På väg från tunnelbanestationen vid City Hall. Den höga byggnaden mitt i bilden är den jag skulle till.
Många blå tröjor för att fira The Big Blue.
Såhär ser det ut längs gatan på väg till Immigration.
Här är jag äntligen framme vid byggnaden (skylten på vänster sida). Längs gatan till höger fylls det hela tiden på av folk som vill hylla sitt fotbollslag.
Det var en riktigt härlig stämning bland alla som väntade. Det ropades "Let's Go Giants!" bland alla fans. Det kastades fotbollar mellan de två folkmassorna på vardera sida gatan. Det småpratades och var allmän feststämning. Efter ett tag var det även vissa personer som började klättra på väggarna. De blev dock ganska snart omhändertagna av polisen. Hela tiden surret av helikoptrar i luften. Ibland längre bort, ibland alldeles ovanför våra huvuden.
Super Bowl Champs
Här nedan är en del filmsnuttar jag tog med mobilen:
Innan NY Giants kom roade sig folk på alla möjliga vis. Där jag stod kastades en eller ett par fotbollar fram och tillbaka över gatan. Den lilla killen är riktigt duktig!
Så kom spelarna.
Sist ut var Eli Manning.
Och för er som vill se hur Paraden såg ut när den spelades in av proffs kan titta här:
Det blev en dag att minnas. Istället för att bara ta tåget ner och "bara" få en stämpel i passet fick jag en enorm New York-känsla på köpet. Inte den där man kan få när man promenerar runt i staden och ser alla kända platser och byggnader. Nej, den här handlade mer om New York-borna. Alla vi som bor och lever i denna stad. Som är en del av staden. Känslan av att faktiskt själv vara en kugge i kugghjulet. En pusselbit i detta brokiga pussel. Och känslan förstärktes än mer eftersom det hela tiden strömmade ut folk som varit och besökt "Immigration". Lätta att känna igen med sina mappar i händerna. Som jag själv, även om min mapp var nedstoppad i min väska. Så många av oss från helt olika bakgrund, men som nu lever våra liv sida vid sida. Här. I denna staden. Som trots helt olika förutsättningar, historia och synsätt nu delar en gemensam upplevelse. Och då tänkte jag inte på Paraden i sig. Inte i första hand. Utan staden. Denna mycket speciella stad. Samt den gemensamma erfarenheten av att byta land, kultur. Allt som var invant och tryggt utbytt mot något nytt och stundtals helt främmande. Uppbrottet från det som var och anpassningen till det som är.
Jag tänkte på min dotter. På Lill-Skruttan. Och på hur hon faktiskt är mer amerikan än svensk. På min kluvna känsla inför detta faktum. Och så såg jag mig omkring och såg alla dessa familjer. Alla barn. Ungdomar. Och tänkte att ja, detta förenar oss utbölingar. Om man får barn i ett annat land kommer de barnen nästan uteslutande att tillhöra det Landet. Det Nya. Har man tur kommer de ta med sig en del traditioner och synsätt från föräldrakulturen, men i sin själ och sitt hjärta kommer de att vara det Nya Landets barn. Dessa tankar och känslor snurrade runt när jag senare försökte ta mig tillbaka till en tunnelbanestation. Med konfetti virvlande runt öronen. Och glada uppsluppna New Yorkare omkring mig.
På väg mot tunnelbanan igen. Så mycket folk överallt. Vissa hade även klättrat upp i träden.
Det syns inte på bilden men luften var full av konfetti här när jag gick. Vit som snö föll den från en klarblå himmel.
Inlägg
14 kommentarer:
skönt att det gick bra och du fick ditt din stämpel snabbt och smidigt. Oj vad mycket folk paraden drog. De har rejält med fans The Gigants. Kul att du hamnade mitt bland detta och fick se paraden live fast du egentligen inte hade planerat för detta.
Kram!
