Pyttelitet smakprov från lördagens filmning

Liten Fjäril flyger fint.

På väg mot filminspelning

Japp, nu är vi snart på väg till en liten filminspelning. Ingen stor grej alls, men lite kul känns det. Spännande. På ett roligt vis. Det är Lill-Skruttan som ska dansa i en video för Bari Koral's sång Butterfly. Vi får se hur det går. Men som sagt lite småspännande ska det bli.

Gårdagens inköp

En dammsugare. Vilket låter som ett rätt trist inköp. I vilket fall finns det ju roligare saker att spendera sina pengar på. MEN i vårt fall var den otroligt välkommen. När vi flyttade hit 2005 ville vi inte alls lägga några pengar på en dammsugare. Vi hade ju då funderingar på att stanna endast ca 3 år och vi skulle dessutom köpa möbler och köksutrustning till vårt nya hem - en helt omöblerad lägenhet. Så nej, dammsugare valde vi efter prislappen. Det fick bli den absolut billigaste vi kunde hitta. Tror den kostade ca 50 dollar eller så då. Och den var ungefär lika dålig som den var billig. Man får det man betalar för. Iallafall oftast. Men trots att den var så otroligt dålig så har det ändå tagit emot att köpa en ny. För som sagt, dammsugare är det ju inte så roligt att investera i. Och alla dammsugare vi var intresserade av var så dyra!

Men med årens lopp har den redan dåliga dammsugaren blivit än sämre. Vi har dessutom blivit med två katter och ett barn. Dessa tillökningar i familjen har med tiden gjort att vi allt mer börjat fundera och sedan riktigt längta efter en ny dammsugare. En som faktiskt KAN suga upp dammråttor, smulor och sand. Och kanske framförallt alla katthår! Och igår slog vi alltså till. Det blev en Miele Capri. Med ett munstycke som har en roterande borste vilken ska vara extra bra för att få upp just hår från husdjur. Vi testade den i eftermiddags. Och jag kan säga att vi är otroligt nöjda! Vår matta har numer en något annan färgnyans än vad den haft de senaste kanske tre åren eller så. Underbart! Den var ungefär åtta gånger så dyr som vår förra dammsugare, men den känns som om den är minst 50 gånger så bra! Nu undrar jag bara hur länge man kommer att tycka att det är roligt att dammsuga?? Hoppas på att känslan kommer att sitta i många dammsugningar till....

Bilkörning

Idag blir det bilkörning mest hela dagen. Först ska vi övningsköra med en kompis vars bil vi kommer att låna för själva uppkörningen. Vi kan nämligen inte köra upp i vår egen bil eftersom vi ännu inte har något NY State körkort. Kruxigt det där. Så vi kommer låna en bil. Men vi vill båda gärna köra lite i den först så vi får in lite körvana med den innan själva uppkörningen. Och vi kommer köra upp till området där själva uppkörningen ska ske. För att se lite hur där "ser ut". Kan vara en bra erfarenhet.

Sedan kommer jag att ta en 90 minuters körlektion ikväll också. Med körskolan. Här på Manhattan. Puh!

Att växa med hoppsasteg

Just nu är Lill-Skruttan inne i en "jag-vill-bli -större-fas". Tidigare nu under våren har hon ju varit i en rätt utmanande fas (läs: stundtals överjobbig) med otroligt stort behov av att testa gränser och med en vilja samt önskningar som byter riktning snabbare än man hinner med. Mycket gråt, skrik, bråk, förhandlingar (jodå, sådana började redan för ett bra tag sedan....), raseriutbrott, frustration och annat som följer med de här perioderna. För någon dryg månad sedan satt jag och M vid köksbordet och bara tittade på varandra tills en av oss sa det vi båda tänkte "Hur länge ska det här egentligen HÅLLA PÅ?" och så skakade vi båda rätt uppgivet på huvudena. Konstigt nog vänjer man sig ändå. Vid att allt allt allt ska diskuteras. Vid att det blir bråk inte en eller två gånger per dag, utan snarare tre eller fyra eller till och med fem gånger. Varje timme. Jag vet, det låter jobbigt. Och det ÄR det också. Väldigt. Det ska jag inte sticka under stol med. Och med tanke på hur trött man är ibland så inser man verkligen hur stark, och ja faktiskt outslitlig i ordets rätta bemärkelse, kärleken till sitt barn är. För vem annan än sitt barn skulle man orka med om det betedde sig på det här viset....?



