, och inte enbart ett "litet läckage".
Det var vattnet som gått. Definitvt och utan återvändo. Enligt rapporteringen sköterkorna emellan var jag "grossly ruptured"...
Min gyn som undersökt mig berättade att man i detta läget skulle behålla mig på sjukhuset. Helst ville man försöka få barnet att stanna kvar ett par dagar så att jag närmar mig vecka 34. Jag är nu i vad proffsen kallar vecka 33+1 vilket betyder 33 fullgångna veckor + 1 dag. Eftersom jag inte kände några värkar eller sammandragningar hoppades man att detta skulle vara möjligt. För att ytterligare fördröja det hela satte man in i.v antibiotika. Detta gjordes även för att minska risken för infektion, vilket är vikigt när vattnet gått eftersom barnet lättare kan drabbas av infektion då.
Vid ultraljudet som gjordes såg man att den rackarns lilla Skruttan lyckats vända sig igen! Hon som sjunkit ner och legat med huvud i dykarläge ett par veckor tidigare hade nu snurrat och låg med huvudet uppåt. Alltså kommer det med största sannolikhet bli kejsarsnitt. Vare sig jag, M eller läkaren ville ta de ökade riskerna med att föda i säte (eller "breech" som det heter här).

Så snart de gjort iordning ett rum till mig kördes jag dit i rullstol av världens gulligaste frivilligarbetare Brian! Han var även en manlig doula! Coolt!!! M var självklart med mig hela tiden. Nu är det kväll. Jag har fått dropp, antibiotika samt steroider. De senare ges för att ytterligare skynda på utvecklingen av lungorna hos fostret.

Jag mår efter omständigheterna bra, men känner mig fortfarande väldigt omtumlad mentalt. Som om min hjärna har åkt några varv i centrigfugen för att sedan ta en sväng i berg-o-dalbanan...
Men jag hoppas nu att allt kommer gå bra. Känner stor tillit till läkarna här på sjukhuset. Enligt fler jag pratat med tidigare så är Presbyterian Weill-Cornell Hospital ett av de bästa vad gäller just förlossningar. De får många "specialfall" och komplicerade fall sända hit, så jag litar på deras expertis.
Men visst ska jag säga att stråk av oro och funderingar drar genom mitt huvud då och då också. De snurrar runt och det är ibland svårt att inte tänka så mycket.
Hur ska det gå?
Vad ska hända?
Hur kommer barnet att må när det väl kommer ut?

Hon kommer ju ändå att vara vad man kallar prematur, även om alla förklarar att vi har tur som kommit såhär långt och att barn som föds efter vecka 32 har mycket mindre risk att drabbas av komplikationer. Men samtidigt har jag just haft ett samtal med en av läkarna här som informerat mig om vad man skulle kunna förvänta sig när hon väl kommer. Troligtivis kommer hon att få stanna här på sjukhuset ett tag så att de kan ha henne under uppsikt. Många barn stannar till de är runt vecka 35 3ll34 36, men allt beror självklart på hur barnet kommer må.

Men jag är som sagt väldigt glad över att jag ändå är såpass långt gången som jag faktiskt är. Jag delar rum med T, en jättegullig kinna som väntar trillingar!!! Alla tre är flickor. Snacka om Triss!!!!
Och hon är endast i vecka 26 och hoppas att barnen ska stanna där de är åtminstone 3 veckor till. Så med tanke på det så känns vecka 33 som en lyx.


Ok, nu måste jag sluta för en sköterska kom just och vill ha min fulla uppmärksamhet!
Over and out.

Show & Tell - böcker

Gårdagens Show & Tell tema var Böcker - Vilka slags böcker gillar ni? Hur mycket böcker läser ni? Favoritbok, författare?
Det var månadens sista tema från Desiree, och även om jag inte hann skriva eller posta det igår så vill jag göra det nu trots att det kommer försent. Framförallt eftersom jag verkligen älskar böcker så detta tema var verkligen något jag kände för att skriva om!

