Jag: "Nej, inte den här veckan för O's mamma är väldigt upptagen nu och de har ju den lilla bebisen också. (O fick en liten syster för en dryg vecka sedan). Dessutom är hennes faster här och hälsar på nu."
Lill-Skruttan tittar lite frågande på mig.
Jag: "Ja, O har också en faster precis som du. Din faster är ju A."
Lill-Skruttan: "Jaaaa! Min faster är A!"
Så är hon tyst någon sekund. Funderar lite, innan hon fortsätter.
"Men har O en Andejjas* också?"
Jag: "Det vet jag inte om hon har. Kanske har hon en Andejjas också...."
Lill-Skruttan avslutar mycket nöjt: "Ja för JAG har en Andejjas också!! Kanske har inte O det...? Hon har en liten baby sister och jag, jag har en Andejjas."
Sedan tog hon ny fart och susade vidare.
Här är Lill-Skruttan med sin Andejjas!
Bilden är tagen i somras av Svägerskan.
Det här med familj och att ha andra familjemedlemmar än enbart sina föräldrar är något jag märker att Lill-Skruttan pratar en del om nu. Flera av hennes kompisar har ju mor- och/eller farföräldrar som kommer och hälsar på ibland. Vissa har även kusiner på besök. Sådant är såklart lite spännande. Sedan har de flesta av hennes vänner fått, eller ska snart få småsyskon. Det här gör att hon funderar en del på familjer och hur olika familjer kan vara. Hon vet att hennes mormor, farmor, Faster & Andejjas bor i Svärje. Långt bort. Men de finns där och det vet hon. Även Gammomomo, Kjässtin och Monica bor ju där. Nu sedan hon blivit såhär pass stor är det så roligt när hon själv pratar om dem. Att de är viktiga för henne råder faktiskt ingen tvivel om. Och det känns skönt att hon nu faktiskt har minnen av dem och av våra Sverigebesök.
*) Andejjas är Svägerskans sambo.
Inlägg
16 kommentarer:
Jag håller med om att det är skönt att de själva har minnen nu :) För då släpper lite utav ansvaret och man kan liksom påminna istället för att vara en bank av minnen. Jag är superorolig att N ska glömma släktingar. Det är ju inte så kul! Jag tackar Skype faktiskt :) Helt fantastiskt. Hon är ju uppvuxen med Skype. :)Redan som månadsbebis satt hon framför datorn!
Hihi..vad jag gillar hennes små undringar! Tur att du skriver ner det på bloggen så vi andra får skratta med er!
Jag har en bok där jag skrev allt när mina 3 äldsta barn var små. Åh, vad kul det är att läsa i dem nu!
Kram från en förkyld Anna
Vilken otroligt härlig bild där hon shakar loss med sin Andejjas. Kul att hon börjar fundera på detta med familjemedlemmar och minns dem och pratar om dem. Det är som sagt underbart att Skype finns så att man kan hålla kontakten på ett helt annat sätt numer än tidigare.
Kram!
Ha, ha så härligt! Roligt att få ta del av henens små men stora funderingar om familjen och familjemedlemmarna.
Kram
Trillingnöten,
javisst är det skillnad nu när de är lite äldre. Och Skype är fantastiskt! Tänk innan det fanns internet. En helt annan sak då att bo långt från familjen.
Kram!!
Coolaanna,
å hoppas du kryar på dig snart!!
Det där med en bok har jag tänkt på sedan hon var bebis, men jag är så dålig på att skriva. Jag började lite under hennes första år (då inte något hon sa utan mer saker hon gjorde etc) men sedan kom jag liksom av mig. Borde ta tag i det igen.
Kram!!
Desiree,
ja jag älskar den bilden jag också!! Sådan känsla! :-)
Och ja det är mysigt att hon nu minns familjerna i Sverige på ett helt annat vis än tidigare. Och Skype hjälper såklart otroligt mycket!
Kram!
Katarina,
tack! Och det är så roligt att hon själv delar med sig såpass mycket av sina tankar nu.
:-)
Kramar!!
Gulligt, så söta och kloka funderingar från Ella!
Supergullig Bild med Andejjas också :-)
NU börjar verkligen hennes minnen ta form, och det är ju jättemysigt.
Kram!
Annika,
ja det är skönt att hon minns personer och platser och händelser nu på ett helt annat vis. Och jag tyckte det var så sött att hon verkligen påpekade att hon hade en Andejjas också. ;-)
Kram!!