Men nu som sagt, känns det som om vi skördar frukterna från den här jobbiga perioden. För jo, allt sådant här går ju i vågor. Utveckling sker ju inte med en jämn och stadig fart framåt. Utan med hoppsasteg. Skutt skutt skutt. Framåt. Sedan landar man på en fläck och står där ett bra tag innan det återigen är dags för nya skutt skutt skutt. Kris och utveckling heter det ju också. Och nu har den värsta krisen återigen ebbat ut, och vi har de senaste veckorna sett stora steg framåt som vi inte ens hade vågat drömma om. Eller jo det hade vi väl, men inte nu. Kanske senare. Framåt i tiden. Men inte redan. Och då händer det bara. De här hoppsastegen. Skutt skutt skutt.

För snart tre veckor sedan slutade hon med nappen. Helt frankt förkunnade hon att hon var färdig med den. Hon var stor nu. Och vi har inte hört ett knyst om den sedan dess. Inte ett pip. Det är som om hon aldrig någonsin har haft napp i sitt liv. Helt otroligt! Att det skulle gå så smidigt. Det hade jag aldrig vågat hoppas på eftersom Lill-Skruttan har varit otroligt nappberoende ända fram till nu. Vi fasade ut nappen till att bara användas då hon sov för runt 2 år sedan. Och sedan något drygt år tillbaka fick hon endast nappen när hon skulle sova på natten (inte längre för eftermiddagsvilan på dagis eller hemma). Men nattetid var hon INTE villig att ge ifrån sig nappen. Alls.

Fast någon process har nog pågått inom henne ändå det senaste halvåret. För hon har återkommande talat om för oss att "Ikväll, DÅ ska hon sova som en stor tjej - utan napp". Fast när kvällen kommit har detta alltid ändrats till "En annan dag. Imorgon. DÅ...." Så vi har gissat att hon har funderat över detta ganska länge, men vi har inte alls pushat henne, utan tyckt att det får ta den tid det tar. Tids nog kommer hon själv att vara tillräckligt motiverad för att sluta. Har vi resonerat. Och tydligen var den tiden nu. När hon väl fattat beslutet så var det över. Hon var nog verkligen helt färdig med nappen nu. Klar. Finito.

Nästa steg framåt var än mer oväntat. Som en blixt från en klar himmel skulle man kunna säga. Inget vi pratat om alls. Inget vi tagit upp med Lill-Skruttan. Jag tror helt enkelt att M och jag mer eller mindre resignerat inför det faktum att Lill-Skruttan sovit i vår säng större delen av sitt liv. Och vi tänkte mest att hon kommer väl sluta innan hon blir tonåring iallafall.... Eller det var iallafall vad vi gick och hoppades på haha! Så just det här hoppsasteget kom faktiskt som en total överraskning. Men i helgen, en vecka efter att nappen lades på hyllan, förkunnade hon plötsligt att hon nu skulle sluta sova i vår säng. Nu skulle hon minsann sova i sin egen säng! För ja, vi har ju haft Lill-Skruttan i vår säng sedan jag vet inte när.... Från och till redan som bebis. Sedan när den lånade spjälsängen lämnades tillbaka var hon ju runt 1,5 eller så. Då sov hon ett par månader i vår säng. Innan vi skaffade hennes barnsäng. Och den sov hon så fint i första natten men sedan var det vår säng som gällde. Igen. Och där har hon sovit mer eller mindre varje natt. I början flyttade vi över henne i hennes säng efter att hon somnat, men eftersom hon alltid vaknade när vi gick och lade oss ett par timmar senare och då kröp över i vår säng så slutade vi med den där flytten efter ett tag. Den kändes mest bara onödig...