Ja, som sagt så har jag alltid älskat att läsa. När jag var yngre var faktiskt en favoritsysselsättning att gå runt och leta böcker på biblioteket i den stad där jag växte upp. Och det var tur att det fanns ett såpass bra bibliotek med ett hyfsat stort utbud av sk ungdomslitteratur, eftersom jag avverkade böcker i ungefär samma takt som en termit knaprar gammalt trävirke. Läslusten har sedan dess suttit i, även om jag inte läser lika mycket i vuxen ålder som jag gjorde i säg 11-15-årsåldern. Självklart är mitt läsande helt beroende av tid, och en av de positiva saker som min långa pendling till och från jobbet ändå för med sig är just att jag nu kan läsa mycket varje dag.

Så vad gillar jag för sorts böcker då?
Jag har redan konstaterat att jag jämfört med många andra inte har sådär väldigt "sofistikerad" lässmak. Vad gäller böcker är jag nog en ganska typisk "svenkstoppspersonlighet", ni vet en sådan ganska förutsägbar person som gillar väldigt mainstream-böcker. Ofta kan jag lockas av böcker som ligger på olika topplistor och väldigt ofta gillar jag ungefär de böckerna som ligger bland de 20 i topp. Jag har alltså inte så väldigt avancerad smak, även om jag gillar att då och då läsa en del s.k "klassiker" också.

Men inom min "svensktoppsgenre" så gillar jag ganska blandad kompott av böcker. Jag läser gärna deckare och thrillers, men tycker framförallt om sådana där jag fattar tycke för karaktärerna. Om det enbart är själva intrigen som driver berättelsen framåt kan jag tycka det blir lite trist i längden. Däremot tycker jag att vissa deckarförfattare är bra på att bygga upp persongalleriet runtomkring historien, samt även miljöerna så att man får en bok som innhåller både spänning, "vardagsrelationsdramatik" och en inlevelsefull beskrivning av den miljö eller det samhälle/tidsanda där historien utspelar sig.
Två deckarförfattare som jag upptäckte i och med att min mamma skickade en av deras böcker till mig var Roslund & Hellström. Boken jag fick heter "Edward Finnigans upprättelse" och var en otroligt fascinerande berättelse. Inte alls en "vanlig" deckare eller thriller utan verkligen något utöver det vanliga. Den tar upp detta med dödsstraffet här i USA på ett väldigt speciellt sätt. Efter att ha läst denna bok passade jag på att köpa deras tidigare böckjer när jag var i Sverige och läste dem också. Jag tycker de alla är väldigt bra och jag gillar framförallt att karaktärerna och berättelserna inte är "enkla" med enbart onda och goda sidor, utan att de skriver om "vanliga" personer som p g a yttre omständigheter kan ta steget över till "fel" sida. Brott handlar ofta om en mycket mer komplicerad kedja av handlingar än enbart en ond person med ont uppsåt. När man läser böckerna dyker det upp frågor och tankar i huvudet som "skulle man själv kunnat handla på detta sätt i en liknande situation?" eller "hur svårt det är att leva helt och fullt ut i vårt moderna civiliserade rättsamhälle när man drabbas av sådant som tar fram det allra mest primitiva inom en?".
Jag gillar verkligen sådana typer av berättelser. Där allt inte är glasklart från början. Där personer kan utvecklas och förändras med historiens gång. Där ens tankar och känslor kan utmanas lite. Gärna få en att fundera lite extra. Detta gäller självklart inte enbart deckargenren utan alla böcker jag läser.

Förutom deckare tycker jag om att läsa om just personer i olika situationer som antingen kan vara sådana att man känner igen sig i, eller helt annorlunda så att "nya världar" och tankegångar öppnas. Jag har också en förkärlek för Fantasy även om jag inte på något sätt är en Fantasyfantast. Men jag hör t ex till katergorin "Sagan-om-Ringen-Nördar". Jag läste trilogin första gången i 12-årsåldern och har sedan dess läst om dem säkert en 4-5 gånger. Minst. Och detta innan första filmen kom....
Och självklart älskade jag Harry Potter också. Minns att när jag läste de första 3 böckerna i serien hade jag helt fantastiska drömmar på nätterna! På något sätt släppte dessa böcker lös min fantasi igen och jag drömde verkligen att jag stred mot drakar, vampyrer eller andra fantasimonster. Jag fick här i USA även tipset av min chef att läsa Eragorn av Christopher Paolini, och jag gillade både denna och "Eldest" som hittills kommit ut, och väntar på att den tredje boken i serien ska komma. Jag fascinerades även av att Paolini faktiskt skrev den första boken när han var endast 15 år. Imponerande!

