Trött på den här hinderbanan

Just nu känns humöret ungefär lika grått som himlen utanför mitt fönster. Jag varken kan, vill eller orkar gå in på några detaljer här men jag kan säga som så att i vissa stunder känner man sig liten, betydelselös, utnyttjad och ja helt enkelt mer eller mindre försvarslös. Samtidigt gör det mig heligt förbannad! David och Goliat ni vet. Hoppas bara att jag har en tillräckligt bra sten i min slangbella och att jag kan få till ett bra skott. Fast helst slipper jag ju strida överhuvudtaget. Jag kan ju hoppas på ett sådant där tuggummirosa fluffigt slut där vi alla dansar hand i hand i solnedgången. Men ett realistiskt "best case scenario" är väl att de personer som har ett jobb att sköta verkligen sköter det. Med både hjärta och hjärna. Och kanske framförallt SAMVETE!!!! För frågan är om hindren i denna hinderbana som aldrig tar slut, är där på grund av ren och skär inkompetens eller om det handlar om inte så vackra "baktankar". Jag hoppas på det första för det går åtminstone att rätta till. Misstag kan vi alla göra. Det är värre med sådana där baksluga agendor. De rättar inte så gärna till sig i efterhand. Tyvärr. "Worst case scenario" vill jag just nu inte fundera så mycket över. Än lever hoppet om än i de grå bakvattnen.

The Truth is Out There...