Men nu så. Sedan hon själv bestämde sig och deklarerade att hon ville sova i sin egen säng har hon självmant hoppat dit varje kväll efter att vi läst "godnattsagorna" i vår säng. Sedan vill hon bli omstoppad och ha Nallarna och Kängurun hos sig. Och när hon väl somnat har hon sedan sovit hela nätterna. I sin egen säng. Det är smått fantastiskt! Och M och jag har fortfarande inte riktigt vant oss vid att ha hela vår säng för oss själva! Vilken LYX!!

Jag är medveten om att det säkert kommer att komma perioder igen då hon kommer att vilja och behöva sova med oss i vår säng igen. Och det känns helt okej. Eftersom jag hoppas och tror att de perioderna kommer att bli mer begränsade. Kanske kommer det handla om ett par nätter eller max ett par veckor i taget. Inte ett par år!

Vad vi gör här om kvällarna

Ja, det blir en hel del OS det blir det....
Men visst gör vi annat också. Som att laga mat, bada, rita, busa, leka, läsa, prata, plocka undan lite (jo det behövs oftast varje kväll...), surfa, kolla email, gosa med katterna, förbereda inför kommande dag med mera med mera. Fast igår såg vi när gymnastiktjejerna i Team USA tog Guld. Och såklart när Phelps simmade. Idag när jag hämtade Lill-Skruttan på dagis var barnen inomhus (på grund av regnväder) och hon och några vänner hoppade som galningar på en studsmatta. "Mamma, we are playing we are in the Olympics!!!" ropade hon när hon fick syn på mig. "We are Team Jumping!!" Sedan ställde hon sig upp och sträckte ena armen i vädret och ropade "Yeeeeay!". Hon förklarade senare att hon vunnit en medalj.

Väl hemma berättade hon för M att de lekt Olympics och att de varit både "Team Jumping" och "Team Swimming". Så ja, så har vi det alltså. Team Jumping och Team Swimming.

Mina tisdagshjältar

1. Phelps 19:e OS-medalj! FATTA! Han ÄR verkligen Kungen av OS! Vilken kille! Vilken mental och fysisk förmåga. Som gammal "hobbysimmare" vet jag ju hur många timmars slit som ligger bakom en framgångsrik simmarkarriär. Hur många mil i bassängen. Vilken enorm vilja, målmedvetenhet och envishet som krävs. På gränsen till "hjärntvätt" faktiskt. Så mycket annat här i livet som man måste försaka. Jag är idel beundran. Ta bara en sådan sak som att han simmar så många grenar. Varje OS. DET är så STARKT! De flesta andra har en eller kanske två, max tre specialgrenar. Men Phelps, han tävlar mot dessa. Kommer till startpallen och utför sitt lopp med flera lopp i kroppen. Och det kan jag berätta att sådant känns. Ju fler lopp i kroppen under en och samma tävling desto mer jobb krävs för att topprestera. Både fysiskt men framförallt mentalt. Och även om han inte dominerar detta OS på samma vis som han gjorde i Peking 2008 så är det en helt fenomenalt fantastisk bedrift! Jag bockar och bugar. OCH låter mig inspireras. Av hans så mänskliga, ödmjuka men ändå "jag-vet-vad-jag-kan-och-vad-jag-redan-presterat-inställning". Mer sådant!

2. Sébastien Boudet. Den franske bagaren. Vars tänkvärda, roliga, mysiga sommarprat jag lyssnade på för ett tag sedan. Och fullkomligt älskade! För er som ännu inte lyssnat - gör det!

Sébastien är verkligen en man med stor, varm och innerlig inspirationsförmåga. Surdegsbagaren. Läste just hans senaste blogginläggg här. Och det fick mig att le stort.

Sport och mat alltså. Eller kanske snarare Simning och Bröd. En amerikan och en fransman. Totalt olika personligheter. Men med lika stor förmåga till inspiration. Tycker jag. Så såg mina tisdagshjältar ut.



*) Bilderna  är lånade från: http://taylorbrooks.org/jim-rome-on-michael-phelps
http://slottsbageriet.blogspot.com/2011/05/sebastien-boudet-gastar-slottsbageriet.html