Tisdag i en ny vecka. Den första hela veckan för Storasyster i skolan. Förra veckan gick de ju bara under torsdag och fredag. För er som undrar hur det var kan jag berätta att det varit lite blandade karameller. Efter första dagen var hon inte alls glad. Hon tyckte det kändes jobbigt. Dels tror jag det beror på att det nu är ny klass med nya lärare. Här i USA splittrar man ju klasserna efter varje år. De får nya lärare och nya klasskamrater.
Tanken bakom detta är att man ska förhindra att det bildas "klickar" i varje klass och att "klasshierarkin" cementeras. Jag vet själv hur lätt man hamnar i en roll i en klass och hur svårt (omöjligt...?) det kan vara att ta sig ur den rollen även om man försöker. Själv gick jag i samma klass i hela grundskolan. Nio år. Samma klasskamrater även efter att vi bytte skola då vi började högstadiet. Jag hade tur och var omtyckt i klassen, men jag vet de som hade det betydligt jobbigare och att ha splittrat klassen åtminstone till skolbytet hade nog egentligen varit det mest hälsosamma för alla. Men, att som här i USA splittra klasserna varje år kan jag ändå känna är lite väl mycket det också. Kanske känner jag så eftersom vår Stora tjej är mer av den lite blygare sorten och därmed alltid har det lite tufft med förändringar, nya miljöer och nya personer. Att man byter lärare gör ju även att det tar ett tag för varje lärare att lära känna eleverna, få koll på klassammansättningen och att vinna elevernas förtroende. Det måste vara ganska tufft även för lärarna kan jag tänka. En av fördelarna med att splittra klasserna varje år är väl att det är hyfsat lätt att komma in i en klass även som "ny" elev. Och om man går i skolan under ett par år så kommer man slutligen att känna nästan alla elever i alla klasser eftersom man gått tillsammans med dem åtminstone något år sedan kindergarten.
Så en del av hennes nedstämdhet kommer säkert av förändringen i sig, och att hon saknar sina gamla klasskompisar och sin fantastiska lärare hon hade förra året. Men en annan del tror jag beror på att hon nu går i en klass där man även har ett par elever som behöver lite extra stöd. Av olika skäl. Vissa behöver kanske lite extra hjälp med läsning och skrivning. Eller med att koncentrera sig. Man har på grund av detta även fler lärare för att kunna hjälpa dessa elever och också hjälpa resten av klassen. De är två lärare plus en lärarassistent i klassen. Men Storasyster tror jag tycker det är lite jobbigt med särskilt en av killarna som verkar vara en ganska utåtagerande elev. Redan första dagen kunde både hon och hennes kompis C berätta att den här killen burit sig såpass illa åt att han nästan blev skickad till rektorn. Samma sak hände dagen därpå. Och han retas en hel del också. Vilket Storasyster tycker känns jobbigt. Hittills har jag ändå förstått att han inte sagt något elakt rent personligen till någon utan det handlar mer om att han häver ur sig saker till allt och alla. Inga allvarliga saker alltså. Men efter att Storasyster gått på vårt fantastiska dagis och sedan i en otroligt fin Kindergartenklass så är hon helt enkelt inte van vid att man kan bli "påhoppad" av sina klasskompisar. Så detta är nytt för henne. Vi har pratat om det en del och jag hoppas det ska bli bättre med tiden. Och det är inte enbart negativa känslor hon har kring klassen och skolan. När jag hämtat henne på eftermiddagarna har hon tyckt att det varit bra både i fredags och igår. Men lite av den här "oron" kommer fram senare på kvällarna.
Vi får se hur det hela utvecklar sig. Jag tycker att sådana här saker kan kännas lite svårt som förälder. Hur mycket kan man påverka? Och när ska man i såfall agera? Jag kan känna att man vill låta det gå en tid först så att alla barn i klassen hinner acklimatisera sig till det nya. För vår egen del vet jag ju med säkerhet att just det nya är det som är ett av orosmomenten. Men om det hela fortsätter. Om det eskalerar? Då bör man väl ta upp det med lärarna? Än är jag inte nämnvärt orolig, men självklart funderar man lite framåt. Vi har hittills levt så skyddade att vi aldrig kommit i närheten av sådana här saker tidigare.