Under mina tonår läste jag även mycket Stephen King och liknande böcker. Älskade den typ av skräck han beskrev som liksom finns i en till synes helt normal vardagsmiljö. En av mina favoriter här var "It" ("Det" på svenska) som jag tycker är en fantastisk berättelse om mod, vänskap och inte minst förmågan till förändring. Men jag såg aldrig filmen eftersom jag förstod att de i filmen enbart tagit fram själva "skräckhistorien" och inte alls det som gjorde böckerna så bra, nämlinen person- och miljöbeskrivningarna och framförallt hur man får följa de här barnens peronliga utveckling från dåtid till nutid när de är vuxna och återigen måste återförenas för att besegra det onda. Jag blev även helt frälst av hans och Peter Straubs "The talisman" ("Talismanen" på svenska). En otrolig äventyrsberättelse i Fantasyform med den där sortens "svärta" som jag älskar.

Det där med att återkomma till och läsa om favoritböcker är något jag inser att alla inte gör. Flera jag träffat säger att de aldrig gör det eftersom de tycker att spänningen försvinner när man vet hur handlingen är och hur historien ska sluta. Som att idissla. Själv kan jag läsa om vissa böcker många många gånger. I vissa fall kan jag läsa om delar av en favoritbok, och inte ens hela boken. Det kan handla om speciella avsnitt eller kapitel som kan trösta en i vissa situationer eller bara få en att skratta eller kanske gråta. För mig känns det ungefär som att återse en gammal vän. Och även om man känner vännen utan och innan, så är det alltid lika roligt med ett återseende. Dessutom kan ju även en gammal vän som man tror man känner till allt om, överraska en och komma med helt nya infall och vinklar beroende på vilket humör man är på, eller i vilket skede i livet man råkar befinna sig i. Likadant tycker jag det är att läsa om sina gamla favoritböcker.

Några av mina absoluta favoritböcker som jag återkommit till minst en gång, ibland flera (i vissa fall med många års mellanrum) är:
"Juloratoriet" av Göran Tunström (en bok med ett fantastiskt persongalleri och med ett alldeles speciellt språk som tillltalar mig.
Flera böcker av Peter Pohl, men framförallt "Regnbågen har bara åtta färger" och "Medan regnbågen bleknar". Dessa läste jag under min gymnasietid och Peter Pohl's målgrupp tror jag ligger i gränslandet mellan ungdom-vuxen. Jag älskade dem eftersom även han behandlar språket något annorlunda. Plus att det är en otroligt gripande berättelse där sorg och förlust blandas med glädje och värme.
"Sagan om Ringen trilogin" av JRR Tolkien (denna behöver väl ingen presentation direkt).
Jag älskade även Anna Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam", och denna har blivit en sådan favorit som jag med säkerhet kommer återkomma till framöver.
Av dessa tog jag t o m med mig Peter Pohls böcker samt Juloratoriet hit när vi flyttade, just av den anledningen att detta är böcker jag gärna återkommer till. Så jag ville ha dem med mig. Att ta fram närhelst man vill läsa om ett stycke eller två...

Böcker jag köpt här och läst sedan jag kom hit och som jag också älskat är:
"The Memory keepers daughter" av Kim Edwards
"The Timetravelers wife" av Audrey Neffenigger
"Kite runner" (Flyga drake på svenska) av Khaled Hosseini
"The glass castle" av Jeanette Walls
"Let the Northern lights erase your name" av Vendela Vida
Alla dessa har jaig läst på engelska och jag rekommenderar dem varmt! Har ingen aning om ifall de alla finns översatta till svenska, men kanske kan ni som vill läsa dem på svenska kolla detta.