Vilken folkfest!!! Wow, tänk att få uppleva den! Jag minns när Elfsborg tog SM-guld för några år sedan. Vi var på matchen och barnen övertalade mig att vi skulle stanna kvar i stan på kvällen och få se hyllningarna. Inte på långa vägar så stort som det med Superbowlen men ändå!!
Oj, vilken kö till immigration. Hua, jag kommer ihåg när jag 1985 kom till New York med mitt lilla brev som skulle göra mig till au-pair. Nervöst på flygplatsen!
Kram Anna..och du..ha en fin dag :)
Skönt att det gick bra för dig pa immigrations.
Jag känner totalt igen din kluvna och lite märkliga känsla över att ditt barn känner sig mer av en annan nationalitet än vad man själv gör. Det är ju verkligen underbart att kunna ge sitt barn insikt och förstaelse för mer än bara en kultur, men det känns ända lite underligt att veta att barnet känner sig mer nagot annat (i ditt fall amerikansk, i mitt fall fransk) än vad man själv gör och att de därför inte självklart smälter in i den svenska kulturen.
Kram
Desiree,
ja det var himla skönt att det gick så bra. Och visst var det mycket folk på paraden. Otroligt egentligen med tanke på att det var en vanlig vardag mitt på dagen. Och det kändes roligt att ha "halkat in" på detta som på ett bananskal.
Kramar!
Coolaanna,
ja det var verkligen en folkfest!
Fast det är INTE folk som köar till Immigration där på bilden utan folk som väntar på giants. :-) Det var visserligen lite kö in till Immigration när man skulle gå genom säkerhetskontrollen, men det gick ändå rätt fort.
Kram!!
Martina,
ja det känns verkligen konstigt. Jag har väldigt blandade känslor till detta att jag inte alls kommer att dela mina "referensramar" med min dotter. Det känns ibland sorgligt. Samtidigt som jag absolut inte ångrar att vi är här eller att vi fick barn här.
Kram!
Ja, vad bra att det gick bra på USCIS. Som sagt, blir det mer problem när du ska få ditt rikriga GC så ta hjälp av din komgressman. DE var så hjälpsamma den ggn jag hade problem.
Häftigt med paraden!
SÅ kul att du hamnade mitt i den.
KAN bara tänka mig stämningen och jublet.
ROLIGT!
Det var ju skojigt att USCIS ligger precis vid paradrutten!
ELI, ELI!!!
Ja, du och jag har ju diskuterat det där med barnens uppväst i en anna kultur flera gånger.
Det är lite annorlunda, men det funkar ju det här också.
Tycker det kommit rätt naturligt allting.
men visst, K har ju andra referensramar än jag. Det blir mer Peters för henne, även om han växte upp över spridda delar i USA och i världen efter som han var en air force brat...
Kram!!
Låter fantastiskt! Jag hade faktiskt en tanke om att låta barnen slippa skolan och åka in. Men vaknade med en dunderförkylning och dåligt med tålamod....så. Jag tittade på tv hemma. Man slås ju verkligen av hur de kan fira. Galet. Hur de tar sport på fullaste allvar och att folk verkligen går man ur huse för att få se en glimt och för att tillsammans uppleva detta. Amazing!
paettannatsatt
Annika,
ja jag ska ha det i minnet om det krånglar mer framöver. Och ja det var kul med paraden! Särskilt som jag inte alls hade tänkt eller planerat att gå, så det blev ju lite "överraskningsmoment" nästan. :-)
Och visst, jag tror inte det blir bättre eller sämre på något vis detta med barn som växer upp i en annan kultur. Men det blir helt klart annorlunda, och jag känner att min egen sorg nog ligger i att jag inte i nuläget riktigt kan se att jag kan dela hennes uppväxt på samma vis som om hon vuxit upp som helt svensk. Det gäller både praktiskt och känslomässigt. Men som sagt jag tror inte det är vare sig bättre eller sämre. Och man måste göra det bästa man kan.