Ytterligare något som känns väldigt annorlunda nu jämfört med tidigare är att man nu som förälder är väldigt "utestängd" från skolan. Vi har ännu inte ens tillåtits se barnens klassrum. Man lämnar ute på skolgården där barnen i respektive klass går till sin samlingsplats där lärarna väntar. Sedan troppar de in i skolbyggnaden med sin klass. Hämtning sker på samma ställe på skolgården. Vi föräldrar är inte tillåtna in i byggnaden. Det känns som en hemlig värld där inne. Vi kommer få se klassrummet först då vi blir inbjudna till "Curriculum Night" då klassföreståndarna går igenom vad de har på sitt curriculum under detta skolåret. Självklart kan man komma in om man t ex hjälper till som volontär i skolan vilket många föräldrar gör. Eller om man har pratat med lärarna och fått tillåtelse att komma och besöka klassen. Men detta sker oftast inte under första tiden. Men som sagt, man vänjer sig väl. Och jag hoppas iallafall att det här med den utåtagerande killen ska bli bättre med tiden.
Ni med barn i amerikanska skolsystemet. Hur tänker ni inför detta med att klasserna splittras varje år? Har fördelarna övervägt nackdelarna? Och hur mycket har ni engagerat er i skolan på volontärbasis? Mycket? Lite? Inget alls? Har ni känt att ni "stått utanför" mycket eller att ni varit en del av era barns skolgång? Hur fungerar det i andra länder? Jag är jätteintresserad av att få vet mer om hur andra känt och hanterat skolan i ett system så olikt det man själv har erfarenhet av och kan referera till. Så berätta gärna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Här i Belgien byter de också vareviga år, både klasskamrater (några är samma såklart) och lärare. Jag kan förstå det i högre ålder men i motsvarande lågstadiet? Och även i maternelle, dvs pre-school, som Isolde går i. Så förra året från 2,5-3,5 år gick hon i en klass. Den splittrades i tre och alla nya elever som inte gick förra året (alla 2011-or men beror på när man föds på året, man måste vara 2,5 år för att få börja i mottagningsklassen - t ex hade Petchies V kunnat börja i mars i år men de väntade till nu i september på Maternelle 1 istället) delades också på de tre klasserna. Nästa år blir det väl någon slags reshuffle och några flyttar säkert och nya kommer till. Det kanske inte är att föredra att man som du går nio år i samma klass (av de skäl du anger) men jag tycker så jag hade är en bra kompromiss. Samma klass i lågstadiet/tre år (numera F-klass plus år 1-3) och sedan bytte vi skola i mellanstadiet (den första vara bara låg) och delades upp och blandades med barn från andra skolor (men även om det är inte byte av skola kan ju en uppdelning göras (om det nu finns mer än en klass såklart). Sedan till högstadiet delades vi igen. Både vid mellan- och högstadieförändringarna fick man önska upp till fyra kamrater tror jag.
Jag hoppas i alla fall att E börjas trivas snart. Det är ju bara normalt att det är lite nytt och osäkert i början. Antagligen är det ännu jobbigare för de barn som behöver extra stöd och förhoppningsvis blir de också lugnare med tiden. I annat fall verkar ju skolan väldigt seriös och kanske tar tag i en situation själva. Annars får väl ni föräldrar ta upp det. Men först måste man nog ge det några veckor. Jag vet inte vad för problem barnen med extra stöd har men tyckte artikeln jag la upp i FB-gruppen du också är med i var väldigt bra för att förstå även perspektivet av dessa barn och hur man kanske kan hjälpa sitt barn att förstå och förhålla sig till de stökiga barnen.
Kram!
Anna FT,
Ja jag håller med dig. Jag skulle önska att barnen gick åtminstone 2 år i samma klass och med samma lärare. Det är tufft för alla att "börja om" varenda höst tycker jag. Men detta är ju inget man kan göra ngt åt. Även på E´s dagis var det som hos er. Klasserna splittrades varje år. Dock flöde oftast en av lärarna med till nya klassen. För att få lite mer stabilitet gissar jag.