Sist men inte minst så har jag ju även hittat en annan svensk författare som jag bara älskar! Johan Ajvide Lindqvist. Hans eminenta skräckromaner är något som verkligen fick mig att gå i spinn! Jag älskar ju som sagt skräckfilmer, och Ajvides böcker är defintivt "Splatter i bokform" men som dessutom alla alltid har en djupare tanke och budskap. Det handlar alltså inte alls enbart om "effekter" utan han beskriver sina karaktärer med stor kärlek och inlevelse, samtidigt som han ofta behandlar vårt nutida moderna samhälle, vilket egentligen kanske är något mer skrämmande än de övernaturliga händelserna. Hans första bok "Låt den rätte komma in" (en modern vampyrhistoria, men där vampyren egentligen är den minst skrämmande. Boken behandlar bl a utanförskap och mobbing på ett otroligt realistiskt vis trots alla övernaturliga händelser) har nu filmats och jag läste för ett par månader sedan att den fått pris här på Tribeca Film festival, så jag hoppas hoppas hoppas att de faktiskt kommer att visa den här i NYC åtminstone. För jag vill så gärna se den!!
Jag tyckte även väldigt mycket om hans "Hantering av odöda" (där den yttre handlingen handlar om zombies, men där frågan om "hur och vad skulle man göra om någon man älskar men som man förlorat verkligen återkom till livet igen?" automatiskt dyker upp i ens tankar) samt hans novellsamling "Pappersväggar" (i vilken det sista kapitlet faktiskt är själva slutet av just "hantering av odöda").
Dessutom fick jag tipset av Petchie att Ajvide faktiskt kommit ut med en ny bok nu; "Människohamn". Ååååå, vill ha vill ha vill ha!!!!!!

För tillfället har jag börjat läsa en del böcker om förlossning och föräldrarollen. Hm, kasnke inte så oväntat faktiskt. Den jag läser just nu heter "Att föda" av Gudrun Abascal och jag tycker den är väldigt bra och informativ. Visst inser jag att en hel del inte kommer att stämma in här i USA eftersom hon beskriver hur det går till på svenska sjukhus, men själva psykologin och det fysiska förloppet inför och under förlossningen tycker jag är väldigt bra beskrivet.

Idag blir det nog inte så mycket läst eftersom vi ska ut och träffa våra svenska vänner på stan. Vädret är tycärr lite trist nu men det ska ändå bli skoj att ses!
Ha en jättefin helg!

En bonusdag!

Min långhelg blev plötsligt ännu längre!! Men det är väl bara att tacka och ta emot. Så det gör jag.
Jag fick nämligen ett mail från min chef i morse där det stod ordagrant så här:

"Don't come in today, there is nothing to do here."

Nehej, tänkte jag. Då gör jag väl inte det då.
Självklart är det flytten som gör att det inte finns något att göra på labbet nu direkt. Idag skulle flyttfirman komma och packa ner alla saker vi sorterat och märkt förra veckan. Sedan skulle de börja transportera lådorna till det nya labbet. Så nej, det fanns nog inte mycket att göra där idag. Alltså blev det en ledig dag idag.
Imorgon däremot hoppas vi att de hunnit flytta det mesta så att vi kan börja packa upp och organisera det nya labbet!

Hittills har jag inte gjort så jättemycket spännande på denna lediga bonusdag. Har suttit med en massa e-mail korrespondens nu på morgonen/förmiddagen. Samt kört lite tvätt eftersom det är skönt att göra det en vardag när det inte är så mycket folk i tvättstugan.
Har även slagit in en present eftersom M och jag är inbjudna till en inflyttningsfest ikväll. Så vi kommer ändå att ta tunnelbanan upp till Bronx eftersom festen är i en studentlägenhet i huset mitt emot jobbet. Ska passa på att visa M vårt nya labb då när han ändå är där. Det ska bli kul eftersom han inte har någon aning om hur det ser ut där.
I stort sett har det alltså varit en lugn dag och jag försöker vila lite också. Så skönt och lyxigt.


Värmen är defintivt här nu.
Idag visar termometern på 28 grader ute. Puh!
Igår premiärkördes AC:n i sovrummet innan vi lade oss.
Detta efter att ha varit ute på kvällen och gått en promenad längs med Hudson River på West Side (ungefär i höjd med Ground Zero). Satte oss på en uteservering och tittade på båtar och folk som spatserade förbi. Så underbart! kändes som om vi var på semester någon helt annanstans och inte alls på Manhattan.
Vi har kompisar som ska tillbringa en vecka här i staden nu och de anlände igår. Av en slump visade det sig att deras hotell låg alldeles i närheten och trots jetlag så ville de gärna ses en stund. Så vi beställe lite middagsmat och hade en riktigt mysig kväll tillsammans i kvällssolen.
Jag älskar verkligen staden när den är såhär!!