K har det ju lite annorlunda eftersom hon har en förälder som vuxit upp med amerikanska kulturen. Jag tror det gör skillnad ändå. Plus att du har kunnat ge henne den svenska och finlandssvenska kulturen så bra eftersom ni kunnat tillbringa så långa perioder i Sverige och Finland. Det tror jag knappast att vi kommer kunna göra. Tyvärr.
Kramar!!!
paettannatsatt,
ja det var nog ändå rätt klokt att inte dra in hit för paraden. Det var rätt mycket väntan och själva paraden passerade ganska fort.
Och visst är det otroligt vilken kärlek de har till sina olika lag i de här stora nationalsporterna här. Lite som hela Sergel Torg fylldes av svenskar som hyllat Tre Kronor och Fotbollslandslaget efter stora framgånger ute.
Kram!
När jag var i NY i sept fick vi också uppleva en parad. Det var hur stort som helst. Skithäftigt. Sååå mycket folk. Det var underbart att ta del av stämningen och ett minne för livet
Sahra,
ja det är rätt speciellt! Här har de ju prader mest hela tiden, men detta var lite särksilt eftersom det var firande av något som nyligen hänt. Annars är paraderna ofta årliga sådana där man firar olika saker varje år. Som Halloween, eller olika nationaliteter som har sina egna parader.
Kul att ni fick uppleva en parad då ni var här! :-)
Kram!
Har tänkt kommentera det många gånger, och nu efter detta inlägg måste jag bara ta och göra det känner jag- vad oerhört vackert och gripande du skriver om New York, Saltis!
Jag läser alla dina blogginlägg med intresse men när du snuddar vid staden NY och vad den kommit att betyda för dig och din familj på olika vis, då blir det rent, äkta och går rakt in i mitt hjärta.
Jag blev alldeles tårögd av att läsa den här texten. Kanske för att jag älskar NY och känner igen de där känslorna du beskriver, hur alla människor tillsammans bildar det brokiga och alltid lika fascinerande pusslet New York City...eller för att det bara var en förbaskat bra text både språkligt och innehållsmässigt!
Tack för dina betraktelser från staden jag ständigt längtar till och för att vi alla får ta del av magiken i att se din lilla Ella växa upp och utvecklas i denna fantastiska stad som för henne är hemma!
Kram
Susanne,
men å vad GLAD jag blir av din kommentar!! Och rörd!!! :-) TACK!
Vad fint att du tycker om bloggen och jag är verkligen glad att du känner den kärleken som du gör inför den här staden. Det ÄR en mycket speciell stad.
Och tack igen för att du läser och för allt fint du nu berättade i din kommentar. Jag är väldigt glad och tacksam för att du gjorde det!
Kramar!!!
Kul att hamna mitt inne i allt detta! Fast ja, känner igen mig i tänket vad angår barns nationalitetstillhörighet rent känslomässigt. Själv har jag ju inga direkta planer om att flytta tillbaka till Sverige, så på så vis har jag liksom accepterat att sonen aldrig vill bli helt svensk - hur mycket svenska jag än lär honom osv - utan han kommer att skapa sin egna lilla kombination. Eftersom han ju också är "blandad" så vet jag ju också att det är min plikt att liksom värna om just det blandade, om du förstår vad jag menar. ;-)
Gnuttan,
ja det var faktiskt riktigt kul! Inget planerat men det var en sådan otrolig stämning!
Nej, jag vet inte om vi någonsin kommer att flytta till Sverige heller. Men jag känner mig så kluven med det här att hon kommer bli (är??) mer amerikansk än svensk... Det är något som jag inte helt och fullt accepterat rent känslomässigt än tror jag... Att du försöker få din son att ha kvar båda sina kulturer (nu tre egentligen) är ju självklart. Och strongt att du verkligen kämpar för det också för det är inte alltid lätt.
Kram!!
Skicka en kommentar