Haha! Vad kul! vi saknar henne såååå. kram!
Blir ju alldeles rörd av hennes funderingar. Hon verkar så mogen o klok. Mm, det där med familj långt bort o längtan får nog anses som ett av de tråkigare inslagen i våra liv, medaljens baksida men också ett gott tecken. Att man har någon att sakna alltså. Jag tjatar ju jämt om det, förlåt!
Trevlig tisdag,
kram
Syster i Söder,
åååå hon saknar er med. Och VI saknar ER!!! Tänk det är snart ett år sedan ni var här! Men vi ses ju iallafall i augusti!!!! :-) Om inte förr.
KRAM!
Loppan,
å gulle du! :-) Ja, hon är en liten Tänkare helt klart. Och ja, saknad och längtan är inte särskilt roligt, men som du säger är det ju ett tecken på något bra på sätt och vis. Även om det kan göra ont.
Kramis!
Älskar barns små funderingar. Underbart. Hon verkar så duktig på att uttrycka dem också. Väldigt verbal.
Hur ofta åker ni hem till Sverige och kommer familjen över någon gång. Skypar ni?
Vi har noll anknytning till området vi bor i. Det ligger 30 minuter från stan. Min familj bor i stan. Mannens är lite utspridda. Vi har alltid haft problem med barnvakt. Ingen mormor tex som kan komma över och passa barnen medan vi får chans att gå på bio eller restaurang. Nu är visserligen killarna så stora och fixar att vara ensamma med barnen. Men tidigare funkade det inte.
Hur har ni det som inte har någon familj over there. Det måste vara svårt för er också. Hyr ni barnvakt eller kan ni lämna henne till vänner?
Sahra,
ja hon är väldigt verbal och har alltid haft hyfsat lätt att uttrycka sina tankar och känslor sedan hon började kunna prata. Skönt tycker jag! Och roligt!
Vi försöker åka hem till Sverige minst en gång om året. Men det är ju ändå inte så mycket. Ibland har jag och M åkt separat och då har ju Lill-Skruttan därmed kunnat komma till Sverige mer än en gång per år, men oftast har det varit en gång. Och vi har oftast stannat ca 2 veckor då utom i somras när jag kunde vara hemma en hel månad med henne. Vilket var både bra, underbart och skitjobbigt. Samtidigt.
Barnvakt har vi haft turen att kunna ha via vänner här som också har barn. Nu är det lite svårare igen tror jag eftersom flera av våra vänner här har fler än ett barn och det är ju lite knepigare för dem då att vara barnvakt. Men vi kan ändå hjälpas åt hyfsat vilket känns väldigt bra. Annars hade det varit väldigt svårt. Första året var det dock så att vi oftast "hyrde" barnvakt och eftersom det var dyrt (ca 20 dollar i timmen) så blev det inte så ofta.
Kram!!
Awww...lilla har en andejjas......så härligt. Dom små är för söta när de börjarförstå att de har en släkt. det är lite tufft ibland att ha familjen på andra sidan atlanten, men som du har erfarat ...man vänjer sig. men dom där spontana fika stunderna med mormor, farmor,kusinen eller syskonen saknar man....
nika,
hej och välkommen! Jag vet inte ifall du lämnat någon kommentar hos mig tidigare, men jag vill ändå säga att jag blev riktigt glad!
Och visst är det så att man saknar att kunna spontanträffas. Det plus ovissheten om när man ska ses igen är det jobbigaste.
Vad härligt att svenska familjen nu också kan bli en del av hennes vardag när hon själv har lust, just för att hon själv minns dem och har förstått att de har en speciell plats trots att hon inte ser dem lika ofta som många andra människor omkring henne. Barn förstår trots allt så otroligt mycket (har ju själv följt sonens utveckling, där personer han aldrig sett i närheten av sitt egna hem och som det kan ha dröjt långt över året sedan han senast sett, har fått en viktig plats i hans hjärta. Det är härligt att se).
Gnuttan,
ja det är verkligen skönt att hon har minnen nu. Att man kan prata om personer och platser som hon själv känner att hon har en koppling till och minns saker och händelser från. :-) Det underlättar när man bor såhär långt bort.
Vad fint att höra att din son verkligen har skapat så fina relationer till personer som han ändå inte träffat live så ofta.
:-)
Kram!
Skicka en kommentar