Jag tror att barnen här som behöver mer stöd kan vara allt från att de behöver mer "akademiskt stöd" som att de har lite problem med läsning och skrivning till exempel, till att de har mer koncetrationssvårgiheter. Ingen aning om ifall vissa kanske har ADHD eller liknande men vissa verkar helt klart vara lite mer utagerande. Jag tycker att det är helt ok eftersom man på grund av detta har fler lärare i klassen som ska kunnanhjälkpa, men självklart hoppas jag att det ändå inte ska bli ngt stort problem med den här pojken. Tror att min största oro just nu inte ligger i att E ska bli retad eller så (för det verkar inte vara så han agerar utan han är mest mer "stökig") utan att hon och andra mer stillsamma barn ska bli "bortglömda" JUST FÖR att de sköter sig. Du vet det typiska "duktig flicka sköter sig själv" medan lärarna lägger all tid på de som stör i klassen. Men jag tror liksom du att man får vänta ett tag och se hur det utvecklas. Förhoppningsvis ska det inte bli så eftersom de är fler lärare i klassen. Och jag hoppas liksom du att stöddigheten lägger sig lite då de nya rutinerna fungerar. Jag försökte förklara det för E också att vissa barn tycker nya rutiner är jobbiga och agerar som hon genom att bli lite "blyga" medan andra blir tvärtom men att det ofta blir bättre efter ett tag. :-)
Kram!
Våra barn har ju gått många år i amerikanska skolan, och kan nu jämföra med en brittiska skola där de inte blandade klasserna varje år. För våra kids passar det amerikanska systemet jättebra! De lärde känna många fler barn, speciellt för sonen som är lite blygare var det bra!!! (i brittiska skolan fastnade de med samma kompisar eftersom klasserna inte blandades, det gillade de faktiskt inte själva)
Jag har gjort olika saker i skolan varje år, för att barnen ska känna att jag är med på ett hörn: hjälpt till vid utflykter, idrottsdagar, jobbat i skolbiblioteket varje vecka, gjort Art Smart mm.
Så ja, det där att blanda klasser är toppen!
Vad intressant, hade ingen aning om man har ett sånt system med att blanda klasserna. Jag tycker det låter jättebra! Nu tror jag plötsligt att jag förstår den amerikanska kulturen lite bättre också, att de har lättare för att prata med främlingar och så, de har ju mycket mer träning i det redan från början. Inga råd har jag alls att ge men jag tror det blir fint för storasyster, och också mycket bra med fler vuxna i klassen.
Jag hoppas att det snart blir bättre för E. Jag tror hon kanske behöver mer tid och att kanske hela klassen i sig behöver lära känna varandra lite innan allt blir bättre och lugnare. Kanske den utåtagerande lite jobbiga killen också mest är orolig av sig så här i början och blir bättre när han känner sig tryggare.
Jag tycker nog att det faktiskt mest verkar vara fördelar med att blanda klasserna varje år och även få nya lärare. Lättare att komma in som ny som du säger, man hamnar inte i någon speciell grupp eller riskerar att bli hackkyckling år efter år, träffar fler nya vänner, vänjer sig att träffa nya personer vilket man gör hela tiden i livet och slipper problemet med att även vissa elever kan favoriseras av klassläraren. Men det är ju klart att det kan ta ett tag och vara lite oroligt i början. Man får vänta och se lite som du säger men fortsätter den jobbiga stämningen och att det på något sätt inte funkar så måste man ju ta upp det hela med lärarna också. Hoppas som sagt att det känns bättre för E snart.
Kramar!
Ny läsare här. Jag tycker systemet låter rätt bra, även om det måste vara jobbigt för de lite blygare eleverna. Men som Anna säger, nu förstår jag lite mer varför Amerikaner har så lätt att prata med vem som helst. De har liksom fått vänja sig vid det från tidig ålder.
