Stolt mamma

Häromdagen när jag hämtade Lill-Skruttan på dagis berättade hennes Huvudlärare, Fröken Sprudel att hon tyckte att Lill-Skruttan var så Fantastisk. Vi stod ute på deras lekplats och Lill-Skruttan susade runt med sina kompisar och ville absolut inte gå hem.

Fröken Sprudel berättade då för mig att hon tycker att Lill-Skruttan utvecklats så mycket sedan i höstas och att hon är så härlig att ha i Green Room eftersom hon är så glad, positiv och fantasifull. Alltid så full av positiv energi med en skön humor. Och hon är även väldigt hjälpsam och omtänksam mot sina kompisar. Hjälper och tröstar. Fröken Sprudel berättade även att Lill-Skruttan tidigare sprungit fram till henne och en annan lärare när de var ute på gården och gett dem varsin intensiv kram. Slagit sina armar runt lärarnas ben och borrat in huvudet mellan deras knän. En sådan där riktigt Go´ Kram sa Fröken Sprudel med ett leende. Sedan hade Lill-Skruttan tittat upp på lärarna och fyrat av ett supersoligt leende och så sprang hon iväg igen. Tillbaka till lek och stoj. Och Fröken Sprudels ögon lyste när hon sa att "Hugs like that are so lovely and we get them a lot. I guess it must be a sign of that the children really enjoy the atmosphere here, and it feels so great."

Dagisfotot från i höstas

Dagen därpå när jag kom till dagis med Lill-Skruttan träffade jag en annan av hennes lärare, Fröken Mys. Och även hon hade endast lovord att ge. Hon berättade att Lill-Skruttan är en så härlig person och att hon är så mogen för sin ålder. Fröken Mys berättade två olika händelser som skett nu i veckan. Den ena var härom dagen då de skulle dela upp barnen i två olika grupper där den ena skulle gå ut och den andra skulle gå till deras "Big Common Room" (det rum där de har musik- och dansaktiviteter samt även använder som lekrum inomhus). Det hade tydligen vållat lite protester hos en del av barnen, men då hade Lill-Skruttan sagt till sina protesterande kompisar "We all have to go to our groups and the ones who are going to the Common Room must do that and don't get upset." Haha, tänkte jag, min lilla "polis".

Den andra händelsen var under gårdagens lunch då ett av barnen inte velat äta upp sin mat och Lill-Skruttan vänt sig till barnet och sagt "But you have to eat your lunch so you can grow big and strong! If you don't eat you can't grow. And also think about your mom and dad, they will be sooo worried if they know you are not eating your lunch here." Fröken Mys berättade att hon sagt detta på ett väldigt omtänksamt, uppmuntrande och snällt vis, absolut inte som en reprimand eller så, utan det var verkligen ett försök att uppmuntra och peppa sin kompis till att äta sin medhavda lunch.

Fröken Mys fortsatte med att berätta att Lill-Skruttan också är väldigt hjälpsam och söt mot den nya flickan som börjat i Green Room. Detta är hennes andra vecka på dagis, och allt är såklart fortfarande väldigt nytt för henne. Allt från rutiner till alla barn och lärare. Men tydligen så hjälper Lill-Skruttan mer än gärna till att visa och berätta vad, när och hur barnen ska göra saker. Och hon har även sagt till Den Nya att att hon är och vill vara kompis med henne. Så gulligt!

Ja, vad ska man säga? Självklart blir man oerhört glad och stolt som förälder när man får höra sådana ord om sitt barn. Själv tycker jag också jag har sett en enorm utveckling under det senaste året. Det är stor stor skillnad på att ha en nästan 4-åring jämfört med en nästan 3-åring. Helt klart. Tycker även att den allra allra värsta trotsen (även om vi naturligtvis fortfarande har en hel del sådant...) är borta nu. För nästan exakt ett år sedan skrev jag detta inlägg. När jag läser och jämför med hur vi har det idag är det en otrolig skillnad. Och även om hon fortfarande stundtals vill vara ifred och även pendlar mellan att vara stor och få vara liten så tycker jag att den senaste tiden känts annorlunda mot i höstas. Hon har också en helt annan förståelse för saker och ting. Kanske allra mest detta att hon börjat greppa lite mer abstrakta saker. Känslor. Både sina egna och andras. Samt lite bättre utvecklad "konsekvensförståelse". Alltså, om jag gör såhär så kan det resultera i det där. Skönt! Sedan får vi se vad som väntar bakom nästa krök. För är det något jag insett nu så är det att allt hela tiden förändras. Det är faser hit och faser dit. Utveckling - fysisk såväl som mental. Perioderna avlöser varandra lika ofta som resenärerna på tunnelbanan mitt i morgonrusningen. Det är väl det som gör föräldraskapet så utmanande. Föränderligheten. Kaoset. Känslan av att aldrig ha riktigt fast mark under fötterna, men att med tiden inse att det faktiskt går ändå. Man blir en jäkel på att hålla balansen. Och att rita om kartan och lägga ny kurs. Föräldraskapet. Utmanande men också så Fantastiskt på ett sätt jag inte ens riktigt kan sätta ord på.