Här i England byter de lärare varje år, men håller ihop med sin klass lite längre...på både gott och ont.
På vår skola splittrar de klasserna mellan årskurs ett och två, men sen håller de ihop tills de börjar highschool årskurs 7. Innan splittrade de dem tydligen mellan tvåan och trean, dvs när de ska börja mellanstadiet, istället för ettan och tvåan, men de kom fram till att det blev alldeles för mycket nytt för barnen på en och samma gång så de bestämde sig för att göra det året tidigare. Jag vet dock inte om det är så på alla engelska skolor.
Hoppas Ella vänjer sig snart och att de störiga eleverna lugnar sig lite
Har I Dubai gar ungarna pa en IB skola med international curriculum och klasserna splittras varje ar. Man kan skicka in en forfragan att ga med tre vanner som de brukar ta hansyn till men annars ar det nya klasser och larare varje arskurs. Fordelen med Elias som nu gar I Grade 6 ar att han har kompisar som han gatt med under olika arskurser och han kanner de flesta i Grade 6. Joli har inte heller problem utan fatt nya vanner och hanger med "gamla" under rasten da skolan anda ar sa liten att man hinner ses. Dessutom sa har de ibland gemensamma spraklektioner. Vi ar jattenojda med detta just for att alla verkar lara kanna alla och det ar inte svart att komma in I en ny klass.
Hoppas att Lill-Skruttan snart finner sig tillratta I sin nya klass, det ar alltid lite pirrigt I borjan.
Kram!
Hej, vad tråkigt att inte E känner sig helt bekväm med sina nya klass, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Minns själv från lågstadiet en kille som gick i parallellklassen som var väldigt utagerande, och då menar jag även fysiskt. För oss i de andra klasserna var han väldigt skrämmande men de som gick i hans klass var inte alls rädda. Nu är det nog inte så illa med killen i Es klass, men det blir säkert bättre när alla lärt känna varandra och kommit in i rutinerna. R har haft en bra skolstart och hon tycker att det är roligare nu än innan sommaren. Den tjejen som förra terminen var lite hårdhänt mot henne går nu i en annan klass. Hoppas att det blir bra för E. Kram
Jag, som socialt sett hade en usel grundskoletid, tänker att det ändå måste vara liiite bättre att köra det amerikanska systemet. Inte så att jag vill strida för att det ska införas, men hm...
Själv gick jag i samma klass åk 1-6, men problemet var nog mest att skolan var så liten att det bara fanns en klass per årskull. En lagom storlek är nog större än så. Och med lärare som är motiverade än de jag hade under den där tiden, nästan samtliga hade varit där sedan skolan startade och gick i pension ungefär när jag gick där. URK!
Så det finns nog många parametrar i detta. Själv undrar jag mest hur jag ska kunna hjälpa mina barn att se positivt på skolan, när jag själv tyckte att det var ett elände. Socialt elände. Studiemässigt så tog jag studenten med medelbetyg, så det handlade mindre om intresset för kunskap och mer om vuxenvärldens kompletta oförmåga att hantera barn i grupp. Näee.. ångest inför barnens skolstart....Jag vill INTE överföra min olust på dem...
Hej Anna!! Vad bra att du skriver om detta aven om det ar ett jobbigt amne. Forst, vad trakigt att det kanns sadar bade for Ella och for er med skolan hittills. Hoppas att det snart vander och att det snart kanns bade tryggare och trevligare for er alla.
Mina erfarenheter ar val att jag verkligen har gillat att dom byter klasser varje ar. Det har personligen for Cassie gjort det mycket lattare att komma i en ny klass, och eftersom hon har fatt byta skola nagra ganger under skoltiden pga flytt genom militaren, sa har hon ju inte bara bytt skola i samma stad eller sa utan vi har ju flyttat till olika delstater till andra horn av USA. Hade skolan in KS inte varit valkomnande nar vi kom dit nar hon gatt en halv termin av first grade hade det varit jattesvart. Det var givetvis svart anda, men det var relativt latt att komma in i klassen och fa kompisar. Sen hade hon ju en jobbig start har i AZ nar vi flyttade hit, men det berodde nog mer pa allt runtomkring och kompisarna an just systemet med att byta klasser. Jag tror det hade varit annu svarare och annu tuffare for henna att komma in i en klass dar alla har gatt tillsammans i flera ar, och varit supertighta, nu var det inte nagot nytt att komma in som ny i klassen.
fortsattning:
Det jag inte riktigt gillar med det du beskriver ar att foraldrarna inte ar valkomna in i skolan utan att man hjalper till som volontar. Hmm, det skulle jag vilja hora mer om. Men att lamna mitt barn pa skolgarden och inte fa folja med in, se hur det gar till, tycker jag kanns frammande for mig. Har det med annu storre sakerhet pa skolorna i NYC att gora tro? Inte for att skolorna har inte kanns sakra, men det kan ju vara olika regler. Har lamnar jag och hamtar i klassrummet dar jag ocksa skriver pa listor att jag har lamnat oh skriver under att jag har hamtat mina barn. Likasa var det i NC i Elementary School. Speciellt i de lagre klasserna kanns det ju viktigt som foralder att kunna fa lite mer inblick.
Samtidigt skriver du att man far om man pratar med lararna etc, sa det ar kanske inte sa avskarmat som det forst later, bara nagot annat man maste tanka pa och ett annorlunda system mot det ni forut varit vana vid.
Personligen tycker jag att man ska forsoka vara sa engagerad som mojligt. Dels for att det kanns bra att fa en bra kontakt med lararna, men ocksa for att verkligen fa grepp om hur rutiner, utlarnings metoder, sanger, lekar och hur det fungerar i klassrummet.
Nar Cassandra borjade Kindergarten hade jag jag ju mojligheten att engagera mig otroligt mycket i skolan, och da vi bara bott i USA i ett halvar och hon bara pratat engelska under lika lang/kort tid, kandes det extra viktigt att fa koll pa att hon hangde med och forstod vad som hander. Da jag inte heller alls hade koll pa det amerikanska skolsystemet, kandes det jattebra att genom att vara med i klassrummet bade kunna hjalpa henne och fa en bra inblick i allt.
Jag var den som dom alltid ringde till och som dom fragade om jag kan komma in i morgon etc, och det kandes bra att fa en sa bra kontakt med lararna. Det var i KG mycket pyssel som skulle forberedas, papper som skulle kopieras, grupparbeten som det var bra om det fanns ett par medhjalpare extra etc, sa det fanns alltid jobb. Sen har det ju mycket med hur bra man kommer overens med lararna om hur ofta man vill komma dig. Jag och Cassie hade turen att det var jatteharliga larare, som vi faktiskt har kontakt med an idag, och det betydde mycket for hennes start i det amerikanska skolsystemet.
Jag kanner mig previligierad att ha kunnat vara med mycket, nu ar det ju annorlunda for dig med en liten kille hemma, men jag skulle uppmuntra dig till att forsoka har och dar att vara med lite dels for din egen skull for att fa lite battre koll och forhoppningsvis battre kansla infor det hela.
Jag tycker skolan i USA verkligen ar baserad pa bra kontakt med lararna och det galler allt, om det ar problem med andra barn, om man har problem och svarigheter med laxor, disciplin etc etc. Generellt tror jag som jag forstatt nar man jamfor med andra lander, att det ar ett mycket storre samspel med foraldrar och larare i det amerikanska skolsystemet. I Sverige tycker jag vanner sager att dom knappt koll pa vad barnen laser, studerar eller vilken niva matten ligger pa tex, for att dom nastan aldrig har laxor, och dom bara ar i skolan och traffar lararna en gang per termin pa kvartsamtal..
Lycka till och aven om det ar svart for dig/er att vara narvarande personligen som volontar i klassrummet for att fa inblick, kolla vad annat dom vill ha hjalp med, var du kan skriva upp dig som volontar pa listor. Tex skolutflykter, dom brukar ju vara planerade i god tid.
Hoppas det snart kanns battre,
Stora kramar!!
Skicka en kommentar